1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (No Ratings Yet)
Loading ... Loading ...

09.04.19

Moto Boy på Öland

Posted in Min blogg at 9:26 e m

Moto Boy på Öland.

Dag 1

Ibland går det undan.
Min tid som ett fan för Oscar Humlebo – aka Moto Boy – är inte lång, men desto intensivare.
Allt startade en kväll i butiken i slutet av juni när jag gick igenom ett parti cd-skivor jag precis fått in. Bland högt och lågt i kartongerna dök det upp en platta med nåt diffust omslagsfoto på en kille med läppstift.

Vad var det för en pajas?
Moto Boy läste jag på omslagsryggen. Moto Boy?
Just det – det var ju snubben Saskia pratade om för tio år sen som jag då avfärdat med en axelryckning. Men – hur lät han egentligen? Lite nyfiken blev jag faktiskt så jag petade in cdn i spelaren och skivan gick igång.
Första låten började med en basloop, da-da da-da-daa, som följdes upp av en repetitiv gitarrfigur. Efter fyra takter började sången, och…
…men…vänta nu…?
Alltså – ibland blir man bara paff.
Och ibland blir man riktigt, riktigt paff.
Som jag blev då.
Ut ur högtalarna flög allt annat än vad jag förväntat mig. Istället för nån medioker popstjärne-wannabe kom en kille med en röst som få eller kanske ingen i svensk popmusik kan matcha – ja faktiskt en av de finaste röster jag överhuvudtaget har hört. Det var inte bara en sällsynt fin klang i rösten, han gick också hur ledigt som helst upp och ner i registren, hela tiden med en perfekt intonering. Moto Boy verkade vara en sångare helt utan begränsningar.
Att han därutöver var en synnerligen kompetent gitarrist gjorde mig än mer imponerad. Plattans låtar byggde också väldigt mycket just på Oscars ofta smått genialiska gitarrfigurer. Den fantastika sången tillsammans med det det säregna gitarrspelet satte ett sanslöst personligt signum på musikens helhet.
Det här var något utöver det vanliga – musik ”på riktigt”.
En googling visade att det var killens debutskiva. Sanslöst…
Uppenbarligen hade jag just snubblat över en talang som svävade högt över det mesta i vårt land.
Trist bara att vänta ett decennium med att komma på det.

Cdn gick på repeat den kommande tiden, och den bara växte – som min entusiasm.
Folk i butiken som undrade vad jag lyssnade på jämförde med Jeff Buckley och Cocteau Twins – även svenska Thirteen Moon nämndes. Men icke då enligt mig. Moto Boy hade, som alla artister, sina förebilder men det här kändes klart eget. Möjligtvis inspirerat, absolut inte kopierat.

Här skulle jag kunna dra en ingående beskrivning av skivan, lägga ut texten om den magnifika uppföljaren jag hittade i samma parti och att jag satt uppe sena kvällar för att leta upp youtube-klick med karlen osv – men det gör jag inte, då skulle jag nog tråka ut er.
Istället går jag pang på den omtalade rödbetan med att berätta att i slutet av juli hade denna snabbt påkomna passion släpat mig ända till Öland. En googling hade visat att jag precis missat en Moto Boy spelning i Stockholm, men – den 23 juli, några veckor senare, skulle han uppträda på Öland, på Kackelstugan utanför Borgholm.
Efter några klick var biljetten bokad och betald.
Japp – ibland går det undan i svängarna.

Öland hade jag besökt fyra år tidigare när jag gjorde min sexdagarsvandring över ön från Långe Erik till Långe Jan. Det besöket hade varit rent ut magiskt. Nu skulle jag dit igen, förhoppningar fanns att det skulle bli ett nytt minnesvärt besök.

Första stoppet på mini-trippen var dock Kalmar dit jag flög dan in spelningen från Bromma. Sex på kvällen befann jag mig på Kalmars Slottshotell där jag bokat övernattning.
”Slottshotellet” – ett förpliktigande namn, men med sina gamla trähus och innergårdens härliga trädgård levde man absolut upp till det.

Var jag för en gångs skull ledig kunde jag ändå inte hänga på ett hotell hur mysigt det än var. Bättre upp – jag tog mig ut till Guldfågel Arena för att spana in lite allsvensk fotboll, Kalmar mot Djurgården. Kul och udda upplevelse då jag aldrig tidigare varit på fotboll i Kalmar. Om inte annat var det imponerande att höra åttahundra stockholmare överrösta åttatusen kalmaiter.
Även matchen på plan slutade med djurgårdsseger då Stockholmarna sent omsider fick in kvällens enda mål.

Tillbaka på Slottshotellet blev det en fin stund i trädgården. Bara jag, buskarna, blommorna och de fint upplysta sekelgamla trähusen. Ovanför mig en stjärnbeströdd midnattshimmel – och på det en kall öl.
Där kände jag att livet ibland kan vara mer än bara uthärdligt.

