03.30.19
LP-skivor av och med Elvis Presley #66 The Sun Sessions/The Sun Collection
Till många fans stora glädje kom det i mitten av sjuttiotalet äntligen ut en platta där RCA buntat ihop samtliga Elvis officiellt utgivna inspelningar på Sun. Tio singellåtar och fem spår inspelade på Sun men släppta 1956 på RCA på debut-LPn. Den alternativa tagningen på I Love You Because som kort innan dykt upp på A Legendary Performer vol 1 kom också med.
LPn släpptes till att börja med i Europa 1975 under namnet The Sun Collection. Året därpå gav amerikanska RCA ut den men då under den titel den kanske är mest känd som – The Sun Sessions.
Plattan må heta vad den vill, det var självklart riktigt härligt när den kom. Om något kan man fråga sig vad RCA väntat på – den här samlingen skulle självfallet ha kommit långt tidigare. Gärna istället för något av missfostren i Camden-serien Hits From His Movies som bara förstörde Elvis anseende och status. Men visst var det bättre sent än aldrig!
Ska jag ändå ta upp något kritiskt med skivan blir det frånvaron av outgivet material. Alternativa tagningar hade länge cirkulerat på bootlegplattor men här dök de inte upp. Några större problem att få med några av de spåren borde det inte ha varit. Tejperna var ju i RCAs ägo.
Innan vi kommer till själva recensionen vill jag säga att det inte var någon lätt resa att få till den här texten. Exakt dokumentering på händelserna i Sun-studion är svårt att hitta. Ofta går uppgifterna isär och ibland finns det inget alls nertecknat. Jag försöker vara så öppen som jag kan med min okunskap på vissa områden och hänvisar i de fallen till att det i vissa fall inte går att uttrycka sig med bestämdhet.
Nu kör vi igång!
Elvis Presley
The Sun Sessions
Utgiven (i USA) på RCA 21 mars 1976
The Sun Collection
Utgiven (i Europa på RCA juli 1975
*
Sida A
*
*
1) That’s All Right
5 juli 1954 klev Elvis, gitarristen Scotty Moore och Bill Black på ståbas in i Sun-studion i Memphis. Dagen innan hade gänget träffats hemma hos Moore för att känna på några låtar. Det var Sam Phillips, grundare och ägare till Sun Records, som tipsat Scotty Moore om en ung talangfull sångare som kanske kunde vara något att satsa på.
Efter mötet ringde Scotty till Phillips och berättade att det hade känts lovande. Phillips kontrade med att om de ville kunde de kvällen därpå komma till studion och pröva att spela in några låtar.
På kvällen den 5 juli var alltså alla tre plus Phillips på plats.
Nu är det så här – en del källor säger att Elvis, Scotty och Bill träffades för allra första gången hemma hos Scotty dagen innan studiobesöket, andra hävdar att de i själva verket repat i veckor innan de kom till Sun-studion. Själv är jag övertygad om det förstnämnda – hade de repat i flera veckor borde rimligtvis haft några färdiga låtar med sig till studion, något som de helt klart inte hade när man lyssnar på de första inspelade försöken den 5 juli. Scotty Moore hade dessutom inte fått Elvis telefonnummer förrän 26 juni efter en (misslyckad) provsjungning av denne i Sun-studion. Redan där faller teorin med flera veckor.
Så troligtvis hade Elvis, Scotty och Bill bara setts kvällen innan före det första besöket i en Sun-studion.
Hur gick det då?
Tja – efter några timmar hade killarna knappt fått ihop nåt alls av värde. Mödosamt hade man tagit sig igenom två låtar – I Love You Because och Harbor Lights – och ingen av dem var något att skriva hem till mamma om.
Skulle de kanske packa ihop och åka hem?
Nja, när de ändå var på plats kunde de väl göra några försök till.
