11.01.20
Our Memories of Elvis
Drygt ett år efter Elvis bortgång kom ännu en i raden av udda postuma utgåvor: Our Memories of Elvis volume 1. Den här gången blev det en platta med elva inspelningar från sessioner mellan 1973-76 där producenten Joan Deary gått in och mixat bort de i efterhand lagda påläggen. Resultatet blev något som på omslaget kallas för ”The Pure Elvis”, så som han lät i studion innan det lades på körer och stråkar.
Alltså, för den oinvigde, när Elvis spelade in plattor på sjuttiotalet var rutinen följande: Elvis och de närmaste kompmusikerna – på gitarr, bas, trummor och piano, kanske en orgel, ibland kör – samlades i studion och snackade igenom vilka låtar man skulle spela in. En låt valdes ut, gänget prövade sig först fram lite och drog sen av några tagningar med en rullande bandspelare.
När killarna fått till en tagning de var nöjda med gick de raskt vidare till nästa låt.
Så där höll de på under några dagar, förhoppningsvis fanns det då material för en eller två fullängdare och några singlar.
Kort därpå lyssnade en arrangör på det som totats ihop och skrev sen ut orkester- och körarrangemang på låtar han tyckte behövde det. Därefter spelade en inhyrd orkester tillsammans med Elvis körsångare in påläggen i studion.
Stråkarna, blåsten och större delen av körerna på sjuttiotalsinspelningarna var följdaktligen inte inspelade på plats med Elvis, James Burton, Ronnie Tutt och övriga gubbar utan gjordes undantagslöst i efterhand.
Our Memories of Elvis innehåller alltså elva låtar inspelade mellan åren 1973-76 där producenten Joan Deary plockat bort allt som lagts på i efterhand.
Hur låter det då?
Vid första lyssningen är det lätt att bli lite konfunderad. Har man hört originalversionerna nåt hundratal gånger låter det onekligen som att något fattas. Helt uppriktigt, jag spelade den här plattan max två gånger efter att ha köpt den när den kom ut 1979 – och ratade den direkt. Jag tyckte att de lugna balladerna på skivan krävde sina stora arrangemang, plattan kändes för mig helt meningslös.
Men – efter att ha lyssnat på plattan ett trettiotal gånger, minst, inför den här recensionen har jag faktiskt ändrat uppfattning. Our Memories of Elvis vol 1 är en både hörvärd och intressant skiva. Jag upptäckte snart att flera av låtarna vinner klart på att arrangemangen tas bort. Ett par spår ändrar till och med karaktär gentemot den orkestrerade varianten. Och även om det här och var låter lite tunt är det ändå fascinerande att höra hur bra Elvis sjunger även utan stråkar och körer som backar upp honom.
Inte bara titeln på Our Memories of Elvis utan även omslaget pekar på att den här plattan ska vara nån slags hyllning till Elvis från pappa Vernon och managern Tom Parker då båda två stoltserar framför Graceland på omslagets framsida. Troligtvis hade Presley sr och överste Parker ändå inte värst mycket med den här utgivningen att göra. Förmodligen är det här producenten Joan Dearys idé från början till slut.
Titeln ”Our Memories of Elvis” känns också klart märklig. Hur kan elva alternativa tagningar inspelade mellan 1973 och 1976 vara det dessa två herrar kommer ihåg av Elvis starkare än något annat? Helprilligt, så kan det ju bara inte vara. Ännu ett skumt drag av RCA.
Alltså – varför inte bara skippa Graceland, Vernon och Parker, plocka fram en häftig bild från en studioinspelning och kalla plattan för ”Elvis and his Friends in the Studio”?
Det borde ju ha höjt det kommersiella värdet mångfaldigt.
(Hur många artister i världsklass känner ni till som har sin pappa, sin manager och sitt hus på ett skivomslag?
Jag vet bara en. Tyvärr.)
Nog om detta – nu tittar vi på låtarna.
1) Are You Sincere
Det här är, till skillnad från skivans övriga tio spår, en alternativ tagning. Bortsett från avsaknad av körerna och en lätt kaotisk avslutning där ingen verkar veta hur låten ska sluta är det ändå inte värst mycket som skiljer den här versionen från originalet.
2) It’s Midnight
Orkestreringen till originalet på It’s Midnight från 1974 års LP Promised Land är aningens ”over the top” med sina ”Mantovani-stråkar” – det funkar ändå då låten i sig är så stark som den är.
Versionen utan pålägg är dock inte bara okej utan en riktig pärla. It’s Midnight blir här, lite överraskande, mer av en laidback outlaw-countrylåt än en såsig ballad. Det framkommer dessutom än bättre vilken fantastisk sånginsats Elvis får till här.
En liten poäng: lägg märke till James Burtons avslutande lilla riffande som är bortklippt på originalet.
3) My Boy
Även My Boy, ursprungligen från 1974 års platta Good Times, står sig bra utan pålägg, men den här gången vinner den orkestrerade versionen ganska klart. Den här typen av ballad ska helt enkelt ha den typ av arrangemang My Boy i 1974 års original har. Utan körer och orkester blir det ohjälpligt lite för tunt.
