Loading ...06.16.20
Övandring igen
En ny övandring – till slut…
Okej.
För de som inte redan vet vad det här handlar om kör jag en kort sammanfattning:
För nåt år sen hittade jag på ett halvvrickat men väldigt kul projekt jag efter bästa förmåga nu försöker ro i hamn. Projektet består i att, en efter en, till fots korsa Sveriges femtio största öar – från Gotland den största till Sollerön nummer femtio i storlek. Vandringen ska ske antingen från nord till syd eller från väst till öst – beroende på vilket alternativ som är längst. Det ska dessutom, om det är möjligt, vara en övernattning på varje enskild ö, allt för att ordentligt insupa öns inneboende karaktär och essens.
Projektet får ta sin tid, siktet är inställt på att hinna med samtliga femtio öar innan jag blir sjuttio.
Tyvärr kom mycket i vägen förra året så det har tyvärr inte blivit någon övandring alls sen förra våren.
Reserestriktionerna har heller inte underlättat projektet. Hux flux är man inte önskvärd som turist ens ute i Stockholms skärgård.
Men – i brist på nya öar utanför Stockholm att erövra gjorde jag förra veckan en ”fyllnadsvandring”.
Fyllnadsvandring?
Jo – så här! Förra året korsade jag Lidingö från öst till väst, sen var den ön avbockad.
Men – häromdan slog det mig att faktiskt inget hindrar mig från att även korsa ön från norr till söder. Till Lidingö tar jag mig med tunnelbana och nån minuts bussresa.
Ingen större risk att bli kallad virusspridare där inte.
Lidingö har jag alltså redan gått över. Det här blev ingen ny ö att bocka av, en ny sträckning bara. Enbart för skojs skull. Inget annat.
På onsdageftermiddagen tog jag tunnelbanan till Ropsten och sen buss mot Sticklinge, som är så långt norrut det går att komma på ön med buss. Jag klev av kort innan Sticklinge vid Lidingö golfbana. Därifrån till öns nordspets var det runt två kilometer. Vid banorna tog jag en liten genare, något man nog inte bör göra. Spelet var i full gång och vid ett tillfälle blev jag nästan prickad av en boll…!
Nåja – jag klampade vidare och tjugo minuter senare var jag uppe vid Kyttinge. Precis vid vägens ände ligger udden som utgör Lidingös nordligaste punkt. Det visade sig vara en fin liten plats med en träbänk där det går att njuta av den pampiga utsikten över fjärden.
I stället för att sitta ner klev jag dock ut på stenarna placerade allra längst ut på udden.
Åt väster låg Djursholm, rakt framåt Storholmen och österut kunde jag skymta Bogesundslandet.
Efter några fina foton vände jag på klacken och satte in kompasskursen mot Gåshaga Brygga och Pier 16 där jag bokat rum över natten.
Mer än runt en mil var det inte att gå, men – den dagen var det varmt ute. Drygt tjugo grader i skuggan och mer i solen. Sånt tar, och då jag ändå hade gott om tid på mig slog jag rejält av på takten. Rätt skönt det också.
Efter ett par kilometers skogspromenad längs delar av Lidingöloppets sträckning kom jag ner i bebyggelsen nära centrum. Jag höll mig dock på avstånd från den tätaste bebyggelsen och gick istället längs Kyrkvikens vatten.
Efter nån kilometer kom jag så fram till Långängen-Elfsviks naturreservat.
Är området obekant? Inte det.
Då saxar jag ur Wikipedia:
”Långängen-Elfviks naturreservat på Lidingö är ett 440 hektar stort reservat som sträcker sig från Kottlasjön centralt på södra halvan till Elfviks udde längst i öster på den norra halvan av ön. Reservatet utgörs till stor del av ett omväxlande jordbrukslandskap och skog. I södra delen ligger tre sjöar och flera våtmarker.”
Långängen-Elfsviks naturreservat är en härligt idyllisk plats. Ren landsmiljö med klassiska inslag som gäss, kor, ja till och med bisonoxar, samt sjöar och våtmarker.
Jag citerar Bellman:
På Elfvik 1783
”Glada bygd, så täckt belägen mitt i vattnets lugna våg!
Dina åkrar pryda vägen med en hög och gulnad råg.
Dina vikar tyst förära fångst av gädda, mört och mer.
Överallt i dälden nära man de röda smultron ser.”
Precis så, ja.