I en paus, efter fem tagningar av I Love You Because, skedde så det där oväntade som ingen kunnat förutse men vars konsekvens snart skulle vända upp och ner på alla tidigare kända begrepp i musikvärlden. Elvis ställde sig alltså i ett hörn med sin gitarr och började spontant, utan några djupare tankar alls på vad han höll på med, nynna på en för honom bekant låt – Arthur ”Big Boy” Crudups That’s Allright. Reflexmässigt hakade först Billy på, sen Scotty – och vips hade ett oplanerat jam startat.
In i rummet störtade Sam Phillips och frågade vad i hela helvete de höll på med. ”Ingen aning?” blev svaret. Phillips bad killarna att bara fortsätta spela, sprang ut i kontrollrummet och satte igång bandspelaren.
Efter ett par försök hade killarna fått till en master.
Visst var det Crudups That’s Allright trion börjat köra på men Elvis, Scotty och Bill vände i framförandet helt ut och in på den. Det är i stort sett bara texten som gör att man kan ana att det är samma låt. Både kompet och sättet att sjunga skiljer sig starkt från originalet.
Sam förstod direkt att det var en hit som han hade fått på band. Dan därpå brände han några acetater som han gick med till de lokala radiostationerna.
That’s Allright slog över en natt ner i Memphis som en bomb. Två veckor senare, 19 juli, släpptes singeln vars första upplaga snabbt sålde slut. Visserligen bara lokalt – det var ändå en fantastisk start för Elvis, Scotty och Bill.
Och där, även om ingen visste det då, där gick startskottet för en revolution inom den moderna musikhistorien. Ett och ett halvt år senare skulle allt vara förändrat in i fundamentet för att aldrig mer bli vad det alldeles innan varit. Och bara drygt ett dygn efter att killarna setts för första gången…
Det idag legendariska skivnumret var SUN 209.
Noterbart kan vara att även om That’s Allright i grunden är en blueslåt så har den faktiskt inte genrens klassiska tolv takter i versen utan nio.
2) Blue Moon of Kentucky
Blue Moon Of Kentucky, skriven 1947 av Bill Monroe och inspelad av hans gäng Blue Grass Boys, valdes ut som b-sida på That’s All Right. Exakta datumet i studion är omtvistat, men det var helt klart bara någon dag efter att man spelat in That’s Allright.
Hur som helst så gör Elvis en makalös version på Blue Moon Of Kentucky. Det är svårt att greppa att en fullständigt oerfaren tonåring kan gå in i en studio med en sån total självklarhet och göra ett så fenomenalt framförande som Presley får till här. Även här tar gänget låten till något helt annat än vad den varit tidigare. Scotty Moore spelar två inspirerade solon men även Bill Blacks ”slap bass” är värd att nämnas. De är alltså bara tre gubbar här, det finns inga trummor. Det är Bill som slår an strängarna så hårt att det låter som om det finns en virveltrumma nånstans i ljudbilden. Men det gör det inte, det bara låter så.
Personligen tycker jag faktiskt att Blue Moon Of Kentucky överträffar a-sidan That’s Allright Mama.
3) I Don’t Care if the Sun Don’t Shine
Efter succén med That’s Allright var det viktigt att snabbt följa upp den med en ny, fräsch singel av samma kaliber. Man väntade bara två månader. I Don’t Care If The Sun Don’t Shine/Good Rockin’ Tonight släpptes 25 september 1954.
Skivnummer SUN 210.
Patti Page hade 1950 spelat in I Don’t Care If The Sun Don’t Shine. Kort därefter gjorde både Dean Martin och Georgia Gibbs sina versioner av låten. Nån gång runt 10 september 1954 (datumet är omtvistat) gjorde Elvis samma sak.
Jag har svårt att säga att I Don’t Care If The Sun Don’t Shine är en direkt jättespännande låt, den är aningens för glättig för det, men Elvis och hans kompisar gör ändå det bästa för att krama ur allt de kan ur kompositionen.
