11.01.20
Posted in Min blogg
at 2:02 f m
Drygt ett år efter Elvis bortgång kom ännu en i raden av udda postuma utgåvor: Our Memories of Elvis volume 1. Den här gången blev det en platta med elva inspelningar från sessioner mellan 1973-76 där producenten Joan Deary gått in och mixat bort de i efterhand lagda påläggen. Resultatet blev något som på omslaget kallas för ”The Pure Elvis”, så som han lät i studion innan det lades på körer och stråkar.
Alltså, för den oinvigde, när Elvis spelade in plattor på sjuttiotalet var rutinen följande: Elvis och de närmaste kompmusikerna – på gitarr, bas, trummor och piano, kanske en orgel, ibland kör – samlades i studion och snackade igenom vilka låtar man skulle spela in. En låt valdes ut, gänget prövade sig först fram lite och drog sen av några tagningar med en rullande bandspelare.
När killarna fått till en tagning de var nöjda med gick de raskt vidare till nästa låt.
Så där höll de på under några dagar, förhoppningsvis fanns det då material för en eller två fullängdare och några singlar.
Kort därpå lyssnade en arrangör på det som totats ihop och skrev sen ut orkester- och körarrangemang på låtar han tyckte behövde det. Därefter spelade en inhyrd orkester tillsammans med Elvis körsångare in påläggen i studion.
Stråkarna, blåsten och större delen av körerna på sjuttiotalsinspelningarna var följdaktligen inte inspelade på plats med Elvis, James Burton, Ronnie Tutt och övriga gubbar utan gjordes undantagslöst i efterhand.
Our Memories of Elvis innehåller alltså elva låtar inspelade mellan åren 1973-76 där producenten Joan Deary plockat bort allt som lagts på i efterhand.
Hur låter det då?
Vid första lyssningen är det lätt att bli lite konfunderad. Har man hört originalversionerna nåt hundratal gånger låter det onekligen som att något fattas. Helt uppriktigt, jag spelade den här plattan max två gånger efter att ha köpt den när den kom ut 1979 – och ratade den direkt. Jag tyckte att de lugna balladerna på skivan krävde sina stora arrangemang, plattan kändes för mig helt meningslös.
Men – efter att ha lyssnat på plattan ett trettiotal gånger, minst, inför den här recensionen har jag faktiskt ändrat uppfattning. Our Memories of Elvis vol 1 är en både hörvärd och intressant skiva. Jag upptäckte snart att flera av låtarna vinner klart på att arrangemangen tas bort. Ett par spår ändrar till och med karaktär gentemot den orkestrerade varianten. Och även om det här och var låter lite tunt är det ändå fascinerande att höra hur bra Elvis sjunger även utan stråkar och körer som backar upp honom.
Inte bara titeln på Our Memories of Elvis utan även omslaget pekar på att den här plattan ska vara nån slags hyllning till Elvis från pappa Vernon och managern Tom Parker då båda två stoltserar framför Graceland på omslagets framsida. Troligtvis hade Presley sr och överste Parker ändå inte värst mycket med den här utgivningen att göra. Förmodligen är det här producenten Joan Dearys idé från början till slut.
Titeln ”Our Memories of Elvis” känns också klart märklig. Hur kan elva alternativa tagningar inspelade mellan 1973 och 1976 vara det dessa två herrar kommer ihåg av Elvis starkare än något annat? Helprilligt, så kan det ju bara inte vara. Ännu ett skumt drag av RCA.
Alltså – varför inte bara skippa Graceland, Vernon och Parker, plocka fram en häftig bild från en studioinspelning och kalla plattan för ”Elvis and his Friends in the Studio”?
Det borde ju ha höjt det kommersiella värdet mångfaldigt.
(Hur många artister i världsklass känner ni till som har sin pappa, sin manager och sitt hus på ett skivomslag?
Jag vet bara en. Tyvärr.)
Nog om detta – nu tittar vi på låtarna.
1) Are You Sincere
Det här är, till skillnad från skivans övriga tio spår, en alternativ tagning. Bortsett från avsaknad av körerna och en lätt kaotisk avslutning där ingen verkar veta hur låten ska sluta är det ändå inte värst mycket som skiljer den här versionen från originalet.
2) It’s Midnight
Orkestreringen till originalet på It’s Midnight från 1974 års LP Promised Land är aningens ”over the top” med sina ”Mantovani-stråkar” – det funkar ändå då låten i sig är så stark som den är.
Versionen utan pålägg är dock inte bara okej utan en riktig pärla. It’s Midnight blir här, lite överraskande, mer av en laidback outlaw-countrylåt än en såsig ballad. Det framkommer dessutom än bättre vilken fantastisk sånginsats Elvis får till här.
En liten poäng: lägg märke till James Burtons avslutande lilla riffande som är bortklippt på originalet.
3) My Boy
Även My Boy, ursprungligen från 1974 års platta Good Times, står sig bra utan pålägg, men den här gången vinner den orkestrerade versionen ganska klart. Den här typen av ballad ska helt enkelt ha den typ av arrangemang My Boy i 1974 års original har. Utan körer och orkester blir det ohjälpligt lite för tunt.
Noterbart är att originalet är runt trettio sekunder längre än vad vi kan höra här. Orsaken är att det vid mixningen 1974 klipptes och klistrades så att delar av den avslutande refrängen tas två gånger. Så icke på den här versionen som följaktligen blir lite kortare.
En rolig poäng är att vår egen Per Erik ”Pete” Hallin spelar piano på My Boy. Hans spel kommer också fram lite bättre här än på originalet där hans piano kom bort lite i mixen med alla pålägg.
4) Girl of Mine
Girl of Mine från 1974 års platta Promised Land har bara lite subtila pålägg. Stråkarna ligger i bakgrunden och fyller mer än väl sin funktion där. Av den orsaken föredrar jag nog även här originalet före den avklädda versionen, även om det är ganska jämnt lopp.
5) Take Good Care of Her
Även här är det relativt sparsamt med pålägg. Kören fanns med redan i studion så det är inte värst mycket mer än lite stråkar som har adderats. Ingen av de två versionerna förmår dock entusiasmera mig. Take Good Care har nog skivans sämsta sånginsats. Den är inspelad i Stax sommaren 1973, en session där en trött och deprimerad Elvis var i helt ointresserad av att spela in en ny platta. Här och var lyckades han maskera det men här hörs det ganska väl.
6) I’ll Never Fall in Love Again
Här är det en ocean som skiljer mellan den avskalade versionen och originalet från 1976 års lp From Elvis Presley Boulevard, Memphis, Tennesse. De närmast monumentala stråkarna bildar nästan en ljudvägg. Det är inte alltid sådant lyckas, men den här gången blir det snyggt, väldigt snyggt. Versionen utan pålägg blir i jämförelse väldigt tunn men den visar ändå, till fullo, upp vilken fantastisk sånginsats Elvis får till här. Att göra en cover på ett av Tom Jones starkare nummer var givetvis en djärv utmaning för Elvis 1976. Han lyckas ändå mer än väl. Jag föredrar faktiskt Elvis version före Jones.
*
*
Sida B
1) You’re Love’s Been a Long Time Comin’
Lyssnar man ett par gånger på den nakna versionen av You’re Love’s Been a Long Time Comin’ och därefter växlar över till originalet på Promised Land häpnar man – lekstugan med körer och Mantovani-stråkar som arrangören ställde till med fick ekipaget att köra rakt ner i diket. Den rena versionen är helt överlägsen den från Promised Land. Här blir det lite som en sjuttiotals countryballad a la’ Waylon Jennings eller Kris Kristofferson – dessutom med ett betydligt bättre sångljud än på originalet där ett märkligt reverb lagts på.
2) Spanish Eyes
Här, däremot, är skillnaden mellan de två versionerna knappt märkbar. Det har gjorts pålägg men de finns nästan helt i bakgrunden. Båda mixningarna har sina poänger, även om jag aldrig tyckt att Spanish Eyes är någon direkt märkvärdig låt.
3) Never Again
På Never Again – en av höjdpunkterna på From Elvis Presley Boulevard, Memphis, Tennessee – får de ursnygga påläggen låten att lyfta rejält. Hela den plattan kan stoltsera med några av de finaste orkesterarrangemangen under Elvis sjuttiotal. Den avskalade versionen har sina poänger men det mäktiga originalets nivå kommer den inte upp till.
4) She Thinks I Still Care
She Thinks I Still Care, en cover på George Jones hit från 1962, är en av mina favoriter från Moody Blue. Ändå tycker jag mog att det här är snäppet starkare. De subtila stråkarna och körerna på Moody Blue-versionen stör närmast mer än de lägger till. Jag drar åt det senare hållet. I mina öron är det avskalade alternativet rena dynamiten i sin primitiva råhet.
5) Solitaire
Och så avslutas skivan med ännu en pärla från Elvis Presley Boulevard, Memphis, Tennessee. Även här, som på övriga låtar från den skivan, slår den orkestrerade varianten med sitt suveräna arrangemang den avskalade versionen med hästlängder.
*
*
Sett till helheten tycker jag att det här är en klart okej platta att lyssna på.
Här och var kan det låta lite tunt men, som jag skriver ovan, mer än en gång överträffar ”The Pure Elvis Sound” originalet.
Visst kan man ändå fråga sig vad poängen med var med att ge ut ”Our Memories of Elvis” 1979. Med allt fenomenalt som fortfarande låg och skräpade i arkiven kunde man kanske ha hittat på något roligare att ge ut. Det var nog lätt att inse att Our Memories of Elvis inte skulle bli prio ett för Elvis-fansen världen över, den sålde också riktigt uselt. Sett till helheten var den musikaliskt ändå ett par nivåer starkare än flera andra alster som släppts efter Elvis bortgång.
Slutbetyg: En trea.
Popularity: 3% [?]
Permalink
09.16.20
Posted in Min blogg
at 1:01 f m
I november 1978 släppte RCA volym 3 i serien A Legendary Performer.
Och, jodå – det är en ganska hyfsad platta.
Efter den slarvigt ihoprafsade samlingen He Walks Beside Me, magplasket med Elvis Sings for Children and Grownups Too och den visserligen skapliga men märkligt ihopsatta Mahalo From Elvis – samtliga utgivna tidigare samma år – känns A Legendary Performer vol. 3 som något det lagts ner en hel del jobb på.
Vad fanns då där att hitta för ett nyfiket Elvis-fan?
Jo, två outgivna studiolåtar, två spår från NBC Tv Special som aldrig tidigare släppts på skiva, fyra alternativa tagningar, en intervju och som en bonus fyra av Elvis största hits. Allt detta gjorde att skivköparen nog borde få valuta för pengarna.
Det sexton sidor tjocka häftet med foton och tidningsurklipp från karriären gjorde allt bara än bättre.
RCA kunde tydligen bara de ville.
(Att samma bolag bara nån månad innan släppt skamfläcken Elvis Sings for Children känns helt obegripligt).
Nåja, riktigt så spännande som en titt på omslaget kunde hinta åt blev det nu inte, tyvärr. Till att börja med är intervjun på tok för lång, sju minuter, och heller inte speciellt spännande.
Sen är tre av de alternativa tagningarna ton för ton nästan identiska med originalen. Ska man krydda med alternativa tagningar material borde man kanske välja sådana där det skiljer sig lite från originalen…
Det positiva överväger dock frågetecknen. Framför allt är de två spåren från 1968 års TV-Special ren dynamit.
Avlyssnad rakt upp och ner utan djupare analyser är A Legendary Performer vol 3 definitivt en hörvärd skiva.
*
——————————————————————————————————————-
*
1) Hound Dog
Skivan startar med en av Elvis verkliga klassiker.
Det är svårt för mig att lägga till mer än vad som under årtiondena redan skrivits och sagts om Hound Dog utan konstaterar bara att det är en av rockhistoriens verkliga fundament. Hound Dog låter lika fräsch den tusende gången man hör den som den första.
2) Excerpts from an interview with Elvis and the colonel for TV-guide
Redan här kommer dock skivans stora frågetecken, den sju minuter långa intervjun med Elvis och överste Parker från 1956.
Men snälla – sju minuter?
Det är heller inte mycket av värde som sägs under de här minuterna. Det undermåliga ljudet gör också att man får anstränga sig rejält för att höra vad som sägs. Det här vill man höra max en gång, sen räcker det.
Skulle man nu promt ha med den här intervjun borde den nog ha lagts sist på sida två.
3) Danny
Här tänder det dock till igen. Danny är ett två minuter långt tidigare outgivet spår från filmen King Creole.
King Creole är (mycket) löst baserad på bästsäljar-boken A Stone for Danny Fisher och från början var det tänkt att även filmen skulle ha den titeln. Så blev inte fallet och i slutändan strök man även låten Danny från både film och soundtrack. Lite trist. Danny, mera vaudeville än rock’n roll, är måhända inte nåt toppnummer men hade inte alls gjort bort sig på soundtracket till King Creole.
4) Fame and Fortune
Tagning 2 på Fame and Fortune.
Fame and Fortune var b-sida på singeln Stuck on You, det första singelsläppet efter lumpen.
Nån större skillnad på tagningen här och den slutliga mastern är det inte. En sak skiljer dock radikalt – den här versionen går i en annan tonart! Här kör man i C medans singelversionen går i Bb, ett helt tonsteg lägre. Det förvånar lite att man gjorde den här sänkningen då jag inte kan höra några större problem för Elvis med den högre tonarten.
Så gjorde man i vart fall.
5) Frankfort Special
Tagning ett på Frankfort Special från soundtracket till filmen GI Blues från 1960. Uppenbarligen prövade sig gänget fram i studion för här går det avsevärt fortare än på versionen på GI Blues. Det snabbare tempot känns dock mest bara stressande. Som tur var gjorde gubbarna nya försök två dar senare och drog då rejält ner på tempot. Resultatet blev den betydligt svängigare, smått bluesiga version som vi kan höra på GI Blues soundtrack. Här får vi dock den snabbare versionen.
6) Britches
På vol 2 i den här serien fick vi för första gången höra A Cane and a High Starched Collar från filmen Flaming Star. Här på volym 3 får vi ytterligare ett tidigare outgivet spår från Flaming Star. Britches ströks dock från filmen.
Självklart är det kul att det 1978 dök upp nytt material, men musikaliskt är det här inte mer än en charmig liten bagatell. Jag har svårt för att tänka mig att Elvis var värst entusiastisk över att spela in Britches.
