01.18.19

Kapitel 20 Juldagen 1996 – En dag på Skansen

Posted in Boken, Min blogg at 12:48 e m

December 1996

Så kom då den första julen med Mickes Serier,CD & Vinyl.
Efter fem veckors öppethållande, från måndag till söndag, belönade jag mig själv med att på julafton unna mig några timmars ledigt. Att butiken skulle vara öppen även den dan såg jag som helt självklart, det var bortom all diskussion, men efter några timmar med en helt godkänd dagskassa i ryggen fick det vara bra så. Runt klockan två bommade vi – till min dåvarande flickvän Stefkas påtagliga glädje.
Raskt därpå tog vi oss med tunnelbanan till centralen för att därifrån ta tåget hem till mina föräldrar, som då bodde i Enköping. Där mötte oss en ytterst lugn och stillsam julafton.

Dan därpå tog vi elva tåget tillbaka mot Stockholm. Min plan var ha öppet från ett och ett par timmar framöver.
Men – allteftersom vi närmade oss Centralen blev jag mer och mer tveksam. Funderingar på hur det skulle bli att ha öppet en dag som juldagen började krypa på mig. Mickes var vid det laget bara lite drygt en månad gammal och knappt nån av det fåtal människor som vid den tiden kände till butikens existens kunde ens drömma om att det kunde vara öppet även på juldan. (Idag är det självklart – men det är idag det).
Några julmätta flanörer på Långholmsgatan skulle det nog gå att lura in som skulle tycka att det var fantastiskt med en butik som har öppet tjugofemte december. En skiva eller två skulle nog också bli såld, kanske tre också – men värst många fler skulle det nog inte bli. Frågan var om det verkligen skulle var värt det…
Från tågets fönster målades det upp en fantastisk vinterdag med strålande sol och en hel del snö. I Enköping hade jag uppskattat temperaturen till runt fem grader minus.
På perrongen, efter att vi kommit fram till Centralen, tänkte jag igenom det hela i typ tio sekunder, sen fattade jag ett beslut – istället för att åka till Hornstull och dra in typ åttahundra spänn skulle vi den eftermiddan åka ut till Djurgården och gå på Skansen. Och så fick det bli.
Vi fick som en bonus en skön promenad genom Gamla Stan mot färjan och en bländande vacker överfart mot Djurgården.

Det är inte ofta jag är på Skansen, men var gång tänker jag att jag borde åka dit oftare än jag gör. Skansen är verkligen något unikt, vinterskruden gav den dagen en ny dimension till omgivningarna. Som vanligt var allt öppet, juldan till trots, så vi kunde nyfiket gå runt över hela området, både bland de gamla allmogehusen och hos djuren. Ett starkt minne är de ivriga små illrarna som hoppade ur en vak, rullade sig i snön under typ tjugo sekunder och sen hoppade tillbaka ner i vattnet. Om och om igen. Oförtröttligt.
Nej, nån Trollhätte-glass blev det inte den dan men väl två koppar varm choklad på ett av Skansens många fik.
Det satt väldigt bra.

När vi lätt stelfrusna kom tillbaka hem till Kristineberg framåt fem på eftermiddan klädde vi direkt av oss…för att sen gå in i badrummet och ta en lång varm dusch. Efter en hel dag utomhus i minusgrader var det inte bara vad vi behövde – det var närmast ett måste.
Upptinade och efter ombyte till mjukiskläder lagade vi sen till några varma mackor och satte på en kanna te. Efter att ha ätit och druckit och tittat på en film klättrade vi upp i min dubbelsäng. Där låg vi och kramades den sista timmen av kvällen innan vi fullt nöjda med allt i tillvaron somnade in runt midnatt.

Jaha.
Men det här kan man väl tycka inte var värst mycket att skriva hem om. Så här ser väl ändå en ledig dag ut för de flesta här i tillvaron.
Det var väl inget märkvärdigt alls kan man kanske tänka – men se det var det faktiskt!
Dagen jag just beskrivit, juldagen 1996, är nämligen den senaste dagen då jag var hemma i Stockholm men ändå hållit mig borta från butiken en hel dag – alltså inte ens stuckit in min fot för att kolla hur allting går. Det har faktiskt inte hänt sen dess.
Och så finns det folk som har fräckheten att berätta för mig att jag är arbetsnarkoman…

Ledig har jag såklart varit sen dess, men vid de tillfällena har jag alltid åkt bort.
Vara som det vill med det – dan efteråt, annandag jul, var tåget tillbaka på banan igen. Vid tolv slogs dörrarna på Mickes upp igen, röd dag eller inte – klart att businessen skulle rulla på.
Och det har den fortsatt att göra. Lite drygt ett år senare, nyårsdagen 1998, var jag i Tyskland och kunde retligt nog inte hitta nån som hade lust att hoppa in – så den dan var det också bommat.
De två dagarna är, tro det eller ej, de enda dagar då det varit helt stängt sen jag drog ner täckpappren för fönstren och invigde kalaset för drygt tjugotvå år sen.
Devisen som jag myntade för några decennier sen lyder ju också: ”varför ha stängt när man kan ha öppet?”.
Varför det är så är förstås en helt annan historia…

Popularity: 3% [?]

01.06.19

Vändningen Del 1 Del 2 och Del 3

Posted in Boken, Min blogg at 10:28 e m

Vändningen del 1

Runt försommaren -98 började jag på allvar ifrågasätta poängen med att fortsätta med ugglandet i min bur på Långholmsgatan 20.
Inte så underligt kanske, sen starten ett och ett halvt år tidigare hade jag haft en resa nästan uteslutande i motvind – röda siffror hade dominerat vid nästan varje månadssummering. ”Mickes” var vid den tiden en långt ifrån etablerad inrättning, snålblåsiga dagar i januari eller februari kunde det vara tomt på köphungriga själar nån timme i sträck.
Dagskassorna blev därefter också. Betalningarna på de löpande räkningarna blev jag tvungen att förhala vad jag kunde. Snart kände jag till namnen på de flesta inkassobyråerna i landet. Skulder till kompisar som hyggligt ställt upp med lån hade inte minskat många hundralappar. Det berömvärda tålamodet och det fortsatta förtroendet från mina vänner var nästan på nivå med Nobels fredspris. Kosing över till nåt till mig själv kunde jag möjligtvis hitta i nån fantasivärld.

Självklart hade jag på förhand varit beredd på att det här att öppna eget skulle bli tufft, men det kändes som att jag snart var framme vid den där omtalade smärtgränsen. Den av nöden aldrig vilande jakten på pengar och det omöjliga i att vara ledig mer än någon dag då och då började på allvar att tära på kampviljan. Att det skulle bli en tuff resa hade funnits med i kalkylen från start – jag började ändå rejält ifrågasätta om det verkligen var värt denna djävulska uppoffring.
Länge hade jag med en dåres inbilskhet intalat mig själv att allt inom kort ändå skulle vara i balans. Inom ett par veckor inbillade jag mig i mina blå drömmar. Fixade jag bara att kavla upp ärmarna en liten, liten bit till och ställde jag bara ut aningens lite mer plattor skulle jag nog kunna bocka av alla surdegar redan vid det kommande månadsskiftet. Jodå – bara mars gick över i april, eller april blev maj. Eller…möjligtvis i början av juni.
Efter det skulle allt nog se riktigt bra ut och äntligen skulle jag med gott samvete kunna luta mig tillbaka i fåtöljen för att coola ner lite – om så bara för en kortare tid.
Men inte blev det så inte.
Vid slutet på varje månad var det där förbannade underskottet minst lika stort som trettio dar tidigare. Och så fortsatte det – månad efter månad. Hur frenetiskt jag än jobbade på för att det skulle bli precis tvärtom.
Den där vaga känslan man ibland kan ha av att stå och stampa på samma fläck och inte kunna ta sig därifrån fick för mig nu en högst konkret innebörd.
Långsamt började en lätt obehaglig känsla av att det kanske aldrig skulle bli bättre än så här krypa på mig.
Ändå stod jag där sju dar i veckan till långt in på sena kvällstimmarna och prismärkte allt av skivor, tidningar och filmer som jag köpt in under dan. Mitt prekära läge piskade mig att få det nyss inköpta ut i butiken samma kväll, utlagda pengar var jag tvungen att omgående få in igen så snabbt som möjligt.
Att köpa in allt av värde jag blev erbjuden var inte så lätt det heller. För det krävs det ju ett rymligt kassaskrin, något som jag inte då hade. I riktigt kärva lägen när nån ville kränga ett kanonparti plattor som jag med ett snabbt ögonkast förstod att jag bara måste få in, och jag bara hade nån hundring i kassalådan, försökte jag att trixa så långt jag bara kunde. Ofta föreslog jag killen att ge det lilla som fanns i kassalådan som handpenning för att sen betala resten veckan därpå. Visst hände det att killen vände på klacken, tog sina prylar och drog iväg – men förvånansvärt ofta gick det vägen.
Gällde det större samlingar var jag ändå tvungen att från start tacka nej – jag hade helt enkelt inte muskler för att möta mig med de etablerade gubbarna på marknaden.
Men visst fick jag in en hel del bra prylar. Redan från start fick jag från folk som kikade in höra att det var en fin liten bod jag stod i med välfyllda lådor och hyllor med en hel del sjyssta prylar i.
Fina och värmande ord som självfallet gladde mig rejält – men vänlighet kunde jag varken äta till middag eller fixa hyran med. Det hjälpte tyvärr föga när betalande kunder under dagar med spöregn från morgon till kväll kunde räknas på ena handens fingrar.
Det stora kruxet var att min butik ”Mickes” försommaren -98, efter ett och ett halvt års öppethållande, fortfarande var en obekant faktor hos den stora allmänheten. De flesta som gick runt på stan för att handla plattor visste helt enkelt inte om att jag fanns till. Konsekvensen var busenkel – det kom inte tillräckligt med folk till butiken och utan tillräckligt med folk blev det heller inte tillräckligt med pengar.
Det var där skon klämde – och klämde rejält. Och det kändes ruggigt frustrerande.
Det var som att under några år drömma om att gå pilgrimsleden Santiago de Compostela och sen – ”da-da-da-daa” – när den stora dagen väl är inne så har man inte pengar till flygresan dit.
Det var inte utan att jag ibland tyckte mig ha en dumstrut på huvudet om dagarna.
Nej – den första tiden i butiken var en prövningarnas tid.
Det som fick mig att fortsätta att hålla näsan över vattenytan var mest min inpiskade envishet. Som tidigare sagt – inställningen var att allt som köpts in under dagen skulle samma kväll ut i butiken prismärkt och klart.
Fattades det en hundring till en blytung räkning som jag var sen med så höll jag tålmodigt öppet tills lappen trillade in om jag så fick sitta och häcka till midnatt.
Stans ledande skivhandlare var jag absolut inte, men få, om nån, kunde mäta sig med min ihärdighet – latmasken led jag definitivt inte av.
Förhoppningen om att dagen då allting skulle kravla upp ett pinnhål trots allt ändå nånstans låg och lurade runt hörnet fick mig att orka gå vidare från en dag till en annan.
Till slut började jag ändå känna av en viss resignation. Hade jag ännu inte kommit på torr mark fanns det väl ingen garanti för att jag någonsin skulle göra det, tänkte jag.
Tankar på att fasa ut allting – skippa alla inköp, rea ut rubbet, göra mig av med lokalen och sen tacka för mig – började allt oftare poppa upp i huvudet. För var det verkligen nån mening med att fortsätta att klamra sig fast vid nån knasig förhoppning om nåt som ändå kanske aldrig skulle bli verklighet?
Det var inte utan att gallren för fönstren, vars tänkta funktion är att hindra bovar för att ta sig in, i mörka stunder närmast kändes som något som hindrade mig från att ta mig därifrån.
Men tänk – just då, efter mörkrets inbrott och utan att jag hade en susning om det, gick det på gatan utanför, tyst och tankfullt, nånting som snart skulle visa sig bli en hett efterlängtad livlina.

Vändningen – del 2

Japp, precis när det verkade som att loppet var kört slängdes utifrån mörkret på gatan en livlina rakt ner i knät på mig – och lyckligtvis hade jag vett nog att greppa tag i den och hålla i så hårt att den inte gled mig ur händerna.
Jag förstår att det låter som att något alldeles extra inträffade, och det är faktiskt just så det var.

