1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (1 votes, average: 5,00 out of 5)
Loading ... Loading ...

01.29.19

LP-skivor av och med Elvis Presley #64 ”Today”

Posted in Min blogg at 1:22 f m

Artisten Elvis Presley kom inte ens i närheten av en inspelningsstudio under hela 1974, något som av förklarliga skäl inte sågs med värst blida ögon och öron hos RCA, då deras adept faktiskt hade ett kontrakt som stipulerade ett visst antal plattor per år. Utöver Good Times prånglade man ut liveplattan från Memphis, samlingen A Legendary Performer vol 1 och snackskivan Having Fun With Elvis On Stage. Efter att att i januari 1975 ha gett ut Promised Land var ladorna tömda, det var nu upp till mr Presley att leva upp till sina åtaganden.

I mars 1975 gick så äntligen Elvis och hans gubbar in i RCAs studio i Hollywood för att spela in plattan Today. Tre dar höll man på, sen var det klart. Slutresultatet blev en av de starkare sjuttiotalsplattorna. Generellt sätt är den musikaliska nivån genomgående hög. Sida två är riktigt bra, faktiskt en av de bästa under hela Elvis karriär.

*

SIDA 1

*
1) T-R-O-U-B-L-E
Today får en rivstart med en snabb rockare, skriven av kompositören Jerry Cestnut, samme gubbe som bidrog med It’s Midnight på plattan Promised Land. Tungvrickaren T-R-O-U-B-L-E visar med eftertryck att Elvis även 1975 hade få övermän i genren rock’n roll.
T-R-O-U-B-L-E släpptes som singel i USA men den klev märkligt nog inte högre upp än till plats 35 på Billboardlistan.

2) And I Love You So
And I Love You So, skriven av Don McClean, hade varit en hit två år tidigare i USA med Perry Como.
För många är det här spåret säkert känslosamt och vackert, personligen kan jag tycka att det är aningens för släpigt, lite för blodfattigt för att hålla i längden. Arrangemanget är dessutom lite ”over the top”. Den som, felaktigt vill jag betona, påstår att Elvis i mitten av sjuttiotalet övergivit rocken för att, ackompanjerad av smäktande stråkar och körer, sjunga ballader fick nog vatten på sin kvarn här.

Elvis använde sig dock frekvent av And I Love You So från 1975 och framåt med i sin liverepertoar – något som tyder på att den låg honom nära hjärtat. Så – vem är jag att döma? Många av ni som läser det här tycker säkert också att det är en riktigt fin låt – och det har ni all rätt i världen att göra.

3) Susan When She Tried
Under åren har jag haft en del diskussioner i min butik huruvida Elvis någon gång spelade in låtar som kan klassas som ”country”. Min gode vän Lasse L, en av Sveriges tyngsta samlare i genren, hävdar bestämt att det inte finns mer än två fall där en sån etikett skulle kunna vara adekvat. Susan When She Tried fanns inte med på den lilla listan – men frågar ni mig så är det här en tvättäkta countrylåt.
Vara som det vill med det, det här var en hit inspelad året innan av gruppen Statler Brothers. Susan When She Tried är i den här versionen läckert spelad och framförd av Elvis och hans gubbar.
Helt klart ett av trumfkorten på Today.

4) Woman Without Love
För mig känns Woman Without Love som en tämligen meningslös låt för Elvis att spela in.
Allt är helt oklanderligt framfört men det är helt enkelt för tråkigt. Något roligare borde väl ändå ha kunnat skakats fram?
Woman Without Love är faktiskt kommer faktiskt även den från Jerry Chestnuts penna, alltså samma gubbe som stod bakom inledningsspåret.

