03.10.17

Den blå Arlabacken från båthuset på Värmdö

Posted in Bilder, Min blogg at 10:20 e m

Ibland blir det fel i tillvaron, så är det bara. Hur mycket man i efterhand sen än vänder och vrider på det som hände så är det bara att konstatera att det som först såg så lovande ut ändå slutade i en rejäl dikeskörning.
Jag utgår från att alla kan känna igen sig i det.
Ibland blir det ändå så dråpligt att det ofta, med den välkända titten i backspegeln, mer än väl var värt det sura pris som man först fick betala. Det jag ska berätta nu kostade butiken ett par tusenlappar men i slutändan blev det ändå en bra story som i långa loppet blev värd minst lika mycket bara den.

Händelsen ägde rum i butiken runt lunchtid en vardag vid vårkanten för en del år sedan.
Som vanligt hade ett par säljare dykt upp redan vid öppning med förhoppningen att bli av med sina kassar eller kartonger mot lite pengar. Runt tolv parkerade så en man på sextio plus sin BMW precis utanför och med pigga och spänstiga steg klev han in genom den öppna butiksdörren. Han hade en blick som röjde ett vaket intellekt och sett till det yttre verkade det vara en trevlig prick.
”Tjenare grabbar, jag har en back skivor här i bilen som jag skulle vilja bli av med för en billig penning. Har ni tid att kolla på den?” frågade han.
Självklart hade vi det och mannen gick och hämtade en blå Arlaback med cirka åttio/nittio plattor i som han ställde upp på disken.
”Jag håller på och röjer i mitt båthus på Värmdö så nu ryker mina LP-skivor efter fyrtio år!”

Nu gör jag en liten parentes.
Jag har under årens lopp i butiken sett oändliga varianter på skivsamlingar. Hur man förvarar sin samling kan även det skilja sig kraftigt åt från person till person, men påfallande ofta går det hand i hand med både hur starkt intresse man har för sitt samlande och vilken personlighetstyp man i grund och botten är.
Exempelvis kan en kille – det är nästan alltid en kille – som har en pedantiskt välsorterad skivsamling med tusentals minituiöst skötta plattor samtidigt ha ett bohemiskt boende med travar med disk i köket och underkläder utslängda på golvet i vardagsrummet.
Sådana killars samlingar innehåller ofta riktiga rökare och betingar nästan alltid tiotusentals kronor.
Sen har vi det diametralt motsatta – ett elegant och smakfullt möblerat hem med en helt osorterad skivsamling i en hylla någonstans längst ner. I värsta fall ligger själva plattorna på ett ställe och fodralen på ett annat.
Samlingar består i det här specifika fallet oftast av det som sålde mest på sin tid och som inte en käft frågar efter idag. Har man tur så finns en skiva på tjugo/trettio som är ens värd att fundera på att köpa in.
I samma ögonblick som Arlabacken ställdes på disken misstänkte jag att den här skivsamlingen tillhörde det senare alternativet. Mannens klädsel och stil, en BMW och ett båthus på Värmdö, allt pekade åt samma håll – även om musikintresset säkert funnits hade skivor nog aldrig varit särskilt prioriterat i hans tillvaro. Han var lite för gammal för Beatles och Stones också – risken för att det var en back med rent skräp i var överhängande.

Jodå, som jag misstänkte, längst fram stod en James Last med ett trasigt omslag – ingen bra start. Erfarna ögon såg snabbt på skivryggarna att fortsättningen inte såg värst mycket bättre ut.
Min filosofi i skivköparskrået är ändå den att man alltid ska vända på varje sten och titta noga, man vet aldrig vad man kan hitta där man minst anar det – var killen nu inne i butiken med sina skivor skulle vi självklart också kolla upp vad det var för något han släpat hit. Magkänslan sa ändå att chansen att hitta nåt av värde var ganska liten.

Nicklas satte igång med att plöja igenom backen.
”Ja, alltså…” förklarade mannen – ”de här skivorna har stått och skräpat i båthuset sen sjuttiotalet. Herregud, jag har inte spelat dom på över fyrtio år, men nu ska dom väck!”
”Hittar vi bara nåt av värde så är problemet löst” sa jag – utan att kanske tro på det själv.
”Alltså, så här är det killar, jag vill bara bli av med det här. Jag är inte dummare än att jag förstår att det här inte är mycket att ha. Vill ni betala nåt så gör det – annars kan ni bara behålla allt. Sälj det som går att sälja och släng resten.”
”Snart vet vi” sa jag, medveten om att vi nog var klara om en halvminut.