Dag 2

Efter frukosten drog jag mig bort mot Kalmar Antikvariat, beläget centralt på Kaggensgatan, för ett återbesök. Fyra år tidigare hade jag lämnat boden med två fyllda pappkassar. Det blev några fynd nu också – bland annat ”Tre Män I En Båt” och Lawrence Durells ”Alexandriakvartetten”. En riktigt fin skörd.

Jag pulade ner böckerna i ryggsäcken och gled iväg mot bussen till Rälla, en mil söder om Borgholm, där jag bokat husvagnsövernattning på Julia och Edits Bed and Breakfast.
Väl framme i Rälla slängde jag i husvagnen av mig ryggan och bytte till lite stiligare utstyrsel.
Gott om tid som jag hade beslöt jag mig för att knalla till Kackelstugan. Den starkt trafikerade stora vägen mot Borgholm ville jag helst undvika. Gick jag istället två kilometer österut till Högsrum och sen via en mindre väg rakt norrut skulle jag ändå smidigt komma fram till Kackelstugan. Lite längre men betydligt mysigare.


Högsrums kyrka

Efter ett tag kändes det dock väl klibbigt. Skulle jag knata hela vägen skulle jag komma fram halvdränkt av svett.
Jag beslöt mig för att försöka få lift med en bil.
Kruxet var att den nästan enfiliga väg jag tagit in på efter Högsrum, som delvis gick genom ett naturreservat, var tom på i stort sett allt utom en tät, lummig skog. Det var tyst, öde, bitvis nästan bedövande vackert – inte en människa, inte ett hus, inte en bil störde den smått paradisiska känslan. Ljuvligt såklart men inte optimalt för att få en lift.

Efter runt tjugo minuter hördes dock ett avlägset brummande från en bil. När den dök upp runt kröken slängde jag upp tummen.
Till viss förvåning saktade bilen in och stannade alldeles framför mig. Den förvåningen var dock intet mot det som kom. Killen bakom ratten slängde upp dörren och ropade: ”Micke! Vad gör du här?”
Jag kikade in i bilen – där satt Rickard, kund från butiken! Klart han undrade vad jag gjorde på Öland på en väg bred som en kostig.
Jag hoppade in och förklarade läget. Nej, jag hade ingen egen spelning på Kackelstugan – jag skulle dit för att kolla på Moto Boy! Rickard berättade i sin tur att han har stuga på ön.
Skjutsen blev ända fram. Jag hoppade ur, tackade för liften och vinkade av Rickard.

Med humöret rejält igångkickat av den dråpliga händelsen klev jag genom den öppna träporten in på Kackelstugans uteservering.
Och – det första jag hör inne på gården är några spröda elgitarrtoner från en sidobyggnad. Det fanns väl bara en källa de tonerna kunde komma från…
Jag gick bort mot byggnaden och kikade in genom dörröppningen. Jo då, där stod han på scenen – Oscar Humlebo, mer känd som Moto Boy – för ett soundcheck i en lada ombyggd till konsertlokal.

Jag nickade lätt som en hälsning till Oscar som nickade tillbaka men fokuserat fortsatte sitt ljudtest.
Onekligen var det lite häftigt. Här spelade och sjöng Moto Boy med en enda i publiken – mig Micke Englund.
Ibland faller dominobrickorna i livets lekstuga helt rätt – utan min osannolika lift hade jag missat det här gyllene ögonblicket. Men det gjorde jag inte.

Efter några artighetsfraser mellan två låtar lämnade jag ändå Oscar i fred med förberedelserna. Störa vill man inte.

Kackelstugans matmeny blev nu centrum för min uppmärksamhet. Jag satte mig ner i trädgården och beställde, efter Rickards rekommendation, en Gunnars Gryta. Drickat blev en Loka – att i eftermiddagssolen släcka törsten med starköl kan ju sluta illa. Sova bort spelningen ville jag inte.
Maten avlöstes av efterrätt och kaffe.
Jodå – att sitta i det gröna nån timme och bara äta, dricka och fullt ut njuta av att befinna mig på den fridfulla plats som Kackelstugans trädgård är blev en frapperande kontrast mot vardagen i butiken.

Under eftermiddagens gång fylldes stället med matgäster, fler än jag skulle tydligen lyssna på Moto Boy…

Strax efter sju öppnades ladugårdsdörren och jag knep åt mig en plats på rad fem. Innan ridån gick upp hann jag hämta kvällens premiäröl.

Halv åtta dök han så upp, Moto Boy. Ensam med en elgitarr hängandes runt halsen och ytterligare fem guror uppradade bakom sig, blev han entusiastiskt mottagen av sin publik.

Oscar drog igång spelningen med Blue Motorbike som följdes av Ride My Wild Heart – båda från debutplattan. Starten kändes dock aningens trevande, som att Oscar höll igen lite. Tredje låten, en cover på Chris Isaacs Wicked Game, satt dock som gjuten – sen blev det rena triumfmarschen.
En avskalad version av titelspåret från plattan Keep Your Darkness Secret följdes up av Nothing Shatters Like A Heart. Sången och spelet var här minst lika bra som den varit på platta. Publiken var helt med på noterna och applåderade entusiastiskt varje nummer. Glädjande nog var det helt knäpptyst under själva låtarna. Där hördes inte ens en harkling. Moto Boy trollband verkligen sin publik.

