07.05.19
Lp-skivor av och med Elvis Presley #68 Welcome To My World
Welcome To My World är en samlingsplatta utgiven 1977 av RCA. Elvis hade vid den tidpunkten inte satt sin fot i en riktig skivstudio på två år så RCA var tvungna att trolla lite med knäna för att få fram den kontrakterade kvoten med fullängdare per år.
Den här gången blev det dock varken en liveskiva eller ytterligare en utgåva i serien A Legendary Performer. Istället fick det bli en samling under namnet Welcome To My World.
Det känns ändå som en rätt anonym samling. Endast på en liten rad längst ner på omslagets baksida som man kan lista ut att det, bortsett från ett ynka litet spår, uteslutande rör sig om tidigare utgivet material.
Till skillnad mot flera av samlingarna från åren innan utgivna på Camden, där man taktlöst blandat färska hits med gammal skåpmat från sextiotalsfilmerna, fanns det här ändå en röd tråd. Tanken var uppenbarligen att plattan skulle bestå av låtar som i original var inspelade av artister i countryfacket.
Jovisst, bra tanke – men, kunde man i så fall inte ha tryckt lite mera på det? Kanske en mer talande titel och ett mer beskrivande omslag hade suttit bra? Welcome To My World har visserligen som omväxling en teckning på framsidan, men det är bara ytterligare en variant på det uttjatade temat Elvis i en scenkostym. Det finns inget alls som skvallrar om plattans innehåll. En titel i stil med ”Elvis Sings The Songs of the Great Country Stars” och ett foto med Elvis i cowboyhatt hade suttit riktigt bra.
Nåja, jag ska inte klaga för mycket, till stora delar är musiken på Welcome To My World riktigt bra. Nu tar vi en närmare titt på skivan, låt för låt.
*
*
WELCOME TO MY WORLD
Utgiven i mars 1977 på RCA
Skivnummer APL1-2274
*
*
1) Welcome to My World
Plattans inledningsspår är hämtat från 1973 års TV-sända konsert från Hawaii.
Nu har jag alltid tyckt att Welcome to My World är Aloha-showens ljummaste bidrag. Inklämd mellan What Now My Love, Fever och Suspicious Minds känns den mest som en andhämtningspaus mellan de andra betydligt mer krävande numren och något större engagemang från Elvis är svårt att hitta.
Att man gjorde på det sättet förstår jag mycket väl, sådana ögonblick krävs under en lång föreställning, men varför man 1977 sen både sätter Welcome to My World som öppningsspår och uppkallar hela den här plattan efter den har jag svårt att greppa.
Det blir följdaktligen en lätt avslagen inledning på skivan.
2) Help Me Make It Through the Night
Komponerad av Kris Kristofferson och inspelad av honom själv 1970. Året därpå blev Help Me Make It Through The Night en hit för sångerskan Sammi Smith. (I stort sett den enda framgång den tösen hade trots att hon onekligen besatt en av de bättre kvinnliga countryrösterna).
Elvis framförande, släppt på 1972 års LP Elvis Now, har betydligt mer av glimt i ögat än det allvar som präglar Smiths version. Han gör det dessutom riktigt bra och med stor övertygelse. Sången på versen är helt lysande, på refrängen får han däremot här och var bemöda sig för att behålla intoneringen, men det stör inte helheten nämnvärt.
Tyvärr dyker i efterhand pålagda Mantovani-stråkar upp redan ett par fraser in på första versen. Det borde de inte ha gjort för de har inget alls där att göra. Allt var redan hur bra som helst. Hur tänkte arrangören Glenn Spreen här?
Resultatet blir ändå en kanonversion – men det är nästan uteslutande tack vare att Elvis gör ett så bra framförande som han gör.
3) Release Me (And Let Me Love Again)
Engelbert Humperdinck fick 1967 en monsterhit med Release Me. Lite märkligt, har jag alltid tyckt, då det är en riktigt mjäkig låt. Elvis version, inspelad 1970 och utgiven på live-skivan On Stage, pulvriserar fullständigt Humperdincks hit. Här är det ett avsevärt bättre tempo, ett väsentligt tyngre band och en oerhört mycket bättre sångare.
4) I Really Don’t Want to Know
Det här var ett av de vassaste spåren på Elvis Country. Ja inte bara det – Elvis får här till en av sina bästa sånginsatser någonsin. Presley vänder, vrider och drar i fraserna i I Really Don’t Want To Know tills det bara inte går att töja mer. Han går upp, åker rutschkana ner för att blixtsnabbt återigen kasta sig dit upp igen. Elvis ömsom viskar, ömsom vrålar – men inte ens för en sekund känns det överarbetat.
Helt outstanding.
I Really Don’t Want To Know skrevs 1953 av Don Robertson, en av de mest anlitade kompositörerna i Elvis-katalogen.
Den mest framgångsrika inspelningen innan Elvis gjordes 1960 av Tony Edwards.
I Really Don’t Want To Know släpptes tillsammans med There Goes My Everything på en singel med dubbla a-sidor. Den nådde till plats 21 i USA. Än idag är jag brydd över varför den inte gick rakt upp i topp…
5) For the Good Times
Men snälla…At ta ut den enda mjäkiga låten på den i övrigt fenomenala liveplattan från Madison Square Garden känns riktigt tveksamt.
Alternativet fanns att slänga in den outgivna studioversionen från 1972. Ett sånt drag hade ökat skivans status ett par grader. Men icke då…
*
Sida B
*
1) Make the World Go Away
Skriven 1963 av Tom Cochran och en hit med Timi Yuro och – framför allt – Eddy Arnold. Make The World Go Away var under en lång karriär countryartisten Eddy Arnolds utan jämförelse största hit.