Medans Nicklas bläddrade igenom de slitna plattorna smygtittade jag över hans axel. Som jag hade haft på känn var det genomgående skivor som inte ens i nyskick skulle varit värda att ödsla prislappar på – Sax-party 16, Demis Roussos, James Last, osv. Decennier i ett båthus hade också gett både fuktskador och lätt mögel på omslag och innerpåsar. Nej, den här samlingen skulle efter en pliktskyldig genomgång helst ut ur butiken lika kvickt som den kommit in med ett artigt men bestämt ”Tack för titten!”

Nicklas jobbade på för att bli klar så fort som möjligt. Jaha…där hade vi en Flamingokvintetten med trasigt omslag och där en Streaplers. Men titta! – Jul Med Egon Kjerrman…men så…
…precis i slutet på backen när allt hopp var ute så dök den upp…
Den där skivan…
…den typ av platta som man ser kanske en gång under en livstid – i bästa fall.
Alltså – från absolut ingenstans så håller Nicklas i sina händer inte bara en raritet utan en riktig raritet. Visserligen var omslaget mögelangripet och själva skivan helt sönderspelad – likt förbannat rörde det sig om en mytomspunnen skiva som man mest bara kan drömma om att nån gång få se, än mindre äga.
Skivan var – håll i er nu – Would You Believe med den engelske singer/songwritern Billy Nichols.
Jaha, tänker ni nu – Billy vem och vilken platta då?
Oroa er inte, det är fullt förståeligt om ni inte vet vem Billy Nichols är, för de flesta är han en helt okänd artist. Då som idag. Det ligger i skivrariteters natur, de raraste plattorna är nästan alltid obskyra artisters mest obskyra alster.
Denne Billy Nichols spelade alltså 1968 in sin debutskiva som skivbolaget, efter att ha pressat upp hundra provexemplar, i sista stund beslöt sig för att inte ge ut. De hundra exemplaren nådde aldrig några butiker utan försvann någonstans, Gud vet var.
I samlarkretsar tittar dock ett ex fram runt en gång vartannat år, i nyskick har Would You Believe mer än en gång sålts för runt 100 000 kr…
Den engelska samlartidningen Record Collector hade för några år sen en artikel där de listade de 100 främsta skivrariteterna inom pop/rock. Billy Nichols platta Would You Believe hamnade då på plats fyra (4).

Vi fick knappt fram ett ord.
Hur hade denna englandspressade dunder-raritet letat sig ut till en Arlaback i ett båthus på Värmdö i början av sjuttiotalet för att sen ligga där i fyrtio år utan att någon hade en aning om att den befann sig där?
Vi fattade ingenting.
”Det här – det här är en jätteraritet”, pressade Nicklas fram.
Omsorgsfullt undersökte han omslag och innehåll. I det sorgliga skick skivan hade hamnat i hade värdet sjunkit dramatiskt men så sällsynt som den är så rörde det sig ändå om en bra slant. Efter två minuters övervägande var Nicklas klar.
”Så här – trots att fodralet är rejält fuktskadat och skivan nästan ospelbar så kan vi nog sälja plattan för 3500, du får 2500 av oss!” sa han.
”Va! Säger ni det!” Förvåningen i mannens röst var inte att ta miste på. I ett slag hade besöket tagit en helt oväntad u-sväng. ”Men…ja…det hade jag inte en aning om.”
Jo – han hade också svårt att hitta ord.
Rejält nyfikna började vi småpumpa båthus-killen på var och när han lagt vantarna på skivan – men självklart kom han inte ihåg det fyrtio år senare. Uppenbarligen tyckte han ändå att hela historien var riktigt fascinerande.
Gissa om vi också tyckte det!
Jag såg framför mig hur jag med stolthet skulle sätta upp skivan ovanför disken och att stammis efter stammis skulle komma in och gapa av förvåning över denna klenod.
”Va??? Har ni…va??? Har ni fått in Would You Believe med Billy Nichols!?”
Kanske skulle det bli en liten besvikelse när de på nära håll fick se skicket på skivan, men jag skulle ändå tills någon köpte den bildligen sväva över butiksgolvet av stolthet.
Allt tog dock en ny överraskande vändning.

”Jaha…fantastiskt…Tänk att det har legat en sån där klenod ute i mitt båthus i alla år!” suckade han. ”Det är ju helt sanslöst!”
Killen nästan bubblade över av entusiasm.
Men så tystnade han och sansade sig lite.
”Men grabbar, vet ni vad…” kom det lite tassande.
”Neej…” sa jag lätt frånvarande. Jag letade efter kvittensblock och penna, fem femhundringar hade jag redan lagt upp på disken. Jag skulle bara ha killens leg eller körkort och en signatur – sen skulle allt vara klart.
”Jo, alltså… om den här plattan är en sån raritet som ni säger…”
”Ja det kan du lita på att den är!” sa jag klämmigt med den självpåtagna auktoritetens självtillit.
”…då behåller jag den nog!”
”Öh…va…???” fick jag via en ryggradsreflex fram.
Vad sa han?
Både jag och Niklas stelnade till.
”Ja, det var ju inte för pengarna jag kom hit utan för att bli av med mitt bråte. Är det här en mega-raritet så kan jag lika gärna behålla den – som en kul grej”.

