06.29.19

Vandringen över Tosterön – maj 2019

Posted in Min blogg at 12:27 f m

Tosterön – maj 2019
Tätt med vandringar just nu. Det var inte länge sen Selaön korsades, kort senare var det ändå dags igen.
Men – det är bara att passa på innan det blir högsommar. Att gå ett par mil om dan i tjugofem graders värme är ingen höjdare – då går jag hellre på vintern. I minus fem är det bara att klä sig ordentligt, är det däremot för varmt går det inte att göra nånting alls.
Bäst är såklart nånstans mittemellan. Helst vindstilla också – som häromsistens när jag gick över Tosterön.

Mitt projekt är alltså att en i taget korsa Sveriges femtio största öar – från Gotland den största till Sollerön nummer femtio – till fots från nord till syd (eller från väst till öst beroende på vilken sträcka som är längst). Minst en övernattning på ön är också obligatorisk. Det här får ta den tid det tar, siktet är att hinna med alla femtio innan jag fyller sjuttio.
Tosterön, ja – vad är det för något?
Tänk, det visste inte jag heller fram till för nån vecka sen. När jag häromsistens gick över Selaön kunde jag alldeles mot slutet av vandringen, på den västra sidan, se en landmassa på andra sidan fjärden.
”Undrar vilken ö det där är?” tänkte jag.
Väl hemma kollade jag på en karta och såg då att den heter Tosterön. (Ibland även benämnd Tosterön-Aspö då det för några hundra år sedan var två öar som med landhöjningen nu växt ihop till en enda.)
Tosterön, belägen i Mälaren mellan Enköping och Strängnäs och cirka tre kilometer väster om Selaön, är Sveriges tredje största insjöö och den fjortonde största ön alla kategorier läste jag på Wikipedia.

”Jaha” sa jag till mig själv. ”Där har vi nästa ö att erövra.”
Sagt och gjort. Tio dar senare tog jag tåget från centralen till Enköping. Min plan var att därifrån ta en buss mot Strängnäs, kliva av vid första hållplatsen efter bron till Tosterön och därifrån ta mig till fots till nordspetsen för att dan därpå, efter en övernattning halvvägs på ett vandrarhem, fortsätta söderut till öns sydligaste punkt.
När jag klev av i Enköping tog jag dock inte bussen det första jag gjorde. Istället gick jag gångvägen upp på den lilla höjden, belägen mellan stationen och centrum, där Enköpings kyrka ligger. Båda mina föräldrar är begravda där då de flyttade till stan efter pensionen, och när jag ändå var på plats ville jag titta till deras grav.
Tiden går, jag hade faktiskt inte varit där på nästan sju år. Dåligt kan man tycka – men så är det.
Gången innan var dock ett äventyr för sig som förtjänar en egen liten utvikning.
Så här gick det till…
Sommaren 2012 spelade jag med Thorsten Flinck och Revolutionsorkestern på Enköpings Stadsfestival. Scenen var uppsatt i västra hörnet på Stora Torget. Minns jag rätt klev vi på efter Dead By April och strax före Loreen – runt nio på kvällen kan det ha varit. Vid ett tillfälle under vår spelning tittade jag mellan två låtar lite förstrött åt vänster och såg då mellan två husbyggnader det upplysta tornet på kyrkan på höjden. Även om det såklart inte var en överraskning att den låg där är det ändå udda att mitt under en spelning påminnas om att femhundra meter från scenen ligger ens föräldrar begravda.

Vid hotellfrukosten följande dag frågade jag Thorsten om han ville följa med bort till graven vilket han entusiastiskt ställde upp på. Kort senare gled jag, Thorsten och hans tjej Elisabeth iväg bort mot kyrkogården.
Då graven ligger längst bort från huvudingången tog det lite tid att hitta den – till slut var den ändå där framför oss med sin inskription ”Sov i ro mor och far”.
Spontant tog Thorsten upp ett improviserat tal framför stenen som han avslutade med att sjunga en psalm. Allt framfört med stil och värdighet.
Mycket vackert och minnesvärt.
Tillbaka vid hotellet körde sen vår chaffis/manager Krille ner oss till Västervik för nästa spelning. Bussen tog vägen rakt söderut via Strängnäs som går bland annat över just Tosterön.
Men nu var det sju år senare. Den här gången var det ingen spelning på schemat, på dagordningen stod istället som bekant att till fots betvinga samma Tosterön från norr till söder. Övandring nummer tolv av femtio.
Men allt startade i Enköping.
Efter att ha klivit av tåget var jag alltså kort senare uppe vid graven.
Ensam som jag var den här gången fick känslorna ett helt annat spelrum. Med ens kände jag en stor tomhet. Mamma och pappa bär vi av naturen med oss under hela våran resa. Att stå på huk och stötta mig mot mina föräldrars gravsten, veta att deras urnor finns där under och minnas en avlägsen barndom när de båda, tjugo år yngre än vad jag är idag, var det bästa jag hade är ingen lätt sak att tackla.

