Loading ...01.25.19
Övandring på Lovön
Så var det dags då för en ny övandring.
De kommer tätt men ska jag bli klar med alla femtio öar som ska avprickas så gäller det att ligga i.
Den här gången hade turen kommit till Lovön.
Lovön?
Just precis – Lovön, ön där Drottningholms Slott ligger. Lovön kan tyckas vara liten men är faktiskt i storleksordningen Sveriges fyrtiofemte största ö. Lite mindre än Lidingö men aningens större än Holmön utanför Umeå.
Så – jo, den skulle avverkas den med.
En övernattning skulle det bli också – det ingår ju i reglerna.
Nu blev det inget sovande på själva Lovön – så här års finns det nämligen inga möjligheter till det. Enligt de stadgar jag själv har satt upp fick det istället bli det närmast liggande alternativet, Mälarö Hotell på Ekerö beläget typ tre kilometer från Tappströmsbron mellan Ekerö och Lovön.
Kvällen innan promenaden fick jag skjuts av min kompis Ekeröbon Mattias Barder till Väringgårdens Kök och Bar, där jag åt en sen middag. Pasta och en (1) mellanöl.
Trots en riktigt kall kväll beslöt jag mig för att efter maten gå från restaurangen de tre kilometrarna till Mälarö Hotell.
Ingen match att tänkte jag, jag slår bara in adressen i mobilens gps.
Och vad händer då? Jo, halvvägs mot hotellet, alldeles efter att ha lämnat ett villaområde och kommit in på ett motionsspår, tar självfallet batteriet i min mobil slut.
Jaha – där stod jag halv tio på kvällen i tio minusgrader i en skogsbacke utan gps, utan adress till hotellet som var inskriven i mobilen, utan koden till ytterdörren som jag fått som sms och utan telefon för att ringa hotellet för att fråga hur jag skulle göra nu.
Alltså – hur kan man från ingenstans helt utan förvarning ramla in i en en dramatik av det slaget?
Suck.
Som tur var hade jag hyfsat memorerat ungefär var hotellet skulle ligga, jag förstod att det var någonstans rakt fram till en huvudväg och sen lite upp till vänster.
När jag tittade framåt såg jag att det på andra sidan en stor åker, en kilometer bort kanske, var bilar som åkte fram och tillbaka. Där borde det vara.
Väl framme vid vägen tog jag av till vänster, och se där efter typ femtio meter – precis där låg ju Mälarö Hotell.
Koden till dörren hade jag listigt nog lyckats lägga på minnet så det var bara att trava in.
Skönt…
Själva vandringen dan därpå innehöll inte alls lika mycket dramatik. Jag tog mig via Tappströmsbron över till själva Lovön.
Tornet i bakgrunden är Sätra vattentorn.
Efter bron tog jag av till höger och gick över en snöklädd åker.
Efter nån minut fick jag syn på Ekerös slalombacke med sina snökanoner. Det såg riktigt mäktigt ut, som något taget från Sagan Om Ringen…
Lite krångligt blev det dock när jag nån kilometer bort skulle ta mig ner till öns allra sydligaste punkt. Den platsen var belägen längst ner på en brant bergssluttning – det fanns inte tillstymmelse till stig dit och där berget slutade var det bara vatten.
Men – här ska det inte fuskas. Jag hasade mig alltså nerför berget tills jag enligt mobilens gps befann mig på Lovöns sydligaste punkt. Som tur var stack det ut en liten strandremsa, runt en meter bred, så det var möjligt att ställa sig just där.
Därifrån var det bara att klättra tillbaka upp för att sen starta marschen mot den nordligaste punkten.
På andra sidan berget kom jag till en biltunnel, men som tur är går det en cykel- och gångväg vid sidan om.
Därefter började på allvar den visserligen svinkalla men väldigt fina promenaden norrut i det trollskt vackra vinterlandskapet.
Det finns inte mycket att rapportera om då det hände nästan ingenting. Gårdar med hästhagar avlöstes av andra gårdar med hästhagar, snön låg fem centimeter tjock över det mesta, det var vindstilla och jag såg knappt en människa under hela vägen.
Om det nu var något så var det väldigt fridfullt och vackert – hela vägen.
Sista tre kilometrarna blev det helt tomt på hus. Ingenting fanns förutom skog på båda sidor. Jag visste från kartan att norra udden heter Lambarudd, men jag tänkte att det bara var ett namn på platsen och inget mer. Döm då om min förvåning när jag, då det bara var cirka femhundra meter kvar till nordspetsen, vid själva Lambarudd fick se en mindre by med runt femton byggnader…! Jag hade aldrig hört talas om Lambarudd innan vandringen startade – och nu stod jag där mitt i denna ”Bullerby” som gav intrycket av ett eget litet samhälle. Folk gick fram och tillbaka på väg mot nånting och barn lekte utomhus trots kylan. Lambarudd var faktiskt det mest levande stället under hela promenaden över Lovön – och jag hade aldrig hört talas om det innan.
Någonstans halvvägs fram laddade tyvärr min iPad ur sig – så från Lambarudd och själva udden allra längst ut har jag tyvärr bara några bilder jag i all hast tog med mobilen…
Tre timmar tog det, sen var ö fyrtiofem i storleksordningen avverkad. Gotland och Öland var såklart aningens mer tidskrävande, men vad då – det var en mycket fin och ytterst berikande upplevelse det här också.
Lambarudd – dit måste jag ta mig igen…!
Popularity: 4% [?]