Jodå, våra hakor åkte ner till golvnivå. Karlen kommer alltså hit när han röjer ut sitt båthus och vill mer eller mindre skänka oss en back skivor, vi erbjuder honom mot alla odds 2500 för det han trodde var skräp – och då ångrar han sig…!
Jag och Nicklas tittade på varandra och vi skakade på våra huvuden. Helt otroligt.
”Visst, det är din skiva, du gör ju som du vill” sa jag och försökte hålla mina känslor i schack. ”Vill du behålla den så ska du ju göra det. Men, seriöst, du har fått ett klart bra bud, vi kommer knappt att tjäna någonting på det här.”
”Det här blev en riktigt kul grej för mig. Några pengar behöver jag inte nu, om jag gör jag det framöver kan jag väl sälja den då. Om tio år kanske den är värd det dubbla”, sa han med en ”käck” ögonblinkning.
Jag tog ett djupt andetag – jo…han menade allvar, det var bara att kapitulera. Vi kunde ju inte tvinga honom att sälja skivan. Att på något inställsamt sätt försöka övertala mannen att ändra sig skulle såklart även det bara vara pinsamt. Det var bara att släppa hela grejen.
Jag underströk att han kunde göra precis som han ville men betonade också att det gällde även oss – och vi ville inte stå med en Svarte Petter i skepnad av en Arlaback med osäljbara plattor. Den var han så illa tvungen att ta med sig om han valde att behålla Billy Nichols. Efter lite inledande protester som gick ut på att han ju kommit hit med avsikten att bli av med sina skivor förstod han att vi menade vad vi sa. Allt eller inget.
”Det är lugnt, grabbar. Ni har ändå gjort min dag i dag!”
Så mannen greppade tag i sin back och ut ur butiken genom den öppna dörren gled sen inte bara han utan även den mäktigaste raritet som någonsin har klämt sig in innanför Mickes fyra väggar, låt vara i ett uselt skick.
Kvar inne i butiken stod det två långa näsor och två avlånga ansikten som grubblade på om det som nyss skett kanske hade kunnat hanterats på ett lite bättre sätt.
För faktum är – hade vi sagt till killen att allt bara var skräp men att vi kunde slänga det åt honom ”för att vara hyggliga” så hade han nog bara blivit glad och tackat för hjälpen. Hade vi sagt en hundring hade han säkert blivit ännu gladare.
Nu sa vi som det var och titta hur det gick…
Men – ljuga ska man aldrig göra och istället för en sällsynt skiva som vi kunde sålt för ett par lakan så fick vi en dråplig historia att berätta. Värt kanske ännu mer…
Bäst som skedde alltså.
Fast visst sved det…en kvart åtminstone, sen kom nästa kille med nya skivor att dyka ner i.

Popularity: 8% [?]

01.21.12

LP-skivor av och med Elvis Presley #14 Blue Hawaii

Posted in Bilder, Min blogg at 2:29 f m

blue-hawaii.png

Man gör det inte helt lätt för sig när man kritiserar Elvis soundtracks från sextiotalet.
Det är självfallet väldigt lätt att ha åsikter hit och dit om det stora svarta hålsom Elvis sjönk ner i någon gång i början på det decenniet. Från My Baby Left Me, Heartbreak Hotel och Lawdy Miss Clawdy till Ito Eats, Big Boots och Old McDonald på bara ett par år…
Den andra sidan av verkligheten är att filmerna OCH soundtracken till en början var oerhört framgångsrika. GI Blues, Blue Hawaii och Fun In Acapulco låg högt upp i rankingen på de respektive årens mest inkomstinbringande filmer på sin tid. Och soundtracken…LPn Blue Hawaii var vid Elvis bortgång 1977 faktiskt den av alla hans LP-skivor som sålt bäst.
Filmen Blue Hawaii och det medföljande soundtrackets enorma framgångar är nog de största bovarna till varför det gick som det gick med Elvis sextiotal. Jo, varför spela in ytterligare en ljumt säljande Something For Everybody när Blue Hawaii sålde fem gånger mer?
Angående filmernas vara eller inte vara så finns det en faktor att heller inte glömma bort; de minimala budgetar som dessa hade. Elvis arvode var nog ofta den största enskilda utgiften. Alltså: störst avkastning på insatt kapital blev det på filmerna och soundtracken.