När man kommer i bil över Lidingöbron in mot centrum är det svårt att tänka sig att det nån kilometer bort finns ett fridfullt naturreservat – men det gör det.
Efter några sköna kilometer längs kärr och hagar kom jag så fram till reservatets gräns i öster. Nu var jag inne i bostadsområdet Killinge, därifrån var det bara rakt österut. Och se där – två kilometer senare var jag framme vid Gåshaga Brygga!
Efter incheckningen på Pier 16 blev det pasta och två öl på uteserveringen i samma byggnad och därpå en välförtjänt god natts sömn.
Efter en balkongfrukost morgonen därpå med utsikt över fjärden var det dags för etapp två.
Från Gåshaga Brygga till Lidingös sydspets var det nu bara typ fyra kilometer – i kortaste laget – så jag tog en omväg längs Kottlasjön som jag var lite nyfiken på.
Och – oj då, det var riktigt härligt även där med fina stråk längs den fridfulla sjön. Den sparsamma bebyggelsen längs vattnet gav ånyo en känsla av naturreservat.
Vid Kottlasjöns västra spets bar det rakt söderut mot Högberga Gård, en konferensanläggning belägen nästan allra längst söderut på ön. Vid Högberga blev det en rejält brant backe rakt ner mot vattnet.
Vid backens slut var det sen bara några hundra meter kvar till sydspetsen, vandringens slutmål.
Men vad möttes jag av längst därnere? Jo – muren längs backen övergick i ett stenhus vars sida slutade precis vid vattnet.
Jaha – privat mark. Så nära men ändå inte. Inget att göra något åt, men tanken att vandringen nu var över utan att jag nått sydspetsen kändes rätt sur.
Men vänta nu, var den verkligen över?
Visserligen fanns det en port i stenhuset men allt kändes ändå som något privat. Intill porten fanns det dock nån slags inskription. Vad stod det där då?
Jag gick fram och läste.
”Vandringsled”.
Men – var det här en vandringsled?
Ja tydligen. När jag läste vidare förstod jag att om jag gick in i stenhusets port skulle jag på andra sidan komma ut på en vandringsled.
Jaha…
Det lät nästan som från en saga, som taget ur Tusen Och En Natt.
Nyfiket klev jag in.
Genom porten kom jag in i ett naket litet rum. Väggar golv och tak – allt i sten. Genom en öppning till vänster i rummet kunde jag dock kliva ut på andra sidan muren och – sim-sala-bim – fanns där en stig som vackert slingrade sig bort längs vattnet. Smått sanslöst.
Bara att traska vidare.
Runt tvåhundra kuperade meter senare var jag slutligen framme vid stenbumlingarna ut i vattnet som utgör Lidingös sydspets.
Även där mötte mig ett storslaget skärgårdspanorama med Djurgården, Fjäderholmarna, Nacka och Värmdö i synfältet från höger till vänster. Vid inloppet till Skurusundet skymtade de två öarna Sveriges Holme och Danmarks Holme.
Tvärs över fjärden, på Nackasidan, kunde jag också se stugbyn Anna Visborgs Minne.
Just det…
Från stenhällen nedanför de små husen hade jag i september 2018 startat min fyra dagars vandring över Södertörn. Den hällen utgör nämligen ön Södertörns nordspets.
Södertörnsvandringen är ett fint minne, en promenad som bjöd på fyra härliga sensommardagar med perfekt gångvägen – femton graders värme och klarblå himmel. Start vid Anna Visborgs Minne strax norr om Ektorp och i mål nio mil senare vid Nynäshamns sydligaste udde.
Det var då det – nu skriver vi juni 2020.
Snart två år sen och ändå känns det som i förgår.
Efter dessa filosofiska betraktelser blev det ett nytt klackvändande och en promenad mot närmaste hållplats på Lidingöbanan.
Och där slutade alltså denna sjyssta om än helt odramatiska vandring 🥾.
Det med att knalla en gång till på en redan avverkad ö fast med annan sträckning fick mig att ändra projektets upplägg. Nu ska jag på alla femtio öar gå till alla fyra hörn – nord, syd, väst och öst, något som kommer att ge en än mer fördjupad upplevelse av varje enskild ö.
Mer krävande, mer komplicerat, men ännu roligare.
Det kommer snart att bli ett flertal kompletterande ”fyllnadsvandringar” likt den på Lidingö – men det ser jag bara fram emot!
Popularity: 4% [?]