1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (No Ratings Yet)
Loading ... Loading ...

01.06.19

Vändningen Del 1 Del 2 och Del 3

Posted in Boken, Min blogg at 10:28 e m

Vändningen del 1

Runt försommaren -98 började jag på allvar ifrågasätta poängen med att fortsätta med ugglandet i min bur på Långholmsgatan 20.
Inte så underligt kanske, sen starten ett och ett halvt år tidigare hade jag haft en resa nästan uteslutande i motvind – röda siffror hade dominerat vid nästan varje månadssummering. ”Mickes” var vid den tiden en långt ifrån etablerad inrättning, snålblåsiga dagar i januari eller februari kunde det vara tomt på köphungriga själar nån timme i sträck.
Dagskassorna blev därefter också. Betalningarna på de löpande räkningarna blev jag tvungen att förhala vad jag kunde. Snart kände jag till namnen på de flesta inkassobyråerna i landet. Skulder till kompisar som hyggligt ställt upp med lån hade inte minskat många hundralappar. Det berömvärda tålamodet och det fortsatta förtroendet från mina vänner var nästan på nivå med Nobels fredspris. Kosing över till nåt till mig själv kunde jag möjligtvis hitta i nån fantasivärld.

Självklart hade jag på förhand varit beredd på att det här att öppna eget skulle bli tufft, men det kändes som att jag snart var framme vid den där omtalade smärtgränsen. Den av nöden aldrig vilande jakten på pengar och det omöjliga i att vara ledig mer än någon dag då och då började på allvar att tära på kampviljan. Att det skulle bli en tuff resa hade funnits med i kalkylen från start – jag började ändå rejält ifrågasätta om det verkligen var värt denna djävulska uppoffring.
Länge hade jag med en dåres inbilskhet intalat mig själv att allt inom kort ändå skulle vara i balans. Inom ett par veckor inbillade jag mig i mina blå drömmar. Fixade jag bara att kavla upp ärmarna en liten, liten bit till och ställde jag bara ut aningens lite mer plattor skulle jag nog kunna bocka av alla surdegar redan vid det kommande månadsskiftet. Jodå – bara mars gick över i april, eller april blev maj. Eller…möjligtvis i början av juni.
Efter det skulle allt nog se riktigt bra ut och äntligen skulle jag med gott samvete kunna luta mig tillbaka i fåtöljen för att coola ner lite – om så bara för en kortare tid.
Men inte blev det så inte.
Vid slutet på varje månad var det där förbannade underskottet minst lika stort som trettio dar tidigare. Och så fortsatte det – månad efter månad. Hur frenetiskt jag än jobbade på för att det skulle bli precis tvärtom.
Den där vaga känslan man ibland kan ha av att stå och stampa på samma fläck och inte kunna ta sig därifrån fick för mig nu en högst konkret innebörd.
Långsamt började en lätt obehaglig känsla av att det kanske aldrig skulle bli bättre än så här krypa på mig.
Ändå stod jag där sju dar i veckan till långt in på sena kvällstimmarna och prismärkte allt av skivor, tidningar och filmer som jag köpt in under dan. Mitt prekära läge piskade mig att få det nyss inköpta ut i butiken samma kväll, utlagda pengar var jag tvungen att omgående få in igen så snabbt som möjligt.
Att köpa in allt av värde jag blev erbjuden var inte så lätt det heller. För det krävs det ju ett rymligt kassaskrin, något som jag inte då hade. I riktigt kärva lägen när nån ville kränga ett kanonparti plattor som jag med ett snabbt ögonkast förstod att jag bara måste få in, och jag bara hade nån hundring i kassalådan, försökte jag att trixa så långt jag bara kunde. Ofta föreslog jag killen att ge det lilla som fanns i kassalådan som handpenning för att sen betala resten veckan därpå. Visst hände det att killen vände på klacken, tog sina prylar och drog iväg – men förvånansvärt ofta gick det vägen.