När filmen Blue Hawaii kom så bör den ha kommit som en liten chock för de Elvis-fans som varit med sen femtiotalet. Visst, GI Blues var väl även den lite mesig, inte tu tal om det, men Blue Hawaii tar ju det hela så långt ut på kanten som det bara är möjligt. Elvis i hawaiiskjorta sjunger låtar från just Hawaii med en ukulele i handen…
De två filmer som kom emellan GI Blues och Blue Hawaii – Flaming Star och Wild In The Country – hade, utan att direkt lyckas, åtminstone försökt att skapa något konstnärligt. Ingen av dom var någon större succé och båda innehöll alldeles för lite musik för att ge ut ett soundtracksalbum. Här kom nästa spik i kistan för artisten Elvis Presley. Visst Blue Hawaii innehåller en del bra musik, men den kom också att skapa en modell som RCA och Överste Parker försökte göra om igen och igen, och med mestadels allt sämre och sämre resultat, konstnärligt såväl som kommersiellt…Det skulle ta åtta år från Blue Hawaii innan konceptet slutligen dog sotdöden. Och även om det finns åtskilliga fullt acceptabla saker att hitta på soundtracken – Blue Hawaii är ett utmärkt exempel på det – så måste man ändå allvarligt ställa sig frågan: vad femtiotalets helt obestridde kung – inte kunnat göra i stället för all denna filmmusik under denna långa, märkliga, ja snudd på bisarra epok?
Tro nu inte att det är helt självklart att slutet på filmepoken enbart kom sig av den anledningen att Elvis själv tröttnade. Det hade han å andra sidan garanterat gjort. Han sa i efterhand t.o.m. publikt att han uppriktigt skämdes både för flera av filmerna och de sånger han sjöng i dom. Den största anledningen var helt klart att de inte längre genererade pengar.
Så…om nu varje film efterföljande film hade varit lika framgångsrik som Blue Hawaii. ja då hade vi kanske aldrig haft en Comeback Special, inte en From Elvis In Memphis eller ens en Aloha From Hawaii. Det hade nog bara fortsatt att rulla på.
Verkligheten var ju den att från mitten av till slutet på sextiotalet så sålde soundtracken och eventuella singlar därifrån katastrofalt dåligt. Filmerna gick om möjligt ännu sämre.
Med andra ord – money talks; ut med filmerna, in med Las Vegas och ett oavbrutet turnerande in i det sista…
Nåja låt oss inte gå händelserna alltför mycket i förväg. Dit kommer vi tids nog.

Raskt över till skivan!

BLUE HAWAII Utgiven på RCA 1961 Skivnummer LSP-2426

SIDA 1

1) Blue Hawaii
Stilig inledning på skivan. Redan från första tonen så märker man att det är en helt annan Elvis än den trötte, avmätte sångare som veckan innan sjungit in Something For Everybody. Snyggt arrangemang och Elvis använder sin bariton med samma djup som han använde på exempelvis It’s Now Or Never och Surrender.
Låten Blue Hawaii var nu inte alls något som var sprunget ur det tidiga sextiotalet, redan vid tiden för filmen Blue Hawaii så var låten ett gammalt örhänge. Den dök först upp i filmen Waikiki Wedding med Bing Crosby i en av huvudrollerna. Det var också Crosby själv som framförde Blue Hawaii i den filmen.
Året var – 1937!

2) Almost True
En av de få upptempo-låtarna på skivan.
Lustigt långt intro innan Elvis börjar sjunga, säkert ett av de längsta på någon Elvisskiva
Ingen som gått till historien som någon av Elvis mer minnesvärda ögonblick, men ändå en helt okej albumlåt.
Sjysst saxofonspel av Boots Randolph.

3) Aloha Oe
En låt från 1878…! Queen Liliuokalani skrev detta år denna tidlösa klassiker. Bing Crosby spelade in även denna låt. Året var 1936.
I Elvis version så är det elegant, stilfullt men… kanske lite menlöst.

4) No More
Jaha. En nästan på pricken etthundra år gammal komposition vid tiden för Blue Hawaii. La Paloma skrevs någon gång i början på 1860-talet och hade redan innan Elvis inspelning funnits ute med en mängd artister.
Men…visst är den här versionen bra. Kompet är mjukt, fint Riktigt bra, så pass bra att jag – återigen – har svårt att förstå logiken att inte släppa den som singel. Skulle nog varit en given hit. Kan hända att RCA ansåg att det fanns en risk med att deras artist skulle komma att bli lite för mycket förknippad med sekelgamla schlagerlåtar.
Vara som det vill med det – No More är en av plattans absoluta höjdpunkter.

