01.14.19

Vandringen på Holmön

Posted in Min blogg at 1:33 f m

Den här texten lade jag ut på min facebooksida i höstas.
I lätt redigerad form och med lite fotografier lägger jag nu upp den här på min blogg.
Det som hände i den här lilla berättelsen inträffade i augusti 2018.

Klickar ni på fotografierna så kommer de upp i fullskärmsformat.

Att vandra på öar i Sverige – är det så kul det?
Tja, kul och kul – det är mest bara en knäpp idé jag fått. Projektet jag sparkade igång för nåt år sen går alltså ut på följande: att till fots korsa Sveriges femtio största öar från deras nordligaste punkt till den sydligaste eller från väst till öst, det ska vara den sträcka som är längst som ska avverkas.
Listan på öarna börjar med vår Gotland, den största, och slutar med Sollerön i sjön Siljan som har plats femtio i storleksordning.
Alla femtio öar ska alltså korsas. Minst en övernattning på varje ö i samband med vandringen måste också genomföras för att det ska räknas. Jag hoppas kunna bli klar med alla femtio innan jag fyller sjuttio, ingen större stress alltså…

Låter det tossigt? Nja, det är ju faktiskt rätt kul – det är ett utmärkt sätt för att ta mig till platser jag annars aldrig skulle satt min fot på. Visst kan det ibland bli småtrista upplevelser som regnskurar, skavsår, undermåliga vandrarhem och ibland till och med lite enformiga landskap, men det positiva överväger alltid.

En parallell, kanske lätt långsökt, är att på måfå i en reaback på en loppis köpa tjugo lp-skivor med artister man aldrig hört talas om för att sen under en vecka fokuserat lyssna igenom alltihopa.
Det lär bli några stolpskott att traggla sig igenom men man kommer garanterat även att hitta skivor som får en att tänka ”wow, det här har jag missat!”.
Ungefär så känner jag nästan alltid när jag kommer till en ö som jag åkt till av den enda enkla anledningen att den är med på listan över Sveriges femtio största öar. ”Vilken tur att ödet släpade hit mig!” har jag tänkt både en och två gånger.

Nu i helgen stod Holmön, belägen en mil utanför Umeå, på tur för en erövring. Det är ingen av Sveriges större öar, en dags vandring räcker gott och väl för att korsa Holmön, sträckan från syd till norr är bara två mil. Kort innan avfärd ringde jag och bokade ett boende på något som heter Kaplangården.

I lördags förmiddag åkte jag iväg. Avfärden skedde från Bromma, en timme senare blev jag upphämtad på Umeå Flygplats av min gode vän Umeåbon Staffan Westfal som jag kontaktat dan innan. Staffan hade erbjudit mig skjuts till färjeläget mot Holmön vilket jag tacksamt tog emot. (Alternativet hade varit en och en halv mil med taxi – det går inga bussar till färjan på lördagar…!)
Då vi hade ett par timmar över innan färjan skulle gå bad jag Staffan att köra till Öbackavägen 24b. Som barn bodde jag nämligen med mina föräldrar på den gatan i Umeå, från hösten 1960 till sommaren 1962. När jag nu ändå var i stan för första gången sen flyttlasset rullade iväg ville jag absolut göra ett återbesök.

Staffan körde till Öbackavägen och parkerade på andra sidan gatan, jag klev ur bilen och efter hisnande 56 år stod jag återigen utanför det som en gång var mitt hem.

Tyvärr blev upplevelsen en rejäl besvikelse då knappt nånting såg ut som det gjorde då. Alla fina gamla trähus från förra sekelskiftet som på den tiden hade omgett vårt hus var rivna och ersatta av nya moderna byggnader.

En snorkig tjej som stod i porten och visade upp ett totalt ointresserad för min berättelse om att jag som barn bott i hennes port gjorde inte saken värst roligare.
Nåja – det var bara att rycka på axlarna, inse att tiden haft sin gång och åka vidare.

Ett besök på Burmans, Umeås legendariska skivaffär, och varsin pizza-slice hann vi med innan det bar av till färjeläget beläget 15 kilometer från centrum.
Väl framme avtackade jag Staffan och klev sen ombord på den gulmålade färjan – modell ungefär den som åker i Vaxholm.
Färden över till Holmön började förrädiskt lugnt. När vi efter fem minuter kom ut på öppet vatten och möttes av meterhöga vågor blev det desto svajigare.