5) Shake A Hand
Nja…inte dåligt, det är bara det att 50-talets bluesiga versioner av Shake A Hand av Faye Adams, Little Richard, Lavern Baker och Jackie Wilson gör det här till något som inte känns helt omistligt. Mot slutet blir det rent ut sagt tjatigt med alla omtagningar av refrängen.
Återigen – fanns det verkligen inga andra låtar att spela in?
*

SIDA 2

*
1) Pieces Of My Life
Pieces Of My Life är utan tvivel en av de mer gripande låtar Elvis spelade in. För – finns det nån som tvivlar på att det var sig själv och den trasiga relationen med Priscilla som Elvis hade i tankarna under inspelningen av Pieces of My Life?

Allt är väldigt väl framfört och Elvis kryddar med en stor dos av sig själv i det han gör. Låt mig säga det så här – han låter väldigt trovärdig.
Charlie Rich hade haft med Pieces Of My Life på plattan Silver Fox, släppt några månader innan inspelningarna till Today, och det är nog där som Elvis snappat upp den.
Pieces Of My Life, ett av plattans starkaste bidrag, hamnade som b-sida på Bringin’ It Back.

2) Fairytale
Fairytale var det första som spelades in under de här tre dagarnas session – och det satte kanske sina spår. Antingen var Elvis inte riktigt uppsjungen eller så hade man valt fel tonart – han låter rejält ansträngd flera gånger under låtens gång.
Allt det vägs ändå med råge upp av att han, även här, trycker in ett stort mått av sig själv i sitt framförande. Slutresultatet blir också det ett av plattans starkare spår.
Fairytale hade varit en stor hit för Pointer Sisters året innan.

3) I Can Help
Det här framförandet överträffar lätt Billy Swans original.
Som Elvis-fan kan det kännas lite deppigt att Swan fick en världshit med I Can Help medan Elvis, trots att han formligen pulvriserar föregångarens version, inte får till mer än ett halvanonymt albumspår som få människor utanför Elvis-kretsar ens vet existerar. Men – det är det öde man får räkna med när man spelar in en cover på en låt som kort innan varit en stor hit.
I Can Help blir ändå i Elvis händer ett riktigt trumfkort.

4) Bringin’ It Back
Bringin’It Back är ytterligare ett spår med en text som är som tagen från Elvis eget liv.
RCA släppte Bringin It Back som singel något som jag ändå känner mig tveksam till. Även om det är ett av skivans absolut bästa spår var det väl långt ifrån ett gjutet hitmaterial.
En peak i USA på plats sextiofem var nog vad man kunde vänta sig.

5) Green Green Grass Of Home
Åtta år tidigare hade Tom Jones haft en monsterhit med den här låten.
Självfallet är en jämförelse med Jones original ofrånkomlig. Jag har aldrig haft nåt alls till övers för Jones stundtals pinsamt överdrivna utspel, på Green Green Grass låter han dock kompositionen leva sitt eget liv och får därmed till en av sin karriärs främsta låtar. Lyckas Elvis då upprepa Toms bedrift eller kanske till och med överträffa den?
Tja, det finns det nog delade meningar om det, personligen föredrar jag alla dar i veckan Elvis version som känns mer äkta. Kanske är jag färgad av att jag hört den så mycket, jag står ändå för den åsikten.

Green Green Grass Of Home släpptes som singel i England och med Thinking About You från Promised Land som b-sida där den nådde plats 29.

Sida två är som jag skrev i inledningen en av de allra starkaste lp-sidor Elvis gjorde under sin karriär.
*

*
När jag 1975 köpte den här skivan tyckte jag att den var ett lyft jämfört med vad som getts ut åren innan – det tycker jag nog än idag. Bortser jag från gospelskivan He Touched Me så är det här kanske den starkaste plattan sen Elvis Country.
Promised Land är väl i stort sett lika bra, men där tycker jag att de överdrivna arrangemangen helt i onödan drar ner helhetsintrycket. Den biten är betydligt bättre på Today.

Produktionen är också helt lysande, Today har skivan igenom en smått fantastisk ljudbild och dynamik. Det är ytterst få plattor som Elvis gav ut som hade ett så fullödigt ljud som Today.