5) Can’t Help Falling In Love
En av Presleys verkliga klassiker. En mycket fin komposition och utsökt sjunget av honom själv. Sjuttiotalets välarrangerade och avsevärt snabbare original känns i dag kanske fräschare, men även det lite släpiga originalet har sina fördelar.
Faktum är att Can’t Help knappast var en nyskriven låt den heller. Versen bygger nästan helt på den franska sjuttonhundratals-hymnen Plaisir D’amour.
Och…ni vet väl att just Can’t Help kom att avsluta så gott som alla Elvis alla konserter under sjuttiotalet? På så sätt så blev den också den allra sista låten som Elvis framförde inför publik…
Can’t Help Falling In Love släpptes på singel en månad efteratt LPn Blue Hawaii hade släppts, något som ansågs helt ruinera dess chanser att bli en hit. Icke då, en andra plats i USA, etta i England och en av Elvis största singelsäljare någonsin.

6) Rock-a-hula Baby
En Elvis-film bara måste innehålla en rocklåt. Blue Hawaii hade två, och det här är en av dom.
Visst, Rock-a-hula Baby låter ju inte som något annat än en pastisch, men som sådan är den väldigt väl framförd både av Elvis och av bandet. Även detta en Elvis-klassiker och en av skivans allra bästa spår. För att tala klarspråk: en bättre rock-pastisch har aldrig gjorts!
Lysande gitarrspel, för övrigt, av Hank Garland.

7) Moonlight Swim
”Molnighet Swim” är faktiskt inte skriven för filmen, utan en cover på en fyra år gammal hit för Nick Noble. Skådisen Anthony ”Tony” Perkins hade året efter en än större hit med samma låt. Perkins nådde plats 24 på Billboardlistan.
Elvis version skiljer sig inte speciellt mycket från de övriga två. En lättviktig låt, men ändå med en hel del glimt i ögat och ej helt befriad från en viss charm.

SIDA 2

1) Ku-u-ipo
Sida två är inte lika stark som den inledande sida ett. Det första spåret Ku-u-ipo får väl på sin höjd anses som en charmig liten kärleksförklaring meddelst en låt med både fin melodi och fina harmonier och med klara toner av musik från Hawaii i botten. Mer än så är det nog inte.
Jag har dock alltid gillat fraserna: ”I love you, more today, more today than yesterday. But I love you, less today, less than I will tomorrow”.
I all sin banalitet finns det ett stänk av genialitet i det uttalandet…

2) Ito Eats
Ja herregud, hur långt ner kan man sjunka. Skulle varit intressant att få ha sett Elvis minspel när han lyssnade på demon innan inspelningen. Att samma gubbe som spelade in Heartbreak Hotel och Blue Suede Shoes skulle befatta sig med det här fem år senare är ju inget annat än fullständig tragedi.
När man sen ser episoden med Ito Eats i filmen så blir sen katastrofen fullbordad.
Inte bara skivans mörkaste ögonblick utan också två av Elvis karriärs allra svartaste minuter.

3) Slicin’ Sand
Snabbt över till nummer två av rocklåtarna. Blue Suede Shoes är huvudinspirationen till kompositionen, därmed inte sagt att den, i liket med Rock-a-hula Baby, är mer än en enkel pastisch på ”riktig” rock ’n roll.

4) Hawaiian Sunset
”Hawaiian Sunset” är skriven exklusivt för Blue Hawaii även om det låter mycket folksång om den.
Den klara, rena röst som Elvis hade i den här epoken passade väldigt bra till den här typen av låtmaterial. Den är långt ifrån plattans höjdpunkt, men den funkar helt klart.

5) Beach Boy Blues
Och så kommer då en riktigt bra låt. Det bästa spåret på sida två, i mina öron till och med plattans allra bästa låt.
Beach Boy Blue kan tyckas lite väl poppig för att vara en blues, den har ändå ett gung och en inlevelse från Elvis som känns äkta, den känns snudd på som ett outgivet spår från Jailhouse Rock.
Beach Boy Blues brukar aldrig vara med på några samlingar med Elvis, men jag tycker ändå att det är en av Elvis allra starkare låtar under sextiotalets soundtrack-era.

6) Island Of Love
Även detta spår låter som en gammal hawaiiansk folkmelodi, men är specialskriven för filmen.
Inte mycket att säga om detta lite lätt oförargliga stycke. Mer som ett vykort än som en låt från The King Of Rock ’N Roll.

