Loading ...09.16.20
LP-skivor av och med Elvis Presley #74 – A Legendary Performer vol 3
I november 1978 släppte RCA volym 3 i serien A Legendary Performer.
Och, jodå – det är en ganska hyfsad platta.
Efter den slarvigt ihoprafsade samlingen He Walks Beside Me, magplasket med Elvis Sings for Children and Grownups Too och den visserligen skapliga men märkligt ihopsatta Mahalo From Elvis – samtliga utgivna tidigare samma år – känns A Legendary Performer vol. 3 som något det lagts ner en hel del jobb på.
Vad fanns då där att hitta för ett nyfiket Elvis-fan?
Jo, två outgivna studiolåtar, två spår från NBC Tv Special som aldrig tidigare släppts på skiva, fyra alternativa tagningar, en intervju och som en bonus fyra av Elvis största hits. Allt detta gjorde att skivköparen nog borde få valuta för pengarna.
Det sexton sidor tjocka häftet med foton och tidningsurklipp från karriären gjorde allt bara än bättre.
RCA kunde tydligen bara de ville.
(Att samma bolag bara nån månad innan släppt skamfläcken Elvis Sings for Children känns helt obegripligt).
Nåja, riktigt så spännande som en titt på omslaget kunde hinta åt blev det nu inte, tyvärr. Till att börja med är intervjun på tok för lång, sju minuter, och heller inte speciellt spännande.
Sen är tre av de alternativa tagningarna ton för ton nästan identiska med originalen. Ska man krydda med alternativa tagningar material borde man kanske välja sådana där det skiljer sig lite från originalen…
Det positiva överväger dock frågetecknen. Framför allt är de två spåren från 1968 års TV-Special ren dynamit.
Avlyssnad rakt upp och ner utan djupare analyser är A Legendary Performer vol 3 definitivt en hörvärd skiva.
*
——————————————————————————————————————-
*
1) Hound Dog
Skivan startar med en av Elvis verkliga klassiker.
Det är svårt för mig att lägga till mer än vad som under årtiondena redan skrivits och sagts om Hound Dog utan konstaterar bara att det är en av rockhistoriens verkliga fundament. Hound Dog låter lika fräsch den tusende gången man hör den som den första.
2) Excerpts from an interview with Elvis and the colonel for TV-guide
Redan här kommer dock skivans stora frågetecken, den sju minuter långa intervjun med Elvis och överste Parker från 1956.
Men snälla – sju minuter?
Det är heller inte mycket av värde som sägs under de här minuterna. Det undermåliga ljudet gör också att man får anstränga sig rejält för att höra vad som sägs. Det här vill man höra max en gång, sen räcker det.
Skulle man nu promt ha med den här intervjun borde den nog ha lagts sist på sida två.
3) Danny
Här tänder det dock till igen. Danny är ett två minuter långt tidigare outgivet spår från filmen King Creole.
King Creole är (mycket) löst baserad på bästsäljar-boken A Stone for Danny Fisher och från början var det tänkt att även filmen skulle ha den titeln. Så blev inte fallet och i slutändan strök man även låten Danny från både film och soundtrack. Lite trist. Danny, mera vaudeville än rock’n roll, är måhända inte nåt toppnummer men hade inte alls gjort bort sig på soundtracket till King Creole.
4) Fame and Fortune
Tagning 2 på Fame and Fortune.
Fame and Fortune var b-sida på singeln Stuck on You, det första singelsläppet efter lumpen.
Nån större skillnad på tagningen här och den slutliga mastern är det inte. En sak skiljer dock radikalt – den här versionen går i en annan tonart! Här kör man i C medans singelversionen går i Bb, ett helt tonsteg lägre. Det förvånar lite att man gjorde den här sänkningen då jag inte kan höra några större problem för Elvis med den högre tonarten.
Så gjorde man i vart fall.
5) Frankfort Special
Tagning ett på Frankfort Special från soundtracket till filmen GI Blues från 1960. Uppenbarligen prövade sig gänget fram i studion för här går det avsevärt fortare än på versionen på GI Blues. Det snabbare tempot känns dock mest bara stressande. Som tur var gjorde gubbarna nya försök två dar senare och drog då rejält ner på tempot. Resultatet blev den betydligt svängigare, smått bluesiga version som vi kan höra på GI Blues soundtrack. Här får vi dock den snabbare versionen.
6) Britches
På vol 2 i den här serien fick vi för första gången höra A Cane and a High Starched Collar från filmen Flaming Star. Här på volym 3 får vi ytterligare ett tidigare outgivet spår från Flaming Star. Britches ströks dock från filmen.
Självklart är det kul att det 1978 dök upp nytt material, men musikaliskt är det här inte mer än en charmig liten bagatell. Jag har svårt för att tänka mig att Elvis var värst entusiastisk över att spela in Britches.
7) Crying in the Chapel
Crying In The Chapel toppade svenska hitlistan 1965, i USA landade den på tredje plats och i England klättrade den upp som tvåa. Crying in the Chapel blev en stor hit för Elvis just när han verkligen behövde det. Lite snopet kanske att det blev med en fem år gammal inspelning…
*
Sida B
*
1) Surrender
Surrender, ett riktigt kanonnummer, blev inspelad i oktober 1960 under samma session som gav Crying in the Chapel. Den toppade USA-listan under flera veckor i februari/mars 1961.
