06.16.20
Posted in Min blogg
at 12:23 e m
En ny övandring – till slut…
Okej.
För de som inte redan vet vad det här handlar om kör jag en kort sammanfattning:
För nåt år sen hittade jag på ett halvvrickat men väldigt kul projekt jag efter bästa förmåga nu försöker ro i hamn. Projektet består i att, en efter en, till fots korsa Sveriges femtio största öar – från Gotland den största till Sollerön nummer femtio i storlek. Vandringen ska ske antingen från nord till syd eller från väst till öst – beroende på vilket alternativ som är längst. Det ska dessutom, om det är möjligt, vara en övernattning på varje enskild ö, allt för att ordentligt insupa öns inneboende karaktär och essens.
Projektet får ta sin tid, siktet är inställt på att hinna med samtliga femtio öar innan jag blir sjuttio.
Tyvärr kom mycket i vägen förra året så det har tyvärr inte blivit någon övandring alls sen förra våren.
Reserestriktionerna har heller inte underlättat projektet. Hux flux är man inte önskvärd som turist ens ute i Stockholms skärgård.
Men – i brist på nya öar utanför Stockholm att erövra gjorde jag förra veckan en ”fyllnadsvandring”.
Fyllnadsvandring?
Jo – så här! Förra året korsade jag Lidingö från öst till väst, sen var den ön avbockad.
Men – häromdan slog det mig att faktiskt inget hindrar mig från att även korsa ön från norr till söder. Till Lidingö tar jag mig med tunnelbana och nån minuts bussresa.
Ingen större risk att bli kallad virusspridare där inte.
Lidingö har jag alltså redan gått över. Det här blev ingen ny ö att bocka av, en ny sträckning bara. Enbart för skojs skull. Inget annat.
På onsdageftermiddagen tog jag tunnelbanan till Ropsten och sen buss mot Sticklinge, som är så långt norrut det går att komma på ön med buss. Jag klev av kort innan Sticklinge vid Lidingö golfbana. Därifrån till öns nordspets var det runt två kilometer. Vid banorna tog jag en liten genare, något man nog inte bör göra. Spelet var i full gång och vid ett tillfälle blev jag nästan prickad av en boll…!
Nåja – jag klampade vidare och tjugo minuter senare var jag uppe vid Kyttinge. Precis vid vägens ände ligger udden som utgör Lidingös nordligaste punkt. Det visade sig vara en fin liten plats med en träbänk där det går att njuta av den pampiga utsikten över fjärden.
I stället för att sitta ner klev jag dock ut på stenarna placerade allra längst ut på udden.
Åt väster låg Djursholm, rakt framåt Storholmen och österut kunde jag skymta Bogesundslandet.
Efter några fina foton vände jag på klacken och satte in kompasskursen mot Gåshaga Brygga och Pier 16 där jag bokat rum över natten.
Mer än runt en mil var det inte att gå, men – den dagen var det varmt ute. Drygt tjugo grader i skuggan och mer i solen. Sånt tar, och då jag ändå hade gott om tid på mig slog jag rejält av på takten. Rätt skönt det också.
Efter ett par kilometers skogspromenad längs delar av Lidingöloppets sträckning kom jag ner i bebyggelsen nära centrum. Jag höll mig dock på avstånd från den tätaste bebyggelsen och gick istället längs Kyrkvikens vatten.
Efter nån kilometer kom jag så fram till Långängen-Elfsviks naturreservat.
Är området obekant? Inte det.
Då saxar jag ur Wikipedia:
”Långängen-Elfviks naturreservat på Lidingö är ett 440 hektar stort reservat som sträcker sig från Kottlasjön centralt på södra halvan till Elfviks udde längst i öster på den norra halvan av ön. Reservatet utgörs till stor del av ett omväxlande jordbrukslandskap och skog. I södra delen ligger tre sjöar och flera våtmarker.”
Långängen-Elfsviks naturreservat är en härligt idyllisk plats. Ren landsmiljö med klassiska inslag som gäss, kor, ja till och med bisonoxar, samt sjöar och våtmarker.
Jag citerar Bellman:
På Elfvik 1783
”Glada bygd, så täckt belägen mitt i vattnets lugna våg!
Dina åkrar pryda vägen med en hög och gulnad råg.
Dina vikar tyst förära fångst av gädda, mört och mer.
Överallt i dälden nära man de röda smultron ser.”
Precis så, ja.
När man kommer i bil över Lidingöbron in mot centrum är det svårt att tänka sig att det nån kilometer bort finns ett fridfullt naturreservat – men det gör det.
Efter några sköna kilometer längs kärr och hagar kom jag så fram till reservatets gräns i öster. Nu var jag inne i bostadsområdet Killinge, därifrån var det bara rakt österut. Och se där – två kilometer senare var jag framme vid Gåshaga Brygga!