7) Hawaiian Wedding Song
Hawaiian Wedding Song är ursprungligen från operetten Prince Of Hawaii från 1926.
Andy Williams hade haft en hit med låten 1958. Elvis version ändrar inte mycket från Williams hitversion, han sjunger dock flera resor bättre vilket räcker gott och väl.
”Hawaiian Wedding Song” är som så mycket annat på skivan en lättviktig historia, men den är väldigt fint framförd och Elvis låter som om han tror på varje ord som han sjunger.
En pampig och värdig avslutning på en riktigt bra skiva.

Något som jag slås av när jag nu återigen lyssnar på Blue Hawaii – det är en skiva som gick flitigt på skivtallriken för trettiofem år sen – efter att ha hört föregångaren Something For Everybody varje dag i en veckas tid, är att Elvis, LPn igenom, låter så oerhört mycket vitalare än på skivan innan. En jämförelse mellan energierna på de två plattorna går knappt att göra. Elvis lägger t.o.m. ner mer kraft på Ito Eats än vad han gjorde på It’s A Sin!
Det frapperande med detta är att musiken till Blue Hawaii började spelas in blott åtta dagar efter den nattliga sessionen för Something For Everybody! Vad var det som fick sömngångaren från natten mellan 12 och 13 april att bli ett sprakande energiknippe den 21:a april?
Måhända är det av den enkla anledningen att Blue Hawaii spelades in under tre dagar och inspelningarna varje dag avslutades i rimlig tid till skillnad från Something For Everybodys tolv låtar på en natt?

Bortsett från det så bör man ju ändå hålla i minnet att musiken på den här skivan mestadels är väldigt lättviktig. Filmen är en kärlekskomedi och musiken är därefter. Det är en Grand Canyon mellan Elvis Is Back och Blue Hawaii. Knappt en siffra stämmer, och ändå så är det bara ett år mellan de två inspelningarna. Två helt väsensskilda skivor.
Ändå, få eller inget av soundtracken från sextiotalet kommer ens i närheten av den genomarbetning på material och arrangemang som det är på Blue Hawaii. Gilla Bue Hawaii eller inte, den går inte att förneka på ett rent musikalikt plan. Reconsider Baby är det inte, men…personligen har jag alltid tyckt att Blue Hawaii är en klart bra Elvisskiva.
En plump i protokollet – Ito Eats – ingen riktig topp, men fullt med låtar som är helt ok, och, viktigast av allt, Elvis fullkomligt sprudlar av sångglädje de fjorton spåren igenom.
Slutomdöme därefter.

Slutbetyg: en FYRA!

Popularity: 14% [?]

02.27.11

Svenska LP-skivor #95 The Lee Kings ”Stop The Music” + 3 Guest Tracks By The Sunspots

Posted in Bilder, Min blogg at 2:49 e m

lee-kings.jpg

LEE KINGS BJUDER IN ETT OKÄNT UPPSTICKARGÄNG FÖR ETT GÄSTSPEL PÅ SIN DEBUT-LP

Det finns ett stort antal sätt för artister att gå till historien på. Ett av dom är att göra något som man inte får göra, bli ertappad och därpå bestraffad, ta sitt straff och sen förhoppningsvis få allmänhetens förlåtelse. I de flesta sådana fall så kan man vara rätt säker på att inte bli bortglömd i första taget.
Lenne & The Lee Kings gjorde pr3cis den resan.
Många av er känner till historien: Någon gång runt 1964 så började svenska popband medvetet plugga sina låtar på Tio-i-topp.
I den epoken, varje lördageftermiddag mellan klockan tre och fyra, befann sig två oika jurygrupper bestående av svenska lokala ungdomar i två svenska städer för att i direktsändning rösta fram sina favoriter. Dessa städer var alltid Stockholm plus en annan svensk stad. Den andra kunde vara Västerås, Malmö, Sundsvall eller någon annan större eller mindre stad i vårt land.
Då stad nummer två var utvald en tid i förväg så såg åtskilliga artister till att ”av en slump” ha en spelning i den andra staden fredagkvällen innan omröstningen då en av deras låtar skulle testas på Tio-i-topp.
Shanes gick hösten -64 med Let Me Show You Who I Am direkt in på första plats på. Händelsevis så hade gruppen spelat i Kiruna (!) kvällen innan och kört nämnda låt c:a tio gånger om och fick därigenom 98% av rösterna därifrån…Veckan därpå sjönk man ner till en tionde plats, räddades från att åka ut med en poäng, och var därefter aldrig nära en topplacering innan Let Me Show You åkte ut från listan.
Det här upprepades ett antal gånger av olika band under de närmaste åren tills Sveriges Radio fick nog och slog näven i bordet. Efter att Lee Kings gjort om samma bravad – röstkupp kom att bli det etablerade uttrycket – med sin Stop The Music, som gick från nionde plats till första från en vecka till en annan, så ville SR statuera exempel. Man annulerade helt enkelt den veckans lista körde alltihopa en gång till veckan därpå.
Ett logiskt förfarande hade kanske varit att helt enkelt diska Stop The Music, men så blev det inte. Veckan därpå, när började från scratch, så blev låten ändå femma och höll sig kvar åtskilliga veckor till. Jodå, nog fick både Stop The Music och gruppen publicitet allt. Alla visste helt plötsligt vilka Lenne and the Lee Kings var och att de spelat in en låt som hette Stop the Music.
Och än i dag minns många av ”de som var med” Lee Kings för just den där röstkuppen.