7) Crying in the Chapel
Crying In The Chapel toppade svenska hitlistan 1965, i USA landade den på tredje plats och i England klättrade den upp som tvåa. Crying in the Chapel blev en stor hit för Elvis just när han verkligen behövde det. Lite snopet kanske att det blev med en fem år gammal inspelning…
*
Sida B
*
1) Surrender
Surrender, ett riktigt kanonnummer, blev inspelad i oktober 1960 under samma session som gav Crying in the Chapel. Den toppade USA-listan under flera veckor i februari/mars 1961.
2) Guadalajara
Soundtracket till filmen Fun in Acapulco innehöll flera starka spår. Guadalajara tycker jag dock är lite småtrist. Att höra Elvis snubbla på orden på ett språk han inte alls behärskar fattar åtminstone jag inte charmen med.
Att sen kalla det här för ”alternativ tagning” är måhända rent objektivt sett korrekt, men med den hårfina skillnaden mellan den här tagningen och versionen på LPn Fun in Acapulco så är det nästan fråga om inte nån gräns ändå passerats här. Det förinspelade kompet är, självfallet, samma på båda versionerna och Elvis sjunger i stort sett likadant båda gångerna. Det är bara små, små nyanser som skiljer.
3) It Hurts Me
Nu blir det dock betydligt roligare får här får vi versionen på It Hurts Me från 1968 års NBC TV-Special. It Hurts Me släpptes 1964 på singel som b-sida till Kissin’ Cousins. (En klar missbedömning då It Hurts Me var det klart starkare spåret).
Den här versionen är om möjligt ännu starkare än singelvarianten.
4) Let Yourself Go
Och här kommer så skivans höjdpunkt – Let Yourself Go, även den tagen från 1968 års TV Special.
Originalet, inspelat sommaren 1967, är från soundtracket till filmen Speedway. Men – även om det är samma låt är det en ocean som ligger mellan studioinspelningen och versionen från NBC TV-Special.
Originalet släpptes på singel som b-sida på Your Time Hasn’t Come Yet Baby – och blev en av karriärens största magplask. Okej, det var under karriärens djupaste vågdal, men vid den tidpunkten verkade Elvis inte längre bry sig hur det lät på inspelningarna. Hans röst var påtagligt otränad och han visade oftast föga eller inget engagemang. Studioversionen av Let Yourself Go var inget undantag.
Men oj vilken skillnad det blev ett år senare…
I juni 1968 var Elvis verkligen ställd mot väggen. Skivförsäljningen var katastrofal och filmbesökarna svek. Karriären var på väg utför – med rutschkanefart. Kvaliteten på rösten hade också försämrats, styrkan från förr i mästerverk som Surrender och It’s Now or Never var borta. Åtta år av plojaktiga filminspelningar, tramsiga soundtracks och oändligt med pengar hade satt sina obevekliga spår. När Elvis väl fick bra material i händerna kunde han på talang och rutin tända till, men rösten bar inte längre som den en gång gjort. Åtta år utan större utmaningar hade sakta men säkert tagit ut sin rätt.
Så länge som pengarna ändå rullade in var det väl okej, men till slut gjorde de in det längre. Elvis artistbana var verkligen satt på spel vid den här tidpunkten. 1968 års TV Special var sista chansen att återskapa det som var.
Och visst tog Elvis den chansen. Ändlösa timmar av träning inför inspelningarna gav det resultat som vi alla idag känner till.
Som vi alla vet slutade TV Special med karriärens kanske största triumf.
Även om Let Yourself Go, inspelad för NBC TV Special klipptes bort från den slutliga showen är den ändå ett mindre mästerverk. Elvis är som ett djur utsläppt ur sin bur. Han är rå, han vill ha sex och han talar om för sin tilltänkta oerfarna partner precis hur bra de kommer att ha det. Bara hon slappnar av och låter Elvis ta kommandot ska allt bli så bra som det bara kan bli.
Även om texten är densamma så är slutresultatet här så oändligt långt från det han pliktskyldigt hade fått ur sig i studion ett år tidigare…
Let Yourself Go är tillsammans med It Hurts Me plattans två absoluta trumfkort.
5) In the Ghetto
Och här slängde man in originalversionen på In The Ghetto, något man gjorde rätt i. Det är ju en av Elvis främsta triumfer.
6) Let It Be Me
Avslutande spåret Let It Be Me, från Las Vegas 15 februari 1970, är nästan helt identisk med den version, inspelad två dar senare, som hamnade på LPn Elvis On Stage. Det är bara små detaljer som försnacket och något enstaka utrop som skiljer de två versionerna åt. Till och med James Burtons gitarrsolo är ton för ton likadant under båda kvällarna.
Let It Be Me är nu ändå en väldigt snygg komposition som Elvis ger full rättvisa och vi får en praktfull och värdig final på plattan.
*
—————————————————————————————
*
A Legendary Performer vol. 3 är en skiva klart värd att låna sitt öra till. Visst, ett par av de alternativa tagningarna skiljer sig i stort sett noll jämfört med originalet och den långa intervjun är rätt seg. De tidigare outgivna Danny och Britches och de två spåren från NBC TV Special väger dock mer än väl upp helheten.
RCA hade också den goda smaken att för de fyra tidigare utgivna spåren på plattan välja ut riktigt bra låtar.
Hade det inte varit för den lite väl långa intervjun hade det blivit ett riktigt högt betyg. Så blir det nu inte.
Slutbetyg: En tveksam fyra.
Popularity: 4% [?]
Permalink
07.01.20
Posted in Min blogg
at 1:19 f m
Juli 1978, kort innan årsdagen av Elvis alltför tidiga bortgång, kom det ut två LP-skivor under hans namn. Den första, Elvis Sings for Children and Grownups Too, släpptes på RCA och var inget annat än helt bedrövlig. Var den tänkt som ett högtidlighållande av ettårsdagen av Elvis Presleys bortgång så misslyckades RCA kapitalt.
Den andra, Mahalo From Elvis, som kom RCAS budgetbolag Pickwick, var däremot en klart intressant platta. Som hyllning var kanske inte den heller helt hundra, men man kom åtminstone en bit på vägen. Sitt oansenliga yttre till trots är Mahalo ändå en skiva värd att låna sitt öra till.
A-sidan består av de fem låtar som spelades in i Honolulu International Center utan publik en timme efter den via satellit direktsända showen Aloha From Hawaii.
Bortsett från versionen av Blue Hawaii, som två år tidigare dykt upp på samlingsplattan A Legendary Performer vol. 2, var det här tidigare outgivna låtar.
Det bisarra är dock att det inte finns EN ANTYDAN på skivomslaget att Mahalo From Elvis innehåller outgivet live-material. Inte en bokstav ens snuddar vid det.
Mycket märkligt.
Självfallet trodde skivköparna när de hittade Mahalo From Elvis i nyhetsbackarna att det här var ännu en samlingsplatta, det fanns ingen orsak alls att tro något annat. Det är ofattbart att Pickwick inte med stora bokstäver på skivomslaget trumpetade ut att Mahalo innehöll tidigare outgivet material – självfallet skulle det ha mångdubblat plattans försäljningspoential.
Varför blev det så?
Jag har två teorier:
1) Tanken var att ge ut en vanlig samlingsplatta men arkivet plockade fram fel tejper. (Sånt har hänt förr).
2) RCA tyckte att bonuslåtarna från Aloha inte höll måttet och lät underbolaget Pickwick ta över utgivningen. Gubbarna på Pickwick hade dock inte en susning om att tejpen de fått i sina händer innehöll outgivet material och gav ut Mahalo utan att skriva till ”previously unreleased” på fyra av låtarna.
Tyvärr var såna klantigheter inte ovanliga i RCAs hantering av Presleys material.
En annan märklig detalj är att när nu skivan heter Mahalo From Elvis borde väl rimligtvis även b-sidans spår ha med Hawaii att göra. Typ plockade ifrån soundtracken till Blue Hawaii och Paradise, Hawaian Style – eventuellt kanske något outgivet spår från genrepet på Aloha From Hawaii.
Men icke då. Det fick bli låtar från filmer som hade lika mycket med Hawaii att göra som Åsa-Nisse och Saltkråkan.
Märkligt agerande – igen.
Nu lämnar vi det åt sidan och tittar istället närmare på låtarna på plattan – trots en del snurr är den här skivan faktiskt helt okej.
*
Sida A
Första sidan består alltså av de fem låtar som spelades in i samband med den filmade konserten Aloha From Hawaii via Satellite – i samma arena men utan publik en timma efter den ursprungliga konserten. 14 januari 1973 gick allt av stapeln.
Poängen med Aloha var att den skulle visas i direktsändning över så stora delar av jordklotet som möjligt. Riktigt så heltäckande som man hade hoppats blev det nu inte. Flera länder sände med någon dags fördröjning. I Elvis hemland USA väntade man närmare tre månader (!) med att sända showen, men när man väl gjorde det lade man som en bonus till fyra av de fem spåren som finns här på sida A. (No More plockades i slutändan bort från den tv-sända showen.)
Men – i ärlighetens namn är de här fem låtarna ett rätt märkligt kapitel i Elvis karriär. Inspelningen är sällan omtalad, och det finns fog för det. Elvis, fysiskt helt utpumpad och stel som en pinne, stirrar oengagerat rakt fram med en kolsvart kuliss som bakgrund. Det finns inte en skymt av några kompmusiker, för det här framförandet har de skalats ner till gitarr, piano, bas och trummor – Joe Guercios orkester var redan på hotellet. Ljusår alltså ifrån den överdådiga konsert i en fullsatt arena som kort tidigare presenterats.
Elvis själv var föga entusiastisk över det här påhittet. Han hade precis genomfört en konsert som direktsänts över stora delar av jordklotet – men istället för att i logen jubla med sina polare över den historiska bedriften som precis genomförts skulle han alltså ut igen på den nu ekande tomma arenan och dra igenom fem låtar till.
Toppen – klockan tre på natten.
Även om Elvis proffsigt gör vad han kan mäktar han inte med att ladda om efter urladdningen under den direktsända konserten och resultatet blir därefter.
Ibland funkar det – ibland inte.
1. Blue Hawaii
Titelspåret till 1961 års film Blue Hawaii är en klassiker, men Elvis känns bra avslagen här. Det sparsmakade kompet gör också föga rättvisa till låten.
Blue Hawaii hade alltså getts ut 1976 på A Legendary Performer vol 2.
2. Early Morning Rain
På Gordon Lightfoots klassiker blir dock det tillbakahållna och minimalistiska mer av en tillgång. Det blir en fin laidback version av Early Morning Rain som ledigt slår den överproducerade studioversionen från Elvis Now på fingrarna. Elvis röst får fritt spel här till skillnad mot på studioversionen där han låten igenom fick slåss om utrymmet med en fånig kör.
Early Morning Rain var på sida A enda låten inte plockad från Blue Hawaii.
3. Hawaiian Wedding Song
Hawaiian Wedding Song är i original en riktig pärla, men här blir framförande ganska påvert. Rösten svajar betänkligt och Elvis har problem att träffa de högsta tonerna.
Jo, han försöker – men han når inte ända fram.
4. KU-U-I-PO
Ingen personlig favorit från Blue Hawaii – möjligtvis inte heller hos Elvis då han visar upp ett närmast obefintligt engagemang. Även här har han uppenbara besvär med intoneringen. Resultatet blir en riktigt tafflig version, plattans svagaste bidrag.
Noterbart är att på varken Hawaiian Wedding Song eller KU-U-I-PO går det att höra några gitarrer i kompet.
5. No More
No More filmades vid samma tillfälle som övriga fyra låtar på sida A, men visades alltså aldrig i showen. Det beror nog på att gänget inte fick till det alls här. Kompet låter otajt och ostrukturerat, sånginsatsen är också riktigt sömnig.
De här fem spåren på sida ett ligger överlag på en nivå klart under vad som en timma tidigare framförts i arenan inför publik.
Men – det beror inte bara på att Elvis och hans medmusiker är slutkörda efter konserten kort innan, förberedelserna verkar också ha varit minimala. Låtarna har en tydlig avsaknad av arrangemang, och på outtakes kan man höra Elvis visa klar irritation på Glenn D Hardin för att denne inte lärt sig ackorden riktigt.
Det man verkligen kan fråga sig är varför det här överhuvudtaget spelades in.
A-sidans låtar fanns alltså inte med på LPn Aloha From Hawaii Via Satellite – de dök dock upp som bonusspår på 1998 års cd-utgåva.
Sida B
1. Relax
Soundtracket till It Happened at the Worlds Fair från 1963 drällde inte direkt med trumfkort men Relax är ett av dem.
Relax känns i mångt som en re-make på Fever, Peggy Lees hit från 1958 som Elvis gjorde en cover på till LPn Elvis Is Back. Riktigt den klassen når den inte men Relax är ändå ett av plattans starkaste spår.
2. Baby, If You’ll Give Me All Of Your Love
En snabb åttataktsrockare från rullen Double Trouble med ett tungt skramligt komp.
Baby, If You’ll Give Me All Of Your Love var ett av de bättre bidragen på Double Trouble och den funkar utmärkt även här.
3. One Broken Heart For Sale
Ytterligare ett spår från It Happend at the Worlds Fair –
One Broken Heart For Sale, som känns som en uppföljare på Return To Sender.
Det här har en klar hitkänsla i sig och One Broken Heart For Sale släpptes också på singel. Den gick upp till plats 11 på USAs Billboardlista.
4. So Close, Yet So Far (From Paradise)
Kul att det här lilla guldkornet från filmen Harum Scarum till slut kunde leta sig in i en Elvis-samling.
Harum Scarum har jag alltid sett som ett underskattat soundtrack, med just So Close, Yet So Far (From Paradise) som sitt främsta bidrag.
5. Happy Ending
Och så fick vi ett tredje bidrag från It Happened at the Worlds Fair.
Happy Ending är en snabb upptempo-låt med ett band som röjer vilt och det blir en sjysst final på plattan.
Det är onekligen en udda poäng att b-sidan på den här skivan innehåller hela tre spår från soundtracket till It Happened at the Worlds Fair. En utomstående betraktare kunde lätt tro att It Happened at the Worlds Fair var nån av höjdpunkterna på Elvis karriär – som det ju knappast var…
*
*
Nåja, även om det onekligen finns fog för viss kritik var Mahalo From Elvis ett lyft jämfört med föregångaren Elvis Sings for Children and Grownups Too. Den är helt enkelt en platta det är fullt okej att lyssna på.