Båten började kränga så pass att jag ett tag undrade jag om det kanske fanns risk att vi skulle sjunka. Efteråt fick jag av öbor veta att färjans konstruktion gör att den är så gott som osänkbar även om den av sina passagerare kan upplevas ungefär lika stabil som en badboll – men det visste ju inte jag.

Hyfsat välbehållna kom vi ändå fram till den lilla hamnen på Holmön helt enligt tidtabell.

Självfallet hade jag inte på förhand tagit reda på exakt var på Holmön som Kaplangården låg. Jag kände trots det på mig att den biten nog skulle ordna sig. Nån kilometer söder om hamnen skulle stället ligga, så mycket visste jag, så jag började knalla bort från färjeläget på den enda väg som ledde därifrån.

Runt tvåhundra meter från färjan, vid öns mataffär, kom dock till min förvåning en yngre kvinna med ett vänligt leende på läpparna emot mig. Hon presenterade sig som Clarissa och undrade försynt om det händelsevis var jag som skulle bo på Kaplangården.
Just det. Clarissa – tjejen jag pratade med på telefon när jag bokade stället.
”Japp, det stämmer. Det är jag.”
”Hoppa in i min jeep så kör jag dig dit!”
Sådär, precis som jag förutspått så var det problemet snabbt löst.

I jeepen kunde jag inte låta bli att fråga Clarissa varför hon gått fram till just mig av alla som klev av färjan. Var det jag som såg mest vilsen ut?
”Nja, alla andra kom i sällskap. Du var den ende som gick ensam”.
Det vete fan, tänkte jag. Hon tog det nog på att jag verkade vara en riktig 08-jävel…

Så fort vi kom fram till Kaplansgården såg jag att det var ett sjysst ställe, något av en mini-herrgård. Byggnaden, en gammal sexrums villa, var i ett plan men med väl tilltagna utrymmen och ett stort kök. Dessutom påtagligt rent och fräscht.
Första kvällen slutade i lugnets tecken med en middag på Novas Inn, öns enda restaurang alldeles vid hamnen, och en fin kvällspromenad på nån timme längs havet med en fin sensommar-solnedgång som kuliss.

På tillbakavägen gick jag in igen på Novas Inn och tog en öl. En, bara en. Landsdelen till ära fick det bli en Norrlands Guld.

Efter det blev det en promenad tillbaka till Kaplangården och därpå en natts sömn som uppladdning för den kommande dagen.

Redan på telefon veckan innan hade jag frågat Clarissa om det fanns möjlighet att få skjuts till ner till Holmöns sydspets, och det fanns det. Hon erbjöd sig att göra det själv. Taxi finns inte på Holmön men den här servicen gjorde hon då och då. Jag var långt ifrån den första att fråga om den saken.

Klockan tio på morgonen kom Clarissa som uppgjort med sin jeep.
Jag hoppade in och direkt därpå styrde hon söderut – på den påvert underhållna vägen.
Alltså – på Holmön finns det i stort sett bara en huvudväg och den går genom hela ön. För att komma till bostadshusen finns det ett antal små avtagsvägar, de flesta är bara några hundra meter långa.
Snabbt förstod jag också att större delen av Holmön är inget annat än ren vildmark. Efter bara tre minuter hade vi lämnat själva byn och därifrån fram till södra udden såg jag inte ett enda boningshus längs den smala vägen. Det bjöds istället på en synnerligen tät, vildvuxen skog – här och där avlöst av små, svarta tjärnar. I en av tjärnarna kunde man se två svanar.

”Titta vilka märkliga moln!”. Clarissa avbröt mitt betraktande av terrängen. Hon pekade på himlen rakt framför oss.
Och visst såg molnen udda ut – ovanligt höga och lätt cylinderformade. (Senare gjorde jag en googling och fick reda på att den molnformationen kallas för Cumulomnibus.)
Jodå, de var väldigt vackra…

Alldles vid udden fanns en vändplan och där stannade vi. Entusiastiskt studsade jag ut ur jeepen. Skogen hade upphört och ett pampigt panorama öppnade sig mot grannöarna Grossgrunden och Holmögadd. Nu fyllde inspirationen hela mitt väsen – här skulle det vandras!
Ganska precis när fötterna nådde marken hajade jag dock till. Vad var det – en blixt…? Ett högt muller två sekunder senare talade sitt tydliga språk – en åskknall.
Okej – de ack så tjusiga molnformationerna fick nu med sitt mullrande sin konkreta förklaring. Det var ett par präktiga åskmoln vi sett…

Jag tackade hjärtligt för skjutsen och efter det stack Clarissa iväg. Just som baklyktorna försvann runt kröken så träffade de första regndropparna min kind. De följdes snabbt av fler.
Oj då…
Men stopp där! Väderleksrapporten hade sagt att det skulle bli uppehåll hela dan. Nåt regn ställer jag inte upp på, tänkte jag.
Lätt modstulen tog jag mig de femtio metrarna ner till den lilla stenbryggan, öns sydligaste punkt, medans det började åska rejält. Knallarna kom alldeles efter blixtarna och epicentrum var nog bara några hundra meter bort. Mäktigt men onekligen också lite läskigt.