Upprinnelsen var däremot inte mer spännande än att en junikväll när jag som vanligt stod bakom disken och plockade så klev en ung tjej in i butiken. Jag fick ett bra intryck av henne redan vid tröskeln. Hon bar på ett vänligt ansikte inramat av ett axellångt, lätt självlockigt cendréfärgat hår.
Med bestämda steg gick tjejen fram till disken och berättade, efter att ha presenterat sig som Magdalena, att hon jobbade på SVT med en kommande programserie under arbetsnamnet ”I Huvudet På Stockholm”. Serien skulle gå på kvällstid i augusti senare på året.
”Jaha – det lät ju kul” tänkte jag.
Varje program, fortsatte hon, skulle ha kortare inslag om udda företeelser i Stockholm. Det kunde vara en artonårig glasblåsare i Gamla Stan eller en nittioårig cirkuslärare i Midsommarkransen, det viktiga var av det var något lite utanför det vanliga.
”Rolig idé” tyckte jag, men undrade ändå över på vilket sätt det rörde mig.
Obekymrad över mina funderingar fortsatte Magdalena med att berätta att hon bodde på Reimersholme och på väg hem från jobbet hade hon fascinerat noterat mina sena och flitiga arbetstimmar. Lite halvskruvat, s hon, men onekligen rätt häftigt – en skivbutik som har öppet till midnatt sju dar i veckan året runt hittar man ju inte i varje kvarter precis.
Så – nu undrade Magdalena om jag och min butik kanske skulle ha lust att vara med i ett av de här inslagen.
Jaha, det var dit hon ville komma.
Jag fick inte fram ett ord.
Det behövdes nu inte. Magdalena fortsatte där hon slutat med att berätta att hon redan lagt fram sin idé för de produktionsansvariga som gett henne tummen upp. Ett inslag om en nördig skivbutik som är öppen snudd på dygnet runt skulle sitta perfekt. Sju minuter långt planerades inslaget bli och det skulle sändas klockan åtta på kvällen en tisdag i augusti. Iden var att Magdalena och jag skulle sitta nån timme i butiken och småsnacka om mig och min vardag och efterhand skulle allt sen klippas ner till sju minuter.
Så – ville jag ställa upp?
Ja vad säga så där bara rakt upp och ner? Det lät ju såklart hur kul som helst, men…
Alltså – en ung tjej kommer in i butiken och frågar mig om jag vill vara med i ett TV-program på bästa sändningstid för att prata om mig själv och min affär.
Självklart lät det helt sanslöst. Bortsett från att det i största allmänhet lät enormt så borde väl antalet människor som kände till min butik efter ett sånt program hundradubblas.
Vilken grej. Precis när det kändes som att det bara var lägga på locket över hela verksamheten så rullar en sån här sak in över tröskeln, något som jag inte ens i mina vildaste fantasier hade kunnat klura ut.
Men, tro det eller ej, ett fiskstim av tvivel dök upp under i stort sett samma sekund. För handen på hjärtat – var jag, mitt petande och plockande om dagar och kvällar i mitt oorganiserade lilla krypin verkligen värda en sån här uppmärksamhet? Skulle ynkliga jag klara av att fylla ut den här kostymen som nån nu ville sätta på mig? Ville svenska folket ligga och mysa i sin tv-soffa en skön sommarkväll och höra mig pladdra fritt om vad jag sysslar med om dagarna?
Vem fan skulle vara intresserad av det??
Risken för total pannkaka var heller inte helt försumbar. Tänk om jag bara skulle stå och stamma framför kameran och inte få fram ett vettigt ord? Tittarna skulle nog undra över i vilket källarförråd man hade hittat mig. Visioner som att folk dagarna efteråt skulle stå och peka på mig och skratta åt Hornstullstoken gjort bort sig totalt i rutan inför hela svenska folket började snurra runt i huvudet.
Självklart svarade jag ändå ja – allt annat hade varit tjänstefel. Något alternativ fanns inte. Allt logiskt tänkande skrek att det bara var att kasta tärningen, i annat fall skulle ångra mig under resten av mitt liv.
Magdalena sprack upp i ett brett leende även om jag tror att hon redan från början listat ut vad jag skulle svara.
Snabbt halade hon fram en anteckningsbok och började plocka mig på lite uppgifter – typ när jag öppnade butiken, vart jag går för att äta dagens lunch och liknande.
Klar med utfrågandet smällde Magdalena ihop sitt block. För stunden verkade hon nöjd. Snart skulle Magdalena dock titta in igen med närmare detaljer om datum för filmningen. Efter det sa hon hej och gled sen ut i försommarkvällen…
Visserligen var det några kunder kvar inne i butiken men just då kände jag mig väldigt ensam med alla tankar och funderingar. Jag hade inte en aning om hur jag skulle tackla det som just ramlat över mig – allt kändes bara helt bisarrt.
Gigantiskt, fantastiskt, helt otroligt och allt det där – men samtidigt ruggigt kusligt.
Alltså – varför hade hon gått in till just mig? Det fanns ju runt en miljon människor att välja bland i den här staden, nån mer spännande än mig borde hon väl ändå kunna hitta tyckte jag. Var det kanske till och med så illa att hon i själva verket gått in i fel butik?
Långsamt började jag undra över vad det var för nåt diffust som jag höll på att luras in i.
Men vänta nu – vad i hela Östergötland var det här för ett vansinne – tjugo minuter tidigare hade jag varit på ”ta repet-nivå” över att så få visste om att jag fanns till och när nu en megaradikal möjlighet dök upp för att ändra på allt ville jag mest be om ursäkt för att jag finns till.
Helt vrickat – det var självfallet bara att åka med tåget när den här osannolika möjligheten från ingenstans bredde ut sig framför mig och väntade på att jag skulle haka på.
Just det – här var den, den där livlinan som jag hade väntat på så länge. Här var den.Det var bara att böja på nacken, knäppa händerna och ödmjukt uttrycka ett tack.
Men…även om jag morskade upp mig lite grann så lyckades jag inte helt jaga bort tvivlen som huserade uppe i skallen.
Hur skulle det gå det här…?

Vändningen del 3
Posted in Min blogg at 4:10 e m
Kort senare slängde Magdalena in huvudet över tröskeln igen.
”Nu är datumet för inspelningen spikat” berättade hon glatt. ”Om två veckor från idag smäller det”.
Med ett stort leende la hon till nåt om att vi snart skulle ses, sen gled hon iväg precis lika fort som hon kommit.
Två veckor.
Jaha.
Om två veckor skulle alltså jag och butiken filmas för ett program som kort senare på bästa sändningstid skulle visas i SVT. Fjorton dar alltså för att bygga upp en snygg, fin ångest på.
Ångest? Jodå.
Det var alltså tänkt att jag skulle i tv inför halva Sverige skulle snacka om mig och min butik – hur fan skulle det gå? Vad var det för tokerier som jag likt en blindbock utan några som helst betänkligheter slängt mig in i?
Lyckligtvis har nu försynen utrustat oss människor med ett sunt förnuft, i trängda lägen pressa vi oss ibland till att använda det. Och visst – tänkte jag bara igenom läget i lugn och ro insåg jag såklart att en helt unik chans precis dimpt ner framför fötterna på mig. Ett inslag i SVT med mig och butiken i skulle självfallet bli en fantastisk reklam – precis det jag så länge sökt med ljus och lykta efter.
Det var alltså bara att köra, allt annat vore vansinne. Skulle det efter programmet sen dyka upp folk som tyckte att jag var en stor tönt och skulle skratta åt mig på på gatan fick jag väl köpa det.
Den berömvärda klarsyntheten hjälpte dock föga för att hejda den nervositet som reptilsnabbt började leta sig in i min kropp. Mot allt bättre vetande kunde jag bara inte som ingenting skaka bort alla tunga tvivel.
Nojorna blev också för var dag både fler och dystrare. För tänk om jag verkligen skulle skämma ut mig – att folk efter programmet verkligen skulle skratta åt mig på gatan?
Vad skulle jag göra då?
Så där snurrade tankarna i skallen på mig – allt värre för var dag som gick.
Två veckor går fort och vips var vi där. På morgonen när jag vaknade kändes det som att jag gick mot min egen giljotinering. För nån minut övervägde jag att bara ligga kvar i sängen och sen säga att jag glömde bort allt. ”Ojdå – var det igår vi skulle ha filmat?”.
Autopiloten fick ändå upp mig och efter en snabb frukost masade jag mig plikttroge iväg mot butiken.
Efter öppning var det enda jag tänkte på hur i hela fridens dar dan skulle sluta. Jag var inte nervös – jag var närmast paralyserad. Hur jag lite senare på kvällen skulle kunna få ur mig nåt alls under filmningen kändes ogreppbart, jag var osäker på om jag ens skulle få upp munnen. Det var snudd på att jag hoppades att Magdalena skulle ringa och berätta att allt av nån grumlig anledning blivit inställt.
Fortfarande kunde jag förstås låsa butiken, gå hem och sen skylla på mitt dåliga minne – men, det var väl aldrig riktigt aktuellt.
Åtta på kvällen dök Magdalena och en filmare upp – i och med det fanns det inte längre nån återvändo. Nu var det bara att räta upp sig och göra så gott den arma gestalten förmådde.
Filmkillen tjuvstartade med en utomhusscen för vinjetten. Vädergudarna hade snällheten att trolla fram en sån där solnedgång vi bara nån enstaka gång får njuta av under en sommar. Vyn på Långholmsgatan med Västerbrons fäste som kuliss blev en magnifik inledning på inslaget.
Tagningarna inne i butiken blev tyvärr inte lika lysande. Det blev mest att Magdalena ställde enkla, ledande frågor till mig där jag satt bakom disken – frågor som jag sen mumlade nåt torftigt till svar på. Och jag menar verkligen mumlade. Djupt tyngd av stunden tyckte jag att jag aldrig kom igång. Svaren jag gav blev bara nåt allmänt tramsande med förhoppningen att längs vägen hitta nåt av substans – vilket jag oftast inte gjorde.
Okej, under mitt spontana mimande till PJ Probys ”I Apologize” tände det väl till lite – måhända tittade den ”riktige” Micke Englund fram där – men det var nog allt.
Nej, magisk var jag absolut inte den kvällen. Att Magdalena och filmaren fick ihop nåt alls av värde var på Kristallen-nivå.
Runt elva packade de två ihop sina prylar och drog iväg. Jag sa hej och tack – och där satt jag på min stol med mig själv och mina tankar som enda sällskap.
Det kändes – sådär.
Mitt tafatta agerande framför kameran hade ju inte varit mycket att skryta om. Åtminstone kändes det så.
Insikten att det filmade materialet i händerna på en illvillig klippare skulle kunna bli katastrofalt sjönk gradvis in.
Alltså, precis det jag i veckor fasat för skulle alltså inom kort kunna bli verklighet.
Helt plötsligt kändes det som att hela mitt öde låg i händerna på nån gubbe i ett klipprum som jag inte ens visste vem det var.
Hade jag inte haft ångest innan så hade jag det garanterat nu.
Magdalena dök dock ett par dar senare och berättade entusiastiskt att redigeringen gått lysande. Alla var supernöjda och jag hade inget alls att oroa mig för.
Och det skulle jag lita blint på bara så där…hm…
Kvällen då ”I Huvudet På Stockholm” gick i rutan satt jag inte hemma och glodde utan stod som vanligt bakom disken och prismärkte plattor. Skulle nu allt braka åt helvete ville jag åtminstone slippa bevittna eländet.
Alltför orolig behövde jag nu inte vara. Max en minut efter programmets slut ringde en kvinna som berörts så pass av inslaget att hon kastat sig över telefonen. Hon hade svårt att få fram orden men jag förstod så mycket som att hon av hela sitt hjärta önskade mig all lycka till.
Fler samtal följde kort därpå och folk i kvarteret började droppa in – alla tyckte att inslaget varit en fullträff.
Långsamt, långsamt började en varm, väldigt skön känsla krypa in i kroppen – det verkade som att det hela, mot alla odds, ändå gått vägen. Klipparen hade, fråga mig inte hur, lyckats hittat några minuter som inte var bara ”hej-kom-och-hjälp-mig”.
De ton av ballast som min ångest skapat gled av min kropp ett efter ett. På vägen hem över Västerbron svävade jag nästan över asfalten.
Succé eller inte var av underordnad betydelse – att inslaget inte slutat i ett magplask var det enda jag behövde veta. Det enda jag ville nu var att luta mig tillbaka, sluta ögonen och för första gången på evigheter bara slappna av.
Så lätt skulle det nu inte gå. Det fanns nämligen en liten detalj som jag inte alls tagit med i beräkningen – jo då, det var ju en och annan i landet som hade tittat på det där programmet…
Givetvis, enligt lagen om alltings jävlighet, var Nicklas ledig dan därpå. Naivt tänkte jag att det nog bara var att bomma en halvtimma för lunch så fort det blev tomt på folk.
Det kunde jag omgående glömma.
Redan när jag närmade mig butiken såg jag en klunga på tio, femton man på trottoaren, och uppenbarligen väntade de på just mig.
”Wow! Dig såg jag på tv i går!” brast en kille ut precis som jag stoppade nyckeln i låset.
”Va mäktig du var i det där programmet om Stockholm! Lysande!” fick en annan ur sig.
”Tack…kul att höra.” sa jag, aningens förvånad, under det att jag fick upp dörren. ”Låt mig bara tända lamporna så tar vi allt annat sen.”
Okej, tänkte jag, de här människorna hade alltså kvällen innan sett inslaget med mig och sen beslutat sig för att ”den där häftiga skivaffären den måste vi besöka imorgon!”.
Okej.
Ett par steg in i lokalen och – klick! – så var lamporna tända. Tänk om det hade räckt med det för att få fason på tingens ordning den dan…
Icke då.
Tre minuter efter öppning hade jag säkert tjugo man inne i butiken, alla gränslöst entusiastiska över vad de sett dan innan på TV. I munnen på varandra ville alla berätta för mig hur häftigt de tyckte att inslaget hade varit och att det är helt fantastiskt att det ”fortfarande finns entusiaster som du som sätter passion före pengar och…” (Jaså, gör jag…?)
Så där rullade det på.
Självfallet var det som hände både roligt och smickrande – men tyvärr var jag ju fullständigt oförberedd på att det blev som det blev. Så mycket folk på samma gång hade innan dess aldrig varit inne i butiken – och alla ville prata med mig. I mun på varandra dessutom.

Hux flux var jag insugen i något jag inte i min vildaste fantasi kunnat tänka ut – och som jag till stor del mest bara ville värja mig mot. Jag hade ju trott att jag efter programmets sändning äntligen skulle kunna lägga allt åt sidan och återgå till nån slags vardag.
Nix nix.
Helt fel var det självfallet inte. Många som ramlade in gjorde det inte för att prata hål i huvudet på mig utan tyckte att det var kul att att fått nys om en skivbutik de inte känt till tidigare. Det gamla kassarekordet formligen pulvriserades. Väldigt välkomna pengar…
Men – att timma efter timma stå ensam bakom disken utan vare sig rast eller mat och piskas att i varje givet ögonblick vara helt fantastiskt trevlig mot dessa horder av duracellkaninliknande människor kunde ju bara inte gå. Det var dömt att inte sluta bra.
Till slut sprack det också. Nån gång runt åtta på kvällen, utpumpad och apatisk av hunger, fräste jag i ifrån till nån som avbröt mig med en flåshurtig fråga (typ ”vilken är den dyraste skiva du har sålt nån gång?”) samtidigt som jag svarade på två andra liknande frågor.
”Men jag kan väl inte prata med tre människor på samma gång!” bröt jag ut.
Repliken kom blytungt från en kille längre bak i lokalen.
”Du var mycket trevligare på TV. Men, det är det ju förstås lätt att vara.” Sagt med så hög röst att alla i butiken kunde höra det.
Där åkte den rullgardinen ner…
Tja – det var ju inte lätt att veta att jag blivit helt tagen på sängen med denna bisarra uppmärksamhet och piskats att jobba solo hela dan utan en chans till ens en pytteliten rast.
Jag orkade inte ens börja förklara utan tittade bedrövat ner i golvet. Med ens slog det mig att jag den sista timmen inte varit det minsta trevlig utan mest bara snäst av omgivningen i nån förhoppning om att få bli lämnad ifred.
Hur kul kändes det? Här korsar folk stan för att få se mig och min härliga butik, och så får de möta ett mindre monster…
Ungefär där gick proppen också ur. Folk lämnade tyst utan några större ceremonier lokalen – och där satt jag med en skalle som jobbat på högvarv nio timmar i sträck som mitt enda sällskap.
Återigen – vad var det som just hade hänt?
Det blev inget svävande över asfalten på vägen hem över Västerbron den kvällen. Långt ifrån. Det som inte bara kunde utan även borde ha varit en av mitt livs bästa dagar slutade likt förbannat i ett misslyckande. Jag tyckte att jag totalt sumpat chansen som jag som en gåva från ovan fått till skänks.
Men – fanns det egentligen något annat att vänta? Har allt annat man gjort i livet kört i diket så skulle det väl göra det nu också. Det gick lite snabbt bara den här gången – typ tjugofyra timmar.