A-sidan med sina Hawaii-inspelningar är självfallet intressantast även om, av förståeliga skäl, musiken aldrig hamnade på nivå med huvudshowen.
Det historiska värdet är dock högoktanigt.
B-sidans spår känns tyvärr lite malplace, men de ligger ändå på en skaplig nivå. Skivan klarar sig faktiskt från nåt riktigt bottennapp.
Tyvärr återspeglade skivförsäljningen inte skivans kvaliteter.
Inte så konstigt då Pickwick släppte Mahalo From Elvis med ett helt anonymt omslag, dessutom helt utan någon marknadsföring. Följaktligen sålde den heller inte ett smack. I USA tog sig Mahalo inte ens in på Billboards Top 200.
Idag ser man sällan Mahalo From Elvis i börsarnas skivbackar, hittar man den är den aldrig speciellt dyr. Många Elvis-fans vet inte ens om att skivan existerar.
Det är ändå en platta jag absolut skulle rekommendera er att lyssna på om ni skulle snubbla över den.
Slutbetyg – en trea
Popularity: 4% [?]
Permalink
06.16.20
Posted in Min blogg
at 12:23 e m
En ny övandring – till slut…
Okej.
För de som inte redan vet vad det här handlar om kör jag en kort sammanfattning:
För nåt år sen hittade jag på ett halvvrickat men väldigt kul projekt jag efter bästa förmåga nu försöker ro i hamn. Projektet består i att, en efter en, till fots korsa Sveriges femtio största öar – från Gotland den största till Sollerön nummer femtio i storlek. Vandringen ska ske antingen från nord till syd eller från väst till öst – beroende på vilket alternativ som är längst. Det ska dessutom, om det är möjligt, vara en övernattning på varje enskild ö, allt för att ordentligt insupa öns inneboende karaktär och essens.
Projektet får ta sin tid, siktet är inställt på att hinna med samtliga femtio öar innan jag blir sjuttio.
Tyvärr kom mycket i vägen förra året så det har tyvärr inte blivit någon övandring alls sen förra våren.
Reserestriktionerna har heller inte underlättat projektet. Hux flux är man inte önskvärd som turist ens ute i Stockholms skärgård.
Men – i brist på nya öar utanför Stockholm att erövra gjorde jag förra veckan en ”fyllnadsvandring”.
Fyllnadsvandring?
Jo – så här! Förra året korsade jag Lidingö från öst till väst, sen var den ön avbockad.
Men – häromdan slog det mig att faktiskt inget hindrar mig från att även korsa ön från norr till söder. Till Lidingö tar jag mig med tunnelbana och nån minuts bussresa.
Ingen större risk att bli kallad virusspridare där inte.
Lidingö har jag alltså redan gått över. Det här blev ingen ny ö att bocka av, en ny sträckning bara. Enbart för skojs skull. Inget annat.
På onsdageftermiddagen tog jag tunnelbanan till Ropsten och sen buss mot Sticklinge, som är så långt norrut det går att komma på ön med buss. Jag klev av kort innan Sticklinge vid Lidingö golfbana. Därifrån till öns nordspets var det runt två kilometer. Vid banorna tog jag en liten genare, något man nog inte bör göra. Spelet var i full gång och vid ett tillfälle blev jag nästan prickad av en boll…!
Nåja – jag klampade vidare och tjugo minuter senare var jag uppe vid Kyttinge. Precis vid vägens ände ligger udden som utgör Lidingös nordligaste punkt. Det visade sig vara en fin liten plats med en träbänk där det går att njuta av den pampiga utsikten över fjärden.
I stället för att sitta ner klev jag dock ut på stenarna placerade allra längst ut på udden.
Åt väster låg Djursholm, rakt framåt Storholmen och österut kunde jag skymta Bogesundslandet.
Efter några fina foton vände jag på klacken och satte in kompasskursen mot Gåshaga Brygga och Pier 16 där jag bokat rum över natten.
Mer än runt en mil var det inte att gå, men – den dagen var det varmt ute. Drygt tjugo grader i skuggan och mer i solen. Sånt tar, och då jag ändå hade gott om tid på mig slog jag rejält av på takten. Rätt skönt det också.
Efter ett par kilometers skogspromenad längs delar av Lidingöloppets sträckning kom jag ner i bebyggelsen nära centrum. Jag höll mig dock på avstånd från den tätaste bebyggelsen och gick istället längs Kyrkvikens vatten.
Efter nån kilometer kom jag så fram till Långängen-Elfsviks naturreservat.
Är området obekant? Inte det.
Då saxar jag ur Wikipedia:
”Långängen-Elfviks naturreservat på Lidingö är ett 440 hektar stort reservat som sträcker sig från Kottlasjön centralt på södra halvan till Elfviks udde längst i öster på den norra halvan av ön. Reservatet utgörs till stor del av ett omväxlande jordbrukslandskap och skog. I södra delen ligger tre sjöar och flera våtmarker.”
Långängen-Elfsviks naturreservat är en härligt idyllisk plats. Ren landsmiljö med klassiska inslag som gäss, kor, ja till och med bisonoxar, samt sjöar och våtmarker.
Jag citerar Bellman:
På Elfvik 1783
”Glada bygd, så täckt belägen mitt i vattnets lugna våg!
Dina åkrar pryda vägen med en hög och gulnad råg.
Dina vikar tyst förära fångst av gädda, mört och mer.
Överallt i dälden nära man de röda smultron ser.”
Precis så, ja.
När man kommer i bil över Lidingöbron in mot centrum är det svårt att tänka sig att det nån kilometer bort finns ett fridfullt naturreservat – men det gör det.
Efter några sköna kilometer längs kärr och hagar kom jag så fram till reservatets gräns i öster. Nu var jag inne i bostadsområdet Killinge, därifrån var det bara rakt österut. Och se där – två kilometer senare var jag framme vid Gåshaga Brygga!
Efter incheckningen på Pier 16 blev det pasta och två öl på uteserveringen i samma byggnad och därpå en välförtjänt god natts sömn.
Efter en balkongfrukost morgonen därpå med utsikt över fjärden var det dags för etapp två.
Från Gåshaga Brygga till Lidingös sydspets var det nu bara typ fyra kilometer – i kortaste laget – så jag tog en omväg längs Kottlasjön som jag var lite nyfiken på.
Och – oj då, det var riktigt härligt även där med fina stråk längs den fridfulla sjön. Den sparsamma bebyggelsen längs vattnet gav ånyo en känsla av naturreservat.
Vid Kottlasjöns västra spets bar det rakt söderut mot Högberga Gård, en konferensanläggning belägen nästan allra längst söderut på ön. Vid Högberga blev det en rejält brant backe rakt ner mot vattnet.
Vid backens slut var det sen bara några hundra meter kvar till sydspetsen, vandringens slutmål.
Men vad möttes jag av längst därnere? Jo – muren längs backen övergick i ett stenhus vars sida slutade precis vid vattnet.
Jaha – privat mark. Så nära men ändå inte. Inget att göra något åt, men tanken att vandringen nu var över utan att jag nått sydspetsen kändes rätt sur.
Men vänta nu, var den verkligen över?
Visserligen fanns det en port i stenhuset men allt kändes ändå som något privat. Intill porten fanns det dock nån slags inskription. Vad stod det där då?
Jag gick fram och läste.
”Vandringsled”.
Men – var det här en vandringsled?
Ja tydligen. När jag läste vidare förstod jag att om jag gick in i stenhusets port skulle jag på andra sidan komma ut på en vandringsled.
Jaha…
Det lät nästan som från en saga, som taget ur Tusen Och En Natt.
Nyfiket klev jag in.
Genom porten kom jag in i ett naket litet rum. Väggar golv och tak – allt i sten. Genom en öppning till vänster i rummet kunde jag dock kliva ut på andra sidan muren och – sim-sala-bim – fanns där en stig som vackert slingrade sig bort längs vattnet. Smått sanslöst.
Bara att traska vidare.
Runt tvåhundra kuperade meter senare var jag slutligen framme vid stenbumlingarna ut i vattnet som utgör Lidingös sydspets.
Även där mötte mig ett storslaget skärgårdspanorama med Djurgården, Fjäderholmarna, Nacka och Värmdö i synfältet från höger till vänster. Vid inloppet till Skurusundet skymtade de två öarna Sveriges Holme och Danmarks Holme.
Tvärs över fjärden, på Nackasidan, kunde jag också se stugbyn Anna Visborgs Minne.
Just det…
Från stenhällen nedanför de små husen hade jag i september 2018 startat min fyra dagars vandring över Södertörn. Den hällen utgör nämligen ön Södertörns nordspets.
Södertörnsvandringen är ett fint minne, en promenad som bjöd på fyra härliga sensommardagar med perfekt gångvägen – femton graders värme och klarblå himmel. Start vid Anna Visborgs Minne strax norr om Ektorp och i mål nio mil senare vid Nynäshamns sydligaste udde.
Det var då det – nu skriver vi juni 2020.
Snart två år sen och ändå känns det som i förgår.
Efter dessa filosofiska betraktelser blev det ett nytt klackvändande och en promenad mot närmaste hållplats på Lidingöbanan.
Och där slutade alltså denna sjyssta om än helt odramatiska vandring 🥾.
Det med att knalla en gång till på en redan avverkad ö fast med annan sträckning fick mig att ändra projektets upplägg. Nu ska jag på alla femtio öar gå till alla fyra hörn – nord, syd, väst och öst, något som kommer att ge en än mer fördjupad upplevelse av varje enskild ö.
Mer krävande, mer komplicerat, men ännu roligare.
Det kommer snart att bli ett flertal kompletterande ”fyllnadsvandringar” likt den på Lidingö – men det ser jag bara fram emot!
Popularity: 4% [?]
Permalink
06.03.20
Posted in Min blogg
at 1:19 f m
Året efter Elvis bortgång sålde hans skivor mer än de gjort på många år. Allt i plattväg med namnet Elvis Presley på formligen flög iväg från skivbutikernas lådor. Klassiker såväl som budget- och julplattor blev affärerna dammsugna på. Lagren hos grossisterna tömdes på rekordtid och vinylpressarna världen över jobbade dygnet runt för att täcka marknadens behov.
AB Elvis Presley gick plötsligt väldigt bra.
I juli 1978, strax före ettårsdagen av Elvis Presleys bortgång, gav RCA som ett högtidlighållande ut en samlingsplatta med namnet ”Elvis Sings for Children and Grownups Too!”
Okej…?
Nej – inte okej nånstans. Tvärtom.
Elvis Sings for Children and Grownups Too är så långt från en värdig hyllning till Elvis Presley det bara kan bli. Den är närmast en skymf mot mannen med epitetet ”The King of Rock’n Roll.”
Såhär – med alla de outgivna guldklimpar som gömde sig i arkiven och med RCAs då välfyllda penninglador fanns ju alla möjligheter att komma upp med nåt alldeles extra.
Som vad då? Tja – kanske en LP späckad med alternativa tagningar från NBC TV Special prydd med läckra omslagsfoton eller kanske en utgivning av 1961 års konsert på Hawaii. Repetionsspelningen från Aloha 1973 i snygg förpackning hade också kunnat bli en ytterst värdig present från RCA till kungens fans – fans hungriga efter nytt tidigare outgivet material.
Icke då – här prånglade man ut en samlingsplatta med gammal skåpmat med låtar där Elvis sjunger till barn, (något som han bara delvis gör, runt hälften av spåren är LP-titeln till trots inte alls riktade till barn). Dessutom var omslaget helt vedervärdigt. Bortom all beskrivning.
Ett ynka tidigare outgivet spår bjöds skivköparen på; en alternativ tagning av Big Boots. Big Boots – en av karriärens riktiga bottennapp. Vem på den här planeten behövde en outgiven version på Big Boots?
Nog kunde väl RCA ha hittat på nåt annat. Den här plattan blev mer som ett hån än en hyllning.
Ärligt talat – jag blir snudd på spyfärdig bara jag tänker på hur illa behandlad Elvis blev av sin omgivning – både före och efter sin död.
*
Elvis Sings for Children and Grownups Too!
Utgiven i juli 1978
*
1) (Let Me Be Your) Teddy Bear
Inspelad i januari 1957 och utgiven i juni samma år både på soundtracket till filmen Loving You och som singel.
(Let Me Be Your) Teddy Bear, en hyfsad mjukis-rockare, gick raka vägen upp i topp på USA-listan och stannade där i sju veckor.
Samtidigt med releasen av Elvis Sings for Children and Grownups Too återutgavs (Let Me Be Your) Teddy Bear som singel med samma omslag som fullängdaren. Den gången blev det en flopp.
Men – bortsett från att barn brukar ha nallebjörnar som gosedjur är väl det här knappast en låt specifikt för barn.
2) Wooden Heart
Wooden Heart, från filmen GI Blues, var en stor hit 1961 i stora delar av Europa, även i Sverige, men märkligt nog inte alls i USA.
I staterna dök den upp i singelformat först i november 1964 och då som b-sida till Blue Christmas. Ett år senare blev den baksida till Puppet on a String. Hit i Europa och flopp som b-sida i hemlandet USA. Märkligt öde.
Wooden Heart må kännas lite töntig, det är ändå en bra låt fint framförd av Elvis – och plattan börjar faktiskt helt okej.
3) Five Sleepy Heads
Men här spricker det, rejält dessutom.
Varför den här smörjan en gång i världen överhuvudtaget skulle spelas in kan man med fog fråga sig. Och – om man nu en gång gjorde det, kunde man inte sen bara glömma bort eländet?
Nej, så lätt skulle det inte gå…
Five Sleepy Heads dök 1967 upp som ett av bonusspåren på soundtracket till filmen Speedway. Redan då var det en bedrövlig låt. Ett decennium senare, i skenet av Elvis comeback året därpå och det till stora delar magnifika 70-talet, känns Five Sleepy Heads som en ren katastrof.
4) Puppet on a String
Titeln, ”marionettdocka”, ger kanske associationer till barn men Puppet On A String handlar om en relation mellan två vuxna människor.
Puppet on a String dök först upp 1963 på soundtracket till filmen Girl Happy och släpptes två år senare på singel med, som tidigare nämnts, Wooden Heart som b-sida. Det här är dock ingen av Elvis mer minnesvärda fyrtiofemmor. Puppet on a String är en rätt tramsig låt jag personligen aldrig hyst några djupare känslor för.