Gällde det större samlingar var jag ändå tvungen att från start tacka nej – jag hade helt enkelt inte muskler för att möta mig med de etablerade gubbarna på marknaden.
Men visst fick jag in en hel del bra prylar. Redan från start fick jag från folk som kikade in höra att det var en fin liten bod jag stod i med välfyllda lådor och hyllor med en hel del sjyssta prylar i.
Fina och värmande ord som självfallet gladde mig rejält – men vänlighet kunde jag varken äta till middag eller fixa hyran med. Det hjälpte tyvärr föga när betalande kunder under dagar med spöregn från morgon till kväll kunde räknas på ena handens fingrar.
Det stora kruxet var att min butik ”Mickes” försommaren -98, efter ett och ett halvt års öppethållande, fortfarande var en obekant faktor hos den stora allmänheten. De flesta som gick runt på stan för att handla plattor visste helt enkelt inte om att jag fanns till. Konsekvensen var busenkel – det kom inte tillräckligt med folk till butiken och utan tillräckligt med folk blev det heller inte tillräckligt med pengar.
Det var där skon klämde – och klämde rejält. Och det kändes ruggigt frustrerande.
Det var som att under några år drömma om att gå pilgrimsleden Santiago de Compostela och sen – ”da-da-da-daa” – när den stora dagen väl är inne så har man inte pengar till flygresan dit.
Det var inte utan att jag ibland tyckte mig ha en dumstrut på huvudet om dagarna.
Nej – den första tiden i butiken var en prövningarnas tid.
Det som fick mig att fortsätta att hålla näsan över vattenytan var mest min inpiskade envishet. Som tidigare sagt – inställningen var att allt som köpts in under dagen skulle samma kväll ut i butiken prismärkt och klart.
Fattades det en hundring till en blytung räkning som jag var sen med så höll jag tålmodigt öppet tills lappen trillade in om jag så fick sitta och häcka till midnatt.
Stans ledande skivhandlare var jag absolut inte, men få, om nån, kunde mäta sig med min ihärdighet – latmasken led jag definitivt inte av.
Förhoppningen om att dagen då allting skulle kravla upp ett pinnhål trots allt ändå nånstans låg och lurade runt hörnet fick mig att orka gå vidare från en dag till en annan.
Till slut började jag ändå känna av en viss resignation. Hade jag ännu inte kommit på torr mark fanns det väl ingen garanti för att jag någonsin skulle göra det, tänkte jag.
Tankar på att fasa ut allting – skippa alla inköp, rea ut rubbet, göra mig av med lokalen och sen tacka för mig – började allt oftare poppa upp i huvudet. För var det verkligen nån mening med att fortsätta att klamra sig fast vid nån knasig förhoppning om nåt som ändå kanske aldrig skulle bli verklighet?
Det var inte utan att gallren för fönstren, vars tänkta funktion är att hindra bovar för att ta sig in, i mörka stunder närmast kändes som något som hindrade mig från att ta mig därifrån.
Men tänk – just då, efter mörkrets inbrott och utan att jag hade en susning om det, gick det på gatan utanför, tyst och tankfullt, nånting som snart skulle visa sig bli en hett efterlängtad livlina.

Vändningen – del 2

Japp, precis när det verkade som att loppet var kört slängdes utifrån mörkret på gatan en livlina rakt ner i knät på mig – och lyckligtvis hade jag vett nog att greppa tag i den och hålla i så hårt att den inte gled mig ur händerna.
Jag förstår att det låter som att något alldeles extra inträffade, och det är faktiskt just så det var.