Var kväll följs som tur är ändå upp av en ny morgon – och med den förhoppningsvis nya perspektiv på det som hänt dan innan. Så ock den här gången. Redan vid morgonfikat kändes det lite mer balanserat. Förmiddagsluften under promenaden in mot Hornstull lyckades gjuta ytterligare nytt mod i sinnet. Kvällen innan hade, när allt kom omkring, kanske inte varit den stora katastrof jag målat upp den till. Att ett tiotal kunder sett mig som sur, kanske rent av otrevlig, var givetvis inte bra men näppeligen hela sanningen. De hade jag måhända sett för sista gången, men så värst många var de väl inte. Majoriteten av besökarna den dan fick nog träffa en hyfsat reko kille och även upptäcka en ny sjysst skivbutik. Många av dem skulle förhoppningsvis snart vara tillbaka. Sen var det säkert åtskilliga som planerade att komma till butiken som inte dök upp under gårdagen utan valt att droppa in under de närmaste dagarna.
Nej, det positiva övervägde nog klart det sura. Det fanns tunga skäl till att bara blicka framåt och fokusera på vad som ska ske och inte på vad gårdagen förde med sig.
Som en symbolisk gest slängde jag, när jag befann mig högst upp på Västerbron, ur mig allt negativt jag hade uppe i huvudet och lät sen en mental sopkvast fösa bort skräpet mellan brospjälorna – och iväg flög de svarta spånen.
Utan omsvep fortsatte jag därefter nerför bron bort mot Långholmsgatan. Tio minuter senare skulle en ny arbetsdag sparka igång. Nicklas skulle jobba hela dan och med två man bakom disken fick det dyka upp precis hur mycket folk som helst. Nu var jag förvarnad.
Som redan sagt – det var bara att plocka ut de positiva bitarna av det som hänt och sen trycka gasen i botten.
Och se där – det strömmade in massor med folk den dan också. De följande dagarna likaså. SVTs grepp om svenska folket var 1998 uppenbarligen fortfarande enormt trots alla de kabelkanaler som precis poppat upp. Det var närmast overkligt, men över en natt hade människor långt bortom Hornstulls gränser fått veta att det finns en skivbutik på söder i Stockholm som har öppet fram till midnatt. Den tid då väldigt få kände till Mickes var för alltid över.
Snacka om att det kändes skönt…otroligt skönt.

Men det roliga slutade inte där, programmet gick i repris hela fem gånger. Efter säsongsavslutningen på serien sammanställdes dessutom en ”best of” med de mest uppskattade inslagen, och jodå – jag kom med även där. Sju gånger dök jag alltså på bästa sändningstid upp i rutan och varje inslag var sju minuter långt.
Snacka om genomslag. Än idag händer det att nån frågar om det var jag som var med i ”det där tv-programmet?”.
Fortfarande månader efter sista visningen hade jag dagskassor som låg 50% över de som var i början av sommaren – och de fortsatte att stiga…!
Den ökade omsättningen gjorde att jag kunde köpa in skivpartier jag tidigare absolut inte haft råd med – något som skapade än mera snurr på verksamheten.
Mina vardagsskor kändes genast avsevärt lättare att traska omkring i.

Utan nån konkurrens alls är min medverkan i programmet ”I Huvudet På Stockholm” den enskilt viktigaste händelsen i butikens historia. En tung sten sattes där i rullning och drygt två decennier senare rullar den fortfarande.
Magdalena – min kärlek till dig är både ovillkorlig och evig. Det du gjorde för mig den där gången för drygt tjugo år sen kan inte mätas med värdsliga mått. Det måttbandet har ännu inte uppfunnits.

Popularity: 3% [?]

02.19.18

Prins Valiant

Posted in Boken, Min blogg at 4:01 e m

Ett kapitel i den här boken har jag vikt åt en historia med en äldre herre i huvudrollen. Bengt hette han, en nybliven pensionär som tillsammans med sin hustru bodde i kvarteren redan när jag öppnade min butik.

Nästan omgående efter att jag sparkat igång min verksamhet tittade Bengt in, det var så jag lärde känna honom. Redan vid hans första besök kände jag att det här var en genuint vänlig människa. Bengt hade ett otvunget och avspänt sätt som spred glädje omkring sig så fort han satte sin fot in i butiken – en godmodig människa med stor självtillit och ett behagligt inre lugn.
Till utseendet var Bengt lustigt nog frapperande lik Ian Wachtmeister – till en början undrade jag faktiskt på fullaste allvar om det ändå inte var han. Alltså – om ni hoppar över det vimsiga med Wachtmeister och istället tänker på dennes charmerande leende och lägger till en klanderfritt struken kostym, nyputsade svarta promenadskor och en hatt som vilken karl som helst skulle bära med stolthet – så har ni fått en hyfsad bild av hur den här mannen såg ut.
Bengt var vid sina besök nästan alltid i sällskap av sin hustru som var precis lika elegant som han själv. Hon tog dock oftast på sig en passiv roll vid dörren i väntan på att de skulle gå igen.

Det som gjorde Bengt värdig ett helt kapitel i min bok grundar sig dock uteslutande på något helt annat – nämligen dennes gränslösa hängivenhet för den tecknade serien Prins Valiant.
Prins Valiant? Just det – den där serien om prinsen från Thule vid Norges kust vars familj flydde till England där Valiant med tiden kom att bli en av riddarna vid kung Arturs hov i slottet Camelot. Den seriefiguren är nog de flesta av er på nåt sätt bekant med.
Efter att Prins Valiant hade gått som följetong i svenska veckotidningar från femtiotalet och framåt började serieförlaget Semic att ge ut Prins Valiant i albumform i början av sjuttiotalet. Intentionen var att i fyrtio volymer ge ut allt material som upphovsmakaren Hal Foster producerat. Snöpligt nog havererade projektet halvvägs i mitten av åttiotalet.
1991 kavlade dock gubbarna på Carlsen förlag upp ärmarna – i en nyredigerad och betydligt snyggare utgåva började man ge ut serien igen från allra första början.
Även här var siktet inställt på att i kronologisk ordning ge ut alla fyrtio album. Drygt ett decennium skissade man på att det skulle ta och självklart fanns risken med ett så pass ambitiöst projekt att allt skulle köra ner i diket även den här gången.
Bengt var en av de som stenhårt höll tummarna för att det absolut inte skulle bli så. Han hade följt Prins Valiant ända sedan den gick som följetong på femtiotalet i veckotidningen Saxons och omgående blivit som förhäxad av den svarthårige prinsens brokiga äventyr bland riddare, trollkarlar, monster och undersköna damer. Vid ett tillfälle kom Bengt med några gamla pärmar där han omsorgsfullt häftat in urklippta sidor från Saxons från femtio- och sextiotalet. Det var med ett barns entusiasm han visade upp vad han hade plockat med sig.

På sjuttiotalet hade Bengt euforiskt följt det första försöket att ge ut den kompletta serien för att sen bli lika besviken som många andra när det havererade. När det nu gjordes ett nytt utgivningsförsök ville han till vart pris att det nu skulle gå i mål. De första albumen i serien hade han köpt i andra butiker men efter att jag dykt upp precis runt hörnet bestämde Bengt på fläcken att jag skulle bli hans Prins Valiant-leverantör. På den tiden tog jag hem nysläppta seriealbum från en grossist så det var inga problem alls med det från min sida.
Under tio års tid köpte sen Bengt varje nytt album hos mig så fort som det kom ut. Mellan varven kom han in för att kolla om jag hört något om kommande utgivningsdatum.

Åren kom och gick och det verkade, trots en lite hackande utgivning, som att projektet med att ge ut komplett Prins Valiant skulle gå vägen den här gången.
Något hände dock som höll på att välta hela ekipaget fast från ett helt annat håll – Bengt blev allvarligt sjuk.
Först fick han en hjärtinfarkt, något som inom kort följdes av fler liknande tillbud. Jag hade såklart inte tillgång till Bengts sjukjournal och min minnesbild har bleknat så jag kommer inte ihåg vad förutom hjärtat han drabbades av men dålig var han, rejält dålig dessutom. De sista två åren gick han med slangar fästade på en rullator. Att Bengts dagar var räknade stod bortom tvivel – trots det utmärkta humör han alltid var klädd var gång då han ropade på mig i dörröppningen när han och hans hustru gick förbi.
Bortsett från det goda humöret var det en annan sak som aldrig svek honom – den ohejdbara vurmen för Prins Valiant. I Bengts värld var det redan bestämt – han skulle hänga kvar ända tills det sista albumet i serien var utgivet. Så var det bara. Inga vedermödor i världen skulle få ändra på det.

Sakta men säkert närmade sig utgivningen faktiskt en grand finale. Nummer trettiosju kom, även så trettioåtta som i sin tur följdes av trettionio.
Bengt, för var gång allt skröpligare, fortsatte allt till trots att köpa sina album samma dag som jag fick in dem. Varje gång möttes jag av ett stort, hjärtligt leende och orden: ”Jag bara ska hänga med till sista albumet. Får jag bara göra det så är jag nöjd.”

Så efter år av förväntan – någon gång på sommaren 2007 – så var dagen D inne. Det sista albumet, nummer fyrtio, skulle släppas och samma dag som jag fick leveransen var Bengt på plats. Oerhört tärd och tungt märkt av sin sjukdom kom den trots allt som hänt fortfarande så stolte Bengt med sina slangar fästade på kroppen – stöttad av rullatorn, sin hustru och en obändig vilja. Det fanns inte en chans för Bengt att ta sig de två trappstegen ner till mig så jag fick gå ut på trottoaren – men vad då? Jag gjorde det med den avundsvärda äran att få överlämna det avslutande albumet i serien om Prins Valiant från Thule till den människa som på den här jorden var allra mest förtjänt av att få det i sin hand.
Att han inte fixade att komma in i butiken var inget som på nåt sätt inskränkte på Bengts gränslösa glädje. Den eftermiddan hade han det största leende jag någonsin kom att se i hans ansikte.
”Micke!” brast han ut. ”Äntligen – det är fullbordat! Helt underbart! Ett stort jättetack för allt du gjort mig under den här resan!”
Tja, det var väl inte värst mycket jag hade gjort men självfallet var det riktigt stort för mig att få ha varit med om det här. Den oförfalskade glädje som den dagen klädde Bengts ansikte värmde något alldeles extra.

Det var också den allra sista gången som jag såg Bengt.

Någon vecka senare satt jag på uteserveringen på nyöppnade fiket ”Morsans” på Tobaksspinnargatan och åt frukost. I ögonvrån såg jag att någon kom fram och ställde sig alldeles vid mitt bord. Jag lyfte på blicken och såg att det var en äldre kvinna. Det tog en sekund – sen kände jag igen Bengts hustru.
”Hej…” sa jag lite avvaktande då jag förstod att det var något som hon ville säga. På den närmast plågade uppsynen förstod jag att något allvarligt hade hänt.
”Vet du – Bengt gick bort bara en vecka efter att han fått det sista albumet!” fick hon fram med pressad röst.
Ja att Bengt inte hade långt kvar var helt uppenbart för alla som såg honom mot slutet, men att hans bortgång skulle tajma in så med den sista Prins Valiant – det lät ju närmast övernaturligt.
Både paff och ställd av det jag fick höra fick jag bara ur mig några pliktskyldiga fraser om hur mycket jag under åren uppskattat Bengt som människa och hans besök i butiken. Mer än så blev det inte – men det fanns kanske inte så mycket mer att säga. Det viktiga hade ändå Bengts hustru redan sagt – hennes make hade fått sitt Prins Valiant-album, nöjd hade han sen somnat in…

Alltför stora växlar ska vi kanske ändå inte dra på det här.
Jag tvivlar inte en sekund på att Bengt älskade sina närmaste över allt annat – mer än någon tecknad serie som helst här på jorden. Utan hustrun vid sin sida hade han säkerligen gått bort långt, långt innan, Prins Valiant var nog bara ett litet halmstrå som han kunde famla efter ett litet tag. Men halmstrået fanns där – och det är nog inte helt otänkbart att det höll Bengt vid liv ett kort tag till. Så – kanske hade han lämnat oss en vecka, tio dar tidigare utan Valiant. Istället blev det nu som det blev – kanske.

En människas bortgång är självfallet alltid tragiskt – men visst fanns det även ett korn av skönhet i den här historien. Sista pusselbiten var på plats – sen kunde Bengt gå.
Och Bengt – om du bara visste hur stolt jag är att jag kunde hjälpa dig med det.

Popularity: 8% [?]

02.11.18

Utlånade plattor som dyker upp där man kanske minst anade att man skulle hitta

Posted in Boken, Min blogg at 2:26 f m

Under min gymnasietid i början av sjuttiotalet fanns det på Barnhusgatan, tvärgata till Drottninggatan, en skivbutik med namnet Early Bird. Den drevs av Björne, en kille runt tjugofem som lustigt nog påminde en hel del om Mark Woolman från sextiotalsgruppen Turtles. Förutom att kränga vax lirade Björne även munspel i sitt bluesband Grizzly.

Early Bird, belägen en halvtrappa ner i en liten källarlokal, kort efter jag upptäckt den ett riktigt vattenhål för mig. Inredningen gick inte att klaga på – det var snyggt ihopsnickrade backar, en soft spotlightbelysning samt väggar täckta med inramade fotografier och gamla konsertaffischer. En skön fåtölj placerad mitt i lokalen fullbordade skapelsen.
Nja…det skulle väl ha varit en läskautomat också så hade det varit som att komma halvvägs till himlen.
Idag kanske jag inte skulle varit lika imponerad men för mig var Early Bird precis som jag ville att en skivbutik skulle vara.
Sortimentet föll mig också helt på läppen. Mycket kretsade kring den progressiva jazz-rocken från England och USA som jag precis börjat lyssna på – band som Mahavishnu, Return To Forever och Colosseum förekom rikligt i lådorna på Early Bird. Så, jo, det blev det åtskilligt med ihjälslagen tid där, både efter plugget – och när jag skolkade.