Bakom allt detta fanns det även ett band – Lee Kings aka Lenne And The Lee Kings, ett rutinerat gäng med ett par namnkunniga killar i truppen. Där fanns Lenne Broberg, Mike Watson – som på åttiotalet blev Little Mike med sin rock- och soulshow – och ”Bengan Dahlén som efter ale Kings dök upp i Fläsket Brinner och i Mikael Ramels kompband.

Det lustiga med den här skivan är att den är en föregångare till det som i dag går under namnet ”splitskiva”, dvs man delar en platta med ett annat band. Etablerade Lee Kings var nämligen bussiga nog att på sin andra LP låta helt okända Stockholms-bandet The Sunspots få med tre låtar.
The Sunspots?
Var inte ledsna om ni tidigare inte hört talas om The Sunspots, för ni är inte ensamma. De lämnade aldrig några djupare spår i svensk pophistoria. Jag tycker ändå att de på den här plattan visar prov på både musikalitet och skaparvilja.
Varför och hur det här med denna split-LP kom sig har jag ingen aning om. Måhända det var en nyck från skivbolaget, kanske tänkte man att det här skulle bli starten på ett nytt sätt att ge ut LP-skivor på: Ett etablerat gäng tillsammans med ett okänt namn som behövde uppmärksammas?
Hur som helst, nu blev det som det blev och därigenom så har jag här möjligheten att skriva lite om ett kortlivat och lite bortglömt svenskt popband som aldrig gav ut mer än två singlar – varav tre låtar från dessa hamnade på denna skiva – men som onekligen hade potential till mer.

Nu tar vi plattan – låt för låt!

THE LEE KINGS ”STOP THE MUSIC” Utgiven 1966 på Grand Prix

1) Stop The Music
Tja, som låt så där rakt upp och ner så är det väl kanske inte nånting som skulle ha gått till historien om det inte varit för det där med den där röstkuppen.
Hur som helst gillade jag ändå Stop The Music då och gör det än i dag, ändå väl medveten om att det musikaliskt inte är någon milstolpe i svensk pophistoria.
Lite grann är det här något av det Cadillac är för Hep Stars, dvs mer ett trademark som man inte analyserar utan bara konstaterar att det finns där. Stop The Music ÄR på nåt sätt Lee Kings. Det är bra svensk poplåt, om än långt från den bästa, men onekligen också en klassiker.

Vad jag vet så toppade ett danskt band, The Hitmakers, den danska topplistan 1965 med Stop The Music. Om det här är originalet eller om det är tvärtom vet jag inte. Det får bli osagt än så länge.

2) It’s Rainin’
Bra val av cover. Den enda artist jag annars har hört göra It’s Rainin’ är Irma Thomas. Självfallet är det en svåruppnåelig uppgift att mäta sig med den donnan, men helt oävet är inte det här. Det här ett av Lee Kings bästa bidrag till skivan.
(Irma Thomas, ja. Har ni hört hennes original på låten Time Is On My Side som Stones plockade upp? En riktig rökare!)

3) Sticks And Stones
En hit från 1960 med Ray Charles, en hans allra första listframgångar.
Det blir en klart godkänd version här av killarna med bra insatser över hela fältet. Trummor och – framför allt – gitarr tillåts briljera på ett som de på resten av skivan får göra bara sparsamt får göra.
Så här långt hade killarna gjort bra ifrån sig. Härifrån så går det dock tyvärr bara neråt…

4 Que Sera Sera
Det här är uppenbarligen ett försök till att kopiera PJ Probys version av Doris Days gamla slagdänga.
Låt mig uttrycka det så här: Om PJ hade hört det här eländet så skulle han ha emigrerat till Sverige, fast förvissad om att det här inte skulle finnas ens en antydan till konkurrens från andra artister.
Med andra ord – det här är helt vedervärdigt.
Kanske är det här okej för den som inte har hört förebilden, men har man det så blir domen skoningslös. Kan vara det allra sämsta jag hört från svenskt sextital.