Samma kväll spelade man in Just Because, i mina öron är en betydligt starkare låt, som Sam Phillips ändå ratade helt. Just Because kom inte till allmänhetens kännedom förrän ett och ett halvt år senare när RCA släppte Elvis första LP. Jag tror att Just Because blivit en perfekt uppföljare till debutsingeln That’s Allright. Nu blev det I Don’t Care If The Sun Don’t Shine istället något som kanske inte var lika spännande.
I Don’t Care…skrevs av Mack David som faktiskt var en äldre bror till Hal David – textförfattare till ett otal av Burt Bacharachs många hits.
Och – när den skrevs var I Don’t Care först tänkt som ett bidrag till filmen Askungen.
En del källor listar Sun-artisten Buddy Cunningham på percussion på den här spåret. Lyssnar ni noga i inledningen kan ni höra nåt slags slagverk, men det är inte säkert att det är Cunningham som spelar. Några säger att det i själva verket är Elvis själv som slår på sin gitarr medans han sjunger – inte helt otänkbart då det inte går att höra något akustiskt gitarrkomp bakom Scotty Moore.
4) Good Rockin’ Tonight
1947 skrev och spelade rythm’n blues-artisten Roy Brown in den första versionen av Good Rockin’ Tonight. Kort senare fick Wynonie Harris en hit med låten. Elvis spelade in sin version under samma kväll som han tog sig an I Don’t Care If The Sun Don’t Shine.
Jämfört med de tre spåren innan är det här en klar kursändring. På Good Rockin’ Tonight hör man för första gången spåren av den rock’n roll som 1956 skulle få en hel värld att explodera. Scotty Moore går här från sitt mer konventionella rockabillyspel till tunga blueslicks, något som ger en ny dimension till musiken.
Good Rockin’ Tonight släpptes alltså tillsammans med I Don’t Care If The Sun Don’t Shine. När RCA i december 1955 återutgav samtliga Elvis fem singlar från Sun under egen etikett satte man Good Rockin’ Tonight som a-sida.
Men hur var det då på Sun? Tja, i de flesta diskografier står Good Rockin’ Tonight som framsida – men tittar man på skivetiketten så har I Don’t Care nummer U-130 och Good Rockin’ Tonight U-131 något som borde tyda på att den förstnämnda är a-sida.
5) Milk Cow Blues Boogie
I december 1954 spelade Elvis, Scotty och Bill in singel nummer tre – Milk Cow Blues Boogie/You’re A Heartbreaker.
Skivnummer SUN 215.
Milk Cow Blues Boogie var en låt som bluessångaren James ”Kokomo” Arnold spelade in så tidigt som 1934. Lustigt nog har Elvis version knappt nån likhet alls med originalet. Det är bara nån textrad här och där som gör att man kan skönja likheten.
Men vad gör det – det är en en helt fantastisk version som killarna får till. Elvis lägger på en blytung rock-känsla till den i grunden rätt traditionella blueslåten. I ena ögonblicket väser han fram sitt budskap, några sekunder senare ylar han fram texten. Allt – timing, frasering och uttryck – sitter helt perfekt och killen är hur trovärdig som helst. Att det är en nittonårig yngling som sjungit i band i ett halvår som står vid sångmicken är helt ogreppbart.
Det som startat med Good Rockin’ Tonight blev här än mer uppenbart – något revolutionerande i musikvärlden var på gång.
Milk Cow Blues Boogie gavs ut på Elvis tjugoårs-dag 8 januari 1955.
6) You’re a Heartbreaker
Vid samma session som gav Milk Cow Blues Boogie spelade man även in b-sidan, countrylåten You’re A Heartbreaker.
Mönstret fortsatte alltså med en rythm’n blueslåt på den ena och en country-dito på den andra sidan.