Men om det nu bodde entusiasm i överflöd inom mig för både lolal och utbud fanns det tyvärr inget överflöd alls på pengar att köpa nåt för. Björne sålde rakt av nya plattor och en obegagnad lp var en kännbar utgift för en gymnasieelev – det blev inte mer än nån skiva någon gång då och då.
Det var ändå alltid lika fantasieggande att bläddra i Early Birds backar för att förhoppningsvis hitta nåt nytt spännande samtidigt som jag pumpade innehavaren på vad han tyckte om olika artister och deras skivkatalog. Björne, i grunden en hyvens kille, var nu inte alltid inne på samma våglängd för det var sällan han visade någon överdriven glädje över min närvaro. Han tyckte nog att jag var rätt jobbig med mina frågor och det snåla lättandet på plånboken. Klart jag förstår det – hans inställning var nog att han stod där om dagarna för att sälja plattor – inte snacka om dem.
Sålde skivor gjorde Björne nog överlag inte så bra för en dag, runt 1977, satt ett anslag vid dörren där det osentimentalt stod att Early Bird skulle bomma veckan därpå och att det nu var utförsäljning på hela sortimentet.
Jaha. Och varför då…? undrade jag.
”Äh – det är ingen mening att hålla på längre” suckade Björne kortfattat när jag frågade varför han kastat in handduken. Men visst – hur mysigt det än hade varit och hur sjyssta plattor det än hade funnits där nere så hade det varit svårt för Björne att få folk ner till sin källare. Konkurrensen från butikerna i centrum blev övermäktig.
Den korta tonen i svaret skvallrade inte om nån munter inställning till dikeskörningen. Dagen då Björne öppnade sin butik förverkligade han nog en dröm han burit på väldigt länge, något som gick i kras bara nåt år senare. Förhoppningsvis hittade han lite senare nya stigar att följa i livet. Sist jag hörde något från Björne så bodde han på Gotland.

Med nya gubbar vid rodret fortsatte dock källaren på Barnhusgatan att tjänstgöra som skivbutik – nu som som renodlad börs. De som tog över var Ferenc, Johan och Josef, alla tre från Tullinge där jag själv växt upp. Vi hade en gång gått i samma plugg men då de alla var lite äldre än mig var det inga jag direkt umgåtts med. Jag kände dock väl till alla tre. När jag var tio köpte jag en borrad ollonpistol av Johan och Ferenc, eller ”Ferra”, var känd som ett tungt Jimi Hendrix-fan. Snacket gick att han hängt upp svarta gardiner i fönstret dagen efter efter Hendrix bortgång i september -70.

Innan öppning bytte killarna namn på stället till Nadir. Hade någon frågat mig hade jag nog föreslagit Zenit som en symbol för en strävan uppåt. Zenit är ju den diametrala motsatsen till nadir som betyder maximalt lågt. Men – har man för egna pengar skaffat sig en lokal så får man självfallet kalla stället för precis vad som helst. Ville ägarna att Stockholms nya skivbörs skulle heta Nadir så skulle den såklart göra det.

Greger, en gammal klasskompis, var till skillnad från mig rätt nära polare med besättningen på Nadir. Redan nån dag efter invigningen var han där för att spana in läget.
Efter att kort ha tittat sig omkring och artigt önskat sina polare all lycka till med skivmånglandet började Greger kolla upp vad Nadir hade att erbjuda i sina lådor. Som de flesta startade även de här killarna med plattor från hyllorna därhemma, då det var tre gubbars skivor blev det en del att gå igenom.
Tonvikten på Nadir var lagd på tung tidig sjuttiotalsrock – något som låg Greger nära hjärtat, chansen att hitta sjyssta vax att lägga vantarna på var alltså hyfsat stor och redan i första backen hittade han också några presumtiva köp. När den första lådan avverkats tog han sig raskt över till nästa.
Då hände det.
”Men vad i…!”
Greger ryckte till som hade han fått en elektrisk stöt. Halvvägs in i andra lådan hade han hittat Larry Coryells LP ”Spaces” – och just det ex som han nåt år innan lånat ut till en av Nadir-killarna men aldrig fått tillbaka.
”Jaha, och vad vill det här säga?” undrade han med djupt kränkt ton. ”Greger Åkerström” stod det tydligt textat på omslagets framsida – inte mycket att snacka om.
Missödet skyldes över med att det gått så snabbt innan öppning att killarna bara vräkt ner allt de haft hemma ner i butikens lådor. Och ja, jo…
Efter den pliktskyldiga ursäkten blev det i alla fall en påse att bära hem plattan i.

Några dagar senare fick jag höra den dråpliga historien och skrattade gott. Självfallet hade det inte gjorts med flit men jag tyckte att det var lite väl skevt att starta med att sälja plattor man lånat av polare – nån koll på läget bör man ändå ha – tyckte jag…

Den händelsen hindrade mig inte alls från att titt som tätt ta mig till Nadir för lite skiv-botanisering. Missar kan alla göra och det här var ju i botten helt reko killar, långt från många andra skivhandlares ”coola” jargong. Postjobbet med regelbunden månadslön hade dessutom gett en rejäl skjuts på mitt skivköpande så det lättades på lädret betydligt oftare på Nadir än på Early Bird ett par år tidigare.
Min lilla insats hjälpte dock inte gänget på Barnhusgatan värst mycket, efter bara något år slog även Nadir igen källardörren. Precis som för Björne var det bristen på kunder som återigen satte krokben.
Att driva skivbutik i den lokalen var nog inte lätt.
Även den gången tyckte jag att det var trist då jag hade gillat Nadirs med sin lite ruffigare inredning men ganska ofta med sjyssta prylar i backarna.
Debaclet med den utlånade plattan kunde jag dock aldrig riktigt släppa. För mig var det något över det vanliga – att han hittade sin egen platta till salu i polarnas butik. Även om jag fattade att det var ett misstag så tyckte jag att det var inte så lite ”Pang i bygget” över det.
Då och då drog jag spefullt upp historien med Greger och tyckte var gång att det var lika sanslöst.

Tjugo år kom och gick, sen var det min tur att öppna skivbörs. Inte på Barnhusgatan men väl i Hornstull.
Under första dagarna efter invigning fick även jag nyfikna besök av kompisar som ville se vad jag hittat på. Ganska snart tittade även Greger in.
Efter en kort lyckönskning satte min gamle klasspolare igång med att bläddra i backarna där min gamla skivsamling trängdes. Då han var väl förtrogen med vad jag än gång haft hemma i hyllorna visste Greger att det fanns fyndchanser och satte ivrigt igång med bläddrandet.
För mig var det bara kul att en gammal polare ville köpa några av mina gamla vax. Sånt hedrar, tänkte jag med stolt tuppkam och fortsatte att plocka bakom kassan.

Och så hände då det som inte borde ha hänt.
”Hallå där,”
Helt plötsligt håller Greger en LP i handen som han svänger fram och tillbaka, med en djupt föraktfull min pockar han på min uppmärksamhet.
”Jaha – vad vill det här säga då?”
Plattan han höll i var ”Cookbook” med gruppen Canned Heat och – ja, än sen då?
”Va?” svarade jag fånigt.
Demonstrativt sträckte han fram skivan. Prydligt och snyggt stod namnet Greger Åkerström textat på fodralets framsida.

Oj då…

”Jaha du – göra sig lustig över andra, det går ju bra. Sen gör du utan att blinka samma sak själv!”
Jaha…Nån gång i tidernas begynnelse hade jag tydligen lånat ”Cookbook” och sen aldrig lämnat tillbaka den. När jag körde mina plattor till butiken så gled den sen med av bara farten. Beviset fanns rakt framför ögonen på mig.
Greger garvade hjärtligt. För honom var det riktigt kul att kompisar emellan få trycka dit mig rejält. Han tog inte så allvarligt på det där med skivan men tyckte onekligen att det som hänt var riktigt dråpligt.
Värre för mig som fick stå där med skammen på kinderna. Gjort var gjort och allt mitt gycklande under årens lopp på våra bekantas bekostnad studsade från en sekund till en annan tillbaka rakt i ansiktet på mig. Liknelsen om att skåda flisan i ens nästas öga och glömma bjälken i det egna kändes pinsamt aktuell.
Jaha – bättre än så här är jag alltså inte, tänkte jag.

Den här typen av ego-törnar som poppar upp i affären var gång jag klantat till det och sen vackert får förklara varför det blev som det blev har jag snabbt fått vänja mig vid. Allt som oftast blir det fel – är det inte det ena så är det nåt annat och rätt vad det är så står man där med byxorna nere och löjliga bortförklaringar som bara ytligt har med sanningen att göra gör en bara än mer avklädd.
Jodå – sina tillkortakommanden får man vackert leva med, driver man sen butik så får man man dom titt spm tätt upptryckta rakt i ansiktet. Ska man se nåt positivt i eländet skulle det vara att det är sånt jävelskap man växer av här på jorden.
Drygt två decennier i butik har kanske inte gjort mig till en bättre människa men förhoppningsvis har jag fått små insikter som kanske kan hjälpa mig att nå en bit på vägen.
En hyfsad insikt skulle kanske vara att om man gör sig lustig över andras slarv så får man räkna med att bli rejält utskrattad den dag man gör samma sak själv.

Här skulle det kunna sättas punkt för den här sedelärande historien, men jag lägger till en avslutande knorr.
Den som tog över verksamheten på Barnhusgatan var Bosse som döpte om Nadir till det vitsiga ”Skivix Marknad”. ”Skivix-Bosse” som han snabbt blev kallad i samlarkretsar kom i mitten av åttiotalet att sticka ut ordentligt i Stockholms skivbörsvärld när han proklamerade sin butik som ”garanterat cd-fri”. Just det – när alla andra handlare satsade stenhårt på den nya flugan cd gick Bosse helt mot strömmen och bannlyste konsekvent de ”kretskort” som alla plötsligt skulle byta ut sina gamla lp-plattor mot. Ett anslag vid dörren berättade klart och tydligt hur det låg till. För den som nu missade den detaljen och gjorde det flagranta misstaget att vänligt fråga Bosse var cd-avdelningen fanns blev det en rejäl avhyvling.
”Ja en sak kan jag tala om för dig – i den här lokalen är det garanterat cd-fritt! Det finns ett anslag på dörren om det!” var konsekvent det skoningslösa svaret den aningslöse förstagångs-besökaren fick höra. Det är nog lätt att misstänka att de här människorna illa kvickt lämnade lokalen för att aldrig komma tillbaka. Några undrar kanske än idag vad det var som hände under det korta besöket.
Nej – han gjorde det inte lätt för sig Bosse där han satt i en smått hopplös lokal och med sin ensidiga satsning på de lp-skivor som just då knappt nån ville ha.
Bosse var egentligen en hyvens kille, det gällde bara att närma sig honom när han inte var stressad med annat som just då pockade på hans uppmärksamhet. Frågade man bara Bosse om något han kände till kunde det bli föredrag på både fem och och tjugo minuter.
Med åren blev Bosse en riktig profil i skivsamlarkretsar. Som en svensk Robert Wyatt – med sin pottklippning av håret och det stora yviga skägget – kämpade han för sina ljudideal under drygt tjugo år i konstant ekonomisk motvind på den lilla bakgatan ända fram till sin alldeles för tidiga bortgång.

Men nu kom vi en bit bort från Mickes och tog ett långt skutt fram i tiden. Tillbaks till december -96 i nästa kapitel.

Popularity: 8% [?]

05.25.17

Kapitel 28 – Lyftet som kom av sig

Posted in Boken, Min blogg at 11:58 e m

I slutet av augusti -97 hade jag haft öppet i nio månader. Efter ett darrigt inledande halvår som snudd på fick mig att lägga ner kom en sommar som överträffade även högt ställda förväntningar och långsamt började insikten krypa på mig att det kanske ändå skulle kunna funka det där med att driva en butik på Långholmsgatan i Hornstull. Lite otippat började jag på sensommaren faktiskt känna av en lättare medvind i ryggen när jag ställde mig upp.
Mer än plus minus noll låg jag dock inte på. Stålar över eller ledigt mer än en dag i taget var fortfarande bara att drömma om. Där var jag ännu inte även om det var just dit jag ville komma. Det var som att det hela tiden fattades ett sista retligt litet kliv för att jag skulle kunna känna stabil mark under fötterna. Varje gång jag inbillade mig att jag tagit det där avgörande steget uppåt, så blev jag tyvärr snabbt varse att jag att jag nog ännu inte riktigt var där. Läget såg betydligt ljusare ut – men även om jag slet sju dar i veckan för att trycka ut så mycket prylar som möjligt i butiken och hur jag än ansträngde mig för att bara köpa in sånt som hyfsat snabbt gick att omsätta i pengar så räckte det ändå inte riktigt räckte till. Det fattades fortfarande en liten, liten höjning av dagskassorna och aningens mindre spenderat på inköpen innan jag skulle kunna känna att jag befann mig på stadigt underlag.

Att det var som det var låg det ju inget konstigt i – jag hade fortfarande ett par faktorer emot mig. Sortimentet i affären var väl redan då ganska hyfsat men kanske inte direkt bäst i stan, butiken heller inte vid den här tiden känd i några vidare skivköparkretsar. Stor del av kundkretsen var fortfarande förbipasserande flanörer.
Nej, något självspelande piano hade jag ännu inte skapat, men jag blickade framåt samtidigt som jag hoppades på att något utifrån skulle kunna bryta mönstret. En fantasi som ibland poppade upp var att nån skulle komma in med en jättesamling med plattor, plattor av sån dignitet och lyster att folk från när och fjärran skulle vallfärda till Micke och hans lilla butik. Väl såld skulle samlingen sen ha fyllt på kassaskrinet rejält. Det var väl inget jag gick omkring hela dagarna och väntade på, jag hade definitivt att plocka med ändå, men tanken dök upp ibland.