På 1978 års återutgåva av (Let Me Be Your) Teddy Bear var Puppet on a String baksida.
5) Angel
Ursprungligen utgiven 1961 på soundtrack-EPn Follow That Dream. Angel går i den minimalistiska, drömmande stil som präglade mycket av det Elvis gjorde under första halvan av sextiotalet. Angel är nog min favorit på den här plattan, men – det är ju inte på nåt som helst sätt en låt riktad till barn.
6) Old McDonald
Bevekelsegrunden till att ge ut Old McDonald, en av Elvis absolut värsta inspelningar, ytterligare en gång går bara inte att hitta i den kända begreppsvärlden.
Tvärs emot Elvis uttryckliga vilja hamnade det här missfostret på soundtracket till Double Trouble.
I juni 1972 släppte RCAs underbolag Camden en samlingsplatta med titeln Elvis Sings Hits From His Movies. En av de så kallade ”hitsen” var av outgrundlig orsak Old McDonald.
Old McDonald en hit – sen när då…? Aldrig så klart.
Sex år senare tyckte RCA alltså att det återigen var dags att delge omvärlden detta ”mästerverk”.
Stackars Elvis…
Sida B
1) How Would You Like To Be
Ja suck…vilken smörja…How Would You Like To Be – tagen från LPn It Happened At The World Fair – ett av Elvis allra sämsta soundtrack.
Nån tondöv människa på RCA lyckades peta in How Would You Like To Be som b-sida på 1966 års singel If Everyday Day Was Like Christmas. Den floppade, så klart, totalt.
Att nån tjockskalle tolv år senare ens övervägde att ge ut det här tramset en gång till är bortom all fattningsförmåga.
2) Cotton Candy Land
Men snälla…var det här verkligen nödvändigt? Ännu ett elände från It Happened At The World Fair…
Att Elvis stundtals sjönk till avgrundsdjupa nivåer under sextiotalets filmepok är ytterst beklagligt, att åratal senare gräva upp det här eländet en gång till är näst intill åtalbart.
3) Old Shep
Old Shep, inspelad 1956, är långt ifrån den råa femtiotalsrock som kom att ge Elvis den legendstatus han har än idag. Elvis gör dock en bra version av låten, Jordanaires fina stämsång hjälper till rejält, men speciellt entusiasmerande är det kanske inte.
Old Shep är dock utan konkurrens b-sidans starkaste spår.
4) Big Boots
För mig, som komplettist, var det här spåret enda orsaken att köpa den här plattan när den kom. Det här är nämligen en alternativ tagning på Big Boots – ursprungligen utgiven 1960 på LPn GI Blues.
Men ändå, vid det här laget fanns det närmast obegränsat med outgivet material att välja bland. Om RCA nu ville bjuda alla miljoner fans världen över på något nytt – varför då nöja sig med att plocka ut en annorlunda version på en av Elvis genom tiderna tristaste låtar.
Ett meningslösare val får man leta efter.
5) Have A Happy
En käck, oförarglig melodi – tagen från Elvis sista spelfilm Change Of Habit – får avsluta plattan.
Have A Happy är lyckligtvis inte i samma bottenklass som åtskilligt annat på den här lp-sidan. Men – sedd i skenet av att den spelades in två veckor efter att inspelningarna i American Studio i Memphis känns Have a Happy nästan obegriplig. Efter att precis ha spelat in karriärens kanske starkaste platta – varför skulle då Elvis kort senare hoppa in i en studio och spela in sånt här skräp? Den totala bristen på engagemang hos huvudpersonen talar också ett närmast övertydligt språk.
Tack och lov var soundtrack-eran över med Change of Habit.
*
*
En vrickad pryl med Elvis Sings for Children and Grownups Too är att det ratades en hel del ganska hyfsat material i ”barn-genren”. You’re Time Hasn’t Come Yet Baby från filmen Speedway är ett bra exempel – där sjunger Elvis både om och till ett barn. Den släpptes på sin tid som singel och är en helt okej låt. Jag kan bara tycka att den borde ha varit gjuten på skivan.
Hey Little Girl från Harum Scarum, där Elvis sjunger till en liten flicka, är också den betydligt starkare än det mesta på den här plattan.
Även i Earth Boy från filmen Girls, Girls, Girls sjunger Elvis till barn. Samma sak i Queenie Waheenis Papaya från Paradise, Hawaiian Style.
Märkligt när man nu ger ut en skiva där temat är att Elvis ska sjunga till barn att man ratar exemplen ovan och istället plockar med låtar som inte har ett skvatt med ungar att göra?
Okej – mycket klagomål här, men det är berättigat. Lyssna på valfritt spår från Sun Sessions, TV Special eller From Elvis in Memphis och sätt sen på b-sidan på den här skivan förstår ni snabbt att det här var en spottloska i ansiktet på Elvis Presley från col. Parker och RCA. Oändligt långt från en hyllning. En monumental skam, inget annat.
Enda trösten är att Elvis slapp uppleva eländet.
Slutbetyg: Enstaka låtar på plattan funkar – men de musikaliska bottennappen, det vedervärdiga omslaget, det märkliga konceptet och vetskapen om att det här skulle vara nån slags hyllning drar ner alltihopa så rejält att det inte finns några alternativ.
Det blir en gigantisk tumme ner.
Slutbetyg: En etta.
Popularity: 4% [?]
Permalink
05.10.20
Posted in Min blogg
at 1:10 f m
Den sextonde augusti 1977 gick artisten Elvis Presley bort.
En av många starka reaktioner på den tragiska händelsen var att skivbutiker världen över närmast plundrades på EP-plattor. Jag minns själv att Åhléns i Stockholms City runt 18 augusti hade helt tomma lådor på Elvis-avdelningen.
Det är logiskt att tro att RCA i detta läge snabbt som tusan skulle pumpa ut nya plattor med tidigare outgivet material, smida medans järnet var glödhett som man brukar säga.
Så blev det nu inte.
Först ett halvår efter det tragiska frånfället kom första plattan – en samling med låtar som har ett vagt religiöst tema. ”Songs of faith and inspiration” var undertiteln.
Nånting lite roligare hade väl RCA ändå kunnat hitta på när The King Of Rock’n Roll precis gått bort.
Tyvärr var det här inte nåt olyckligt undantag.
Runt femton år senare började pärlbandet av påkostade boxar med spännande material dyka upp till glädje för alla fans. Men – så såg det inte ut i slutet av sjuttiotalet. Outgivet material fanns det gott om i arkiven, men de första åren efter ikonens bortgång hände nästan inget alls. Det är svårt att förstå varför RCA var så här passiva. Back-katalogen sålde 1977/78 bättre än någonsin och rimligtvis borde snyggt paketerade skivor med tidigare outgivet material sälja riktigt bra.
Men inte då.
Det är svårt att tro att bolaget medvetet höll en låg profil. Ingen kunde ju med säkerhet veta att hypen runt Elvis bara skulle bli större och större. Jag tror, återigen, att det var fråga om ren inkompetens.
Men låt oss gå tillbaka till He Walks Beside Me.
I Elvis-diskografier har jag sett den listad som en ”gospelsamling”. Det är det alltså inte fråga om. Inte ens hälften av låtarna faller in under kategorin gospel.
LPns titel hintar visserligen åt det religiösa, men även det är en sanning med modifikation då flera av låtarna bara ytligt berör temat.
Nåja, bortsett från min (befogade) kritik och mina invändningar så är musiken på skivan här och där alldeles utmärkt. När det är bra så är det till och med smått lysande.
Nu tittar vi närmare på de enskilda låtarna.
He Walks Beside Me
Utgiven på RCA februari 1978
Skivnummer AFL1-2772
*
*
1) He Is My Everything
På 1971 års LP Elvis Country kunde man bland mycket annat fint hitta en cover på Dallas Fraziers komposition There Goes My Everything. Ett år senare den upp på gospelplattan He Touched Me, fast nu med en ny text och en ny titel – He Is My Everything. ”He” syftar här på Gud Fader. Sim-Sala-Bim hade den sorgsna countryballaden blivit en hyllning till Gud.
Bortsett från att det går lite snabbare här hörs dock ingen större skillnad i arrangemangen. Det lite svängigare tempot gör ändå He Is My Everything till något som är aningens vassare än förlagan There Goes My Everything.
2) Miracle Of The Rosary
Ett spår från 1971 års LP Elvis Now.
Det här är svulstigt, storslaget, pampigt. Det genomarbetade arrangemanget blir dock aldrig ”för mycket” utan ger mest bara en dramatisk touch till helheten.
Jag vet att det finns de som tycker att det här är en rätt mjäkig låt, men för mig är det här ett av skivans starkare stunder. Om inte annat så för att sånginsatsen är av allra högsta klass.
En lustig poäng är att texten handlar om en förteelse inom katolska kyrkan – även om Elvis var långt ifrån utövande katolik…
3) Where Did They Go Lord
Where Did They Go Lord, b-sida till singeln Rags To Riches från 1971, hade tidigare inte gått att hitta på lp.
Det här är en ballad som är som klippt och skuren för Elvis med den röst han besatt i början av sjuttiotalet. Som han sjunger här är han oslagbar, helt i en klass för sig. Jag hör här och där i Elvis sång ekon av inspelningarna till From Elvis In Memphis. Helt klart kände han starkt för Where Did They Go, Lord. Synd att den försvann som anonym baksida.
Trist också att Elvis inte trodde på låten för sin live-repertoar, den hade ledigt kunnat bli en konsert-klassiker.
Med tanke på att det var första gången ut på LP var det här spåret ensamt motivering nog för ett köp av den här plattan.
Men…det enda religiösa i texten är faktiskt att ordet ”God” dyker upp här och där…
4) Somebody Bigger Than You And I
Somebody Bigger Than You And I är tagen från 1967 års platta How Great Thou Art. Den är väl okej utan att vara något av den skivans starkare spår.
5) An Evening Prayer
Ännu ett spår från He Touched Me.
I sin lugna återhållsamma stil påminner An Evening Prayer kanske mer om materialet på 1966 års How Great Thou Art än på övriga materialet från He Touched Me.
Det här är faktiskt en riktigt fin hymn, framförd på ett ytterst trovärdigt sätt av Elvis. Om någon låt kunde symbolisera skivans undertitel ”Songs Of Faith and Inspiration” är det kanske just An Evening Prayer.
6) The Impossible Dream
The Impossible Dream var en av de verkliga höjdpunkterna på 1972 års liveplatta från Madison Square Garden.
Den här versionen, tidigare outgiven, är från februari i samma år och är minst lika imponerande.
Första gången The Impossible Dream framfördes publikt var i januari 1971. Med tiden försvann den dock från repertoaren. Lite märkligt då det är en riktig ”showstopper”.
En som nog inte blev så glad åt att den här versionen gavs ut postumt är nog Jerry Scheff, han är nämligen helt ute och seglar på sin bas i inledningen. Troligtvis fick han en blackout, för så komplicerad är inte versen på The Impossible Dream att en av världens bästa basister ska behöva komma av sig. Men det gjorde Jerry!
Lyssnar man på texten finns det inte mycket religiöst att hitta här heller. Möjligtvis en dos ”faith and inspiration”, men mer än så är det inte.
Noterbart är att Elvis på sin avslutande ton, på frasen ”sta-a-r” ligger en helton under den som han tog under konserterna kort senare i Madison Square Garden. Absolut inget som stör, bara något jag noterar.
*
Plattan börjar helt okej, den första sidan är bitvis riktigt bra.
*
Sida B
1) If I Can Dream
En alternativ version, tagning fyra, på avslutningsnumret från 1968 års NCB TV-Special. Sången är här i det närmaste helt identisk med hur den lät på den slutliga mastern. Det är först på det avslutande ”come truuuuuueeee…” som det märkbart skiljer sig åt.
Kören har heller ännu inte lagts på. På skivans omslag står det ”with chorus” – det skulle nog ha varit ”without”…
Även om den här versionen alltså inte skiljer sig nämnvärt från originalet från TV-Special är det självklart ändå stor njutning att lyssna även på det här.
2) Padre
Så kommer vi ner på jorden igen.
Padre spelades in 1971 men släpptes inte förrän på hösten på 1973 på Elvis (Fool Album).
Bortsett från att vara en riktigt trist skapelse är Padre, långt från att vara en religiös låt. Texten har faktiskt inte dyft med ”faith and inspiration” att göra, snarare uppgivenhet.
Vara som det vill med det, Padre är en urtöntig låt Elvis aldrig borde ha spelat in.
3) Known Only To Him
Known Only To Him dök första gången upp på 1960 års gospelskiva His Hand In Mine.
Mycket från den plattan är väldigt bra, men släpiga Known Only To Him tycker jag inte tillhör plattans mer inspirerade ögonblick. Tvärtom.
4) Who Am I?
Who Am I spelades in i februari i American Sound Studio i Memphis. Första gången den dök upp på skiva var på LPn You’ll Never Walk Alone släppt 1971 på budget-bolaget Camden.
Och där borde den kanske ha stannat. Who Am I är nämligen ett riktigt sömnpiller – i konkurrens med Hey Jude det tristaste som kramades fram under inspelningarna i Memphis vintern 1969.
5) How Great Thou Art
Titelspåret från Elvis andra religiösa LP släppt 1967 avslutar symptomatiskt denna samling.
Med symptomatiskt menar jag att även här känns det rätt ogenomtänkt. Jag tror att de flesta håller med om att versionen från 1974 års live-skiva inspelad i Memphis är smått fenomenal. Varför valde man då inte ut den istället för den rätt tama studioversionen? Live-versionen hade blivit en fantastisk final på skivan, nu blir det mest bara ett avslaget ”jaha”.
Sida två blir en antiklimax jämfört med förstasidan. Efter inledande majestätiska If I Can Dream glider musiken in i en seg lunk som effektivt sänker skivans helhetsomdöme.
———————————————————————————————————————————————————————————————
Ska jag summera den här plattan lite snabbt får det bli att den känns snabbt ihoprafsad.
Den tilltänkta röda tråden är här och var mer än lovligt tunn och låtvalet känns heller inte värst genomtänkt.
Och varför bara elva spår när det ändå var en samling? En eller två låtar till per sida hade inte vart något problem alls.