You’re a Heartbreaker skrevs 1952 av Jack Sallee och spelades samma år in av Jimmy Heap. Elvis version är ett bra exempel på när han tog en ganska ordinär låt och vred om den till något väsensskilt annorlunda. Det här får nog ändå räknas som en av de mer anonyma Sun-inspelningarna. You’re A Heartbreaker håller inte på långa vägar samma nivå som a-sidans Good Rockin’ Tonight. Sam Philips förhoppning var nog att den skulle vara tillräckligt kommersiell för att spelas på country-stationerna.
Om den var det eller inte kan väl vara osagt – tredje singeln sålde faktiskt klart sämre än de två första.
Det är nog så att Elvis karriär för ett tag här var ute på lite tunn is.
7) I’m Left, You’re Right, She’s Gone
Singel nummer fyra – I’m Left, You’re Right, She’s Gone/Baby Let’s Play House – släpptes 10 april 1955.
Skivnummer SUN 217.
I’m Left, You’re Right She’s Gone, komponerad av Stan Kesler och Billy Taylor och inspelad i februari 1955, är faktiskt den första låt som var skriven exklusivt för Elvis. Det var även första gången man använde sig av trummor i kompet med hjälp av en ung Jimmie Lott.
Inledningsvis försökte man sig utan trummor på med ett långsamt bluestempo men Phillips tyckte inte att det höll måttet. Med ett snabbare tempo och Lotts trumspel förvandlades I’m Left, You’re Right, She’s Gone till en snabb countryballad.
Resultatet är kanske inte det allra främsta från Sun-tiden, bitvis känns det lite avslaget. Det är inte förrän runt sista versen som framförandet tänder till. Scotty Moore gör också ett riktigt tamt solo för ovanlighetens skull.
8) Baby Let’s Play House
Baby Let’ Play House, baksidan till I’m Left, You’re Right, She’s Gone, spelades in vid samma session – och om a-sidan kändes aningens ljum så är det här rena dynamiten.
Arthur Gunter, en färgad amerikansk bluesartist, hade skrivit och spelat in Baby Let’s Play House på hösten 1954. Låten var alltså bara runt ett halvår gammal när Presley spelade in sin ”cover”.
Presleys självförtroende tycktes stiga för varje besök i Sun-studion. Ett intensivt turnerande med allt vad det gav av positiv feedback hjälpte helt klart också till på den punkten, något som också visar sig med all tänkbar tydlighet i framförandet.
Arthur Gunters original har absolut sina kvaliteter men här blev den spöad med hästlängder.
Som vanligt lade Elvis, Scotty och Bill i sin tolkning till åtskilliga skopor med energi, kraft och aggresivitet.
Att Elvis menade allvar med varje fras han väste fram står utom varje tvivel. När han i nästa sista versens break väser fram ”I’d rather see you dead little girl than to be with another man” borde det ha fått blodet att frysa till is på många som hörde det här första gången.
Gänget tog helt klart Baby Let’s Play House till en annan dimension.
Scotty Moore pressade fram något av det mest aggressiva spel han fick till under den här epoken. Fortfarande var det inga trummor på inspelningen men med Blacks slap-spel som lät som en virveltrumma gick det lika bra ändå.
Nästan osannolikt att blott tre musiker kunde få fram något så komplett i sin ljudbild som det här.
Resultatet blev något smått oslagbart.
*
Sida B
*
1) Mystery Train
Den femte och sista singeln – Mystery Train/I Forgot To Remember To Forget – släpptes 20 augusti 1955.
Skivnummer SUN 223.
Och – trodde man att det bara inte skulle gå att en gång till pressa fram något i klass med Milkcow Blues Boogie och Baby Let’s Play House så trodde man fel för singel nummer fem Mystery Train är precis lika fenomenal som sina föregångare.
Elvis insats är helt mästerlig. Inga överdrifter, inga onödiga utsvävningar eller wailingar – han kör bara låten rakt upp och ner. Och han gör det som ingen annan vare sig före eller efter honom.