2) Guadalajara
Soundtracket till filmen Fun in Acapulco innehöll flera starka spår. Guadalajara tycker jag dock är lite småtrist. Att höra Elvis snubbla på orden på ett språk han inte alls behärskar fattar åtminstone jag inte charmen med.
Att sen kalla det här för ”alternativ tagning” är måhända rent objektivt sett korrekt, men med den hårfina skillnaden mellan den här tagningen och versionen på LPn Fun in Acapulco så är det nästan fråga om inte nån gräns ändå passerats här. Det förinspelade kompet är, självfallet, samma på båda versionerna och Elvis sjunger i stort sett likadant båda gångerna. Det är bara små, små nyanser som skiljer.
3) It Hurts Me
Nu blir det dock betydligt roligare får här får vi versionen på It Hurts Me från 1968 års NBC TV-Special. It Hurts Me släpptes 1964 på singel som b-sida till Kissin’ Cousins. (En klar missbedömning då It Hurts Me var det klart starkare spåret).
Den här versionen är om möjligt ännu starkare än singelvarianten.
4) Let Yourself Go
Och här kommer så skivans höjdpunkt – Let Yourself Go, även den tagen från 1968 års TV Special.
Originalet, inspelat sommaren 1967, är från soundtracket till filmen Speedway. Men – även om det är samma låt är det en ocean som ligger mellan studioinspelningen och versionen från NBC TV-Special.
Originalet släpptes på singel som b-sida på Your Time Hasn’t Come Yet Baby – och blev en av karriärens största magplask. Okej, det var under karriärens djupaste vågdal, men vid den tidpunkten verkade Elvis inte längre bry sig hur det lät på inspelningarna. Hans röst var påtagligt otränad och han visade oftast föga eller inget engagemang. Studioversionen av Let Yourself Go var inget undantag.
Men oj vilken skillnad det blev ett år senare…
I juni 1968 var Elvis verkligen ställd mot väggen. Skivförsäljningen var katastrofal och filmbesökarna svek. Karriären var på väg utför – med rutschkanefart. Kvaliteten på rösten hade också försämrats, styrkan från förr i mästerverk som Surrender och It’s Now or Never var borta. Åtta år av plojaktiga filminspelningar, tramsiga soundtracks och oändligt med pengar hade satt sina obevekliga spår. När Elvis väl fick bra material i händerna kunde han på talang och rutin tända till, men rösten bar inte längre som den en gång gjort. Åtta år utan större utmaningar hade sakta men säkert tagit ut sin rätt.
Så länge som pengarna ändå rullade in var det väl okej, men till slut gjorde de in det längre. Elvis artistbana var verkligen satt på spel vid den här tidpunkten. 1968 års TV Special var sista chansen att återskapa det som var.
Och visst tog Elvis den chansen. Ändlösa timmar av träning inför inspelningarna gav det resultat som vi alla idag känner till.
Som vi alla vet slutade TV Special med karriärens kanske största triumf.
Även om Let Yourself Go, inspelad för NBC TV Special klipptes bort från den slutliga showen är den ändå ett mindre mästerverk. Elvis är som ett djur utsläppt ur sin bur. Han är rå, han vill ha sex och han talar om för sin tilltänkta oerfarna partner precis hur bra de kommer att ha det. Bara hon slappnar av och låter Elvis ta kommandot ska allt bli så bra som det bara kan bli.
Även om texten är densamma så är slutresultatet här så oändligt långt från det han pliktskyldigt hade fått ur sig i studion ett år tidigare…
Let Yourself Go är tillsammans med It Hurts Me plattans två absoluta trumfkort.
5) In the Ghetto
Och här slängde man in originalversionen på In The Ghetto, något man gjorde rätt i. Det är ju en av Elvis främsta triumfer.
6) Let It Be Me
Avslutande spåret Let It Be Me, från Las Vegas 15 februari 1970, är nästan helt identisk med den version, inspelad två dar senare, som hamnade på LPn Elvis On Stage. Det är bara små detaljer som försnacket och något enstaka utrop som skiljer de två versionerna åt. Till och med James Burtons gitarrsolo är ton för ton likadant under båda kvällarna.
Let It Be Me är nu ändå en väldigt snygg komposition som Elvis ger full rättvisa och vi får en praktfull och värdig final på plattan.
*
—————————————————————————————
*
A Legendary Performer vol. 3 är en skiva klart värd att låna sitt öra till. Visst, ett par av de alternativa tagningarna skiljer sig i stort sett noll jämfört med originalet och den långa intervjun är rätt seg. De tidigare outgivna Danny och Britches och de två spåren från NBC TV Special väger dock mer än väl upp helheten.
RCA hade också den goda smaken att för de fyra tidigare utgivna spåren på plattan välja ut riktigt bra låtar.
Hade det inte varit för den lite väl långa intervjun hade det blivit ett riktigt högt betyg. Så blir det nu inte.
Slutbetyg: En tveksam fyra.
Popularity: 4% [?]