Det fantasibefriade omslaget med ett foto på framsidan (återigen) taget från Hawaii-showen och noll information på baksidan gör inte saken ett dyft bättre.
Det hade inte varit svårt för RCA att ge ut något avsevärt intressantare med tanke på allt material de hade i arkiven. 1961 års fenomenala konsert på Hawaii, den alternativa Aloha-konserten eller femtiotalets tv-shower hade alla suttit hästlängder bättre än den här halvljumma samlingen.
Nu blev det istället en skiva som de flesta knappt la märke till när den kom ut. Efter en usel initial försäljning försvann He Walks Beside Me snabbt ur RCAs katalog. Kanada tryckte i början av nittiotalet, som enda land i världen, upp en cd-utgåva – med en upplaga så liten att man aldrig ser något exemplar av den.
Bättre än så kunde RCA verkligen ha presterat med det första skivsläppet efter Elvis död. Han var värd så mycket mer än det här.
Nåja, musiken är ju bitvis helt okej även om skivan som helhet stundtals svajar rejält – slutomdömet blir därefter.
Slutbetyg: en trea.
Popularity: 5% [?]
Permalink
01.09.20
Posted in Min blogg
at 2:07 f m
Elvis In Concert är soundtracket till TV-specialen med samma namn, inspelad live 19 och 21 juni 1977.
Enligt många ”experter” är den här plattan, inspelad bara åtta veckor innan Elvis tragiska bortgång, en katastrof, ett ”vittnesmål” om en artist helt på dekis som med möda sluddrar sig igenom tjugo år gamla hits han glömt bort texten på.
Visst, det måste medges, delvis stämmer beskrivningen, men riktigt så illa var det absolut inte. I sin fysiska skepnad var Elvis sommaren 1977 blott en skugga av den han kort innan varit, men slut som artist var han inte. Under de här två showerna svajar det visserligen rejält, när det är som sämst är det inte speciellt bra, men då det tänder till är Elvis återigen outstanding.
Man spelade alltså in två konserter från Elvis försommarturné – den 19 juni i Omaha och 21 juni i Rapid City. Framträdandet i Omaha var till stora delar rent av usel med en Elvis som gav ett märkligt nästan frånvarande intryck. Två dagar senare i Rapid City var det avsevärt bättre – bitvis rent utsagt lysande. Det räcker med att lyssna på versionen av My Way för att inse det.
Samtidigt – det är självfallet bortom varje tvivel när man tittar på den här showen att något inte stämmer. I juni 1977 var Elvis inte bara överviktig, han såg närmast svullen ut. Inget smink i världen kunde maskera det faktum att det var en sjuk människa som stod på scenen och att det var långt gånget. Blott sju veckor senare gick också Elvis Presley bort.
Att han i det skick han då befann sig i skulle ut på en turné med allt vad det innebar av in- och utcheckningar, flygresor och möten med en ny förväntansfull publik i stort sett varje kväll känns väl i backspegeln klart tveksamt.
Det till trots – de gånger under de här två konserterna det glimtade till och Elvis plockade fram sitt rätta jag var han återigen den unika artist han alltid varit.
Möjligheten att skapa en, om inte lysande, så åtminstone värdig TV-special schabblades dock bort. CBS satte tragiskt nog stor emfas vid klippningen på konserternas hafsigt genomförda rocklåtar från karriärens början. TV-showen visade till stora delar upp ”en dekadent föredetting som krampaktigt höll sig kvar vid vid sina gamla utslitna låtar trots att tiden obarmhärtigt sprungit honom förbi”. Tragiskt.
Det hade varit hur lätt som helst att tota ihop något avsevärt mer kvalitativt än den trista soppa det nu blev. Ett sånt program hade blivit ett fint testamente från Elvis till alla hans beundrare – nu blev det istället en show som underblåste mediabilden av ”en slocknad stjärna i fritt fall”.
Jag menar; varför ha med Are You Lonesome Tonight och samtidigt rata den suveräna Trying To Get To You?
Totalt tjänstefel.
Bortsett från att välja ut ”fel” låtar roade sig CBS också med att intervjua fans utanför konserthallarna, något man klippte in lite varstans både på skivan och i filmen. Efter ett par genomspelningar tröttnar man rejält på allt babblande. En eller två kommentarer hade varit okej – inte som det blev nu. Värdefulla sändningsminuter, där det kunde pressats in mer musik, slösades bort med dösnack om sånt vi redan visste (att Elvis är ”The King”).
Nu går vi över till skivan.
*
ELVIS IN CONCERT
Släppt 3 oktober 1977
*
*
(Fankommentarer del 1)
Plattan börjar med att fans, den ena efter den andra, sammanfattar vad de tycker att Elvis Presley är: ”The King”.
Raden av hyllningar avbryts dock tvärt av Ronnie Tutts välbekanta trumintro som leder över till orkesterns funkriffande – signalen att Elvis är på väg upp på scenen! Abrupt upphör dock musiken för mera fan-kommentarer innan det blir en omtagning av funkriffet. Ska det sätta igång nu då? Nix – nytt avbrott för ännu mer beundrar-röster.
1a) Also Sprach Zarathustra
Äntligen så sätter musiken igång med den sedvanliga inledningsfanfaren – komponerad av Richard Strauss.
1b) See See Rider
Så kommer han så upp på scenen!
Inledningsvis ger Elvis ett rejält osäkert intryck, han verkar närmast obekväm över att stå inför sin publik. Kanske vill han inte bli sedd i den form han befinner sig i – den självsäkra, närmast självgoda, entrén från tiden runt That’s The Way It Is är här helt bortblåst.
Insatsen på inledande See See Rider blir ändå klart godkänd om än inte riktigt på samma nivå som på liveskivorna från åren innan. Rösten bär inte riktigt men intensiteten och inlevelsen finns där hela tiden.
Killarna i bandet är de vanliga – James Burton och John Wilkinson på gitarr, basisten Jerry Scheff är tillbaka, Ronnie Tutt sitter bakom trummorna och JD and the Stamps med Sweet Inspirations körar. Den ende nye sen förra liveplattan är pianisten Tony Brown.
2) That’s All Right
That’s All Right får ett imponerande framförande.
Det enda tveksamma är sista versens ordlösa ”da-da-da-di-di-di-dii” där Elvis glider över i nåt lätt improviserat där rösten inte riktigt håller.
Bortsett från det är That’s All Right en av plattans bättre ögonblick.
3) Are You Lonesome Tonight?
Ja…här finns det onekligen en hel del att skriva.
Till att börja med – nej, den här versionen av Are You Lonesome Tonight är inget ”bevis” för att Elvis de sista åren hade tappat allt han en gång haft. Bio-versionen av dokumentärfilmen This Is Elvis från 1981 klippte in det talade avsnittet som för att visa omvärlden att Elvis Presley kort före sin död var helt ”offside”, att han glömt texten till sina egna låtar.
Men kom igen nu! Sånginsatsen på låten är ju klockren. Hade Elvis varit helt väck hade han väl heller inte klarat av att sjunga rätt. Att det talade partiet blev som det blev var väl inget märkligt, Presley gjorde ju nästan alltid narr av den här låten!
I den TV-sända showen är det talade partiet däremot struket – istället berättar en ung kvinna hur mycket hon tycker om Elvis. (Jättespännande…)
Bra – då löste man det problemet kan man tycka. Men stopp där, hade inte det bästa varit att bara stryka det här både i tv-programmet och på skivan. Det här var ju en låt som Elvis ändå alltid tramsade bort till förmån för någon av de (många klasser bättre) låtar som man nu strök?
Varför man inte gjorde så är en gåta.
4) Teddy Bear/Don’t Be Cruel
Tyvärr följs förra dikeskörningen upp med ett medley som hjälpligt håller ihop men som musikaliskt inte är ett vitten bättre än spåret innan. Elvis pliktskyldiga mumlande när han slänger sina halsdukar ut i publiken har självfallet ingen som helst plats på en skiva, inte i tv-showen heller. Här visas Elvis upp som en pajas som lever på sina gamla fans för vilka en scarf betyder mer än det rent musikaliska.
Det blir inget annat än åtlöje av artisten Elvis Presley.
Sorry.
(Fan-kommentarer del 2)
5) You Gave Me a Mountain
Och så får vi då ett fullständigt scenbyte.
Med en mäktig version av You Gave Me A Mountain visar Elvis vem han egentligen är – en fantastisk sångare som hela tiden utvecklat sitt artisteri. Det här står inte en millimeter efter versionen från -73 års Aloha-show.
6) Jailhouse Rock
Men nej – inte en till rockpastich! Snälla CBS, snälla RCA – allt det här tramset med meningslösa skoj-versioner på gamla hits fyller ingen som helst funktion. När Elvis dessutom sjunger fel text och generat skrattar åt sig själv så finns det absolut ingenting som rättfärdigar att det här togs med i tv-showen.
*
Sida 2
*
(Fan-kommentarer del tre)
Visst kan det finnas små poänger första gången man hör de här klippen från olika intervjuer med hardcore-fans, tagna utanför de olika konsertarenorna, det mesta är ändå så ointressant att man undrar om CBS i hemlighet drev med fansen. Exempelvis säger en medelålders man: ”Elvis is very important to me ’cause I’ve been an Elvis-fan for twenty years. There is so much in the guy. He is the biggest entertainer to me and the biggest to thousand others.”
Vad ger det uttalandet mig?
Noll.
1) How Great Thou Art
Den fantastiska versionen av How Great Thou Art från 1974 års liveplatta från Memphis belönades med en grammis, det här är dock inte alls på samma nivå. När Elvis ska ta i för full hals under slutet av inledningspartiet kommer han in helt fel, det låter som att han inte får tillräckligt med luft, och sjunger rejält falskt. Han kommer sen aldrig rätt in i låten innan den är över.
1977 års version av How Great Thou Art är väldigt pampig att se filmad, men ur en musikalisk synvinkel borde den kanske inte ha varit med i TV-showen. På skiva låter det inte alls bra.
(Fan-kommentarer del 4)
2) I Really Don’t Want To Know
Presentationen av bandet blev på sjuttiotalet allt längre och tog vid den här tiden runt en kvart då varje medlem fick ett eget litet solo-nummer. Överraskande generöst av en artist av Elvis kaliber att vara så sjysst mot sina kompmusiker.
I Really Don’t Want To Know är faktiskt, märkligt nog, en del av pianisten Tony Browns ”solo-nummer”. Men…det här känns inte helt hundra. Släpigt tempo, inte riktigt rätt tonart och en Elvis som kämpar sig igenom halva låten för att hålla tonen innan han med en handgest avbryter den i förväg – just innan refrängen.
”I don’t know that song!” proklamerar Elvis direkt därpå, något som givetvis inte är sant, men det är tyvärr så det låter.
Helt meningslöst att plocka med det här.
(Elvis introducerar Vernon Presley)
3) Hurt
Och så får han då återigen till det som ingen annan på den här planeten med en makalös version av sin ett år gamla hit Hurt.
Det här är inget annat än helt lysande. Den avslutande tonen är ren världsklass.
Ska jag ha någon invändning skulle det vara att tempot är lite för snabbt, aningens långsammare hade höjt helheten än mer.
Det blev riktigt bra ändå.
4) Hound Dog
Och så var vi där igen. En trött, avslagen version på en av den moderna musikhistoriens allra bästa rocklåtar.
Rena mordet.
Hade Elvis 1956 fått veta att han tjugoett år senare på teve skulle framföra Hound Dog på det här sättet för en hel värld att beskåda är det möjligt att han gått raka vägen in i kloster.
5) My Way
Fantastiskt.
Oöverträffbart.
Magiskt.
Vad mer kan jag skriva?
Varannan vatten brukar man säga på krogen. Ömsom vin ömsom vatten alltså – ungefär som på den här plattan. För efter den bedrövliga Hound Dog kommer en makalös version på Sinatras klassiker My Way. Det här spöar faktiskt versionen på Aloha.
My Way blev en sanslös final innan den avslutande Can’t Help Falling In Love.
Sex veckor efter Presleys bortgång, 3 oktober, släpptes My Way på singel. I USA klev den upp till plats 22 på Hot 100.
6) Can’t Help Falling in Love
Och så avrundas allt med en ganska oinspirerad Can’t Help Falling In Love. Tittar man på den oklippta filmen så ser man att Elvis ännu en gång slänger ut vita sjalar i långa rader ända fram till omtaget av sista delen av refrängen. Inte så lätt kanske att sjunga på topp om man samtidigt ska ha fokus på att kasta sjalar omkring sig.
Från showen i Omaha den 19 juni valdes, klokt nog, bara tre låtar ut, det här är den sista av dem.
Avslutande Riff/ Några ord från Vernon Presley.
*
*
Jaha, det här var låtarna från den tv-sända In Concert. Skiva två i den här dubbeln är material som spelades in samtidigt men som, tyvärr, ratades för sändningen. Tyvärr säger jag – för åtskilligt på sida tre och fyra är faktiskt både bättre framfört och intressantare än det som valdes ut för det ihopklippta programmet.
*
Sida Tre
*
1) I Got A Woman/Amen
I Got A Woman parad med Curtis Mayfields Amen ges ett briljant framförande. Den är arrad på i stort sett samma sätt som på 1974 års liveplatta från Memphis bara än mer utdragen. Just därför blev det möjligtvis lite för långt för att få plats i tv-programmet. Det hade nog ändå kunnat funka – om man hade tagit bort alla tramsiga fan-intervjuer…
2) Love Me
En riktigt bra version på en låt Elvis vid den här tiden kört live ett tag. Elvis lägger in rejält med energi i sitt framförande.
3) If You Love Me (let me know)
If You Love Me Let Me Know hade spelats in under turnén i april samma år och kort senare släppts på LPn Moody Blue. Den här versionen är minst lika bra.
If You Love Me skulle ha gjort sig utmärkt i den tv-sända filmen, inget snack om den saken.
4) O Sole Mio/It’s Now or Never
Inledningen med Sherill Nielsen när han ensam sjunger O Sole Mio har jag alltid tyckt är helt meningslös. Här sjunger Nielsen dessutom så pass falskt att membranen i högtalarna spricker.
