04.12.19
Kapitel 18 – Juni 1997. Pandora
Drömmar i vaket tillstånd kan ofta vara lätt vrickade. Ibland kan det räcka med något så vardagligt som att ta rulltrappan upp från tunnelbaneperrongen och titta på alla de som samtidigt åker ner för att dagdrömmeriet ska börja skena iväg. Sånt drömmande följer ändå för det mesta nån röd tråd – de vi har i sömnen, kan dock skruvas till bortom allt rimligt sans och vett.
En nattlig dröm jag hade runt ett halvår efter öppnandet av butiken blev en rejäl huvudkliare. Den var faktiskt inte alls speciellt surrealistisk, tvärtom väldigt jordnära och konkret. Det som var så vrickat var att den alls dök upp.
Så här gestaltade den sig.
I drömmen var allt precis som vanligt. Jag hade min butik, jag bodde i Kristineberg som jag då gjorde och det var precis samma människor runt om mig som vanligt. Inget annorlunda alls utöver det vardagliga utom på en punkt, och det är här grubblerierna kommer – i drömmen hade jag ett fast förhållande med Pandora.
”Men vänta nu”, säger ni kanske. ”Pandora – var inte det den där Eurodance-artisten från Västerås som blev megastjärna i Japan för att sen som gumman i lådan dyka upp i Melodifestivalen någon gång i mitten på förra decenniet?”
Jo, just hon, den Pandora – henne drömde jag att jag var ihop med. Pandora dök dock aldrig upp i själva drömmen, det var bara ett outtalat faktum att vi hade ett förhållande. Allt övrigt var helt vardagligt och hade ingenting med henne att göra förutom att vi hade ett förhållande hon och jag. Punkt slut.
Någonstans där vaknade jag till. Klockan var runt fyra, fem på natten, och rejält sömndrucken tänkte jag att det var en minst sagt udda dröm jag haft.
För Pandora…? Säkert en drömtjej för många men jag hade då aldrig tänkt på henne på annat sätt än som artist, och knappt då heller. Egentligen visste jag ingenting om henne. Att jag då på nätterna skulle ligga och drömma om att ha nåt förhållande med henne verkade bara helt mysko.
Men konstigare saker än så kan ju dyka upp i skallen under sömnen, det har hänt förut och kommer att göra det igen.
Jag la därför inte alltför mycket funderingar på saken utan kurade ihop under täcket och snart var jag nere i sömnens rike igen.
Och då hände det udda – samma dröm dök upp en gång till.
Identisk handling – jag traskar omkring i min vardag och i den är jag Pandoras kille. Inte heller här var hon närvarande.
Men vad var det här? Jag hade ju aldrig ägnat den här människan Pandora en tanke utanför jobbets väggar, varför skulle hon då dyka upp i mina drömmar som min tjej – vid två olika tillfällen under samma natt? Samma manus vid båda tillfällen också – ingen Pandora med i själva handlingen, vi var ihop bara.
Redan första gången jag vaknade upp hade jag tyckt att det var märkligt, den andra gången blev jag riktigt brydd.
Jag ihop med Pandora? Varför denna dröm om en människa jag aldrig ägnat ens en tanke åt utöver att nån gång ha hört henne på radion och sålt hennes plattor i butiken?
Det där kändes faktiskt rätt skumt.
Båda drömmarna hade varit knivskarpa och även om inget spektakulärt hände mindes jag morgonen därpå fortfarande det mesta.
Trots det småflinade jag mest åt mina nattliga fantasier när jag lite senare tog min sedvanliga promenix från Kristineberg bort mot butiken.
Försommarspromenaden med sin oslagbara utsikt från Västerbron kom också att ge mig en stor dos av helt andra sinnesintryck. Efter kröken på bron, när man kan se Hornstull några hundra meter längre fram, låg fokus på betydligt mer jordnära saker. Kort senare skulle affären öppnas, en ny lång arbetsdag hägrade och verkligheten tog effektivt kommandot över tankar och funderingar. Pandora hade redan försvunnit ut i samma dimma som hon några timmar av okänd anledning klivit in från.
Väl framme låste jag upp, larmade av och tände lyset. Efter att ha slängt ner växeln i kassan var det bara att vänta på att allt skulle sparka igång.
Dagens första besök är väldigt ofta någon som vill sälja skivor, så även denna försommardag. Det var min granne från porten bredvid, radioprofilen Kalle Dernulf, som klampade in med en kasse CD-skivor han ville göra sig av med. Kalle var mitt uppe i att färdigställa ett program så han bad mig gå igenom innehållet i lugn och ro. Så fort han var klar skulle han komma tillbaka.
Kalle Dernulf ja. Just då var han en av landets mest kända radiopratare. Skivbolagen skickade följdaktligen ofta gratisplattor till honom med förhoppningen att Kalle skulle spela deras artister i hans program. 1997 kunde han i brevlådan hitta plattor med Di Leva, Dilba, Weeping Willows eller Peter LeMarc. Senaste Dylan, Stones, Paul McCartney eller nån hip-hopsamling kunde också ha legat i Kalles kasse.
Det var dock inget av detta som befann sig högst upp i påsen, för där låg det en CD med – Pandora.
Jaha.
För att krydda det hela ordentligt var skivan även signerad.
”Tack Kalle för all hjälp! Kram! Pandora”
Men vad var det här? Det första jag gör under min arbetsdag är alltså att hålla i en signerad CD av samma människa som i drömmarna två gånger besökt mig under den gångna natten. Signeringen röjde också att hon var nära kompis med min granne…
Ok, nu ska man inte övertolka. Det är lätt att göra och det är inte bra alls. Men – det kändes ändå just då som att ett gäng poletter gjorde sitt bästa för att ramla ner på rätt ställe i nån vrå av min hjärna.