Det jag kan ifrågasätta är mest materialet och den lite nonchalanta inställningen. Det känns lite som en dikeskörning att när övriga pusselbitar fanns på plats – studio, producent, musiker, körsångare och den moderna musikhistoriens främsta sångare – så visste man, när alla väl var på plats knappt vad man skulle spela in. Som vanligt med andra ord.
Och när man väl valt i studion valt ut något ville Elvis den här gången knappt göra något åt det. Flera av skivans låtar gjordes det max tre tagningar på – sen fick det räcka. I Can Help och Woman Without Love körde man bara igenom en gång.
Snabbt skulle det gå. Pink Floyd, Queen, Bowie, ABBA, Bee Gees, Eagles osv hade jobbat i månader innan de gav ut en platta 1975.
Inte Elvis Presley inte.

Jag säger bara det – tänk hur överjävligt bra det här hade kunnat bli om man hade lagt ner typ tio dar på inspelningarna, om man på förhand prövat fram bra riktigt material, repat in låtarna, spelat in runt tjugofem spår och sen valt ut de tio starkaste låtarna för själva plattan!
Vilket mästerverk hade det inte blivit!?

Ett annat frågetecken är faktiskt Elvis röst.
På Stax-inspelningarna i december -73 var han i något av sitt livs form. Femton månader senare är hans röst fortfarande lysande, men inte riktigt lika vass som den varit kort innan. En viss trötthet och en liten oförmåga till att ta de högsta tonerna kan skönjas. Det kompenserar han dock med en inlevelse och närvaro som här är större än vad den brukar vara.

Något som är värt att poängtera är att Duke Bardwell spelade bas på inspelningarna, men – hans medverkan raderades i efterhand ut. I stället lät man Norbert Putnam, som bland annat spelat på Stax-inspelningarna, och Mike Leech gå in och lägga på ny bas enmånad senare.
Enda låten där Bardwell finns med är singeln T-R-O-U-B-L-E då RCA var så snabba med att ge ut den att man där inte hann med att lägga om nån bas.
På FTD-utgåvan finns de ursprungliga versionerna med – och jag kan förstå en viss kritik. Bardwell spelar korrekt men ganska trist. Norbert Putnams insats på Staxinspelningarna var briljant och gjorde mycket för att höja helheten flera snäpp.
Nu skiljer sig de två versionerna inte åt värst dramatiskt, men – Norbert Putnam var en tyngre basist, och det var det som Elvis ville ha.
Tänk ändå – vilken förnedring det blev för den gode Duke vars tid med Elvis var långt ifrån den triumfmarsch han nog på förhand hade trott att det skulle bli. På liveskivan från -74 blir han förnedrad av Elvis på scenen med frasen ”I’m not really talking to you Duke, I’m just killing time so I can drink water”, och ett år senare blev hans insats på Today sånär som på en låt utraderad. Det var också det sista som hände. En månad senare var Jerry Scheff tillbaka i bandet.

En annan sak som verkligen är värd att notera är att det här är den sista gången som Elvis Presley spelade in i en skivstudio. Året därpå spelade man in på Graceland, de så kallade ”Jungle Room Sessions”, men det var ju hemma hos Elvis och inte i nån studio…!

Slutbetyg: En Fyra

Popularity: 4% [?]

4 Comments »

  1. Lena Wärmé said,

    02.02.19 at 3:29 e m

    Tack för intressant recension. Sorgligt med stackars Bardwell som gjorde så gott han kunde!

  2. Lena Wärmé said,

    02.07.19 at 11:31 f m

    En sak som inte direkt hör till recensionen men jag undrar: Stjofön Presley lyser med sin frånvaro! Är han sjuk eller vad har hänt!

  3. Micke said,

    02.07.19 at 12:34 e m

    Han har nog slutat att följa bloggen. Jag träffade Stjofön i Umeå i sensomras och då såg han ut som hälsan själv. Jo – jag saknar hans underfundiga kommentarer.

  4. Lena Wärmé said,

    02.07.19 at 12:44 e m

    Roligt alla fall att har hälsan! Mindre roligt att han slutat kommentera!

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Kommentera

Fyll i rätt svar *