När det glider över till Its Now Or Never gör Elvis en bitvis väldigt fin insats. Mario Lanza-vurmen blir dock på sina ställen väl stark och jag tycker nog att Presley vunnit på att enbart ha sjungit som sig själv istället för att försöka låta som sina gamla idol. De mumlade fraserna på slutet innan finalen känns också lite malplace’. Låten går dessutom lite för fort och helhetsintrycket blir onödigt slarvigt. Det här kunde ha blivit en fullträff men blir inte det.
5) Trying to Get to You
Men här kommer ett av skivans bästa ögonblick, om inte det allra bästa!
Trying To Get To You 21 juni 1977 knäcker till och med nästan den suveräna versionen från 1974 års live från Memphis. Elvis tar i från tårna var gång som refrängen startar. Här känns han som en urkraft större än det kända universum.
Helt sanslöst!
Varför Trying To Get You inte användes i TV-specialen istället för exempelvis Are You Lonesome Tonight eller Jailhouse Rock är bortom allt jag kan begripa.
*
Sida 4
*
6) Hawaiian Wedding Song
En fin låt som ges ett hyfsat framförande om än inte mer än så.
7) Fairytale
Ursprungligen från 1975 års LP Today. Den här versionen är långt ifrån klockren, Elvis har låten igenom problem med intoneringen, men helt klart känner han för varje ord han sjunger. Fairytale presenteras också med orden: ”The story of my life.”
Jag hade, trots vissa skönhetsfel, helt klart hellre sett Fairytale i den TV-sända specialen än flera av de trötta rocklåtarna som nu hamnade där.
8) Little Sister
Och här gör Elvis en lysande version på sin drygt femton år gamla hit. Att man plockade bort även den från tv-sändningen är lika obegripligt som åtskilligt annat.
9) Early Morning Rain
John Wilkinsons del i presentationen av bandet är fingerplockgitarren på Early Morning Rain. Wilkinson hade vanligtvis en starkt nertonad roll i bandet så det var inte mer än rätt att även han under konserterna fick ett par minuter i spotlighten.
10) What’d I Say
What’d I Say är första delen på James Burtons solonummer under bandpresentationen. Burton både inleder och avslutar den korta versionen på Ray Charles klassiker med några urläckra countryrolls på sin Telecaster.
Elvis sjunger en vers och en refräng – sen är det slut.
11) Johnny B. Goode
Johnny B. Goode, fortsättningen på Burtons presentation, visar upp att han kan spela med gitarren bakom nacken. Roligare än så kanske det inte blir men det spöar ledigt både musikaliskt och visuellt väldigt mycket annat i den färdiga tv-versionen.
12) And I Love You So
And I Love You So, Perry Comos hit från 1973, dök – som Fairytale – först upp på plattan Today. Här blir det en hyfsad om än lite avslagen version.
*
*
Det var den skivan det! En bitvis riktigt bra platta om än irriterande ojämn.
Men, som tidigare sagt – riktigt så illa som många svartmålare vill ha den till är den absolut inte.
Det är ändå ett frågetecken varför man valde att spela in vid det här tillfället – mitt i en turné. Inför NBC TV-Special förberedde sig Elvis i månader, samma med Aloha From Hawaii. Inte bara röstmässigt utan även fysiskt. Sällan var han så snygg som när han stod på scen vid dessa tillfällen.
I juni 1977 var Elvis Presley däremot mer eller mindre ett fysiskt vrak, troligtvis brydde han sig inte längre.
Faktum kvarstår ändå att Elvis i sina bästa stunder på den här skivan var i stort sett lika bra som någonsin.
Slutbetyg – en trea!
Popularity: 7% [?]
Permalink
10.27.19
Posted in Min blogg
at 1:04 f m
Den 19 juli 1977 släppte artisten Elvis Presley sin allra sista platta – Moody Blue.
Moody Blue kan ändå bara med visst mått av god vilja kallas en ”riktig” platta. Inspelningarna i oktober -76 i Jungle Room på Graceland hade, till omgivningens frustration, inte resulterat i mer än fyra nya spår. Betydligt fler än så hade man skissat på, men med en helt omotiverad huvudperson som, bekväm med att faktiskt vara hemma hos sig själv, gjorde precis det som för stunden behagade honom blev det inte mer.
Nytt material behövdes ändå illa kvickt för den kommande LPn.
I januari -77 hade producenten Felton Jarvis förberett allt för kompletterande inspelningar. Ett knippe nya låtar hade skrapats ihop och den här gången bestämde man sig för en studio i Nashville, Creative Workshop Studios, istället för källaren på Graceland. Förmodligen var förhoppningen att slippa de primadonnaliknande olater som Elvis utsatt sin omgivning med under sessionerna i Jungle Room.
Tyvärr blev resultatet helt platt fall då Presley alldeles innan inspelningsstart, till omgivningens stora frustration, meddelade att han hade ont i halsen.
Folk på plats har i efterhand berättat att en Presley under nån av dagarna ändå tagit sig ner till studion. Sammanbitet hade han tittat sig omkring, i vredesmod slängt ner en pizzakartong placerad på en högtalare rakt ner i golvet – och sen vänt på klacken och gått därifrån. Å andra sidan hävdar andra dock att han inte ens lämnade hotell innan han åkte hem igen, så det är inte säkert att det var så det gick till.
Vad som än hände den gången blev hursomhelst inte en ton inspelad bortsett från lite pålägg på material från sessionen i oktober – och där rök den gyllene chansen, en chans som sen aldrig kom tillbaka.
Självklart väldigt trist, hade inte sessionen i Nashville slutat i tomma intet hade världen haft ytterligare minst ett halvdussin låtar från Presley att lyssna på, så blev det alltså inte.
Enligt gällande kontrakt skulle dock en platta ut under sommaren. Att våren -77 med kort varsel få in en motvillig Elvis Presley i en skivstudio var nog att hoppas på för mycket så producenten Felton Jarvis fick vackert jobba med vad som fanns att tillgå.
Som brukligt skulle skivan innehålla tio spår. Fyra låtar hade nu ändå betats av i oktober året innan och de två spåren från singeln Moody Blue/She Thinks I Still Care kunde såklart också användas. Fyra låtar saknades dock, något som fixades genom att kasta in tre inspelade live-låtar från turnen i april -77, listigt nog låtar som tidigare inte dykt upp på nån live-platta, och slutligen genom att damma av Let Me Be There – ett spår från 1974 års LP As Recorded Live In Memphis. En nyligen utgiven låt togs alltså med för att få ihop tio spår, onekligen ett märkligt drag.
Moody Blue var alltså som ni ser långt ifrån en genomtänkt, välplanerad LP utan delvis något av en nödlösning.
Nu blev det visserligen till slut en riktigt sjysst platta, men det var ändå likt förbannat en nödlösning.
1) Unchained Melody
Säger man Unchained Melody tänker nog många på Righteous Brothers hit från 1965 (en hit trots att den släpptes som b-sida!). Åtskilliga artister har dock under årens lopp spelat in sina versioner av den. Ursprungligen sjöngs Unchained Melody 1955 av sångaren Todd Duncan i en scen från filmen Unchained. Kort senare dök första skivinspelningen upp, då med Les Baxters orkester. Troligtvis är det ändå Roy Hamiltons Unchained Melody från samma år som inspirerade Elvis när han tog upp den på sin repertoar. Versionen som hamnade på Moody Blue spelades in under turnen i april 1977.
Resultatet blir en lysande inledning på plattan med en Elvis som kompar sig själv på piano. I sanningens namn ska sägas att det gjordes rikligt med pålägg i studion efteråt, riktigt så pampigt som det låter här var det inte på plats. Men det har föga betydelse när slutresultatet blir så bra som det blir här.
Operasångaren Mario Lanza var alltid en favorit hos Elvis och den inspirationen får fritt spelrum i den mäktiga finalen. Rösten, den gudabenådade rösten, bär kanske inte riktigt hela vägen som den en gång gjort men det kompenseras rejält av den inlevelse och det patos som Elvis bjuder sin publik på.
Unchained Melody liknar faktiskt inte något annat Presley spelade in under sin karriär och det blir en udda men väldigt bra öppning på skivan.
2) If You Love Me (let me know)
Tre år tidigare hade den här countryballaden varit en stor hit för Olivia Newton-John. Som Unchained Melody är även den här versionen inspelad under aprilturnen -77.
Elvis är inte helt på topp här – rösten svajar betänkligt, framför allt i inledningen. Bandet spelar dock väldigt fint – James Burton får till ett lysande solo och Jerry Scheffs basspel är i total världsklass. Slutresultatet blir mer än godkänt.
3) Little Darlin’
Little Darlin’, skivans tredje och sista spår från aprilturnen, får däremot tummen ner. Måhända funkade den live men den fyller ingen funktion alls på plattan. Sånt här lättviktigt material borde Presley med varm hand ha lämnat över till Sha Na Na. Framförandet är visserligen helt okej, men – nej…
The Diamonds gjorde inte originalet till Little Darlin’ – det gjorde The Gladiolas – däremot gjorde de den mest kända versionen.
4) He’ll Have To Go
Det första spåret från inspelningarna i oktober året innan.
1959 hade Jim Reeves haft en hit med He’ll Have To Go.
Elvis version är helt klart ett av plattans starkare ögonblick. Presley får till ett väldigt bra framförande där han hela tiden ger låten det där lilla extra. James Burtons gitarrsolo är också en riktig läckerbit.
En intressant sak att notera är att He’ll Have To Go blev Elvis allra sista studioinspelning. En ytterst värdig avslutning.
5) Let Me Be There
Jaha – det räckte alltså inte med en Olivia Newton-John låt på plattan, två skulle det vara. Än märkligare blir det med tanke på att Let Me Be There var med på liveskivan från Memphis utgiven tre år tidigare.
Men okej, det här är en riktigt bra låt, en av sjuttiotalets bättre up-tempo ballader. Sången, bandet och energin i framförandet kör totalt över Newton-Johns original.
Men ändå… Greppet att ta två live-covers på två hits från en och samma artist – dessutom två låtar till förväxling lika varandra i stil och tempo – och sen lägga dem på samma lp-sida känns rätt andefattigt. Outgivet material, som studioversionen av For The Good Times, fanns att tillgå. Dessutom gavs flera av singlarna på sjuttiotalet, som Where Did They Go, Lord och The Sound Of Your Cry aldrig ut på LP och hade suttit utmärkt på Moody Blue. Det fanns inga större skäl att återanvända Let Me Be There.
På senare års CD-utgåvor har man, klokt nog, plockat bort Let Me Be There.
(En liten poäng för oss svenskar är ändå att i och med Let Me Be There, inspelad under turnén i mars -74, fick vår egen Per Erik Hallin vara med på Elvis allra sista platta. Han vickade ju just då för Sherril Nielsen i Voice.
Sida B
1) Way Down
Way Down, plattans enda riktiga rocklåt, blev Elvis Presleys allra sista singel, utgiven blott sex veckor innan den tragiska bortgången. Efter en ljum start på hitlistorna blev den postumt en stor hit, en av Elvis bäst säljande singlar på sjuttiotalet.
Handen på hjärtat har jag ändå alltid tyckt att Way Down är en rätt anonym låt. Det som främst utmärker den är bandets tunga lir och JD Sumners fantastiska basröst där han i finalen går ner till en ton lägre än vad någon annan på jorden kan nå. Presleys insats sticker inte alls ut och Way Down, hur medryckande den än kan vara i sitt framförande, känns mer som ett bandframförande än en Elvis-låt.
Way Down skrevs av en ambitiös kille, Laynge Martine jr, som hade egenskapen att aldrig ge sig. Han gjorde allt som stod i hans makt för att få fram sina kompositioner till stora artister. Oftast blev det nobben, ibland – som här – gick det hela vägen.
Även Way Down spelades in i oktober -76.
2) Pledging My Love
Rythm’n blues-artisten Johnny Ace sköt sig med sin pistol på julafton 1954. Kort innan dess hade han släppt singeln Pledging My Love som i kölvattnet av den tragiska bortgången postumt blev en stor hit. I oktober 1976 tyckte Elvis och hans TCB-band att det var läge att göra en cover på låten.
Visst, självfallet är Pledging My Love en stark låt. Presley får till ett bra framförande och bandet gör, som alltid, en gedigen insats.
Men ändå – vad skulle Elvis 1977 med ett nästan kvartssekel gammalt material att göra?
Efter Aloha From Hawaii hade plattorna sålt bedrövligt. Nåt behövdes göras, nya grepp var tvungna att tas. I det läget förstår jag inte att nån kunde tro att en cover på Pledging My Love skulle kunna ge Elvis Presleys vacklande skiv-karriär en nystart. Nog borde det ha funnits material mer i takt med tiden att plocka fram.
Pledging My Love hamnade som b-sida på Way Down.
3) Moody Blue
Titelspåret Moody Blue, även plattans klart starkaste spår, släpptes på singel i november 1976 men hade spelats in ett halvår tidigare under sessionen till plattan From Elvis Presley Boulevard, Memphis, Tennessee.
Samme Mark James vars penna legat bakom andra Elvis-hits som Suspicious Minds och Always On My Mind låg även bakom Moody Blue. James original från sommaren -75 är faktiskt förbluffande bra. Elvis version är också så nära man kan komma att göra en ren cover, arrangemanget är i stort sett identiskt.
Men varför ändra på något som är bra? Moody Blue är en lysande countryballad och med tiden den låt från plattan som haft störst popularitet.
Märkligt nog framfördes Moody Blue bara en enda gång på scen. Det kan bero på att den var rätt knepig att sjunga. Lyssnar man noga på andra versen hör man att Elvis får anstränga sig rejält för att fixa alla toner. På senare utgivna alternativa tagningar hör man att han fick jobba hårt för att få till låten. Hur bra slutresultatet än blev tror jag att Moody Blue röstmässigt ändå inte passade Elvis.
4) She Thinks I Still Care
Countryartisten Dickie Lee och hans kompis Steve Duffy totade ihop den här kompositionen. 1962 spelade George Jones in den och fick därigenom en av karriärens största hits.
Elvis version är riktigt bra. Rösten spricker visserligen ett par gånger, ibland rejält – men det ökar bara framförandets trovärdighet. För – det är ju inte en lycklig, harmonisk kille som sjunger det här utan nån som precis har brutit ihop – det avslöjas ju också i textens allra sista fras…
Lyssnar man på de ”outtakes” som släppts i efterhand hör man att de skiljer sig en hel del från varandra. Uppenbarligen prövade sig gänget fram i studion med She Thinks I Still Care. Flera av de outgivna tagningarna är faktiskt minst lika bra som plattans master.