Och faktiskt – en dag såg det ut som att scenariot verkligen skulle inträffa. En förmiddag i slutet av augusti, alldeles efter öppning, stövlade en gammal raggare in i butiken. Avutseendet att döma hade han varit raggare sen han i slutet av femtiotalet fick körkort och jag misstänkte att han aldrig jobbat som något annat än chaffis i nån form. Lastbilen på dagarna och chevan på Kungsgatan på kvällarna.
Ett par stora men välansade pröjsare och ett par polisonger utsmyckade det runda ansiktet. Ovan midjan hade en svårdöljbar kulmage bekvämt placerat sig. Han bar ett par snickarbrallor och en keps med nåt firmamärke från en byggfirma på huvudet.
Killen ställde sig en meter från disken, lade armarna i kors och tittade mig stadigt i ögonen med en lätt märkvärdig min.
Efter tre sekunders paus bröts tystnaden. .
”Skulle du ha lust att köpa in en skivsamling?”.
Frågan var ställd med en röst som röjde att han visste precis vad jag skulle svara.
”Javisst gör jag det”, sa jag såklart. För vad vad annat kunde jag säga? Det är ju det jag lever på. En gammal raggare som ska avyttra några plattor kändes ju också spännande, han kunde nog ha en och annan goding från femtiotalet hemma i vardagsrummet.
”Så här ligger det till, jag har alla mina plattor ute i garaget, men nu har jag inte plats längre.”
”Okej – hur mycket skivor är det då?”
”Tja, det är en stor samling – size big…!
”Okej…”
Jag skulle tro att…”
”Jaa…?”
Här började jag spetsa öronen rejält.
”…tja…att det är runt femtusen LP och ungefär lika många singlar”.
Va?
Hade jag hört rätt?
Femtusen av varje sort.
Mamma mia…en av Sveriges största skivsamlingar var på väg att glida in i butiken och sätta sig ner i mitt knä…!
Jag försökte hålla mig så cool som möjligt, men inombords var det som om jag fått en 220 volts stöt. Det kändes som att något helt enormt höll på att ramla ner framför fötterna på mig? En raggare som, om jag korrekt bedömt hans ålder, hade varit runt sjutton, arton i slutet av femtiotalet ska sälja sin samling och av alla skivnasare i stan kommer han till mig.
En sån kille med en den mängden av skivor borde ju i sina hyllor ha massor med originalplattor av alla tänkbara rock’n roll-artister. Gene Vincent, Eddie Cochran, Jerry Lee och Elvis och därtill en uppsjö av gubbar som jag inte ens visste fanns.
Tiotusen plattor från en snubbe uppväxt på femtiotalet. Det lät ju helt sanslöst.

Men då så – då var jag där. Här kom det – lyftet, det där lyftet som skulle ta mig bort från den ständigt närvarande ångesten att varje månad skrapa ihop pengar till hyran. Efter snart ett års skulle jag äntligen få fast mark under stövlarna.
Alltså – där satt den!

Men…det förstås…En sån här samling skulle han nog inte släppa ifrån sig gratis, det här skulle nog lätt kunna barka iväg över ett par hundra papp. Men – i så fall fick jag väl låna av någon. Det här var jag bara tvungen att fixa.
Men innan jag hann fråga raggaren om vad han skissat på berättade han själv hur mycket han tänkt sig.
”Jag vill ha femtio öre styck för LP-plattorna och hälften för singlarna.”.
Va, drev han med mig? Med enkel bonn-matematik kom jag snabbt fram till den tämligen mänskliga summan tretusensjuhundrafemtio svenska kronor – pengar som det inte skulle vara några större problem att hosta upp.
För någon kort sekund reflekterade jag över varför karlen inte ville ha mer än så, runt hörnet hördes en liten varningsklocka, men i min nyss uppkomna eufori förträngde jag det snabbt. Det var väl bara att tuta och köra, ville han näst intill skänka bort sin samling så fick han väl göra det.
”Tja…det låter väl rimligt” klämde jag med ur mig med ett snyggt pokeransikte.
”Fint! Men då kan vi spika det. Skulle helgen passa bra för dig?”
Snabbt tänkte jag igenom läget. Tisdag i dag. Jo, jag skulle nog kunna få ihop pengar tills dess. Skjuts kunde jag nog också fixa. Pickup med släp fick jag väl hyra på nån mack.
”Jodå, inga problems”, svarade jag.
”Sjysst. Då säger vi det. Ta mitt namn och nummer bara.”
För att få raggarn att förstå att han verkligen hade kommit helt rätt när han gick in till just mig för att bli av med sina skivor började smöra rejält för honom medans jag letade efter papper och penna för att skriva ner hans telefonnummer.
”Jaha, du ska göra dig av med din skivsamling. Nåja, var lugn, jag kommer att ta väl hand om dina kära gamla plattor. Jag ska se till att de hamnar i händerna på folk som vet att uppskatta dem. Den här samlingen ska absolut inte bara skingras för vinden.”
Så där gick jag på, det var snudd på att jag gick ner på knä och kysste hans fötter, men det var helt bortslängd möda. Snubben stod bara rakt upp och ner och tittade på mig med en lätt nonchalant uppsyn.
”Samling och samling”, bröt han. ”Jag har sålt på loppis i tio år men nu har jag lagt av och det här är det som jag inte blivit av med.”
Va?
Från en tiondels sekund till en annan frös jag till som om en ond fe hade svängt sitt spö över mig och trollat mig till ett isblock.
Förlåt?
Vad sa han?
För andra gången på tre minuter frågade jag mig om jag hört rätt.
”…sålt på loppis i tio år…”
Varje ord var som ett släggslag i tinningen.
Den här killens ”skivsamling” var alltså sånt han inte blivit av med på loppis under tio år, sånt som inte en ens den mest fynd-kåta loppisbesökare hade velat ha ens för två spänn. Tog man sig ut till hans garage skulle man nog uteslutande hitta sönderrepade plattor med solblekta och regnskadade fodral – om omslagen ens var kvar. Artisterna bör väl också ha varit osäljbart skräp som Vikingarna och Gilbert O’Sullivan. Jo, det fanns nog orsaker till att ingen under ett decennium förbarmat sig över dom plattorna…

Där åkte hissen, som om vajern gått av, från sjunde stjärnhimlen ända ner till källarvåningen.
Och där stannade den.
Vad fan skulle jag med dom plattorna till?
Trodde han att jag tänkte betala för att få tömma hans garage?
Tack men nej tack.
Här gällde det att agera snabbt oför att snyggt avsluta det här så fort som möjligt. Jag tog hans nummer, kom just på att helgen faktiskt var helt bokad. Men – fick jag en lucka närmaste tiden skulle jag ringa men ville han inte vänta kunde han höra av sig till nån annan.
”Jaha…men….”
”Tyvärr…så är det bara.”
Min röst hade genomgått en snabb förvandling, det var en galax mellan besvikelsen som nu hade tagit över min kropp och euforin jag haft bara nån minut innan.
Raggar-Nisse var inte dummare än att han märkte det. Affären som nyss hade varit i hamn hade i en handvändning börjat glida honom ur händerna.
”Du förstår…Öh…jag måste bli av med det här.” mumlade han i ett fåfängt försök att vända skutan tillbaka till kursen alldeles innan. ”Allt ska bort innan månadsskiftet…”
Jaha, och det skulle jag fixa åt honom. Jag skulle betala för det också.
”Jag kan inte vänta längre.”
Nähä…
”Men, visst kan jag gå ner i pris om det blir en snabb affär. Ja, jo…jag kan nog…jag kan nog krypa till…till två och fem om vi slår till nu.”
Jaha, det var en snabb devalvering. Så spännande var tydligen hans gamla vax…
”Okej, jag slår en signal när jag får en lucka. Försök med någon annan under tiden”, malde jag på.
Jag blev bara än mer övertygad om att det här inte var nåt alls att ha.
Raggarn tog ett djupt andetag och med en riktigt plågad min fick han ur sig något som uppenbarligen tog emot rejält för honom.
”Ja…alltså…”
Han tittade mig inte i ögonen längre utan ner i golvet. På bara några sekunder hade rollerna kastats om helt på brädet. Det var inte längre han som gjorde mig en tjänst och jag som fjäskade för honom utan raggarn som bönföll mig om hjälp.
”…kommer du bara och hämtar dom så…ja, så kan du ta dom. Jag måste tömma garaget, jag har inget val. Du kan ta rubbet gratis bara du kommer och hämtar dom.”
Då fick jag reda på det. Precis så fantastiskt var alltså det här skivberget – inte värt ett ruttet öre.

Jaha, det var det lyftet, det kom snabbt av sig. Nån minut tog det sen hade hela ekipaget kört rakt ner i diket.
Jo, det var såklart för bra för att vara sant.
För sista gången sa jag att det skulle komma en signal så fort jag fick tid. Övertydligt lämnade jag sen disken och gick ut i butiken för att plocka med annat. Jag nickade mot killen för att understryka att hans audiens nu var över.
Raggaren tittade på mig i dörröppningen med en djupt bedrövad blick, sen suckade han ljudligt, vände på klacken och gick.
Jag började faktiskt tycka synd om honom. På nåt sätt verkade han ha hamnat i nån knepig situation som han inte klarade att lösa på egen hand, men det var det ju knappast mitt problem.

Så nej – något lyft blev det inte den gången, det var bara att fortsätta gräva från samma ruta som jag stått på alldeles innan. Men vad då – såna där lyft ska man nog inte sitta och vänta på. Dyker de upp så gör de, gör de inte det så hamnar man oftast i alla fall dit man strävade, det tar lite längre tid bara. Det är i alla fall så jag har valt att tro att det är.

De där femtio flyttkartongerna med sönderregnat osäljbart loppisskräp då? Om deras fortsatta öde vet jag inte mer än att nån annan stackare fick ta hand dom.

Popularity: 20% [?]

04.20.17

Kapitel 25 – 1999 – Ett rätt lyckat första möte med en idol

Posted in Boken, Min blogg at 9:48 e m

Det var en kulen regnig kväll vid åttasnåret nån gång tidigt på vårkanten 1999.
Vi befann oss i en matt upplyst studio på radiohuset i Stockholm… Det var ett stort rum, runt tjugo meter långt och tio meter brett.
Vi som var därinne var jag själv, Björn Lund som då jobbade på radion, en trummis, en basist, två gitarrister och så orsaken till att vi alla var där – P.J. Proby.
Hur kommer det här sig nu då? Varför då och – ja, vad gjorde jag där?
Låt mig förklara!

Några månader tidigare hade jag till butiken fått ett telefonsamtal från en kvinna som hoppades att jag skulle kunna hjälpa henne. Hon undrade om jag visste hur man får tag i ”den amerikanske sångartisten P.J. Proby”. Från en bekant hade kvinnan hört att PJ var en stor idol till mig, kanske pratade hon pratade med rätt person.
Jo då, nog hade hon ringt rätt allt…
”Förhoppningsvis kan jag det” sa jag och frågade nyfiket vad saken gällde.
Så här låg det till – kvinnans make, en dåvarande VD på Nordea, skulle någon månad senare fylla femtio och naturligtvis skulle det bli en stor baluns i en festvåning i centrala Stockholm. Kvinnan hade som en bonus tänkt sig att ordna en liten “surprise” för sin man. Överraskningen skulle bestå i att i smyg bjuda in makens tonårsidol för att sjunga några låtar kompad av fyra gamla polare till födelsedagsbarnet. Allt skulle förstås ske i största hemlighet. Tonårsidolen var alltså P.J. Proby.
Det kvinnan undrade över var alltså om jag visste hur man kunde komma i kontakt med honom.
Minnesgoda läsare, stammisar och vänner vet att jag sen ett antal år är nära bekant med PJ Proby, men jag var det inte alls vid den här tiden, då var jag bara ett fan. Däremot visste jag vart hon skulle vända sig för att hitta karlen – min kompis Björn som jag lärt känna via mitt Proby-intresse kunde fixa det.
”Kontakta min kompis Björn Lund som jobbar på radion, han pratar regelbundet med honom. Ring sen Proby, men…” redan då visste jag att det inte var den lättaste mannen på planeten som hon skulle förhandla med, ”…lägg upp det hela på ett sätt så att han kommer att tycka att det här kan bli både roligt och lönsamt” rådde jag henne.

PJ Proby har sedan mitten av sextiotalet varit bosatt i England, så alltför svårt tänkte jag att det nog inte skulle vara att få honom över till Stockholm.
Märkligt nog blev det till och med enklare än så. Av en näst intill osannolik slump blev PJ kort efteråt bokad för en helt annan spelning – i Uppsala. Den spelningen, hans första på svensk mark på nästan trettio år, skulle gå av stapeln bara några få dagar innan femtioårsfesten. Såklart underlättade detta lustiga sammanträffande processen med att få dit karlen – han var ju i stort sett redan där. Det blev därför inte svårt alls att ett par dar senare få honom till Stockholm för att köra ett par låtarhit också också. Om inte annat blev det ju ett gage till i fickan att ta med sig hem till England.

Några månader senare så satt vi alltså i ett fönsterklöst rum i Radiohuset vid Gärdet. Ett enda rep skulle det bli, kvällen därpå skulle Proby i största hemlighet forslas till festen.
Björn Lund som förmedlat kontakten hade via jobbet fixat replokalen, han skulle också fungera som chafför.
Dan innan repet hade Björn frågat mig om jag hade lust att hänga på till radiohuset. Klart att jag ville, men vågade jag? Tänk om Proby när han fick syn på mig skulle fara ut i ”Who the hell is that? Get that sucker out of here!”
Björn skrattade bara och skakade på huvudet, så jag tackade ja till att följa med.

Någon gång runt sex kom Björn och hämtade mig i sin bil.
Jag öppnade bakdörren för i framsätet satt det redan någon – PJ Proby.
Oj…
Jag hälsade och presenterade mig med stammande röst – under resten av färden höll jag käft. Väl framme i replokalen satte jag mig tyst som en mus långt in i ett mörkt hörn, nästan livrädd för att kanske ta plats och framstå som ett irritationsmoment. PJ däremot fick syn på bandmedlemmarna som höll på att sätta upp sina grejer. Med ett stort leende gick han artigt fram och hälsade på var och en av dem.

Tre dagar tidigare hade jag sett Proby i Uppsala, något som hade uppfyllt alla tänkbara förväntningar hos mig. Efter spelningen hade jag i trängseln fått en skiva signerad, men det var ju inte direkt ett möte. Här blev det en helt annan sak – mer påtagligt.
Proby var vid det laget ett år yngre än vad jag är idag, men då upplevde jag honom som en äldre herre. Kortare än man först skulle kunna tro också, inte lika majestätiskt byggd som man skulle kunna tro när man hör honom sjunga. Han var helt ordinärt klädd – jympadojor, sportjacka och en keps med amerikanska flaggan på. Ungefär som vilken amerikansk turist som helst runt sextio.
Sin ålder och sin enkla stil till trots var han ändå rummets givna mittpunkt. Och inte bara för att det var där han stod – den mannen är begåvad med en karisma så konkret att man kan skiva den och göra mackpålägg av. Vid senare tillfällen har jag noterat precis samma sak – så fort som PJ Proby går in i ett rum blir han direkt dess centrum. Alla tittar på honom, alla lyssnar till vad han säger – även de som inte har en aning om vem han är. Så även den kvällen.