5) Like A Rolling Stone
Jo ni läser rätt. Det ÄR en cover på Bob Dylans Like A Rolling Stone. Minst sagt ett udda val som man svårligen kan tänka sig ska funka.
Det är inte speciellt lyckat heller, även om det är ett lyft från låten innan, och nog ändå bättre än vad som står att läsa på innerkonvolutet till en väl spridd svensk samlings-LP (”åtalbart”). Kruxet är att grabbarna gör en cover på en av pop/rockhistoriens bästa låtar, och resultatet kan bara bli ett. Till deras försvar kan sägas att de försökte.
Inte helt oävet, långt ifrån bra, men framför allt helt meningslöst.

Sida 2

1) L.O.D.
Låter mest som något från Frälsningsarmens repertoar, och jag menar verkligen vad jag skriver.
Lättviktigt och inte bra ur något perspektiv alls. Trots det blev det en listetta på Tio-i-topp.
Ett bedrövligt sätt att följa upp Stop The Music på.

2) Always And Ever
Skramligt och larmigt, men inte på något speciellt bra sätt. Dålig balans mellan sång och instrument gör att den förmodade tilltänkta garage-feelingen aldrig uppstår. Sticket som bryter av var nog tänkt att ge lite spänst till kompositionen, men känns mest bara krystat
Det är rent utsagt dålig sång här, lägg på det ett munspel som av en händelse är ett munspel i fel tonart, något som trakteraren inte verkar bekymras ett jota av, och ni förstår att det här är ett mindre bottennapp.

THE SUNSPOTS

3) To Feel And To Hold
Och plötsligt låter det klart bättre!
Trots en lätt svajig sång så är Sunspots första bidrag på skivan flera resor mer spännande och kreativt än något som Lee Kings tidigare på skivan lyckats tota ihop..!
Det är opolerat, lite hafsigt producerat och inte helt genomarbetat men det formligen sprutar talang och spelglädje om alltihopa!
Det här är en låt som det är en fröjd att lyssna på. Märkligt nog så låter det som något från The Band eller Beach Boys från början på 70-talet.
Riktigt fascinerande.

4) Romance
Och så ytterligare en liten pärla från Sunspots!
Även här finns en del att önska vad gäller sången, men det är en riktigt intressant skapelse.
Det som slår mig mest här är hur spännande arren är, de djärva harmonier killarna ger sig in i och hur väl de lyckas.
Samma sak här som på låten innan, det är inte finslipat eller välproducerat vilket nästan är ett måste för den här typen av musik, men det är musik som ofelbart fångar lyssnaren.
Det låter även här betydligt mer sjuttiotal än -66.

5) She Said That She Loves Me
Rockigare än de två föregående, till viss del påminnandes om Brian Poole’s Do You Love Me, men med en viss Johnny Rivers-touch på arret.
Betydligt mer rudimentärt än To Feel And To Hold och Romance men med en urläcker kör i slutet på sticken.

För att i några få ord summera upp det här så…jo, Sunspots låter bättre, mer energitäta, mer sugna, mer kreativa – helt enkelt hungrigare än Lee Kings.
De bjuder på tre intressanta låtar med fantasifulla arrangemang och även om det på det vokala svajar lite grann både här och där känns det riktigt bra att luta sig tillbaka och lyssna på Sunspots tre bidrag. Lee Kings sju, även om två av dessa samma år hade toppat Tio-i-topp, känns överlag mer avslagna och snudd på som på någon slags auto-pilot.

Riktigt synd att det här är det enda som finns i LP-väg med The Sunspots. Förutom de här spåren finns det bara en singelbaksida kvar att lyssna på för den som vill höra mer. Här verkar det ha funnits talang och skaparkraft för att ha kunnat uträtta betydligt större saker. Tre veckor i Sveriges bästa studio och ”Henkan” Henriksson som producent så hade kanske Sveriges popkarta sett annorlunda ut…

Okay – Lee Kings tre första låtar på plattan är ju faktiskt riktigt bra. Det är därefter som det spricker.
En teori är att övriga spår spelades in med en dags varsel (”Vi ska ge ut en LP med er, inte en EP! I morgon kväll får ni spela in ett gäng nya låtar! Verkställ!”). För, ärligt talat, så taffligt som det låter om ett par av Lee Kings låtar är bara inte försvarbart.

Slutbetyg: Lee Kings en tvåa och Sunspots en fyra.

Popularity: 33% [?]

08.13.06

The Micke-is outside his building!

Posted in Bilder at 11:20 e m

The Micke-is outside his building!

Popularity: 12% [?]