She Thinks I Still Care var b-sida på singeln Moody Blue.
5) It’s Easy For You
It’s Easy For You komponerades av musikalgiganterna Webber/Rice.
Även om det inte är någon märkvärdig låt har jag alltid haft en förkärlek för It’s Easy For You med sin känslosamma, närmast gripande text.
Tyvärr är dock mixningen under all kritik här. Inledningsvis dränks Elvis röst nästan helt av instrumenten. Under låtens gång blir det gradvis bättre men aldrig riktigt bra och helhetsintrycket blir rätt förvirrat. Svårförståeligt att Felton Jarvis kunde släppa ifrån sig något så ofärdigt.
It’s Easy For You spelades även den in under sessionen i oktober 1976.
—————————————————————————————————————————————————————-
Moody Blue var alltså en nödlösning. Om inte om hade varit hade den istället för sina livespår haft minst fyra färska studiolåtar – låtar som tyvärr aldrig blev inspelade.
Nu blev det ju rätt skapligt ändå – Moody Blue står sig bra mot andra sjuttiotalsplattor.
Little Darlin’ känns rätt överflödig och att efter bara tre år göra en repris på Let Me Be There är ju rätt märkligt – övriga åtta spår går dock från godkänt till väl godkänt.
Intressant är att Moody Blue i sin framtoning är en påtagligt mer positiv skiva än föregångaren – From Elvis Presley Boulevard, Memphis Tennessee. Den plattan, i sig en alldeles utmärkt LP, svämmade över av sorgsna, storslaget arrangerade ballader med texter om krossade hjärtan – något som nästan helt lyser med sin frånvaro på Moody Blue. Två spår, She Think I Still Care och It’s Easy For You, hamnar väl i den kategorin, men mer än så är det inte.
När Elvis tragiskt gick bort kort efter att Moody Blue kom ut har plattan med tiden fått ett stort symbolvärde. Det är svårt att säga hur man idag hade sett på den om Elvis gått bort typ 1997, kanske hade den i så fall varit en platta i mängden. När det nu blev som det blev kom Moody Blue helt oväntat att bli kungens avsked.
Och – i mina öron är Moody Blue ett helt okej avsked.
Slutbetyg: En fyra
Popularity: 8% [?]
Permalink
09.04.19
Posted in Min blogg
at 9:26 e m
Moto Boy på Öland.
Dag 1
Ibland går det undan.
Min tid som ett fan för Oscar Humlebo – aka Moto Boy – är inte lång, men desto intensivare.
Allt startade en kväll i slutet av juni vid genomgången av ett stort parti cd-skivor jag fått in samma eftermiddag. Det rörde sig om, tro det eller ej, runt femtusen plattor och innehöll i stort sett allt tänkbart i musikväg – högt som lågt. Mitt i allt plockande dök det upp en CD med ett lite märkligt diffust omslagsfoto, ett suddigt foto på en kille med läppstift.
”Vad är det här för en pajas?” tänkte jag.
Jag kollade omslagsryggen och läste – Moto Boy.
Moto Boy? Det lät ju bekant…
Men just det! Det var ju den snubben Saskia hade pratat om för tio år sen, nåt jag då avfärdat med en axelryckning. Jag hade trott att det rörde sig om nån idol-tomte, nåt jag såklart inte behövde lägga nån energi alls på. Seriöst – vem kallar sig för Moto Boy?
Men när jag nu ändå, tio år senare, hade skivan i handen kunde jag inte låta bli att undra över hur han låter. Lätt nyfiken petade jag in cdn i spelaren. Visserligen helt utan några förväntningar, men trettio sekunder kunde jag väl offra.
Skivan gick igång efter nån sekunds matande i spelaren.
Första låten började med en bastrummeloop, da-da da-da-daa, som följdes upp av en repetitiv gitarrfigur. Efter fyra takter gitarr började sången, och…
…men…vänta nu…?
Alltså – ibland blir man paff, och nån gång då och då blir man riktigt, riktigt paff.
Som jag blev den gången.
Ut ur högtalarna flög nämligen precis allt annat än vad jag förväntat mig. Istället för nån medioker, patetisk popstjärne-wannabe kom en kille med en röst jag omedelbart insåg att få kan matcha. Det var nog en av de finaste röster jag överhuvudtaget har hört. Karlen hade inte bara en sällsynt fin klang i rösten, han gick också hur ledigt som helst upp och ner i registren – hela tiden med klockren intonering.
Oerhört imponerande.
Moto Boy verkade vara en sångare helt utan begränsningar.
Att han därutöver var en synnerligen kompetent gitarrist gjorde mig än mer imponerad. Den suveräna sången tillsammans med det det säregna gitarrspelet i botten satte ett makalöst personligt signum på musikens helhet.
Nej – den här killen var verkligen inte nån pajas, som jag fått för mig när jag såg omslaget.
Det här var tvärtom något utöver det vanliga – det var musik ”på riktigt”.
En googling visade dessutom att det var killens debutskiva. Uppenbarligen hade jag just snubblat över en talang som svävar högt över det mesta i vårt land.
Trist bara att behöva vänta ett decennium med att komma på det…
Cdn gick på repeat i butiken den kommande tiden, och den bara växte för varje spelning – precis som min entusiasm.
Folk i butiken jämförde Moto Boy med Jeff Buckley och Cocteau Twins – även svenska Thirteen Moon och Tallest Man On Earth nämndes. Men icke då enligt mig. Moto Boy hade, som alla artister, sina förebilder men det här kändes klart eget. Möjligtvis här och var inspirerat av andra, men absolut inte kopierat.
Här skulle jag kunna dra en ingående beskrivning av skivan, lägga ut texten om den magnifika uppföljaren jag hittade i samma parti och att jag de kommande veckorna satt uppe sena kvällar för att leta upp olika youtube-klick med karlen osv – men det gör jag inte, då skulle jag nog tråka ut er.
Istället går jag pang på den omtalade rödbetan med att berätta att i slutet av juli hade denna snabbt påkomna passion släpat mig ända till Öland. På min iPad hittade jag att Moto Boy den 23 juli skulle uppträda på Öland på Kackelstugan utanför Borgholm.
Efter några klick var biljetten bokad och betald.
Ibland går det undan i svängarna.
Öland hade jag besökt fyra år tidigare när jag gjorde min sexdagarsvandring över ön från Långe Erik till Långe Jan. Det besöket hade varit rent ut magiskt. Nu skulle jag dit igen, förhoppningar fanns att det skulle bli ett nytt minnesvärt besök.
Första stoppet på mini-trippen var dock Kalmar dit jag dan före flög spelningen flög från Bromma. Sex på kvällen befann jag mig på Kalmars Slottshotell där jag bokat övernattning.
”Slottshotellet” – ett förpliktigande namn, men med sina gamla trähus och innergårdens härliga trädgård levde man absolut upp till det.
Var jag för en gångs skull ledig kunde jag ändå inte hänga på ett hotell hur mysigt det än var. Bättre upp – jag tog mig ut till Guldfågel Arena för att spana in lite allsvensk fotboll, Kalmar mot Djurgården. Kul och udda upplevelse då jag aldrig tidigare varit på fotboll i Kalmar. Om inte annat var det imponerande att höra åttahundra stockholmare överrösta åttatusen kalmaiter.
Även matchen på plan slutade med djurgårdsseger då Stockholmarna sent omsider fick in kvällens enda mål.
Tillbaka på Slottshotellet blev det en fin stund i trädgården. Bara jag, buskarna, blommorna och de fint upplysta sekelgamla trähusen. Ovanför mig en stjärnbeströdd midnattshimmel – och på det en kall öl.
Just då kände jag att livet ibland kan vara mer än bara uthärdligt.
Dag 2
Efter frukosten drog jag mig bort mot Kalmar Antikvariat, beläget centralt på Kaggensgatan, för ett återbesök. Fyra år tidigare hade jag lämnat bokboden med två fyllda pappkassar. Det blev några fynd även den här gången – bland annat ”Tre Män I En Båt” och Lawrence Durells ”Alexandriakvartetten”. En fin skörd.
Jag pulade ner böckerna i ryggsäcken och gled iväg mot bussen till Rälla, en mil söder om Borgholm, där jag bokat husvagnsövernattning på ”Julia och Edits Bed and Breakfast”.
Väl framme i Rälla efter en timmes bussfärd slängde jag av mig ryggan i husvagnen och bytte till passande utstyrsel.
Gott om tid som jag hade, klockan var bara runt tre, beslöt jag mig för att knalla till Kackelstugan. Den starkt trafikerade stora vägen mot Borgholm ville jag såklart helst undvika. Gick jag istället två kilometer österut till Högsrum och sen via en mindre väg rakt norrut skulle jag ändå smidigt komma fram till Kackelstugan. Lite längre men betydligt mysigare.
Högsrums kyrka
Efter ett tag kändes det dock väl klibbigt. Det var varmt ute, runt 25 grader. Rätt snart insåg jag att om jag knatade hela vägen skulle jag komma fram halvdränkt av svett. Lagom kul och kunde jag undvika så skulle jag göra det.
Enda alternativet var att få lift med en bil något som jag beslöt mig för att försöka mig på.
Kruxet var bara att den nästan enfiliga lilla väg jag tagit in på efter Högsrum, som delvis gick genom ett naturreservat, var tom på i stort sett allt utom en tät, lummig skog. Det var tyst, öde, bitvis nästan bedövande vackert – inte en människa, inte ett hus, inte ens en bil störde den smått paradisiska känslan. Ljuvligt såklart men inte optimalt för att få en lift med en bil.
Efter runt tjugo minuter kunde jag dock höra ett avlägset brummande från något som bara kunde vara en bil. När den dök upp runt kröken slängde jag upp tummen.
Till stor glädje men också viss förvåning saktade bilen in och stannade alldeles framför mig. Den förvåningen var dock intet mot det som kom. Killen bakom ratten slängde upp dörren och ropade: ”Micke! Vad gör du här?”
Jag kikade in i bilen – där satt Rickard, kund från butiken! Klart han undrade vad jag gjorde på Öland på en väg knappt bredare än en kostig.
Jag hoppade in och förklarade läget. Nej, den här gången hade jag ingen egen spelning – jag skulle till Kackelstugan för att kolla på Moto Boy! Rickard berättade i sin tur att han var där för att han har stuga på ön.
Skjutsen blev ända fram. Jag hoppade ur, tackade hjärtligt för liften och vinkade av Rickard.
Med humöret rejält igångkickat av den dråpliga händelsen klev jag genom den öppna träporten in på Kackelstugans uteservering.
Och – det första jag hör inne på gården är några spröda elgitarrtoner från en sidobyggnad. Det fanns väl bara en källa de tonerna kunde komma från…
Jag gick bort mot byggnaden och kikade in genom dörröppningen. Jo då, där stod han på scenen – Oscar Humlebo, även känd som Moto Boy – för ett soundcheck i en lada ombyggd till konsertlokal.
Jag nickade lätt som en hälsning till Oscar som artigt nickade tillbaka men fokuserat fortsatte sitt ljudtest.
Onekligen var det rätt häftigt. Jag kliver över tröskeln och därinne spelar och sjunger Moto Boy med en enda i publiken – mig Micke Englund.
Sanslöst.
Ibland faller dominobrickorna i livets lekstuga helt rätt – utan min osannolika lift hade jag missat det här gyllene ögonblicket. Men det gjorde jag inte.
Efter några artighetsfraser mellan två låtar lämnade jag ändå Oscar i fred med förberedelserna. Störa uppladdningen ville jag inte.
Kackelstugans matmeny blev nu centrum för min uppmärksamhet. Jag satte mig ner i trädgården och beställde, efter Rickards rekommendation, en Gunnars Gryta. Drickat blev en Loka – att i eftermiddagssolen släcka törst med starköl kan ju sluta illa. Sova bort en spelning är ju ingen höjdare.
Gunnars Gryta avlöstes av efterrätt och kaffe.
Jodå – att sitta i det gröna nån timme och bara äta, dricka och fullt ut njuta av att befinna mig på den fridfulla plats som Kackelstugans trädgård är blev en frapperande kontrast mot min vardag i butiken.
Under eftermiddagens gång fylldes stället med matgäster, fler än jag skulle tydligen lyssna på Moto Boy den kvällen.
Strax efter sju öppnades ladugårdsdörren och jag knep åt mig en plats på rad fem.
Precis innan ridån gick upp hann jag hämta kvällens premiäröl. Halv åtta dök han så upp, Moto Boy. Ensam med en elgitarr hängandes runt halsen och ytterligare fem guror uppradade bakom sig, blev han kärleksfullt mottagen av sin publik.
Oscar drog igång spelningen med Blue Motorbike som följdes av Ride My Wild Heart – båda från debutplattan. Starten kändes dock aningens trevande, som att Oscar höll igen lite. Tredje låten, en cover på Chris Isaacs Wicked Game, satt dock som gjuten – efter det blev det rena triumfmarschen.
En avskalad version av titelspåret från plattan Keep Your Darkness Secret följdes up av Nothing Shatters Like A Heart. Sången och spelet var här minst lika bra som den varit på platta. Publiken var helt med på noterna och applåderade entusiastiskt varje nummer. Till stor glädje var det helt knäpptyst under själva låtarna, det hördes inte ens en harkling. Moto Boy trollband verkligen sin publik.
Efter ytterligare två låtar avslutades första avdelningen med en läcker version av Young Love, debutplattans inledningsspår. Oscar briljerade där verkligen med sin mångsidighet när han på andra refrängen under sången synkront spelade både gitarrkompet och basfigurerna.
I pausen snodde jag åt mig öl nummer två i baren.
Andra set startade med ännu ett spår från debutsläppet – What It Was Like To Be With You. Därefter följde både en Cardigans-cover och Vi Kör Tills Vi Dör – från den kommande helt svenskspråkiga skivan.
En sanslös version av Beat Heart blev därefter en av konsertens absoluta höjdpunkter.
Ju längre spelningen gick reagerade jag dock alltmer på det glättiga mellansnacket. Begåvad med ett orubbligt självförtroende och med sitt stora leende, kapabelt till att smälta polarisar, drog Oscar både korta och långa anekdoter om – ja, precis vad som helst. Spontant och utan nån självklar slutpoäng men hela tiden med ett klart underhållningsvärde. Efter ett tag blev kontrasten mellan de melankoliska låtarna och de yviga och glatt framförda monologerna nästan parodisk.