”Bandet” bestod av fyra distingerade medelålders herrar som tydligen spelade ihop i tonåren med födelsedagsbarnet.
PJ verkade överlag uppriktigt glad att vara där. Han skämtade med musikerna som glatt skojade tillbaka. Stämningen i gänget var riktigt bra, det var en hel del skratt och leenden killarna emellan när de gjorde sig beredda att sätta igång repet.

1-2-3-4! så körde de i gång med – Hold Me, PJ’s gamla hit från 1964.
Bandet drog på rejält från start och fick faktiskt till ett helt okej komp. Vers, refräng, vers, refräng, gitarrsolo, vers, refräng. Proby höll inte igen en millimeter utan tog i rejält, han verkade tycka att det här var riktigt roligt.
Så kom de då till låtens slut. Men vad nu då? Musikerna började titta lite granna på varandra, försökte hitta en gemensam tanke. Alltså – en vända till sen slutar vi…? Eller två vändor till…eller? Ingen visste riktigt vad som skulle ske, ohjäpligt brakade till slut låten ihop. Det riktigt pinsamma uppdagades – musikerna visste inte hur låten skulle sluta.
Om man ska vara snäll kan man säga att på skivan från 1964 tonas låten ut. Men, hallå – hade killarna inte pratat igenom materialet innan de kom till replokalen? Såklart måste låten sluta på nåt sätt. Det borde de väl ändå ha tänkt på i förväg?

Det blev nästan smärtsamt tyst i ett par sekunder – en tystnad som bröts av med några blytunga ord.
“Well…didn´t you guys listen to the tape I sent you?”. Probys djupa Texasaccent la sig som en matta över hela lokalen.
”Mmm, well…eh…No, we listened to your records…” kom ett pressat svar från en av musikerna.
“But – I´ve changed the arrangments since then”, replikerade en märkbart irriterad Proby. ”These records I made 35 years ago! That’s why I sent the tape so you could know how the song goes nowadays!”
Det blev än mer av pinsam tystnad och några riktigt stressade ögonkast musikerna emellan. Den kort innan så gemytliga stämningen var i ett slag ett minne blott. Vad som skulle ske nu kändes lite oklart.
Och där – där tog jag ett djärvt beslut.
Ut ur skuggorna fick gänget utan förvarning se en blek gestalt träda fram. ”Well, Mr. Proby, I think I know how to play the end of the song…” hördes det från en lite trevande röst.
Det var alltså jag själv som helt oanmäld klev fram. Jodå, såklart kände jag till det nya arret. Hemma hade jag en VHS-kassett som Jan Sonesson, ett stort PJ Proby-fan från Hälsingborg, hade skickat mig med blandade konsertupptagningar. Bland mycket godis fanns också en senare konsertversion av Hold Me. Eftersom att jag vid det laget tittat på kassetten runt tvåhundra gånger var jag väl bekant med det nya arret. Alltför komplicerat var det inte, men det gällde ju att känna till det.

Blicken jag fick från en vid det här laget rejält irriterad Proby när jag med darrande knän tassade fram var inte nådig. Först ett kompband som inte lärt sig låtarna fast de fått materialet skickat till sig, och sen dyker en okänd typ upp från ingenstans och påstår sig veta bättre hur låtarna går än musikerna själva.
På nån slags autopilot gick jag ändå fram till en av gitarristerna och frågade vänligt om jag fick låna hans instrument och visa hur slutet på låten gick. Uppenbart skamsen över att det blivit som det blev tog han direkt av sig gitarren och gav den till mig. Jag visade enkelt och pedagogiskt för musikerna hur slut-temat, en enkel ackordsföljd, löd. Inget knepigt alls, det gällde bara att veta hur den gick.
Probys min som först hade varit en sinnebild av stor misstro genomgick en total förvandling. Det blev närmast en explosion av glädje! “That´s right, that´s right! That´s the way it goes!!!”
Efter ett par genomspelningar så hade samtliga musiker greppat hur arret gick och de kunde köra låten från start till mål utan problem.
Nån som tror att jag kände mig nöjd?

Jodå – det där kan man verkligen kalla ett lyckat första möte med sin idol. Men det var ju inget mirakel jag kom med med, jag befann mig helt enkelt bara på rätt plats vid rätt tidpunkt och vågade stega fram och ta lite plats, svårare än så var det inte.
Det riktigt roliga är att Proby INTE glömde bort den där händelsen… När jag träffat honom senare så har han själv, vid flera tillfällen, dragit upp den här händelsen.

Hur gick spelningen då? Jo då, den gick riktigt bra. Jag fick se allt lite senare hemma hos Björn som filmade den lilla festspelningen. Det mest minnesvärda var dock när Björn zoomade in födelsedagsbarnet precis som Hold Me startar med en PJ Proby som börjar med att sjunga bakom en gardin. Med gigantiska ögon tittar femtioåringen mot skynket och säger rakt ut, ovetandes om att han blir filmad:
”Men – det där är ju PJ Proby!!!”

Popularity: 39% [?]

04.16.17

Kapitel 28 ”Han som har den här butiken, han…” ja vad då…?

Posted in Boken, Min blogg at 12:20 f m

Kvällarna är den tid på dygnet som jag tycker bäst om i butiken. Så har det alltid varit och det är därför som jag vid sena timmar ändå aldrig har någon större brådska att komma hem.

Någonstans runt åtta börjar det märkas. Stressen utanför avtar, trafiken på gatan minskar på ett nästan overkligt sätt till att vara nästan obefintlig och folk inne i butiken är inte längre på språng till någon annan plats utan tar sig rejält med tid för att gå runt och botanisera. Kool avslappnad musik brukar kunna komplettera den bilden alldeles utmärkt.
Ett påtagligt lugn tar nu kommandot över lokalen.

När jag sitter bakom disken på kvällarna under det ljusa halvåret har jag nästan alltid dörren mot gatan öppen då den glesa trafiken inte stör nämnvärt. Dels för att det på så sätt ramlar in mer folk in i affären men även för att det på ett rätt skönt sätt ökar kontakten med livet utanför. Bortsett från självklara saker som doften av regnvåt asfalt så blir med ens också fotsteg, slamrande från rullväskor, rop och prat människor emellan en del av atmosfären inne i butiken.
Ofrånkomligen blir det också att man hör väldigt väl vad som sägs utanför från förbipasserande folk som pratar om i stort sett allt tänkbart – utan att ha en tanke på att folk inne i butiken kan höra allt som sägs.
Snacket kan röra sig om i stort sett allt – fotboll, mat, musik, billigaste ölen i stan, hångel och ja just…vad som helst.
Pratet från de som inte bara går förbi utan stannar till och tittar in i skylten alldeles vid dörren hörs självfallet väldigt väl. Ofta rör det sig då, av naturliga skäl, om min butik som de just då står och tittar rakt in i. Som tur är så är det nästan alltid ett rätt trevligt ordval som används. Ganska ofta har jag fullt sjå med att bara titta rakt fram och låtsas som att jag inte har hört ett ord.
”Det här är en riktigt härlig butik! Det är så fantastiskt att det fortfarande finns kvar sånt här idag!” är exempel på sånt jag kan få höra.
Eller – ”Det där är en riktigt skön lirare, det är lika kul varje gång att gå in och snacka med honom!”
Ibland kan det bli nästan genant med när jag får höra en riktigt fin utläggning om min person – precis efter att jag har skällt ut någon eller haft ett temperamentsfullt meningsutbyte och i själva verket känner mig som en rätt usel människa.
Men visst kan jag ibland känna mig som en apa i en bur på Skansen med folk som tittar in genom fönstret, pekar på mig och berättar för sina bekanta eller släktingar från Uddevalla att ”Där är han! Det är han som sitter därinne som jag har pratat så mycket om!”. Följt av ett svar i stil med – ”Jaha, är det så där han ser ut. Ja, jag förstår. Han ser ju precis ut som en sån där skivnörd!”
Lite mindre snälla varianter kan vara – ”Kolla på killen där inne – han har inget liv. Därinne har han suttit dag och natt sen Eldkvarn brann!” Eller – ”Den där killen – det enda han tänker på är skivor och musik. Han har absolut inga andra intressen!” Jojo…
Men även såna saker sägs ändå aldrig på nåt elakt sätt utan mest i en närmast förundrad ton ändå är man är kanske inte i varje given sekund upplagd för att höra kreti och pletis dåligt underbyggda omdömen om en, hur välment det än är.
Men det är sånt som man får ta.

Den lilla modellen av butiken som står i skylten som syrran gjort drar förstås också till sig en hel del uppmärksamhet. Nästan när som helst på dygnet stannar folk upp och pekar på miniatyren och begapar dess detaljrikedom.
”Titta! Titta! Men vem kan ha byggt den! Vilket otroligt jobb!” kan det då låta från gatan från de som just har upptäckt modellen.

Jodå, nästan alltid är det väldigt vänliga ord som jag får höra – om butiken, mig själv och om skåpet i skyltfönstret.
Ja kanske lite väl mycket, mer än en gång när jag har fått en bukett av så fina lovord att jag nästan rodnar och kämpar hårt för att inte visa att jag hört varje bokstav så har jag tyckt att det nog är mer än jag förtjänar.

Men så en julikväll för ett par år sedan hände något oväntat. För ovanlighetens skull var jag ensam i butiken. Det var runt elva, jag prismärkte skivor lyssna som vanligt på nån favoritplatta. På ett enkelt och anspråkslöst sätt kändes livet precis så bra som det kan göra när saker mest av sig självt bara känns helt ok.
Mitt i plockandet så hör jag plötsligt röster utifrån. Några grabbar har stannat upp och står och tittar in i skyltfönstret. Men i stället för de vanliga utläggningarna så blev det den här gången ett annat ordval. En av killarna säger med hög röst, förmodligen utan en tanke på att någon annan än polarna kunde höra vad han sa:
”Det här är en bra affär, en jävligt bra affär! Men han som har den, han är HELT DUM I HUVET!!!”

Va!

Jag höll på att ramla baklänges!
Hade jag hört rätt?
Var det mig han pratade om? Vem var det som sa det och, väldigt viktigt, varför hade han sagt det?
Det är ju inte var dag i det vuxna livet som man får höra sådana beskrivningar av ens person, så jo – jag reagerade ungefär som om jag fått en hink iskallt vatten hälld över huvudet på mig.
Ytterst långsamt, jag ville inte röja att jag hade hört varenda ord av snacket, tittade jag bort mot fönstret för att få en glimt av den frispråkige, men gänget hade redan börjat dra sig nerför Långholmsgatan.
Jag väntade ett par sekunder, sen tassade jag bort mot dörren och tittade a-n-i-n-g-e-n-s försynt ut till höger, men killarna hade redan hunnit så långt bort att det inte fanns en chans längre att se vilka det var. En impuls fick mig nästan, nästan att springa efter killarna för att rakt upp och ner fråga vem av dem det var som hade så bestämda åsikter om min person. Nu gjorde jag inte det – och så gick det med det.

Tro det eller ej, efter några minuters perspektiv tyckte jag mest att det bara var rätt dråpligt. Inga träd tillåts växa till himlen, ingen blir älskad av alla, och efter alla ord som jag under åren i smyg har hört från folk ute på gatan som pratat om mig kändes det mest bara uppfriskande med något väsensskilt annorlunda. Någon balans får det nog ändå vara…Gör man alla människor nöjda och glada så är man nog mest bara inställsam. Det måste rimligtvis gnissla nånstans.
Men ett litet sting kände jag nog nånstans ändå. Snubben var helt klart en stammis för även om han dissade mig så berömde han butiken. Vem av alla var det då och vad hade jag gjort för att få honom att tycka sådär? Hade jag nobbat ett inköp, inte gett honom tillräckligt bra mängdrabatt, hade jag haffat honom för snatteri?

Äh, skit samma, jag tycker att det var en ganska dråplig händelse…Ibland mår man bara bra av att skakas om lite grann. Lite vingklippt får man nog räkna med att bli om man ska gå ett helt liv här på jorden!

Popularity: 6% [?]

04.14.17

Kapitel 34 – Hur skåpet i fönstret kom att hamna just där det står.

Posted in Boken, Min blogg at 2:28 e m

Jag är född i Skorpionens tecken, i slutet av dess period.
Den sjuttonde november för att vara mer precis.
Det är allmänt känt att Skorpionen är det knepigaste av de tolv tecknen i zodiaken. I yngre dar hände det mer än en gång när jag pratade med nån ny tjejbekant och hon frågade mig vilket tecken jag var född i att den inledande entusiasmen omgående byttes ut mot en djup skepsis efter att jag berättat hur det låg till. Sällan lyckades jag med bravurnumret att övertyga donnan om att just jag var ett undantag. Som Skorpion har man hos de uppförsbacke från start.