Upprinnelsen var däremot inte mer spännande än att en junikväll när jag som vanligt stod bakom disken och plockade så klev en ung tjej in i butiken. Jag fick ett bra intryck av henne redan vid tröskeln. Hon bar på ett vänligt ansikte inramat av ett axellångt, lätt självlockigt cendréfärgat hår.
Med bestämda steg gick tjejen fram till disken och berättade, efter att ha presenterat sig som Magdalena, att hon jobbade på SVT med en kommande programserie under arbetsnamnet ”I Huvudet På Stockholm”. Serien skulle gå på kvällstid i augusti senare på året.
”Jaha – det lät ju kul” tänkte jag.
Varje program, fortsatte hon, skulle ha kortare inslag om udda företeelser i Stockholm. Det kunde vara en artonårig glasblåsare i Gamla Stan eller en nittioårig cirkuslärare i Midsommarkransen, det viktiga var av det var något lite utanför det vanliga.
”Rolig idé” tyckte jag, men undrade ändå över på vilket sätt det rörde mig.
Obekymrad över mina funderingar fortsatte Magdalena med att berätta att hon bodde på Reimersholme och på väg hem från jobbet hade hon fascinerat noterat mina sena och flitiga arbetstimmar. Lite halvskruvat, s hon, men onekligen rätt häftigt – en skivbutik som har öppet till midnatt sju dar i veckan året runt hittar man ju inte i varje kvarter precis.
Så – nu undrade Magdalena om jag och min butik kanske skulle ha lust att vara med i ett av de här inslagen.
Jaha, det var dit hon ville komma.
Jag fick inte fram ett ord.
Det behövdes nu inte. Magdalena fortsatte där hon slutat med att berätta att hon redan lagt fram sin idé för de produktionsansvariga som gett henne tummen upp. Ett inslag om en nördig skivbutik som är öppen snudd på dygnet runt skulle sitta perfekt. Sju minuter långt planerades inslaget bli och det skulle sändas klockan åtta på kvällen en tisdag i augusti. Iden var att Magdalena och jag skulle sitta nån timme i butiken och småsnacka om mig och min vardag och efterhand skulle allt sen klippas ner till sju minuter.
Så – ville jag ställa upp?
Ja vad säga så där bara rakt upp och ner? Det lät ju såklart hur kul som helst, men…
Alltså – en ung tjej kommer in i butiken och frågar mig om jag vill vara med i ett TV-program på bästa sändningstid för att prata om mig själv och min affär.
Självklart lät det helt sanslöst. Bortsett från att det i största allmänhet lät enormt så borde väl antalet människor som kände till min butik efter ett sånt program hundradubblas.
Vilken grej. Precis när det kändes som att det bara var lägga på locket över hela verksamheten så rullar en sån här sak in över tröskeln, något som jag inte ens i mina vildaste fantasier hade kunnat klura ut.
Men, tro det eller ej, ett fiskstim av tvivel dök upp under i stort sett samma sekund. För handen på hjärtat – var jag, mitt petande och plockande om dagar och kvällar i mitt oorganiserade lilla krypin verkligen värda en sån här uppmärksamhet? Skulle ynkliga jag klara av att fylla ut den här kostymen som nån nu ville sätta på mig? Ville svenska folket ligga och mysa i sin tv-soffa en skön sommarkväll och höra mig pladdra fritt om vad jag sysslar med om dagarna?
Vem fan skulle vara intresserad av det??
Risken för total pannkaka var heller inte helt försumbar. Tänk om jag bara skulle stå och stamma framför kameran och inte få fram ett vettigt ord? Tittarna skulle nog undra över i vilket källarförråd man hade hittat mig. Visioner som att folk dagarna efteråt skulle stå och peka på mig och skratta åt Hornstullstoken gjort bort sig totalt i rutan inför hela svenska folket började snurra runt i huvudet.
Självklart svarade jag ändå ja – allt annat hade varit tjänstefel. Något alternativ fanns inte. Allt logiskt tänkande skrek att det bara var att kasta tärningen, i annat fall skulle ångra mig under resten av mitt liv.
Magdalena sprack upp i ett brett leende även om jag tror att hon redan från början listat ut vad jag skulle svara.
Snabbt halade hon fram en anteckningsbok och började plocka mig på lite uppgifter – typ när jag öppnade butiken, vart jag går för att äta dagens lunch och liknande.
Klar med utfrågandet smällde Magdalena ihop sitt block. För stunden verkade hon nöjd. Snart skulle Magdalena dock titta in igen med närmare detaljer om datum för filmningen. Efter det sa hon hej och gled sen ut i försommarkvällen…
Visserligen var det några kunder kvar inne i butiken men just då kände jag mig väldigt ensam med alla tankar och funderingar. Jag hade inte en aning om hur jag skulle tackla det som just ramlat över mig – allt kändes bara helt bisarrt.
Gigantiskt, fantastiskt, helt otroligt och allt det där – men samtidigt ruggigt kusligt.
Alltså – varför hade hon gått in till just mig? Det fanns ju runt en miljon människor att välja bland i den här staden, nån mer spännande än mig borde hon väl ändå kunna hitta tyckte jag. Var det kanske till och med så illa att hon i själva verket gått in i fel butik?
Långsamt började jag undra över vad det var för nåt diffust som jag höll på att luras in i.
Men vänta nu – vad i hela Östergötland var det här för ett vansinne – tjugo minuter tidigare hade jag varit på ”ta repet-nivå” över att så få visste om att jag fanns till och när nu en megaradikal möjlighet dök upp för att ändra på allt ville jag mest be om ursäkt för att jag finns till.
Helt vrickat – det var självfallet bara att åka med tåget när den här osannolika möjligheten från ingenstans bredde ut sig framför mig och väntade på att jag skulle haka på.
Just det – här var den, den där livlinan som jag hade väntat på så länge. Här var den.Det var bara att böja på nacken, knäppa händerna och ödmjukt uttrycka ett tack.
Men…även om jag morskade upp mig lite grann så lyckades jag inte helt jaga bort tvivlen som huserade uppe i skallen.
Hur skulle det gå det här…?