Mystery Train hade skrivits och spelats in året in, även den på Sun, av bluesartisten Junior Parker. Little Junior’s Blue Flames för att vara mer exakt. Märkligt nog låter b-sidan Love My Baby nästan exakt som framsidans Mystery Train. Det som skiljer är texten och det mycket fränare gitarrspelet. Helt klart hade Elvis, Scotty och Bill lyssnat minst lika mycket på Love My Baby som framsidans Mystery Train.
Det är Johnny Bernero som spelar trummor här.
Nästan på dagen ett år hade gått sen det första besöket i Sun-studion. Den nittonårige Elvis hade vid det här laget hunnit bli tjugo – äldre än så var han inte. Men, även om han fortfarande bara var känd i en ganska smal krets, så var han redan här bäst. Utan all jämförelse. Än idag har ingen lyckats överträffa det Elvis presterar på Good Rockin’ Tonight, Milk Cow Blues Boogie, Baby Let’s Play House och Mystery Train. Den unga killen från bonnhålan i Tupelo var helt klart förutbestämd att bli något över allt annat. Kort senare hade han också blivit det fenomen som satte en hel värld i brand. En eldsvåda som inget har lyckats släcka än idag.
Mystery Train dök till och från upp på konserterna på sjuttiotalet.
2) I Forgot to Remember to Forget
I Forgot To Remember To Forget, skriven av countrymusikerna Stan Kesler och Charlie Feathers, är även den en låt specialskriven för Elvis. I Forgot…är en countryballad som vindlar sig fram under två och en halv minut. Inte direkt svag men heller inte speciellt utstickande om man innan har lyssnat på framsidans Mystery Train.
3) I’ll Never Let You Go (Little Darlin’)
Nu kommer vi in på de fem spår inspelade 1954/55 som Sun aldrig gav ut men som efter övergången till RCAs hamnade på Elvis första LP, släppt i mars 1956.
När man lyssnar på I’ll Never Let You Go, komponerad och inspelad av Jimmy Wakeley drygt tio år tidigare, förstår man varför Phillips förpassade den till arkivet – det här är verkligen ingen höjdarlåt. Det tar sig visserligen rejält på sista versen när man höjer tempot, men då har det redan hunnit gå nästan två minuter.
I’ll Never Let You Go spelades in i september 1954 under samma session som gav I Dont Care If The Sun Don’t Shine, Good Rockin’ Tonight och Just Because.
4) I Love You Because
Låten innan var kanske inte så rolig, men det här är väl ändå en av Elvis mesigaste låtar någonsin.
Nåja, den tillhör ju onekligen rockhistorien då den spelades in under samma kväll som That’s Allright – mer än så är det dock inte.
5) Tryin’ To Get To You
Trying To Get To You spelades in i juli 1955. På den sessionen använde man sig av Johnny Bernero på trummor, men redan i februari samma år hade man tagit sig an samma låt fast bara på tre man. Resultatet ansågs inte helt lyckat och man gick tillbaka tre månader senare för ett nytt försök. (Tyvärr kom tejpen från februari-inspelningen bort i en städning på RCAs lager…). Det kanske var ett korrekt drag att göra så för nyinspelningen av Trying To Get To You är något av det tyngsta som Elvis spelade in på Sun.
Det tyckte även Sam Phillips och det spikades att Trying To Get To You skulle bli den sjätte singeln för Elvis på Sun.
Något kom dock emellan.
I november -55, tre månader efter inspelningen av Trying To Get To You, befann sig Elvis på nytt i Sun-studion för att spela in singelns b-sida – valet hade fallit på Billy Emersons låt When It Rains It Really Pours.
När alla var på plats och det gjorts några första försök fick Elvis plötsligt ett telefonsamtal – och efter det var det över. RCA hade accepterat det astronomiska budet, några dagar senare skulle ett kontrakt skrivas. Tiden vid Sun skulle snart vara historia, det behövdes inte längre någon b-sida.
En av rep-versionerna från Sunstudion av When It Rains It Really Pours släpptes 1983 på LPn A Legendary Performer vol 4.