Noterbart är att originalet är runt trettio sekunder längre än vad vi kan höra här. Orsaken är att det vid mixningen 1974 klipptes och klistrades så att delar av den avslutande refrängen tas två gånger. Så icke på den här versionen som följaktligen blir lite kortare.
En rolig poäng är att vår egen Per Erik ”Pete” Hallin spelar piano på My Boy. Hans spel kommer också fram lite bättre här än på originalet där hans piano kom bort lite i mixen med alla pålägg.
4) Girl of Mine
Girl of Mine från 1974 års platta Promised Land har bara lite subtila pålägg. Stråkarna ligger i bakgrunden och fyller mer än väl sin funktion där. Av den orsaken föredrar jag nog även här originalet före den avklädda versionen, även om det är ganska jämnt lopp.
5) Take Good Care of Her
Även här är det relativt sparsamt med pålägg. Kören fanns med redan i studion så det är inte värst mycket mer än lite stråkar som har adderats. Ingen av de två versionerna förmår dock entusiasmera mig. Take Good Care har nog skivans sämsta sånginsats. Den är inspelad i Stax sommaren 1973, en session där en trött och deprimerad Elvis var i helt ointresserad av att spela in en ny platta. Här och var lyckades han maskera det men här hörs det ganska väl.
6) I’ll Never Fall in Love Again
Här är det en ocean som skiljer mellan den avskalade versionen och originalet från 1976 års lp From Elvis Presley Boulevard, Memphis, Tennesse. De närmast monumentala stråkarna bildar nästan en ljudvägg. Det är inte alltid sådant lyckas, men den här gången blir det snyggt, väldigt snyggt. Versionen utan pålägg blir i jämförelse väldigt tunn men den visar ändå, till fullo, upp vilken fantastisk sånginsats Elvis får till här. Att göra en cover på ett av Tom Jones starkare nummer var givetvis en djärv utmaning för Elvis 1976. Han lyckas ändå mer än väl. Jag föredrar faktiskt Elvis version före Jones.
*
*
Sida B
1) You’re Love’s Been a Long Time Comin’
Lyssnar man ett par gånger på den nakna versionen av You’re Love’s Been a Long Time Comin’ och därefter växlar över till originalet på Promised Land häpnar man – lekstugan med körer och Mantovani-stråkar som arrangören ställde till med fick ekipaget att köra rakt ner i diket. Den rena versionen är helt överlägsen den från Promised Land. Här blir det lite som en sjuttiotals countryballad a la’ Waylon Jennings eller Kris Kristofferson – dessutom med ett betydligt bättre sångljud än på originalet där ett märkligt reverb lagts på.
2) Spanish Eyes
Här, däremot, är skillnaden mellan de två versionerna knappt märkbar. Det har gjorts pålägg men de finns nästan helt i bakgrunden. Båda mixningarna har sina poänger, även om jag aldrig tyckt att Spanish Eyes är någon direkt märkvärdig låt.
3) Never Again
På Never Again – en av höjdpunkterna på From Elvis Presley Boulevard, Memphis, Tennessee – får de ursnygga påläggen låten att lyfta rejält. Hela den plattan kan stoltsera med några av de finaste orkesterarrangemangen under Elvis sjuttiotal. Den avskalade versionen har sina poänger men det mäktiga originalets nivå kommer den inte upp till.
4) She Thinks I Still Care
She Thinks I Still Care, en cover på George Jones hit från 1962, är en av mina favoriter från Moody Blue. Ändå tycker jag mog att det här är snäppet starkare. De subtila stråkarna och körerna på Moody Blue-versionen stör närmast mer än de lägger till. Jag drar åt det senare hållet. I mina öron är det avskalade alternativet rena dynamiten i sin primitiva råhet.
5) Solitaire
Och så avslutas skivan med ännu en pärla från Elvis Presley Boulevard, Memphis, Tennessee. Även här, som på övriga låtar från den skivan, slår den orkestrerade varianten med sitt suveräna arrangemang den avskalade versionen med hästlängder.
*
*
Sett till helheten tycker jag att det här är en klart okej platta att lyssna på.
Här och var kan det låta lite tunt men, som jag skriver ovan, mer än en gång överträffar ”The Pure Elvis Sound” originalet.
Visst kan man ändå fråga sig vad poängen med var med att ge ut ”Our Memories of Elvis” 1979. Med allt fenomenalt som fortfarande låg och skräpade i arkiven kunde man kanske ha hittat på något roligare att ge ut. Det var nog lätt att inse att Our Memories of Elvis inte skulle bli prio ett för Elvis-fansen världen över, den sålde också riktigt uselt. Sett till helheten var den musikaliskt ändå ett par nivåer starkare än flera andra alster som släppts efter Elvis bortgång.
Slutbetyg: En trea.
Popularity: 3% [?]