Vändningen del 3
Posted in Min blogg at 4:10 e m
Kort senare slängde Magdalena in huvudet över tröskeln igen.
”Nu är datumet för inspelningen spikat” berättade hon glatt. ”Om två veckor från idag smäller det”.
Med ett stort leende la hon till nåt om att vi snart skulle ses, sen gled hon iväg precis lika fort som hon kommit.
Två veckor.
Jaha.
Om två veckor skulle alltså jag och butiken filmas för ett program som kort senare på bästa sändningstid skulle visas i SVT. Fjorton dar alltså för att bygga upp en snygg, fin ångest på.
Ångest? Jodå.
Det var alltså tänkt att jag skulle i tv inför halva Sverige skulle snacka om mig och min butik – hur fan skulle det gå? Vad var det för tokerier som jag likt en blindbock utan några som helst betänkligheter slängt mig in i?
Lyckligtvis har nu försynen utrustat oss människor med ett sunt förnuft, i trängda lägen pressa vi oss ibland till att använda det. Och visst – tänkte jag bara igenom läget i lugn och ro insåg jag såklart att en helt unik chans precis dimpt ner framför fötterna på mig. Ett inslag i SVT med mig och butiken i skulle självfallet bli en fantastisk reklam – precis det jag så länge sökt med ljus och lykta efter.
Det var alltså bara att köra, allt annat vore vansinne. Skulle det efter programmet sen dyka upp folk som tyckte att jag var en stor tönt och skulle skratta åt mig på på gatan fick jag väl köpa det.
Den berömvärda klarsyntheten hjälpte dock föga för att hejda den nervositet som reptilsnabbt började leta sig in i min kropp. Mot allt bättre vetande kunde jag bara inte som ingenting skaka bort alla tunga tvivel.
Nojorna blev också för var dag både fler och dystrare. För tänk om jag verkligen skulle skämma ut mig – att folk efter programmet verkligen skulle skratta åt mig på gatan?
Vad skulle jag göra då?
Så där snurrade tankarna i skallen på mig – allt värre för var dag som gick.
Två veckor går fort och vips var vi där. På morgonen när jag vaknade kändes det som att jag gick mot min egen giljotinering. För nån minut övervägde jag att bara ligga kvar i sängen och sen säga att jag glömde bort allt. ”Ojdå – var det igår vi skulle ha filmat?”.
Autopiloten fick ändå upp mig och efter en snabb frukost masade jag mig plikttroge iväg mot butiken.
Efter öppning var det enda jag tänkte på hur i hela fridens dar dan skulle sluta. Jag var inte nervös – jag var närmast paralyserad. Hur jag lite senare på kvällen skulle kunna få ur mig nåt alls under filmningen kändes ogreppbart, jag var osäker på om jag ens skulle få upp munnen. Det var snudd på att jag hoppades att Magdalena skulle ringa och berätta att allt av nån grumlig anledning blivit inställt.
Fortfarande kunde jag förstås låsa butiken, gå hem och sen skylla på mitt dåliga minne – men, det var väl aldrig riktigt aktuellt.
Åtta på kvällen dök Magdalena och en filmare upp – i och med det fanns det inte längre nån återvändo. Nu var det bara att räta upp sig och göra så gott den arma gestalten förmådde.
Filmkillen tjuvstartade med en utomhusscen för vinjetten. Vädergudarna hade snällheten att trolla fram en sån där solnedgång vi bara nån enstaka gång får njuta av under en sommar. Vyn på Långholmsgatan med Västerbrons fäste som kuliss blev en magnifik inledning på inslaget.
Tagningarna inne i butiken blev tyvärr inte lika lysande. Det blev mest att Magdalena ställde enkla, ledande frågor till mig där jag satt bakom disken – frågor som jag sen mumlade nåt torftigt till svar på. Och jag menar verkligen mumlade. Djupt tyngd av stunden tyckte jag att jag aldrig kom igång. Svaren jag gav blev bara nåt allmänt tramsande med förhoppningen att längs vägen hitta nåt av substans – vilket jag oftast inte gjorde.
Okej, under mitt spontana mimande till PJ Probys ”I Apologize” tände det väl till lite – måhända tittade den ”riktige” Micke Englund fram där – men det var nog allt.
Nej, magisk var jag absolut inte den kvällen. Att Magdalena och filmaren fick ihop nåt alls av värde var på Kristallen-nivå.