Låten spelades ändå in på nytt ett och ett halvt år senare i RCAs regi, den versionen gavs dock inte ut på platta förrän 1965 på LPn Elvis For Everyone.
Originalet till Trying To Get To You spelades in -54 av The Eagles…! Ja naturligtvis inte DET Eagles utan en amerikansk rythm’n bluesgrupp från femtiotalet med samma namn som under sin korta bana spelade in blott några få singlar.
The Eagles original skiljer sig en hel del från Elvis betydligt naknare och mer avskalade version. I slutet på varje vers har Eagles dessutom konsekvent med ett mollackord som skippades i Elvis version.
Det akustiska kompet består här av piano och inte som brukligt akustisk gitarr. Många misstänker därför att det är Elvis som spelar pianot, men – även om det är ganska troligt att det är så kan man inte vara säker.
Scotty Moore har ett märkligt upplägg på sitt spel på det här spåret, helt olikt från allt annat från Sun-epoken. Han spelar nämligen knappt ett ackord under sången, bara en rad gitarrriff som låter lite oplanerade. På sticket som dyker upp två gånger spelar han faktiskt inget alls, det är som om gitarrmicken stängts av för att sen sättas på igen. När det sen blir gitarrsolo spelar han bara – en massa ackord…! Det låter onekligen både udda och originellt men om det var uttänkt eller bara ”blev så” är svårt att säga.
Bill Black i sin tur spelar betydligt mer konventionellt än på någon annan Sun-inspelning. Det är betydligt mera pop/rock-stuk på basgångarna än tidigare. Trying To Get To You känns som något av en brygga från den Sun-epok som snart var till ända och den nya karriären som väntade runt hörnet.
Johnny Berneros raka trumspel fullbordar den bilden.
Under comeback-specialen 1968 spelades en live-version av Trying To Get To You in som dock inte fick plats varken i den tv-sända showen eller på LPn. 1974 dök den dock upp på A Legendary Performer vol 1.
Trying To Get To You förekom flitigt på scen i Elvis repertoar på sjuttiotalet. På As Recorded Live In Memphis finns en riktigt bra version.
6) Blue Moon
Efter att i juli ha spelat in dels den första singeln That’s Allright Mama/Blue Moon Of Kentucky återvände Elvis och hans polare den sextonde augusti till Sun. Resultatet blev faktiskt en ganska läcker inspelning – dock inte vad Sam Phillips ansåg vara hitmaterial. Blue Moon har ändå sina klara musikaliska kvaliteter.
Elvis själv berättade att han vid inspelningen inte kunde texten och att det är därför han kör sin ordlösa falsettsång. Kompet är också väldigt udda med Scotty Moore som spåret igenom bara spelar några enkla, rytmiska strötoner samtidigt som han dämpar strängarna.
Blue Moon liknar inte nånting annat som spelades in på Sun. Naket, minimalistiskt och drömskt flyter musiken på ett nästan hypnotiskt sätt på i några minuter.
Jag gillar det.
7) Just Because
Just Because skrevs redan 1929 och spelades in samma år av Nelstone’s Hawaiians. Efter det kom den att bli inspelad av ett stort antal artister, den första versionen med en större akt kom 1933 med Shelton Brothers.
Personligen tycker jag att Just Because tillhör det allra bästa som spelades in på Sun, Elvis gör ett formidabelt framförande, Bill Black pumpar på helt frenetiskt och hans anslag Moores gitarrspel är låten igenom helt mästerligt. Det är onekligen märkligt att Just Because inte ansågs platsa på någon av singlarna. För mig så är den klart vassare än I Don’t Care If The Sun Don’t Shine, inspelad under samma session, låten som det till trots släpptes som singel parad med Good Rockin’ Tonight.
8) I Love You Because (version nummer två)
Behövde vi verkligen en variant på den här låten? Nja…
Det känns lite extra meningslöst då det fanns klart starkare material att tillgå. Den långsamma versionen på I’m Left, You’re Right, She’s Gone hade suttit betydligt bättre.