Alltså – varför ska de för alltid vara aska istället för att, som förr, befinna sig på gångavstånd med pappas välkomnande leende i dörren och med mammas middagsmat precis klar? Jo då – nog snurrar tankarna runt i sådana situationer då tillvaron verkligen sätts på sin spets.
Min pappa brukade ofta strö goda råd kring sig och när jag stod där och lät tankar och känslor härja fritt började jag grunna över vad han skulle ha sagt mig om han stått där just då. Det som poppade upp var något i stil med att jag skulle tänka mindre på jobbet, vara mera ledig, försöka må så bra som möjligt och sluta med upp med att hoppa från tjej till tjej.
”Ja ja farsan” tänkte jag med ett litet leende. ”Det där tar jag itu med när jag kommer hem. Idag har jag andra saker framför mig”.
Och det hade jag ju. Nu skulle Tosterön besegras.
Det där andra fick vänta ett tag.
Efter lunch i centrum bordade jag sen bussen i riktning mot Strängnäs. Dagarna innan hade jag på kartan sett att första busshållplatsen efter bron till Tosterön hette Lundboskär. Därifrån till norra udden var det bara typ två kilometer.
Efter runt tjugo minuter var bussen framme, jag klev och hamnade – ja var då?
I tomma intet.
Jag förstod ingenting. Längs vägen fanns bara en massa träd.
Inget annat.
Det var helt bisarrt att nån placerat en hållplats där det inte fanns nånting alls. Inte ett hus, inte en avtagsväg. Jag lovar – bortsett från den riksväg som bussen körde iväg på kunde jag bara se en tät, vildvuxen skog!

Vem placerar en busshållplats på ett sånt ställe?

Terrängen i riktning mot Tosteröns norra udde, dagens första delmål, var en lövskog som mest liknade en vägg.
Naivt hade jag tänkt ta mig igenom skogen bort till norrudden men det upplägget fick jag kvickt omvärdera. Det skulle tagit en evighet och hade tröttat ut mig fullständigt.
Som om det inte räckte med det började det regna också där jag stod vid vägkanten.
I såna ögonblick funderar jag på allvar på vad det är jag sysslar med.
Övandringar?
Varför då?
Så farligt var det nu inte. Regnet upphörde lika snabbt som det kommit och efter en snabb blick på kartan såg jag att tvåhundra meter längre bort skulle det finnas en stig mot en mindre väg som gick nästan hela vägen till norra udden.
Perfekt.
Det blev visserligen en omväg, och stigen var smal, snårig och kuperad – inom kort var jag dock uppe på grusvägen. Det var inte mer civilisation där heller. Nåt enstaka hus dök upp, mer än så var det inte. Allt inramades av samma täta blandskog som vid stora vägen. Djup tystnad och ödslighet härskade över platsen.

Vid vägens slut, intill ett litet torp, var det fortfarande cirka femhundra meter kvar ut till norra udden. Då jag inte hade något val var det bara att kliva rakt in i skogen. Det var tätt mellan träden och en rejält kuperad terräng men det gick, om än med möda, att ta sig fram.
Ett par av de här uddarna jag besökt tvivlar jag på att värst många fler än jag under ett kalenderår besöker. Närmaste hus är vanligtvis nån kilometer därifrån , få bor där alltså, och terrängen den sista biten är ofta väldigt knepig att ta sig fram genom. Man har liksom ingen anledning alls att ta sig dit.
Efter kanske en halvtimmes klättrande och bökande över bergsknallar och fallna träd, tvärs genom tjocka snår tog ändå vegetationen slut. Med ens öppnade sig landskapet med en magnifik vy över Mälaren och intilliggande öar. Där och då befann jag mig på Tosteröns nordligaste punkt.

Själva udden var en riktigt fin plats att befinna sig på, den gjorde all möda för att ta sig dit värd sitt pris. En vit liten fyr som ett vackert landmärke höjde effektivt mysighetskänslan ytterligare ett par snäpp.

Någon längre tid att njuta av allt detta fanns dock inte om jag skulle komma fram i tid till min övernattning. Efter några dokumenterande foton var det bara att knalla tillbaka samma väg jag kommit.
Den här gången hittade jag som tur var en upptrampad stig, något som tacksamt förenklade sträckan genom det skogspartiet.
Via grusvägen var jag en halvtimme senare tillbaka på den stora riksvägen, vid en punkt nån kilometer söder om busshållplatsen där jag klivit av nån timma tidigare.
Där blev det värre.

Riksväg 55 mellan Uppsala och Norrköping via Enköping och Strängnäs är alltså en genomfartsled med åtskilligt av tung trafik på. Snudd på varannat fordon är antingen en långtradare eller lastbil. Ingen höjdare att gå där längs dikesrenen med det ena 12-tonsfordonet efter det andra svepandes förbi en.
Just där smalnar ön också av rejält så möjligheterna till alternativa vägar vid sidan om är obefintliga.
Trafiken glesnade som tur var ju senare det blev på eftermiddan – det blev ändå runt åtta kilometers gång på den vältrafikerade vägen. Förmodligen den ocharmigaste sträckan hitills under mina övandringar.
Runt sju var jag framme vid kvällens mål – Svedängs Rum och Frukost.