Runt elva packade de två ihop sina prylar och drog iväg. Jag sa hej och tack – och där satt jag på min stol med mig själv och mina tankar som enda sällskap.
Det kändes – sådär.
Mitt tafatta agerande framför kameran hade ju inte varit mycket att skryta om. Åtminstone kändes det så.
Insikten att det filmade materialet i händerna på en illvillig klippare skulle kunna bli katastrofalt sjönk gradvis in.
Alltså, precis det jag i veckor fasat för skulle alltså inom kort kunna bli verklighet.
Helt plötsligt kändes det som att hela mitt öde låg i händerna på nån gubbe i ett klipprum som jag inte ens visste vem det var.
Hade jag inte haft ångest innan så hade jag det garanterat nu.
Magdalena dök dock ett par dar senare och berättade entusiastiskt att redigeringen gått lysande. Alla var supernöjda och jag hade inget alls att oroa mig för.
Och det skulle jag lita blint på bara så där…hm…
Kvällen då ”I Huvudet På Stockholm” gick i rutan satt jag inte hemma och glodde utan stod som vanligt bakom disken och prismärkte plattor. Skulle nu allt braka åt helvete ville jag åtminstone slippa bevittna eländet.
Alltför orolig behövde jag nu inte vara. Max en minut efter programmets slut ringde en kvinna som berörts så pass av inslaget att hon kastat sig över telefonen. Hon hade svårt att få fram orden men jag förstod så mycket som att hon av hela sitt hjärta önskade mig all lycka till.
Fler samtal följde kort därpå och folk i kvarteret började droppa in – alla tyckte att inslaget varit en fullträff.
Långsamt, långsamt började en varm, väldigt skön känsla krypa in i kroppen – det verkade som att det hela, mot alla odds, ändå gått vägen. Klipparen hade, fråga mig inte hur, lyckats hittat några minuter som inte var bara ”hej-kom-och-hjälp-mig”.
De ton av ballast som min ångest skapat gled av min kropp ett efter ett. På vägen hem över Västerbron svävade jag nästan över asfalten.
Succé eller inte var av underordnad betydelse – att inslaget inte slutat i ett magplask var det enda jag behövde veta. Det enda jag ville nu var att luta mig tillbaka, sluta ögonen och för första gången på evigheter bara slappna av.
Så lätt skulle det nu inte gå. Det fanns nämligen en liten detalj som jag inte alls tagit med i beräkningen – jo då, det var ju en och annan i landet som hade tittat på det där programmet…
Givetvis, enligt lagen om alltings jävlighet, var Nicklas ledig dan därpå. Naivt tänkte jag att det nog bara var att bomma en halvtimma för lunch så fort det blev tomt på folk.
Det kunde jag omgående glömma.
Redan när jag närmade mig butiken såg jag en klunga på tio, femton man på trottoaren, och uppenbarligen väntade de på just mig.
”Wow! Dig såg jag på tv i går!” brast en kille ut precis som jag stoppade nyckeln i låset.
”Va mäktig du var i det där programmet om Stockholm! Lysande!” fick en annan ur sig.
”Tack…kul att höra.” sa jag, aningens förvånad, under det att jag fick upp dörren. ”Låt mig bara tända lamporna så tar vi allt annat sen.”
Okej, tänkte jag, de här människorna hade alltså kvällen innan sett inslaget med mig och sen beslutat sig för att ”den där häftiga skivaffären den måste vi besöka imorgon!”.
Okej.
Ett par steg in i lokalen och – klick! – så var lamporna tända. Tänk om det hade räckt med det för att få fason på tingens ordning den dan…
Icke då.
Tre minuter efter öppning hade jag säkert tjugo man inne i butiken, alla gränslöst entusiastiska över vad de sett dan innan på TV. I munnen på varandra ville alla berätta för mig hur häftigt de tyckte att inslaget hade varit och att det är helt fantastiskt att det ”fortfarande finns entusiaster som du som sätter passion före pengar och…” (Jaså, gör jag…?)
Så där rullade det på.
Självfallet var det som hände både roligt och smickrande – men tyvärr var jag ju fullständigt oförberedd på att det blev som det blev. Så mycket folk på samma gång hade innan dess aldrig varit inne i butiken – och alla ville prata med mig. I mun på varandra dessutom.