Det här är alltså den version som släpptes 1974 på A Legendary Performer vol 1. Väntade man tjugo år med att ge ut den kunde man nog ha väntat tjugo år till.
*
*
Jodå, visst är det här trots några små skönhetsfläckar en helt formidabel platta. Elvis fem Sun-singlar är precis vad alla säger att de är – hörnpelare i modern musikhistoria. Inte tu tal om den saken. Ingen som lyssnar på Sun Sessions kan väl undgå att slås av hur förbålt musikaliskt allting är. Det här är kanske inte det allra bästa Elvis gjorde under sin tjugotre år långa karriär – det är dock ett formidabelt bevis på den helt unika artist Elvis Presley var. Alltså – innan inspelningarna i juli 1954 hade karlen aldrig spelat med ett band eller uppträtt professionellt. Ändå går han rakt in och totalt äger hela spelplanen.
Nyckeln till att det blev så sanslöst bra som det nu blev är troligtvis just det – det fanns ingen karta för hur det ”skulle låta”. Inget facit. Allt var tillåtet, det var bara att tuta och köra vilket killarna också gjorde. Hillbilly, blues, country, rockabilly, jump blues, rythm’n blues och mer därtill slängdes in i en och samma gryta – till det slängde alla tre in sina egna personligheter och breda musikaliska färdigheter. Ingen stod heller bredvid och berättade att så där kan man inte göra, så där kan det inte låta. Resultatet kom att bli något unikt – något helt fantastiskt bra.
De fem spår Sam Phillips ratade men som RCA efter köpet av Elvis släppte på den första fullängdaren svajar visserligen, men även där finns det guldkorn. Just Because och Trying To Get To You tillhör det allra bästa som kom ut från inspelningarna 1954/55.
Att det blev så bra som det blev var dock långt ifrån bara Elvis förtjänst. Det var ju fler gubbar med i studion.
Till att börja med ska Scotty Moore ha en jätteeloge. John Fogerty, Gerorge Harrison, Keith Richards – listan över gitarrister som i unga tonår hört det här och sen slitit halva livet för att kopiera råheten och urkraften som Scotty visar upp här kan göras väldigt lång. Det är ingen överdrift att säga att utan Scotty Moore skulle mycket av rockmusiken på sextio- och sjuttiotalet låtit annorlunda.
Bill Black ska också ha all tänkbar cred. Svängigare basspel får man leta efter. Hans kraftfulla spel som fick anslaget att låta som ett percussion-instrument hade stor del i Sun-inspelningarnas mäktiga sound trots att de bara var tre bandet. När jag första gångerna hörde de tidiga trumlösa Sun-inspelningarna var jag övertygad om att det trots allt var någon i bakgrunden som spelade på ett primitivt trumset. Det hörde jag ju med egna öron. Men icke då – det var Bill Blacks slapteknik som lät som en virveltrumma…
Jag brukar säga att Elvis föddes till att bli stjärna – för är man döpt till Elvis Presley behöver man inget artistnamn. Saken är klar från start.
Att Gud sen såg till att han i sitt första band fick spela med Scotty Moore och Bill Black gör bilden bara än klarare.
Det var helt enkelt meningen att det skulle bli precis som det blev.
Notera även en detalj som tyvärr ofta är helt negligerad – Elvis enkla men otroligt fina rytmgitarrspel. Trots att han var helt oerfaren av att spela med andra musiker sitter kompspelet från start som gjutet.
Snacka om begåvning.
Och så finns det de som säger att Elvis Presley på femtiotalet bara var en i mängden, att branschen var i skriande behov av ett nytt namn. Det kunde ha blivit i stort sett vem som helst men nu ”råkade” det bli Elvis.
Jo hej du…
Slutbetyg: en solklar FEMMA!
Popularity: 5% [?]