Efter incheckningen på Pier 16 blev det pasta och två öl på uteserveringen i samma byggnad och därpå en välförtjänt god natts sömn.
Efter en balkongfrukost morgonen därpå med utsikt över fjärden var det dags för etapp två.
Från Gåshaga Brygga till Lidingös sydspets var det nu bara typ fyra kilometer – i kortaste laget – så jag tog en omväg längs Kottlasjön som jag var lite nyfiken på.
Och – oj då, det var riktigt härligt även där med fina stråk längs den fridfulla sjön. Den sparsamma bebyggelsen längs vattnet gav ånyo en känsla av naturreservat.
Vid Kottlasjöns västra spets bar det rakt söderut mot Högberga Gård, en konferensanläggning belägen nästan allra längst söderut på ön. Vid Högberga blev det en rejält brant backe rakt ner mot vattnet.
Vid backens slut var det sen bara några hundra meter kvar till sydspetsen, vandringens slutmål.
Men vad möttes jag av längst därnere? Jo – muren längs backen övergick i ett stenhus vars sida slutade precis vid vattnet.
Jaha – privat mark. Så nära men ändå inte. Inget att göra något åt, men tanken att vandringen nu var över utan att jag nått sydspetsen kändes rätt sur.
Men vänta nu, var den verkligen över?
Visserligen fanns det en port i stenhuset men allt kändes ändå som något privat. Intill porten fanns det dock nån slags inskription. Vad stod det där då?
Jag gick fram och läste.
”Vandringsled”.
Men – var det här en vandringsled?
Ja tydligen. När jag läste vidare förstod jag att om jag gick in i stenhusets port skulle jag på andra sidan komma ut på en vandringsled.
Jaha…
Det lät nästan som från en saga, som taget ur Tusen Och En Natt.
Nyfiket klev jag in.
Genom porten kom jag in i ett naket litet rum. Väggar golv och tak – allt i sten. Genom en öppning till vänster i rummet kunde jag dock kliva ut på andra sidan muren och – sim-sala-bim – fanns där en stig som vackert slingrade sig bort längs vattnet. Smått sanslöst.
Bara att traska vidare.
Runt tvåhundra kuperade meter senare var jag slutligen framme vid stenbumlingarna ut i vattnet som utgör Lidingös sydspets.
Även där mötte mig ett storslaget skärgårdspanorama med Djurgården, Fjäderholmarna, Nacka och Värmdö i synfältet från höger till vänster. Vid inloppet till Skurusundet skymtade de två öarna Sveriges Holme och Danmarks Holme.
Tvärs över fjärden, på Nackasidan, kunde jag också se stugbyn Anna Visborgs Minne.
Just det…
Från stenhällen nedanför de små husen hade jag i september 2018 startat min fyra dagars vandring över Södertörn. Den hällen utgör nämligen ön Södertörns nordspets.
Södertörnsvandringen är ett fint minne, en promenad som bjöd på fyra härliga sensommardagar med perfekt gångvägen – femton graders värme och klarblå himmel. Start vid Anna Visborgs Minne strax norr om Ektorp och i mål nio mil senare vid Nynäshamns sydligaste udde.
Det var då det – nu skriver vi juni 2020.
Snart två år sen och ändå känns det som i förgår.
Efter dessa filosofiska betraktelser blev det ett nytt klackvändande och en promenad mot närmaste hållplats på Lidingöbanan.
Och där slutade alltså denna sjyssta om än helt odramatiska vandring 🥾.
Det med att knalla en gång till på en redan avverkad ö fast med annan sträckning fick mig att ändra projektets upplägg. Nu ska jag på alla femtio öar gå till alla fyra hörn – nord, syd, väst och öst, något som kommer att ge en än mer fördjupad upplevelse av varje enskild ö.
Mer krävande, mer komplicerat, men ännu roligare.
Det kommer snart att bli ett flertal kompletterande ”fyllnadsvandringar” likt den på Lidingö – men det ser jag bara fram emot!
Popularity: 4% [?]
Permalink
06.03.20
Posted in Min blogg
at 1:19 f m
Året efter Elvis bortgång sålde hans skivor mer än de gjort på många år. Allt i plattväg med namnet Elvis Presley på formligen flög iväg från skivbutikernas lådor. Klassiker såväl som budget- och julplattor blev affärerna dammsugna på. Lagren hos grossisterna tömdes på rekordtid och vinylpressarna världen över jobbade dygnet runt för att täcka marknadens behov.
AB Elvis Presley gick plötsligt väldigt bra.
I juli 1978, strax före ettårsdagen av Elvis Presleys bortgång, gav RCA som ett högtidlighållande ut en samlingsplatta med namnet ”Elvis Sings for Children and Grownups Too!”