I den krasst materiella värld jag befunnit mig i de senaste decennierna har prat om stjärntecken och deras ascendenter varit rätt frånvarande. För ett litet tag sen fick jag dock på väg till mitt lilla lager på Slipgatan en liten dejavu-upplevelse. Precis efter trappan på Verkstadsgatan såg jag att det stod två byggjobbare på en ställning och micklade med något på en husfasad. Samtidigt som de plockade med det de höll på med var de också inne i en diskussion sinsemellan. De befann sig inte högre upp än första våningen så lite vagt kunde jag uppfatta vad de snackade om – när jag var fem, sex meter ifrån hörde jag klart och tydligt varenda ord. Den något äldre av killarna föreläste tydligen för den yngre hur det ligger till med det där med astrologi.
”…jo visst, så är det. Och de som är födda i Skorpionens tecken – de är de allra svåraste, speciellt de som är födda i slutet av perioden.” fick jag höra.
Jaha, tänkte jag, det var ju kul att få veta det. Jag är ju född bara fyra dar innan Skytten tar över så jag hade verkligen all anledning att känna mig rejält träffad.
Nåja, det där hade jag ju hört så många gånger förut, den gången gjorde det varken till eller från. Men – jag kunde inte låta bli att retas lite grann med killen som stod och predikade för sin jobbarpolare. Jag stannade upp, harklade mig och sa sen:
”Jo…”
Gubbarna trodde väl att jag bodde i huset och ville veta hur arbetet fortskred. Artigt vände de sig mot mig och frågade vad jag funderade på.
”Jo” upprepade jag. ”Jag hörde vad ni pratade om och…” där gjorde jag en klassisk konstpaus, ”och…jo, jag är ju född precis i slutet av Skorpionens tecken – och ja, då är jag väl en extremt krånglig person om jag nu har förstått det här rätt…”
Den äldre killen såg faktiskt lite pressad ut verkade inte veta riktigt vad han skulle säga. Trevande började han pressa fram något krystat som förklaring till varför han sa som han sa.
”Äh, det är lugnt” bröt jag tvärt av med. ”Jag är så nöjd med mig själv så!” – vilket jag kanske inte är men nåt roligt ska man ju säga…
Med ett brett leende på läpparna vände jag sen på skorna och gled vidare bort mot lagret. Killen hade närmast verkat lättad över att jag inte hade tagit det värre än så. Kanske var han på allvar rädd för senfödda skorpioner…

Men – det här har ju såklart inget med skåpet i fönstret att göra, det som det här kapitlet enligt rubriken ska handla om. Helt rätt, men jag passade på att avslöja den bakomliggande orsaken till att jag är som jag är. Allt kan skyllas på zodiaken. Inget är mitt fel. Jag fråntar mig allt ansvar. Så nu vet ni det.

Poängen med den här utvikningen var nog bara att understryka att jag just den sjuttonde november 2009 fyllde femtiofyra.
Det var då historien jag nu ska berätta inträffade.

Jodå, vi lite äldre vet, en födelsedag är inte mycket att ha efter att man passerat trettio. Nåt jag brukar köra med är att det ändå kan vara en bra ursäkt för att fixa till en fest, men visst – trösten är klen. Att bli ett år äldre än man var dan innan är ju egentligen ingen höjdare. Allt surare känns det också för vart år som går. Presenter – jodå, men i vuxna år blir det ju aldrig som när man var sex och fick en knallpulverpistol i present.
Fylla skulle jag nu ändå göra, det kunde jag lika lite som alla andra smita undan ifrån.
Kort innan min dag i slutet av skorpionens tecken hade min lillesyrra Ewa förvarnat om att hon skulle komma in till butiken tillsammans med sin sambo Magnus för att ge mig en present. Hon hade också skissat på att vi skulle gå ut på restaurant efteråt på kvällen med övriga familjen.
Jaha, en present – nu igen…
”Vad är det hon har hittat på” tänkte jag. ”En teservis, en bordslampa eller kanske, Gud förbjude, en Lp-skiva!”
Till någon som redan har allt i överflöd av saker blir det ju rimligt sätt svårt att ge en present. Jag medger att det ofta ändå blir rätt bra, men oron finns alltid för ett magplask.
Men jag ryckte bara på axlarna och traskade sen vidare med dagens göromål. Presenten ägnade jag inte en tanke åt, men det där med att gå ut och käka på kvällen lät ju bra. Sånt sitter ju aldrig fel.

Födelsedagen kom och timmarna gled framåt, precis som de brukar göra, även den dan.

Prick klockan sex stannar en bil till vid trottoarkanten utanför butiken och ut kliver lillsyrran och Magnus. Jag vänder mig mot dörren för att hälsa dom välkomna, men i stället för att gå direkt in går de fram till bakluckan och öppnar den för att dra fram någonting.
Just precis – någonting. Ja nåt är det, men jag kan inte riktigt se vad, bara att det är något stort, tungt och klumpigt.
Det stora, tunga och klumpiga är till och med så otympligt att de måste bära på det båda två. Jag uppskattar måtten till fyra decimeter hög, lika bred och sex decimeter lång. Men vad den innehåller eller vad det är för slags låda kan jag inte se, de har i förväg lagt en filt över hela härligheten. Vad som finns under ska tydligen bli någon slag överraskning för mig.
Och så pang! slår två saker mig.
Ett. Det stora, tunga och klumpiga som de bär på är presenten.
Två. Presenten är ett akvarium.
Jaha.
Ett akvarium. Och vad i både fridens och ofridens namn skulle jag med ett akvarium till, om det var nåt i mitt liv som jag absolut inte behövde så var det väl ändå ett akvarium.
En myriad av tankar virvlade från ingenstans upp i mitt huvud. Alltså – jag kunde inte komma på var i min överbelamrade lägenhet ett akvarium skulle kunna få plats. När skulle jag ha tid att ta hand om det?
Ville jag ens ha ett akvarium?
Inte en chans.

Paniken började sprida sig. Snabbt försökte jag komma på några enkla artighetsfraser för att något så när rädda den beskt pinsamma situation som ohjälpligt skulle infinna sig inom några få sekunder.
In över tröskeln klev de två bärandes på det filttäckta åbäket med varsitt stort självbelåtet leende på läpparna. De tyckte uppenbarligen att det här var riktigt roligt. Något tvivel på att jag skulle tycka att det var precis lika kul som de själva verkade de inte ha.
Nähä.
”Var ska vi ställa den” frågade Ewa med uppspelt röst. Hennes entusiasm gick knappast att missa.
”Öh…ja…tja, ställ den här borta. Det blir bra.” svarade jag med en röst befriad från allt vad eufori stavades.
Ewa och Magnus gick fram till ett av LP-borden och ställde med varsamma händer ner lådan.

Och där började allt klarna.

Efter att ha lämpat av tingesten på bordet så ställde sig Ewa och Magnus på varsin sida av den. Demonstrativt vände de sig mot mig, sökte min fulla uppmärksamhet och sen, med om möjligt ännu större leenden på sina läppar än tidigare, tog de tag i varsin ände av filten och som på en signal drog de samtidigt bort varsin ände. Och se där – Sim Sala Bim – från en sekund till en annan kunde jag se hela härligheten av det filten alldels innan hade döljt.
Nej, jag skådade inte rakt in i ett stim av exotiska fiskar i ett akvarium. Långt ifrån. Lådan var visserligen ett inglasat skåp men inte alls något akvarium.
Inuti skåpet kunde jag istället för fiskar se – en minimodell av min egen butik…!
Bord, lådor, hyllor, skivfodral, cd-askar, fungerande lampor, flyttkartonger, bärkassar, dörr, kassaapparat – ja så gott som allt som finns på det ”riktiga” Mickes fanns i ett pytteformat i det inglasade skåpet. Och så vansinnigt skickligt gjort.
Helt otroligt – det var en nästan perfekt kopia i miniformat på min affär.
Det var som att skåda in i ett rent mirakel.
Alla ni som har sett miniatyren i fönstret kan nog greppa hur det kändes för mig att få den exponerad framför mig utan ens en antydan till förvarning.

Jag tror inte att jag fick fram ett ord över mina läppar under de första fem minuterna, även om det fanns hur mycket som helst att säga.
Jag tittade in i skåpet, gick runt i cirklar i butiken, tittade en gång till, gjorde nya cirklar och tittade ytterligare en gång rakt in i det inglasade miraklet. Och en gång till.
Ritualen upprepades om och om igen och för varje gång jag tittade in upptäckte jag nya helt sanslösa prylar. Det var en sådan detaljrikedom att det kändes nästan overkligt att en människa både velat och orkat lägga ner tid och kraft på att tota ihop det.
Jag förstår att det låter som en klyscha, men jag var för en gångs skull mållös. Det fanns inget jag kunde säga som kunde ens snudda vid det som snurrade runt däruppe. Jag hittade helt enkelt inga ord.
Frågorna uppe i huvudet dansade även de fritt uppe i skallen.
Hur hade hon burit sig åt?
Hur lång tid hade det tagit?
Och varför hade min syster mödosamt del för del satt ihop allt det här för att sedan ge bort det till mig?

Senare fick jag veta att Ewa pulat på skåpet i tre år. Ja, inte varje dag såklart, men från ax till limpa hade arbetet hållit på så pass länge. I maskopi med mina anställda hade hon vid några tillfällen kommit in till butiken när jag inte var där och fotat av allt för att ha något att gå på när hemma i hobbyrummet. Alla utom jag hade alltså vetat vad som var i görningen.
Kvällen före min födelsedag hade Ewa och Magnus suttit uppe till ett på natten för att vika de allra sista LP-omslagen som sen skulle läggas i de små backarna inne i skåpet.
Alltså – ett på natten är tre års jobb klart – klockan sex på kvällen, sjutton timmar senare, så skänker hon bort hela arbetet till mig.
Mäktigt.
Och tro det eller ej – Ewa har ingen som helst utbildning på det här och har aldrig jobbat med något i den här stilen. Dockskåp och miniatyrer är bara en hobby, som hon dessutom börjat med först på senare år.

Mitt i allt mitt cirklande i butiken bröt min synbart väldigt roade syrra av med:
”Ska du ställa skåpet i vardagsrummet eller i sovrummet?”
Jaha – syrran ville alltså att hennes lilla mirakel skulle gömma sig i ett hörn uppe hos mig mitt bland all annan bråte.
Inte en chans. Där skulle ju ingen ha någon som helst glädje av den. Vilket slöseri på skönhet! En sån här skapelse skulle såklart hela Stockholm och alla dess besökare från världen över få ta del av.
Snabbt fattade jag ett beslut. Några år tidigare hade jag köpt en fin liten fontän av Nancy som under några år drev en prylbutik, Fru Söder, i kvarteren på Lidnersgatan (därav smeknamnet Pryltanten som jag gav henne). Den fina lilla saken med sexton små munnar som sprutade vatten i en skål var monterad på ett vackert mosaikbord.
Fontänen hade dock vid den här tiden helt bäckat igen av allt damm i butiken. Någon fuling hade dessutom kort innan stulit några av fontänens vattensprutande plastfiskar, så det enda som var kvar av värde var egentligen bara det fina bordet.
”Där ska skåpet stå” tänkte jag.
Med ett bestämt agerande, utan möjlighet för de närvarande att protestera, tog jag bort det som var kvar av den en gång så fina fontänen och slängde allt i sopkorgen. Efter det så ställde jag upp skåpet på mosaikbordet och förklarade högtidligt för samtliga närvarande i lokalen att där skulle det stå – nu, i morgon och för all framtid.
Jag vinklade sen skåpet så att var och en som går förbi butiken ska kunna titta in i skyltfönstret och beskåda Ewas lilla mästerverk.

Från den dagen har det knappt gått en kvart utan att nån har stannat upp på trottoaren utanför fönstret för att titta in i skåpet och med ett stort leende betraktat den smått sanslösa skapelsen i skåpet. Många öppnar dörren, ställer sig på tröskeln och frågar vem det är som har utfört detta hästjobb.
Ofta när jag berättar att det är min syster som ligger bakom bygget så lägger jag till – ”Ja, nånting bra måste jag nog nån gång ha gjort som har förtjänat det här.”
Reaktionen blir då alltid i stil med att ”den saken kan jag nog vara helt övertygad om. Något annat är nog inte ens att tänka på”.

Om jag bara kunde komma på vad det där bra som jag ska ha gjort är för något…

Popularity: 27% [?]

03.25.17

Kapitel 25 December 1999 – En mysig lördagskväll i butiken

Posted in Boken, Min blogg at 12:52 f m

En lördagkväll vintern 1999 skissade jag på att efter stängning med Galina hälsa på Diana och Pelle, två gamla kompisar till mig som bor ute i Farsta.
Eftersom att vi skulle iväg rätt sent kändes en tvåhundring på taxi dit som okej lagda stålar. En kvart med taxi eller tre kvart med tunnelbana och buss. Nja – den halvtimman var nog värd sina kronor.
Prick tio hade jag sagt att vi skulle åka, klockan började närma sig och det var dags att plocka ihop. Så när som på en kund var butiken tom men så fort jag var klar var det bara att skicka ut honom och låsa dörren. Trodde jag ja…

Jag satte i gång. In med lådorna och bänken från gatan under det vanliga slamrandet, efter det slå ut kassan med smattrandet från kvittoframbläddraren, efter det räkna pengarna och till sist släcka lamporna i rummet längst in samt i korridoren. Det var bara lysrören i stora rummet som fortfarande lyste.
Med allt klart lyfte jag luren och beställde en taxi.
Bilen kom glidande efter någon minut och Galina gick i förväg och satte sig i baksätet. Jag gick fram för att släcka i taket och sa lite försynt till den kvarvarande kunden: “Ja, som du märker så ska vi stänga nu. Taxin därute väntar på oss. Välkommen tillbaka en annan dag.”
En normalt funtad människa skulle i hans läge nog säga typ – ”Javisst! Då går jag nu. Ha en trevlig lördagkväll!”.
Riktigt så blev det inte den här gången.
Ett både förvånat och lätt förvirrat ansikte upp tittade upp från skivbacken som han höll på att bläddra i.
”Va? Stänger du NU?”
Det här var en kille runt trettio, välfriserad ochordinärt klädd – inget hos honom skulle kunna röja något utöver den vanliga mainstream-fåran.
Men – uppenbarligen hade han inte alls noterat att jag under den sista kvarten plockat in allt från gatan, släckt nästan alla lampor, slagit ut kassan och ringt efter en taxi.
Han hade nog heller inte reflekterat på att klockan faktiskt var tio – en lördagkväll. Uppenbarligen hade han stått och bläddrat bland LP-skivorna helt innesluten i sin egen värld, men hur i alla hög- och långsinta han kunde missa att vi höll på att stänga kändes svårt att greppa. En stor bänk och sex backar LP-skivor baxar man ju inte in från gatan utan att det märks kan man tycka.
Men men – det var hans problem. Det fick bli att komma tillbaks en annan dag.
“Japp, helt rätt. Vi stänger nu. Klockan är tio, taxin du ser därute väntar bara på att jag ska komma och sätta mig!”
“VA? Men…men, jag ska ju handla ju!!” kom det med lätt panik i hans röst.
Suck…
“Okej…men snabba på då!” sa jag med forcerad röst.