Det blev som: ”Hej, jag heter Oscar! Vi ska ha jättekul tillsammans men först ska jag sjunga några vemodiga låtar som dysterkvisten Moto Boy har skrivit!”
Nej, bilden av Oscar som en allvarstyngd ung man ligger nog en bra bit från verkligheten.
Bara en reflektion dock, absolut inget som störde.
Finalen på ordinarie program blev Judy Garlands klassiker Over the Rainbow. En lång, utdragen falsett-ton ovanför en räcka ursnygga jazzackord skapade en mäktig och ytterst värdig avslutning. Precis som under spelningen i övrigt var det knäpptyst i lokalen fram till utropet: ”Tack för i afton!”. Sen kom jublet.
Som extranummer bjöds publiken på paradnumret Pie Jesu. Lite förvånande kom en tjej från publiken upp för att sjunga ena stämman. ”Hur ska det här gå?” tänkte jag. Ingen fara – det lät fantastiskt. De två hade säkerligen uppträtt tillsammans tidigare.
Och där var denna lysande spelning slut!
Direkt därpå gick Oscar ut på innergården för mingel och skivsignering. Han var precis så jordnära som jag misstänkt på förhand – leende, avslappnad och mycket lättkonverserad.
Som en vänlig gest för, ja nånting, skänkte Oscars hustru Petra mig en Moto Boy t-shirt. Den har jag sen dess, mellan tvättningarna, burit med stolthet.
Efter en avslutande öl och trevligt snack med några fans tackade jag runt midnatt för mig och började knalla tillbaks till husvagnen i Rälla. Den här gången tog jag en kortare väg som andra halvan gick längs den landsväg jag på eftermiddan undvikit. Det blev en mycket fin promenad.
Första biten utan gatubelysning var magnifik med sitt svarta landskap i horisonten i stark kontrast till den ljusa sommarnattshimlen. 
Andra delens vandring längs den, även nattetid, rätt fordonstäta landsvägen hade även den sina poänger då jag rakt västerut mellan träden kunde skymta det mörka havet vars utspridda vågtoppar stiligt reflekterade den blodröda himlen ovanför.
Såna små upplevelser är vardag för många här på planeten men för mig som till vardags skrotar runt i centrala Stockholm blir sånt här smått utomjordiskt.
Efter en timmes knallande stod jag åter framför husvagnen i Rälla. Fram med nyckeln, upp med dörren och snabbt ner i sängen.
Konserten som fortfarande ringde i skallen och allt annat runtomkring höll mig vaken nån minut, sen dök John Blund upp.
Dag 3
Runt nio vaknade jag – med en rinnande näsa, harklande hals och allmänt kraftlös. Förkyld med andra ord.
Det väl inte riktigt som jag tänkt att dagen skulle starta. Jag hade planerat att flanera runt i Kalmar fram till flyget hem runt åtta, något som nu kändes helt inaktuellt. När bussen från Rälla anlände till Kalmar tog jag första tåg mot Stockholm en halvtimme senare.
En femhundring åt skogen visserligen men det var en rättsatsning. Segheten i kroppen fick mig att under större delen av tågresan hem halvligga i en sömnliknande dvala. En liten antiklimax på ledigheten.
Halv sex på eftermiddan var jag ”hemma” i butiken igen och där var det äventyret över.
Men – det var en minisemester med stor mersmak. Är det upp till mig var det inte sista gången vare sig på Öland eller på konsert med Moto Boy.
Popularity: 7% [?]
Permalink
07.05.19
Posted in Min blogg
at 12:46 f m
Welcome To My World är en samlingsplatta utgiven 1977 av RCA. Elvis hade vid den tidpunkten inte satt sin fot i en riktig skivstudio på två år så RCA var tvungna att trolla lite med knäna för att få fram den kontrakterade kvoten med fullängdare per år.
Den här gången blev det dock varken en liveskiva eller ytterligare en utgåva i serien A Legendary Performer. Istället fick det bli en samling under namnet Welcome To My World.
Det känns ändå som en rätt anonym samling. Endast på en liten rad längst ner på omslagets baksida som man kan lista ut att det, bortsett från ett ynka litet spår, uteslutande rör sig om tidigare utgivet material.
Till skillnad mot flera av samlingarna från åren innan utgivna på Camden, där man taktlöst blandat färska hits med gammal skåpmat från sextiotalsfilmerna, fanns det här ändå en röd tråd. Tanken var uppenbarligen att plattan skulle bestå av låtar som i original var inspelade av artister i countryfacket.
Jovisst, bra tanke – men, kunde man i så fall inte ha tryckt lite mera på det? Kanske en mer talande titel och ett mer beskrivande omslag hade suttit bra? Welcome To My World har visserligen som omväxling en teckning på framsidan, men det är bara ytterligare en variant på det uttjatade temat Elvis i en scenkostym. Det finns inget alls som skvallrar om plattans innehåll. En titel i stil med ”Elvis Sings The Songs of the Great Country Stars” och ett foto med Elvis i cowboyhatt hade suttit riktigt bra.
Nåja, jag ska inte klaga för mycket, till stora delar är musiken på Welcome To My World riktigt bra. Nu tar vi en närmare titt på skivan, låt för låt.
*
*
WELCOME TO MY WORLD
Utgiven i mars 1977 på RCA
Skivnummer APL1-2274
*
*
1) Welcome to My World
Plattans inledningsspår är hämtat från 1973 års TV-sända konsert från Hawaii.
Nu har jag alltid tyckt att Welcome to My World är Aloha-showens ljummaste bidrag. Inklämd mellan What Now My Love, Fever och Suspicious Minds känns den mest som en andhämtningspaus mellan de andra betydligt mer krävande numren och något större engagemang från Elvis är svårt att hitta.
Att man gjorde på det sättet förstår jag mycket väl, sådana ögonblick krävs under en lång föreställning, men varför man 1977 sen både sätter Welcome to My World som öppningsspår och uppkallar hela den här plattan efter den har jag svårt att greppa.
Det blir följdaktligen en lätt avslagen inledning på skivan.
2) Help Me Make It Through the Night
Komponerad av Kris Kristofferson och inspelad av honom själv 1970. Året därpå blev Help Me Make It Through The Night en hit för sångerskan Sammi Smith. (I stort sett den enda framgång den tösen hade trots att hon onekligen besatt en av de bättre kvinnliga countryrösterna).
Elvis framförande, släppt på 1972 års LP Elvis Now, har betydligt mer av glimt i ögat än det allvar som präglar Smiths version. Han gör det dessutom riktigt bra och med stor övertygelse. Sången på versen är helt lysande, på refrängen får han däremot här och var bemöda sig för att behålla intoneringen, men det stör inte helheten nämnvärt.
Tyvärr dyker i efterhand pålagda Mantovani-stråkar upp redan ett par fraser in på första versen. Det borde de inte ha gjort för de har inget alls där att göra. Allt var redan hur bra som helst. Hur tänkte arrangören Glenn Spreen här?
Resultatet blir ändå en kanonversion – men det är nästan uteslutande tack vare att Elvis gör ett så bra framförande som han gör.
3) Release Me (And Let Me Love Again)
Engelbert Humperdinck fick 1967 en monsterhit med Release Me. Lite märkligt, har jag alltid tyckt, då det är en riktigt mjäkig låt. Elvis version, inspelad 1970 och utgiven på live-skivan On Stage, pulvriserar fullständigt Humperdincks hit. Här är det ett avsevärt bättre tempo, ett väsentligt tyngre band och en oerhört mycket bättre sångare.
4) I Really Don’t Want to Know
Det här var ett av de vassaste spåren på Elvis Country. Ja inte bara det – Elvis får här till en av sina bästa sånginsatser någonsin. Presley vänder, vrider och drar i fraserna i I Really Don’t Want To Know tills det bara inte går att töja mer. Han går upp, åker rutschkana ner för att blixtsnabbt återigen kasta sig dit upp igen. Elvis ömsom viskar, ömsom vrålar – men inte ens för en sekund känns det överarbetat.
Helt outstanding.
I Really Don’t Want To Know skrevs 1953 av Don Robertson, en av de mest anlitade kompositörerna i Elvis-katalogen.
Den mest framgångsrika inspelningen innan Elvis gjordes 1960 av Tony Edwards.
I Really Don’t Want To Know släpptes tillsammans med There Goes My Everything på en singel med dubbla a-sidor. Den nådde till plats 21 i USA. Än idag är jag brydd över varför den inte gick rakt upp i topp…
5) For the Good Times
Men snälla…At ta ut den enda mjäkiga låten på den i övrigt fenomenala liveplattan från Madison Square Garden känns riktigt tveksamt.
Alternativet fanns att slänga in den outgivna studioversionen från 1972. Ett sånt drag hade ökat skivans status ett par grader. Men icke då…
*
Sida B
*
1) Make the World Go Away
Skriven 1963 av Tom Cochran och en hit med Timi Yuro och – framför allt – Eddy Arnold. Make The World Go Away var under en lång karriär countryartisten Eddy Arnolds utan jämförelse största hit.
Men – frågar ni mig skulle jag säga att Elvis version, inspelad 1970, är det kanske svagaste spåret på plattan Elvis Country. Så tyvärr, även här är jag tveksam till valet. Både Snow Bird och Tomorrow Never Comes från samma lp hade suttit klart bättre. Little Cabin On The Hill med för den delen…osv.
2) Gentle on My Mind
Här fick man dock till det.
Gentle On My Mind var 1967 en mindre hit med Glenn Campbell, en låt som året därpå vann inte mindre än fyra ”Grammy Awards”. Originalet hade dock släppts på singel kort innan av kompositören John Hartford. Campbell hörde Hartfords inspelning på radion och beslöt sig på rot för att spela in en egen version.
Elvis spelade 1969 i American Sound Studio in Gentle On My Mind spelades, den hamnade kort senare på From Elvis In Memphis.
Och vilken version han och hans medmusiker får till! I min bok är det ett av Memphis-plattans allra främsta trumfkort.
3) I’m So Lonesome I Could Cry
Ursprungligen inspelad och utgiven 1949 av Hank Williams. Under åren har I’m So Lonesome I Could Cry spelats in av ett stort antal artister.
Elvis version är tagen från Aloha From Hawaii och utan att vara något av showens största ögonblick är det ändå ett starkt och övertygande framförande Elvis får till.
4) Your Cheatin’ Heart
Och vad följer man upp en Hank Williams-låt med om inte en till Hank Williams-låt. Your Cheatin’ Heart var en av de allra sista låtar som Williams spelade in. Då denne gick bort alldeles innan singeln släpptes kom den, i kölvattnet av den ökade uppmärksamheten, att bli en monumental hit – en av Hanks allra största.
Elvis version spelades in i februari 1958 men släpptes först 1965 på LPn Elvis For Everyone. Orsaken var uteslutande att Elvis själv var missnöjd med inspelningen och rakt upp och ner förbjöd RCA att ge ut den.
Visst är det bra med självkritik – men här tycker jag att han överdrev rejält då det här är en riktigt bra version.
5) I Can’t Stop Loving You
Och så kommer vi till plattans enda tidigare outgivna spår, tagen från eftermiddagskonserten i Madison Square Garden lördagen 10 juni 1972. Den konserten var länge outgiven, först 1997 släpptes den i sin helhet under namnet An Afternoon In The Garden. Blott några få spår hade innan dess kommit ut på olika samlingsplattor – det här var det allra första.
Showen några timmar senare samma kväll släpptes, som alla vet, bara lite drygt en vecka senare som Elvis As Recorded at Madison Square Garden.
Men – när man nu hade inspelat material från en hel outgiven konsert att plocka från kan valet man gjorde kännas lite udda då hela fyra (4)live-inspelningar tidigare släppts av just I Can’t Stop Loving You. Hoyt Axtons Never Been To Spain, för att ta ett exempel, hade kanske varit ett intressantare bidrag.
Vara som det vill med det, det är ändå något ruggigt bra Elvis får till här. Den minnesgode kommer kanske ihåg att Elvis på versionen från Madison Square Garden-plattan gör ett omtag på avslutningen när han sjunger ”In dreams Of yester…in dreams Of yester…”. Han var uppenbarligen inte nöjd med hur han tacklade finalen på första försöket och tar allt en gång till. Det gör han INTE på eftermiddagskonserten där han sätter tonerna klockrent direkt. Så – eftermiddagsversionen är kanske till och med ännu vassare.
Don Gibson skrev och spelade 1957 in originalet på I Can’t Stop Lovin’ You. Närmare tusen artister har därefter gjort egna inspelningar av den men störst framgång har Ray Charles haft vars version från 1962 toppade USAs Hot 100.
I Can’t Stop Lovin’ You räknas främst som en country-låt, men i Elvis händer sticker den iväg och blir något helt annat – precis som det brukar vara.
———————————————-
Ja – det här är onekligen en brokig samling låtar, den röda tråden till trots. Högt och halvljummet blandas huller om buller. En samling på tjugosju minuter med bara fem spår på varje sida trots hundratals låtar att plocka från känns väl heller inte helt hundra. Ett par låtar till per sida hade inte varit alltför svårt att pressa in.
Samma halvdana teckning på både fram- och baksidan känns också lite beigt.
Med en titel som visat att musiken på plattan är country, med ett nytänk vad gäller omslagsmotiv (typ Elvis i cowboyhatt), med ett mer genomtänkt urval av låtar – kanske ytterligare några tidigare outgivna spår – hade det här kunnat bli en mindre klassiker.
Så blev det inte och Welcome To My World känns heller inte mer än sisådär.
Jodå – det är lätt att misstänka att RCA vid det här laget inte brydde sig nämnvärt. Det började nog krypa på dem att vad de än pressade ut med sin Elvis Presley skulle plattan likt förbannat sälja i stort sett samma mängd – dvs runt 250.000 ex. Så hade det varit i nåt år, oavhängigt material eller paketering.
Hardcore-fansen skulle i alla väder köpa plattan, men kanske inte värst många fler. Så – varför bry sig mer än vad som behövdes? Varför lägga ner mer tid och energi än det som erfordrades?
Jag vill ändå inte vara alltför negativ – på det stora hela är det här en hyfsad samling. Det finns ett par riktiga rökare och trots några småtrista lyser bottennappen med sin frånvaro.
Slutbetyg – en TREA
Popularity: 8% [?]
Permalink