Okej…?
Nej – inte okej nånstans. Tvärtom.
Elvis Sings for Children and Grownups Too är så långt från en värdig hyllning till Elvis Presley det bara kan bli. Den är närmast en skymf mot mannen med epitetet ”The King of Rock’n Roll.”
Såhär – med alla de outgivna guldklimpar som gömde sig i arkiven och med RCAs då välfyllda penninglador fanns ju alla möjligheter att komma upp med nåt alldeles extra.
Som vad då? Tja – kanske en LP späckad med alternativa tagningar från NBC TV Special prydd med läckra omslagsfoton eller kanske en utgivning av 1961 års konsert på Hawaii. Repetionsspelningen från Aloha 1973 i snygg förpackning hade också kunnat bli en ytterst värdig present från RCA till kungens fans – fans hungriga efter nytt tidigare outgivet material.
Icke då – här prånglade man ut en samlingsplatta med gammal skåpmat med låtar där Elvis sjunger till barn, (något som han bara delvis gör, runt hälften av spåren är LP-titeln till trots inte alls riktade till barn). Dessutom var omslaget helt vedervärdigt. Bortom all beskrivning.
Ett ynka tidigare outgivet spår bjöds skivköparen på; en alternativ tagning av Big Boots. Big Boots – en av karriärens riktiga bottennapp. Vem på den här planeten behövde en outgiven version på Big Boots?
Nog kunde väl RCA ha hittat på nåt annat. Den här plattan blev mer som ett hån än en hyllning.
Ärligt talat – jag blir snudd på spyfärdig bara jag tänker på hur illa behandlad Elvis blev av sin omgivning – både före och efter sin död.
*
Elvis Sings for Children and Grownups Too!
Utgiven i juli 1978
*
1) (Let Me Be Your) Teddy Bear
Inspelad i januari 1957 och utgiven i juni samma år både på soundtracket till filmen Loving You och som singel.
(Let Me Be Your) Teddy Bear, en hyfsad mjukis-rockare, gick raka vägen upp i topp på USA-listan och stannade där i sju veckor.
Samtidigt med releasen av Elvis Sings for Children and Grownups Too återutgavs (Let Me Be Your) Teddy Bear som singel med samma omslag som fullängdaren. Den gången blev det en flopp.
Men – bortsett från att barn brukar ha nallebjörnar som gosedjur är väl det här knappast en låt specifikt för barn.
2) Wooden Heart
Wooden Heart, från filmen GI Blues, var en stor hit 1961 i stora delar av Europa, även i Sverige, men märkligt nog inte alls i USA.
I staterna dök den upp i singelformat först i november 1964 och då som b-sida till Blue Christmas. Ett år senare blev den baksida till Puppet on a String. Hit i Europa och flopp som b-sida i hemlandet USA. Märkligt öde.
Wooden Heart må kännas lite töntig, det är ändå en bra låt fint framförd av Elvis – och plattan börjar faktiskt helt okej.
3) Five Sleepy Heads
Men här spricker det, rejält dessutom.
Varför den här smörjan en gång i världen överhuvudtaget skulle spelas in kan man med fog fråga sig. Och – om man nu en gång gjorde det, kunde man inte sen bara glömma bort eländet?
Nej, så lätt skulle det inte gå…
Five Sleepy Heads dök 1967 upp som ett av bonusspåren på soundtracket till filmen Speedway. Redan då var det en bedrövlig låt. Ett decennium senare, i skenet av Elvis comeback året därpå och det till stora delar magnifika 70-talet, känns Five Sleepy Heads som en ren katastrof.
4) Puppet on a String
Titeln, ”marionettdocka”, ger kanske associationer till barn men Puppet On A String handlar om en relation mellan två vuxna människor.
Puppet on a String dök först upp 1963 på soundtracket till filmen Girl Happy och släpptes två år senare på singel med, som tidigare nämnts, Wooden Heart som b-sida. Det här är dock ingen av Elvis mer minnesvärda fyrtiofemmor. Puppet on a String är en rätt tramsig låt jag personligen aldrig hyst några djupare känslor för.
På 1978 års återutgåva av (Let Me Be Your) Teddy Bear var Puppet on a String baksida.
5) Angel
Ursprungligen utgiven 1961 på soundtrack-EPn Follow That Dream. Angel går i den minimalistiska, drömmande stil som präglade mycket av det Elvis gjorde under första halvan av sextiotalet. Angel är nog min favorit på den här plattan, men – det är ju inte på nåt som helst sätt en låt riktad till barn.
6) Old McDonald
Bevekelsegrunden till att ge ut Old McDonald, en av Elvis absolut värsta inspelningar, ytterligare en gång går bara inte att hitta i den kända begreppsvärlden.