Mannen började snurra runt mellan backarna med en lätt förvirrad uppsyn. Efter ett par sekunder tog han sig upp de två trappstegen till korridoren och gick sen in i jazz-rummet. Märkbart stressad kom han snabbt tillbaka.
“Men…några av skivorna jag ska ha la jag ifrån mig i rummet därinne, men du har ju släckt lampan!!” Hans röst var en blandning av djup förtvivlan och vädjande.
Jag suckade djupt. Hur svårt kan det bli…?
“Jaja, okej…då tänder jag igen, men låt det gå undan!” väste jag med illa dold irritation. ”Taxin väntar på mig.”
Jag tände och killen knallade in…och det gick ett par minuter utan att det hände nånting. Han verkade ha växt fast därinne.
Jag ropade att han fick komma ner nu, men utan resultat.
Här började jag tappa tålamodet rejält. Jag tog ett par snabba kliv upp i korridoren och gick in i jazzrummet.
“Men vad håller du på med härinne? Är du inte klar nån gång?”, ropade jag.
“Men – skivorna jag skulle köpa, dom låg ju här ju – men nu kan jag inte hitta dom!!”
Suck igen…
Jaha – plattorna som jag sett skräpa på några backar i jazz-rummet och som jag alldeles innan ställt tillbaka där de skulle vara, det var alltså han som hade lagt dem där och sen gått därifrån. Jaha…Jaja, sånt kan ju rimligtvis hända om man lämnar ifrån sig skivor man kanske ska köpa i ett rum och sen går vidare till ett annat.
Killen verkade helt förtvivlad, men vad kunde jag göra åt det just då? Ibland går saker i tillvaron åt skogen bara, tyvärr är det så. När han sen själv inte kom ihåg vilka skivor han lagt i sin bunt så blev läget inte lättare…
“Men så här” sa jag sammanbitet. ”Du får faktiskt komma tillbaka hit i morgon och fortsätta leta, skivorna springer inte iväg nu i natt. Saken är att jag ska gå NU!!!”
“Jaja, jag förstår! Men…ja…men då tar jag dom här i alla fall…eller…jo…Men, jag vet inte…den här är nog lite för dyr…eller, öh…jo…Inte dom här…så att…Okej, dom här tar jag!”
Han visade med nöjd min upp fyra LP-skivor.
”Okej, och dom här ska du alltså ha?” frågade jag uppfordrande.
”Öh…ja, jag tror det…eller…Jo…jo dom ska jag ha.”
Nu hade mitt missnöje gått över i ren ilska. Resolut slet jag åt mig plattorna ur händerna på honom och släckte lampan, gick ut i stora rummet, släckte lamporna där också och under bestämda kliv mot kassan började jag plussa ihop hur mycket han skulle betala.
Allt medans taxametern bara fortsatte att ticka inne i taxin som stod och väntade på gatan…

“Tvåhundrafem kronor tack” pressade jag rejält irriterat fram i mörkret med vetskapen om att taxametern i bilen låg ungefär där.
Här – här kunde allt ändå ha slutat i någon form av fridens tecken, men inte med den här killen i en av huvudrollerna. Det fanns ett ess kvar i bakfickan att plocka fram.
Precis när han tog upp plånboken tittade han upp mot mig med ett skevt litet leende och en ”käck” ögonblinkning för att utstråla lite “wheelin’ and dealin’”. Med en självtillit som det rann över av klämde han ur sig en fras som fick mig att nästan ramla baklänges.
“Give me an offer I can’t refuse!”
Alltså – karlen som vid det här laget efter stängning kostat mig fem minuter av min lediga lördagskväll och fem minuter av en tickande taxi-taxameter tror sig vara i ett läge att börja pruta.
Kokande av ilska men med uppbjudande av vad jag hade av självbehärskning så pressade jag fram:
“Självklart! Vi säger tvåhundra jämnt!″, för att tok-markera att – nej, nån bra sits till att snacka ner något pris befann han sig inte i.
Alltså – hade han bara lagt sig platt här hade allt ändå kunnat sluta på ett hyfsat civiliserat sätt – men icke då. Killen spände bågen han släpade på än hårdare.
“VA!!!” exploderade han. ”Inte mer rabatt än så!?” Ja, han lät rent utsagt nästan förbannad.
Då gick det inte längre, den sista fördämningen brast för mig. Jag tog upp kassen med skivorna i och slängde dom med full kraft över hela butiken rakt in i väggen på andra sidan och skrek:
“Men vill du inte ens betala – dra då åt h-e!!! Ut härifrån, tjockskalle!”
Och jodå – ut flög han som om jag hade haft en dubbelpipig bössa i handen. Bara någon sekund senare flög jag också ut men bara för att i ilfart låsa dörren och sen kasta mig in i taxin – nu skulle vi iväg.
Bilen hann dock inte ens starta innan jag hörde att det var någon som intensivt knackade på bilrutan.
Vem kunde det vara då?
Jodå, det var han igen…Jag vevade ner rutan för att få höra vilka nya dårskaper han hade hittat på.
“Jag glömde min mobil där inne! Du måste öppna dörren, jag måste ha den!”
Hade han låtit panikslagen innan så var det inget mot hur det var nu. Han närmade sig nog ett upplösningstillstånd.
För egen del började jag tro att jag höll på att utsättas för nån form av straff från ovan för synder från förr. Släpigt och mödosamt gick jag demonstrativt ut ur bilen. Utan ett ord och utan att ge killen ens ett kort litet ögonkast klev jag fram till dörren, låste upp och släppte in min plågoande. En bit in i lokalen hittade han sin mobil på en av de skivbackar han nyss bläddrat i.
Även där kunde allt ha ebbat ut lugnt och stilla – men inte ens där var det slut.
Och den här gången var det faktiskt jag som var boven i dramat.
I ett djävulskt infall skrek jag in i öppningen, innan killen kommit fram till dörren, att om han nu älskade så mycket att vara inne i min butik så kunde han väl stanna därinne! Blixtsnabbt smällde jag igen och vred om nyckeln.
På en halv sekund fattade killen vad som hänt och slängde sig mot dörren för att komma ut. Jag väntade i ungefär fem sekunder, sen låste jag upp. De första sekunderna höll jag ändå i handtaget sen släppte jag och dörren for upp. Ut genom den upplåsta dörren flög han…igen! Men inte nog med det – killen som verkade ha hamnat i mindre panikpsykos rusade rakt emot mig och började överösa mig med knytnävsslag. Eftersom han inte var mer än ungefär 1.65 cm lång så var det inte alltför svårt för mig att hålla honom på en armslängds avstånd, han fick nog inte in ett enda slag. Galina som hade suttit i taxin och sett hela skådespelet slet dock upp bildörren och skrek hysteriskt åt mig att sluta!
Jaha, skulle jag sluta?
På bara några sekunder bildades det på trottoaren en mindre folksamling som, med all rätt, undrade vad i hela ångermanland det hela rörde sig om. Som tur var tog killens energiska vevande ganska snabbt ut sin rätt. Slagen upphörde när han inte orkade mer och jag lyckades till sist lugna ner honom.
Tungt flåsande och märkbart förkrossad över hur den till en början så mysiga lördagskvällen i den charmiga lilla skivbutiken helt hade kantrat såg han närmast ut som en våt trasa. Med ens tyckte jag faktiskt riktigt synd om honom. Mitt svarta skämt med att låsa dörren upplevde han nog som ruggigt obehagligt. Där gick jag nog rejält för långt.
För att inte bara lämna killen och scenen vi hade hamnat i i detta miserabla tillstånd och för att istället hyfsa till avslutningen på den sorgliga historien tog jag ett snabbt beslut.
Jag plockade fram nycklarna och öppnade dörren, sa åt killen att komma in, plockade rätt på påsen och sa att han kunde få allt för 150 kronor. Han såg riktigt lättad ut och tackade faktiskt hjärtligt för min vänlighet. Ute på gatan skakade vi hand och jag bad upprepade gånger om ursäkt för att jag brusat upp.
Sen gick han längs Långholmsgatan ner mot tunnelbanan med sin skivpåse och för allra sista gången den kvällen så låstes dörren. Jag och Galina klev in i taxin som äntligen kunde åka iväg.
Taxinotan blev skapligt saftig men även den här gången blev det en riktigt besynnerlig historia som kommit att berättas ett antal gånger under åren som följt.
Men…den tilltufsade killen, han såg jag aldrig mer i butiken.

Popularity: 24% [?]

03.03.17

Kapitel 12 – (november 1996) Hur det kommer sig att väggar och tak i butiken blev gula

Posted in Boken, Min blogg at 12:13 f m

Jag lovar, det är en smått bisarr känsla att vakna upp på morgonen, gnugga sig i ögonen, titta upp i taket och så med ett ryck komma på att – just det – inom inte alltför lång tid kommer man att stå bakom disken i sin egen butik. Och hur overkligt det än kan verka så är det just så det är. Det är ingen dröm som man precis vaknat upp från – det är sant.
Utan att nån gång ha haft på sig de galoscherna är det hart när omöjligt att sätta sig in i hur det kan snurra till uppe i ens huvud i ett sådant läge. All sätts ordentligt på sin spets under sådana förhållanden.
För mig så blandades huller om buller total eufori med becksvart ångest. Och för var dag som gick, ja nästan för var timme som gick, blev det bara värre och värre.
Visst, inget snack om att tanken på att äntligen ha ett eget hak var gränslöst häftig – samtidigt var jag livrädd intill sömnlöshet på nätterna över det som jag hade gett mig in på.
Jag hade alltså skrivit på för ett fyraårskontrakt. Det vill säga, skulle jag bli piskad att lägga av för att det inte funkade så hade jag likt förbannat åtagit mig att betala full hyra för lokalen tills jag hittade någon annan som ville ta över. En nog så tung ryggsäck att bära på i ett läge då man inte har en susning om hur det kommer att bli. Mitt lilla sparkapital var också på väg att ta slut och det i en takt som jag inte alls var bekväm med. Om vi – alltså jag och min kompis Tommy som innan start hjälpte mig med allt praktiskt – inte kunde få upp dörrarna till butiken illa kvickt skulle det rätt snart bli ganska svettigt.
Och vad visste jag – efter att jag väl öppnat kanske allt ändå skulle braka rakt åt helvete efter typ tre månader med en gruvlig konkurs som bästa minne?
Det enda jag kunde göra var att hoppas på att alla skräckvisioner skulle komma på skam, att tillräckligt med folk skulle leta sig till butiken och att allt, smidigt och smärtfritt, i slutändan skulle ordna upp sig.
Alternativet att det inte skulle göra det var å andra sidan inte speciellt roligt att se framför sig…
Inte undra på att tankarna for omkring däruppe.

Nåja, hade jag nu skrivit på det där kontraktet fanns väl inget annat att göra för mig än att peta gaspedalen i botten och få undan allt grovjobb så fort det bara gick och sen snabbt som fasiken sparka igång hela karusellen.
Bara att kavla upp ärmarna och köra alltså.
Först av allt skulle väggar och tak målas. Snyggt och fräscht ville jag ha det innan vi gick vidare med inredningen.
Färgen på väggarna hade jag bestämt på förhand. Visionen som jag såg framför mig var en butik – min egen butik – med snyggt målade kritvita väggar.
Ljust och fräscht – allt annat vore bara trams.
Väggarna skulle vara vita – punkt slut.
Det tyckte inte min hjälpreda Tommy.
”Vitt? Nänä – vitt det är för sjukhus och skolor, så ska vi inte ha det här på Mickes! Här ska det vara gult. Gula väggar och gult tak. Samma färg som på skylten utanför fattar du väl!”
Jaha, det var ju bara att kapitulera. Hade Tommy sagt en sak så visste jag att det inte var någon större mening att säga emot. Efter en halvminuts fåfänga protester mest för sakens skull, som för att markera att det ändå var jag som hade det avgörande ordet, så slängde jag in handduken.
”Gult? (suck) Okej då, det får väl bli gult då.”
Tur att jag gav med mig där kan man lugnt säga för just den gula färgen har med tiden blivit ett riktigt signum för Mickes. Skylten utanför är som Tommy påpekade gul och när vi sent omsider, efter typ femton år, började med påsar med eget tryck på blev det Mickesgult även där. Klart att väggarna och taket också skulle vara gula.
Så visst, Tommy hade rätt – igen, och det visste han. Den lurifaxen hade redan, säker på sin sak, varit i färgaffären tvärs över gatan och beställt några burkar.

Sent på eftermiddan två dar senare gjorde vi den sista dragningen med färgen på väggar och tak. Ja, vi och vi – Tommy rollade medans jag höll i stegen är nog en mer korrekt beskrivning av vad som hände.
När allt var klart bytte vi om och gick till pizzerian, som i dag är en wok, belägen även den tvärs över gatan. Vi beställde varsin pizza och något att dricka, efter det satte vi oss vid ett av borden vid fönstret. Snacket var förmodligen lite halvfokuserat kringsnack på hur vi skulle lägga upp jobbet de kommande dagarna. Mycket fanns kvar att göra – hitta inredning, prismärka ett par tusen plattor och tidningar och i så god ordning som möjligt kvickt som attan ställa ut dem i butiken. Medans vi pratade lät jag, som man brukar göra, förstrött blicken glida över den novemberkvällsindränkta Långholmsgatan. Allt var som det brukar vara vid den årstiden runt sex, sju. Mörkt, grått, regnigt, blött, halvdeppigt och allmänt småtrist. Mörkfärgade bilar körde i pölarna längs gatan och skvätte regnvatten upp på den redan blöta trottoaren.
Men så pang! – så var det som att jag fått en riktig örfil. Helt plötsligt så insåg jag hur bedövande vackert det var på andra sidan gatan.
Jag såg hur den mörka husfasaden kontrasterades på ett nästan trollskt sätt mot den bjärt nymålade gula färgen från butikens väggar och tak. Eftersom vi lämnat alla lysena i butiken tända var allt maximalt exponerat. Vid det laget fanns heller inget i den då tomma lokalen som kunde störa skenet från den rena, nästan skrikande gula färgen. Det var som om någon tryckt in en gigantisk guldtacka in i den mörka husfasaden.
Det var en mycket vacker syn.
Där och då, inne på pizzerian med höstmörkret och ett strilande novemberregn utanför, kände jag för allra första gången att det här nog skulle kunna bli bra. Riktigt bra till och med.
Alla de tvivel jag alldeles innan hade haft viskandes i öronen på mig – både stora och små – tystnade med ens och en stor överväldigande känsla kom över mig.
Helt black, utan inkomst och med ytterst osäkra framtidsutsikter satt jag alltså och stirrade ut i regnet – men nu med en nyvunnen insikt.
Det handlade inte om något fånigt som imperiedrömmar eller legendstatus utan bara om att det trots allt med tiden nog skulle bli rätt kul det här med affären…
…och det bara för att det lyste så fint från fönstren på andra sidan gatan.

Popularity: 16% [?]