Men – frågar ni mig skulle jag säga att Elvis version, inspelad 1970, är det kanske svagaste spåret på plattan Elvis Country. Så tyvärr, även här är jag tveksam till valet. Både Snow Bird och Tomorrow Never Comes från samma lp hade suttit klart bättre. Little Cabin On The Hill med för den delen…osv.
2) Gentle on My Mind
Här fick man dock till det.
Gentle On My Mind var 1967 en mindre hit med Glenn Campbell, en låt som året därpå vann inte mindre än fyra ”Grammy Awards”. Originalet hade dock släppts på singel kort innan av kompositören John Hartford. Campbell hörde Hartfords inspelning på radion och beslöt sig på rot för att spela in en egen version.
Elvis spelade 1969 i American Sound Studio in Gentle On My Mind spelades, den hamnade kort senare på From Elvis In Memphis.
Och vilken version han och hans medmusiker får till! I min bok är det ett av Memphis-plattans allra främsta trumfkort.
3) I’m So Lonesome I Could Cry
Ursprungligen inspelad och utgiven 1949 av Hank Williams. Under åren har I’m So Lonesome I Could Cry spelats in av ett stort antal artister.
Elvis version är tagen från Aloha From Hawaii och utan att vara något av showens största ögonblick är det ändå ett starkt och övertygande framförande Elvis får till.
4) Your Cheatin’ Heart
Och vad följer man upp en Hank Williams-låt med om inte en till Hank Williams-låt. Your Cheatin’ Heart var en av de allra sista låtar som Williams spelade in. Då denne gick bort alldeles innan singeln släpptes kom den, i kölvattnet av den ökade uppmärksamheten, att bli en monumental hit – en av Hanks allra största.
Elvis version spelades in i februari 1958 men släpptes först 1965 på LPn Elvis For Everyone. Orsaken var uteslutande att Elvis själv var missnöjd med inspelningen och rakt upp och ner förbjöd RCA att ge ut den.
Visst är det bra med självkritik – men här tycker jag att han överdrev rejält då det här är en riktigt bra version.
5) I Can’t Stop Loving You
Och så kommer vi till plattans enda tidigare outgivna spår, tagen från eftermiddagskonserten i Madison Square Garden lördagen 10 juni 1972. Den konserten var länge outgiven, först 1997 släpptes den i sin helhet under namnet An Afternoon In The Garden. Blott några få spår hade innan dess kommit ut på olika samlingsplattor – det här var det allra första.
Showen några timmar senare samma kväll släpptes, som alla vet, bara lite drygt en vecka senare som Elvis As Recorded at Madison Square Garden.
Men – när man nu hade inspelat material från en hel outgiven konsert att plocka från kan valet man gjorde kännas lite udda då hela fyra (4)live-inspelningar tidigare släppts av just I Can’t Stop Loving You. Hoyt Axtons Never Been To Spain, för att ta ett exempel, hade kanske varit ett intressantare bidrag.
Vara som det vill med det, det är ändå något ruggigt bra Elvis får till här. Den minnesgode kommer kanske ihåg att Elvis på versionen från Madison Square Garden-plattan gör ett omtag på avslutningen när han sjunger ”In dreams Of yester…in dreams Of yester…”. Han var uppenbarligen inte nöjd med hur han tacklade finalen på första försöket och tar allt en gång till. Det gör han INTE på eftermiddagskonserten där han sätter tonerna klockrent direkt. Så – eftermiddagsversionen är kanske till och med ännu vassare.
Don Gibson skrev och spelade 1957 in originalet på I Can’t Stop Lovin’ You. Närmare tusen artister har därefter gjort egna inspelningar av den men störst framgång har Ray Charles haft vars version från 1962 toppade USAs Hot 100.
I Can’t Stop Lovin’ You räknas främst som en country-låt, men i Elvis händer sticker den iväg och blir något helt annat – precis som det brukar vara.
———————————————-
Ja – det här är onekligen en brokig samling låtar, den röda tråden till trots. Högt och halvljummet blandas huller om buller. En samling på tjugosju minuter med bara fem spår på varje sida trots hundratals låtar att plocka från känns väl heller inte helt hundra. Ett par låtar till per sida hade inte varit alltför svårt att pressa in.
Samma halvdana teckning på både fram- och baksidan känns också lite beigt.
Med en titel som visat att musiken på plattan är country, med ett nytänk vad gäller omslagsmotiv (typ Elvis i cowboyhatt), med ett mer genomtänkt urval av låtar – kanske ytterligare några tidigare outgivna spår – hade det här kunnat bli en mindre klassiker.
Så blev det inte och Welcome To My World känns heller inte mer än sisådär.
Jodå – det är lätt att misstänka att RCA vid det här laget inte brydde sig nämnvärt. Det började nog krypa på dem att vad de än pressade ut med sin Elvis Presley skulle plattan likt förbannat sälja i stort sett samma mängd – dvs runt 250.000 ex. Så hade det varit i nåt år, oavhängigt material eller paketering.
Hardcore-fansen skulle i alla väder köpa plattan, men kanske inte värst många fler. Så – varför bry sig mer än vad som behövdes? Varför lägga ner mer tid och energi än det som erfordrades?
Jag vill ändå inte vara alltför negativ – på det stora hela är det här en hyfsad samling. Det finns ett par riktiga rökare och trots några småtrista lyser bottennappen med sin frånvaro.
Slutbetyg – en TREA
Popularity: 8% [?]