Efter ytterligare två låtar avslutades första avdelningen med en läcker version av Young Love, debutplattans inledningsspår. Oscar briljerade verkligen med sin mångsidighet där när han på andra refrängen med ackuratess under sången synkront spelade både gitarrkompet och basfigurerna.

I pausen snodde jag åt mig öl nummer två i baren.

Andra set startade med ännu ett spår från debutsläppet – What It Was Like To Be With You. Därefter följde både en Cardigans-cover och en ny låt – Vi Kör Tills Vi Dör – från kommande helt svenskspråkiga skivan.
En sanslös version av Beat Heart blev därefter en av konsertens absoluta höjdpunkter.

Ju längre spelningen gick reagerade jag dock alltmer på det glättiga mellansnacket. Begåvad med ett orubbligt självförtroende och med sitt stora leende, kapabelt till att smälta polarisar, drog Oscar både korta och långa anekdoter om – ja, precis vad som helst. Spontant och utan nån självklar slutpoäng men hela tiden med ett klart underhållningsvärde. Efter ett tag blev kontrasten mellan de melankoliska låtarna och de yviga och glatt framförda monologerna nästan parodisk.
Det blev som: ”Hej, jag heter Oscar! Vi ska ha jättekul tillsammans men först ska jag sjunga några vemodiga låtar som dysterkvisten Moto Boy har skrivit!”
Nej, bilden av Oscar som en allvarstyngd ung man ligger nog en bra bit från verkligheten.
Bara en reflektion dock, absolut inget som störde.

Finalen på ordinarie program Judy Garlands klassiker Over the Rainbow. En lång, utdragen falsett-ton ovanför en räcka ursnygga jazzackord skapade en mäktig och ytterst värdig avslutning. Som under spelningen i övrigt var det knäpptyst i lokalen fram till utropet: ”Tack för i afton!”. Sen kom jublet.

Som extranummer bjöds publiken på paradnumret Pie Jesu. Lite förvånande kom en tjej från publiken upp för att sjunga ena stämman. ”Hur ska det här gå?” tänkte jag. Ingen fara – det lät fantastiskt. De hade säkerligen uppträtt tillsammans tidigare.
Och där var denna lysande spelning slut!

Direkt därpå gick Oscar ut på innergården för mingel och skivsignering. Han var precis så jordnära som jag på förhand trott. Leende, avslappnad och väldigt lättkonverserad.

Som en vänlig gest för, ja nånting, skänkte Oscars hustru Petra mig en Moto Boy t-shirt. Den har jag sen dess, mellan tvättningarna, burit med stolthet.

Efter en avslutande öl och trevligt snack med några fans tackade jag runt midnatt för mig och började knalla tillbaks till husvagnen i Rälla. Den här gången tog jag en kortare väg som andra halvan dock gick längs den landsväg jag på eftermiddan undvikit.
Det blev en mycket fin promenad.
Första biten utan gatubelysning var magnifik med sitt svarta landskap i horisonten i stark kontrast till den ljusa sommarnattshimlen.

Andra delens vandring, längs den även nattetid rätt fordonstäta landsvägen, hade även den sina poänger då jag rakt västerut mellan träden kunde skymta det mörka havet vars utspridda vågtoppar stiligt reflekterade den blodröda himlen ovanför.
Såna små upplevelser är vardag för många här på planeten men för mig som till vardags skrotar runt i centrala Stockholm är sånt här smått utomjordiskt.

Efter en timmes knallande stod jag åter framför husvagnen i Rälla. Fram med nyckeln, upp med dörren och snabbt ner i sängen.
Konserten som fortfarande ringde i skallen och allt annat runtomkring höll mig vaken nån minut men sömnen inföll ändå rätt omgående.

Dag 3
Runt nio vaknade jag upp – rejält förkyld. Rinnande näsa, en harklande hals och allmänt kraftlös.
Inte riktigt hur jag tänkt att dagen skulle starta. Planen hade varit att flanera i Kalmar fram till flyget runt åtta, det kändes helt inaktuellt. När bussen anlände till Kalmar tog jag istället första tåg hem en halvtimme senare.
En femhundring åt skogen visserligen men det var en rättsatsning. Segheten i kroppen fick mig att under tågresan hem halvligga i en sömnliknande dvala. En liten antiklimax på ledigheten.
Halv sex på eftermiddan var jag ”hemma” i butiken igen och där var det äventyret över.
Men – är det upp till mig var det dock inte sista gången varse sig på Öland eller på konsert med Moto Boy. Mersmak på båda.

Popularity: 2% [?]

2 Comments »

  1. Lena Wärmé said,

    09.07.19 at 11:27 f m

    Tack för rolig och intressant recension. Extra intressant att få veta litet om Moto Boy, jag vet ju vem han är man har aldrig sett honom uppträda.

  2. Micke said,

    09.14.19 at 10:43 e m

    Tack Lena!

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Kommentera

Fyll i rätt svar *