Lämpligt nog befann sig Svedängs, det enda för säsongen öppna vandrarhemmet, precis på mitten av ön. ”Expeditionen” blev klart smidigare av att dagsetapperna blev ungefär lika långa.
Svedängs är en gård som gått i arv i några generationer. Frun i huset som tog emot mig berättade att hon bott i huset i hela sitt liv.
Ja varför inte? Det här var onekligen en väldigt behaglig plats att befinna sig på med sina öppna landskap, ängar, hästhagar och Mälaren alldeles nedanför. Det blev en härlig kontrast till den bråkiga riksväg jag just lämnat.

Vid kvällningen, efter att ha ätit av min medhavda matsäck, tog jag mig ner mot vattnet för en promenad innan sängdags. En tät och hög vass hindrade tyvärr det mesta av utsikten. Det fanns dock en stig parallellt med sjön som jag följde tills jag kom till en brygga. Jag tog mig längst ut och tvärs över fjärden kunde jag se Selaön som låg runt två kilometer bort. Det gick till och med att skymta den tjocka vassrugge som den gången hade hindrat mig från att komma allra längst ut på öns yttersta udde mot väster.

Lustigt – tio dar tidigare hade jag stått på Selaön och blickat ut över vattnet och skymtat en okänd landmassa. Nu befann jag mig där, på andra sidan av samma fjärd, jag visste numera att ön heter Tosterön och jag såg bort mot platsen där jag kort innan stått.
Även i det lilla och på ytan kanske lite futtiga har livet onekligen ibland sina märkliga turer.
Efter frukosten dan därpå snörade jag återigen på mig vandrarkängorna.
Inledningsvis försökte jag att hålla mig på små stigar som längs Mälaren löpte parallellt med riksvägen och dess långtradare.

Det gick ett tag men tomter och staket satte till slut käppar i hjulet för den planen. Jag kapitulerade och tog mig istället upp på stora vägen. Till min glädje delade den dock på sig efter bara nån kilometer – den vältrafikerade 55:an fortsatte mot Norrköping medans den nästan billösa landsvägen mot Strängnäs svängde av till vänster.

Bara såå skönt…
Efter några lantligt idylliska kilometrar kom jag till Tosteröns enda tätort Abborberget, ett till stora delar nybyggt samhälle beläget alldeles norr om Strängnäs. Skiljelinjen mellan de två orterna är den trehundra meter långa bron mellan Tosterön och fastlandet.
Jag gick dock inte över bron utan fortsatte vandringen söderut – mitt mål var ju Tosteröns södra udde och det var fortfarande nån kilometer kvar.
Jag följde vägen längs den småmysiga lilla orten så långt det gick. Den slutade vid en liten båthamn där pittoreskt en gammal skuta låg för ankar.
Jag var dock ännu inte framme, från hamnen var det fortfarande femhundra meter kvar. Jag hittade en liten gångväg in i ett skogsparti i rätt riktning. Inom kort blev jag ändå tvungen att lämna stigen och ta mig in bland träden.
Även här blev det småknepigt med en tät vegetation att tränga igenom. Med inte mer än typ tjugo meter kvar blev jag dock lite paff. Någon eller några hade byggt upp ett litet läger nästan längst ut på den svårtillgängliga udden. Dels av drivved, dels av rent skräp. En liten jolle i trä låg också uppdragen under en pressening. Det såg rent utsagt ganska sjaskigt ut.
Vem eller varför någon gjort såhär tänkte jag inte stanna för att ta reda på. Jag klev istället ut så långt ut på sydudden jag kunde, tog några foton och njöt för nån sekund av segern. Tosterön var besegrad. Mission accomplished. Yes!

Nu var det bara att vända på klacken och ta sig hem.
Via samma väg som jag alldeles innan kommit från var jag en kvart senare tillbaka i Aborrberget. Därifrån tog jag bron över till Strängnäs på andra sidan näset.

En glass på ett utefik i försommarsolen i den mysiga lilla staden frestade onekligen, men jag hade lovat de andra i butiken att inte komma tillbaka alltför sent. Jag knallade alltså på till den nybyggda järnvägsstationen belägen på andra sidan stan och lägligt nog kom tåget mot Stockholm bara fem minuter senare. Efter ytterligare en timme var jag ”hemma” i butiken igen och i det ögonblicket var det här lilla äventyret över.
Om det var en odramatisk vandring på Selaön så var det knappast mer spännande den här gången. I stort sett hände ingenting alls – men det är kanske inte det som är meningen. Under två dar fick jag från norr till söder ta del av livet på en ö som jag kort innan inte ens kände till namnet på, det tycker jag räcker gott och väl.
I all enkelhet blev det ett minne för livet.

Popularity: 1% [?]