Alltså – först drömmer jag gång efter gång under natten om en för mig obekant kvinna, en kvart efter att jag morgonen därpå öppnat butiken förstår jag att min granne är nära vän med henne.
Jag tog ett djupt andetag. Gick det att missförstå?
Nej.
Det verkade inte bättre än att nån däruppe höll på att dra i några marionettrådar – och nu var jag ju bara tvungen att nysta i det här. Det här kunde bara inte vara en slump.
Samtidigt var det inte utan att jag började bli lite road av det hela. Pandora? Ja, när jag tänkte efter så – ja varför inte? Värre kunde det nog ha varit…
En timma senare var Kalle tillbaka. Pinsamt nog hade jag helt glömt bort det övriga i kassen. Spontant höftade jag till med något rimligt – en summa som Kalle verkade bli helt nöjd med.
Efter att ha skrivit på kvittot och han fått pengarna i handen gled Kalle mot dörren. Men nej då – så lätt skulle det inte gå. Jag var inte på långa vägar klar med honom.
”Kalle! Det var en grej till.”
Han vände sig om.
”Jaha…Vad då?”
”Jo – Pandora…”
”Pandora?”
”Ja – Pandora. Hur väl känner du henne?”
”Jag? Öh…inte alls.”
Men va? Stod han och ljög mig rakt upp i ögonen?
”Lägg av! Det gör du ju visst det!”
”Nää…Varför tror du det?” Ett skevt, klentroget leende började krusa Kalles läppar.
”Men kom igen nu! Titta här!”
I triumf visade jag upp plattan med hälsningen och signeringen på.
”Nej tok heller!” kontrade Kalle med ett än större smajl och en bestämd huvudskakning. ”Så där är det massor med artister som gör. De skriver en personlig hälsning till mig med förhoppningen om att jag bara därför ska spela just deras platta i mitt radioprogram. Nej – jag har aldrig träffat henne!”
Nähä…
Ja, där rasade det bygget ihop.
Rejält.
Kalle tyckte att ämnet därmed var uttömt, lade på ett sista leende och försvann sen ut genom den öppna dörren.
Och där stod jag och försökte återigen begripa vad som hänt.
Ordet antiklimax har sällan varit bättre för att beskriva en situation än vad det gjorde just då.
Det var dock inte många sekunder jag kunde lägga några tankar på den fadäsen – för in genom dörren dök en ny gubbe upp.
”Tjena! Haru lust å kolla in lite heta vax? Jag tror att jag har några riktiga godingar här i kassen. Var ska jag lägga upp dem?”
”Back on track” tänkte jag, ryckte på axlarna och tog mig an killens plattor.
Och så rullade det på i stort sett tills jag stängde.
Mitt i allting försökte jag ändå hålla lite tentakler ute. Skulle det dyka upp ett nytt tecken under dagens lopp. Helt förgäves, jag hittade inte en enda ny Pandora-tråd alls från det ögonblicket.
Inte den dan, heller inte dan därpå. Ja – faktiskt så dog hela Pandora-prylen i samma ögonblick som Kalle lämnade lokalen.
Nja – inte riktigt ändå. Drygt tjugo år senare, bara några dagar efter att jag skrivit ner den första delen av det här kapitlet, hade jag återigen en dröm där Pandora figurerade.
Scenariot var dock helt väsensskilt, den här gången hade vi inget förhållande och Pandora var nu med i själva handlingen. Allt snurrade kring en en presskonferens med en Pandora av i dag som summerade ihop sin tjugofem år långa karriär. Vid ett av borden satt jag som en av medias representanter.
Först på tur var en tjej som kom med en totalt ointressant fråga. Den följdes upp av en till fråga från någon annan i precis samma stil. Vad det handlade om minns jag inte, men det var i stil med ”föredrar du kjol framför byxor?” eller ”tycker du om glass?”.
Jag satt tyst och log självgott åt dilettanterna som skämde ut sig.
Ojojoj, tänkte jag, hur står tjejen ut? Vilket tålamod hon måste ha.
Jag tog fram papper och penna och började skriva ner ”riktiga” frågor i stil med: ”när bestämde du dig för att bli en världsstjärna?” eller ”vilken av dina skivor har sålt mest?”.
I min självgodhet såg jag framför mig hur Pandora med entusiasm skulle bemöta mina ”expert-frågor”.
Äntligen var så sista frågan i Kamratposten-anda avklarad och min tur var kommen.
Andäktigt började jag läsa min första fråga. Halvvägs in i första meningen insåg jag dock att något inte var som det skulle. Helt ignorerandes min närvaro reser Pandora sig upp från sin stol och samlar ihop sina saker. Utan några ceremonier går hon bara sin väg. Inte så mycket som en blick förärar hon mig.
Det sista bestående minnet var hennes blåklädda ryggtavla som snabbt avlägsnade sig från presskonferensen.
Och där stod jag med en näsa som räckte ända till Karesuando. Jag, med alla mina proffsfrågor, och Pandora bara går i väg utan att med den minsta lilla min visa att jag finns till.
Och där, där vaknade jag – och med det uppvaknandet också en stark känsla av att där tågade artisten Pandora för gott ut ur min tillvaro.
Meningen med alltihopa känns rätt knepig att greppa. Fanns det nån från början så rann allt ändå ut i något som mest liknade ett stort såll.
En sak tror jag mig ändå ana – det kommer nog aldrig att bli Pandora och jag.
Popularity: 5% [?]