Efter att ha gått allra längst ut på stenbryggan, trots att en skylt markerade ”rasrisk”, vände jag om och började min vandring norrut i det tilltagande duggandet.

I början var regnet uthärdligt, men det blev snabbt intensivare, det tog inte lång tid innan det hade trängt igenom min tunna sportjacka. Inom kort var varenda klädesplagg jag hade på mig dyblött.
Och regnet bara tilltog.
Visst, naturen behöver rejäla vattenmängder, inte minst efter sommaren 2018 – men var det här nödvändigt just nu…?
Åskan fortsatte men som tur var verkade den nu befinna sig längre bort än vad den hade varit vid udden.
Regnet upphörde dock inte. Efter en timme såg jag mig piskad att byta till reservkläderna i ryggsäcken.
Så lätt skulle det nu inte gå…
När jag öppnade ryggan upptäckte jag att kläderna som låg i den var nästan lika blöta som de jag hade på mig. Min på Claes Ohlson nyinköpta ryggsäck var tydligen inte regntät…!
Tja, tänkte jag, kunde jag inte bli blötare än jag redan var så var det väl bara att fortsätta att mala på norrut. Sett från den ljusa sidan fick jag onekligen rikligt med frisk syremättad luft på min färd och skogens vanliga aromer blandades upp med den behagliga doften av regnvåt asfalt.

Det trista i kråksången var att jag från början skissat på en längre väg längs öns utsida, något som jag skippade när det nu var som det var – så jäkla kul var det inte att traska där på vägen med dyngsura kläder. Riktigt synd för det hade nog kunnat bli en magnifik upplevelse, nu fick jag nöja mig med landsvägen och den lummiga, fina skogen som inramning.

Malde på gjorde jag alltså, och kilometrarna åts upp en efter en. Efter tre dyblöta timmar var jag tillbaka vid Kaplangården. Grinigt nog upphörde regnet mer eller mindre samtidigt som jag kom fram.

Det var som en regisserad fars. Här hade jag jobbat varje dag under denna sommar då det knappt regnat en endaste liten droppe, och när jag äntligen skulle göra något alldeles innan sommaren är slut, ja då måste det ju såklart hällregna…
Som tur var hade jag torra kläder och skor på Kaplangården att byta om till.

Efter bytet bar det iväg igen – vandringen var ännu inte fullbordad. Holmöns nordspets, Trappudden, var belägen runt en halvmil bort.
I början följde jag vägen som gick till färjeläget, väl framme tog jag av på en mindre skogsväg, som efter ett tag blev en liten stig. Den smalnade i sin tur av såpass att det är osäkert om det fortfarande var en stig. Under de avslutande femhundra metrarna försvann sen allt vad som skulle kunna kallas för väg eller stig. Det blev istället ett hoppande från klippa till klippa med mina småstela ben.
Inom kort var jag ändå framme vid udden allra längst ut. Symboliskt gick jag ner på knä, lutade mig fram och doppade handen i vattnet. De två milen från Holmöns sydspets till norrudden var avverkade. Ännu ett kryss på listan över korsade öar hade avverkats.

Efter fullbordat uppdrag var det bara att knalla tillbaka samma väg som jag kommit. Halvvägs till Kaplangården slank jag in på Novas Inn för en middag. Jag unnade mig en lax som jag lovar smakade inget annat än helt ljuvligt.

Efter en djup natts sömn blev det på måndagseftermiddan färjan tillbaka mot fastlandet. Staffan hade återigen snällheten att hämta mig för att köra till flygplatsen. Kort senare gick jag ombord på flyget mot Bromma.

Runt nio på kvällen var jag ”hemma” i butiken igen.

Blev resan till Holmön en positiv upplevelse då? Absolut – det var ett möte med klar mersmak. Kanske kommer jag en dag tillbaka och går den kustväg som jag nu skippade när det regnade som det gjorde.
En övernattning på Kaplangården och en lax på Novas Inn ligger nära till hands i så fall.

Popularity: 4% [?]

Permalink