Tvärs emot Elvis uttryckliga vilja hamnade det här missfostret på soundtracket till Double Trouble.
I juni 1972 släppte RCAs underbolag Camden en samlingsplatta med titeln Elvis Sings Hits From His Movies. En av de så kallade ”hitsen” var av outgrundlig orsak Old McDonald.
Old McDonald en hit – sen när då…? Aldrig så klart.
Sex år senare tyckte RCA alltså att det återigen var dags att delge omvärlden detta ”mästerverk”.
Stackars Elvis…
Sida B
1) How Would You Like To Be
Ja suck…vilken smörja…How Would You Like To Be – tagen från LPn It Happened At The World Fair – ett av Elvis allra sämsta soundtrack.
Nån tondöv människa på RCA lyckades peta in How Would You Like To Be som b-sida på 1966 års singel If Everyday Day Was Like Christmas. Den floppade, så klart, totalt.
Att nån tjockskalle tolv år senare ens övervägde att ge ut det här tramset en gång till är bortom all fattningsförmåga.
2) Cotton Candy Land
Men snälla…var det här verkligen nödvändigt? Ännu ett elände från It Happened At The World Fair…
Att Elvis stundtals sjönk till avgrundsdjupa nivåer under sextiotalets filmepok är ytterst beklagligt, att åratal senare gräva upp det här eländet en gång till är näst intill åtalbart.
3) Old Shep
Old Shep, inspelad 1956, är långt ifrån den råa femtiotalsrock som kom att ge Elvis den legendstatus han har än idag. Elvis gör dock en bra version av låten, Jordanaires fina stämsång hjälper till rejält, men speciellt entusiasmerande är det kanske inte.
Old Shep är dock utan konkurrens b-sidans starkaste spår.
4) Big Boots
För mig, som komplettist, var det här spåret enda orsaken att köpa den här plattan när den kom. Det här är nämligen en alternativ tagning på Big Boots – ursprungligen utgiven 1960 på LPn GI Blues.
Men ändå, vid det här laget fanns det närmast obegränsat med outgivet material att välja bland. Om RCA nu ville bjuda alla miljoner fans världen över på något nytt – varför då nöja sig med att plocka ut en annorlunda version på en av Elvis genom tiderna tristaste låtar.
Ett meningslösare val får man leta efter.
5) Have A Happy
En käck, oförarglig melodi – tagen från Elvis sista spelfilm Change Of Habit – får avsluta plattan.
Have A Happy är lyckligtvis inte i samma bottenklass som åtskilligt annat på den här lp-sidan. Men – sedd i skenet av att den spelades in två veckor efter att inspelningarna i American Studio i Memphis känns Have a Happy nästan obegriplig. Efter att precis ha spelat in karriärens kanske starkaste platta – varför skulle då Elvis kort senare hoppa in i en studio och spela in sånt här skräp? Den totala bristen på engagemang hos huvudpersonen talar också ett närmast övertydligt språk.
Tack och lov var soundtrack-eran över med Change of Habit.
*
*
En vrickad pryl med Elvis Sings for Children and Grownups Too är att det ratades en hel del ganska hyfsat material i ”barn-genren”. You’re Time Hasn’t Come Yet Baby från filmen Speedway är ett bra exempel – där sjunger Elvis både om och till ett barn. Den släpptes på sin tid som singel och är en helt okej låt. Jag kan bara tycka att den borde ha varit gjuten på skivan.
Hey Little Girl från Harum Scarum, där Elvis sjunger till en liten flicka, är också den betydligt starkare än det mesta på den här plattan.
Även i Earth Boy från filmen Girls, Girls, Girls sjunger Elvis till barn. Samma sak i Queenie Waheenis Papaya från Paradise, Hawaiian Style.
Märkligt när man nu ger ut en skiva där temat är att Elvis ska sjunga till barn att man ratar exemplen ovan och istället plockar med låtar som inte har ett skvatt med ungar att göra?
Okej – mycket klagomål här, men det är berättigat. Lyssna på valfritt spår från Sun Sessions, TV Special eller From Elvis in Memphis och sätt sen på b-sidan på den här skivan förstår ni snabbt att det här var en spottloska i ansiktet på Elvis Presley från col. Parker och RCA. Oändligt långt från en hyllning. En monumental skam, inget annat.
Enda trösten är att Elvis slapp uppleva eländet.
Slutbetyg: Enstaka låtar på plattan funkar – men de musikaliska bottennappen, det vedervärdiga omslaget, det märkliga konceptet och vetskapen om att det här skulle vara nån slags hyllning drar ner alltihopa så rejält att det inte finns några alternativ.
Det blir en gigantisk tumme ner.
Slutbetyg: En etta.
Popularity: 4% [?]
Permalink