Hux flux var jag insugen i något jag inte i min vildaste fantasi kunnat tänka ut – och som jag till stor del mest bara ville värja mig mot. Jag hade ju trott att jag efter programmets sändning äntligen skulle kunna lägga allt åt sidan och återgå till nån slags vardag.
Nix nix.
Helt fel var det självfallet inte. Många som ramlade in gjorde det inte för att prata hål i huvudet på mig utan tyckte att det var kul att att fått nys om en skivbutik de inte känt till tidigare. Det gamla kassarekordet formligen pulvriserades. Väldigt välkomna pengar…
Men – att timma efter timma stå ensam bakom disken utan vare sig rast eller mat och piskas att i varje givet ögonblick vara helt fantastiskt trevlig mot dessa horder av duracellkaninliknande människor kunde ju bara inte gå. Det var dömt att inte sluta bra.
Till slut sprack det också. Nån gång runt åtta på kvällen, utpumpad och apatisk av hunger, fräste jag i ifrån till nån som avbröt mig med en flåshurtig fråga (typ ”vilken är den dyraste skiva du har sålt nån gång?”) samtidigt som jag svarade på två andra liknande frågor.
”Men jag kan väl inte prata med tre människor på samma gång!” bröt jag ut.
Repliken kom blytungt från en kille längre bak i lokalen.
”Du var mycket trevligare på TV. Men, det är det ju förstås lätt att vara.” Sagt med så hög röst att alla i butiken kunde höra det.
Där åkte den rullgardinen ner…
Tja – det var ju inte lätt att veta att jag blivit helt tagen på sängen med denna bisarra uppmärksamhet och piskats att jobba solo hela dan utan en chans till ens en pytteliten rast.
Jag orkade inte ens börja förklara utan tittade bedrövat ner i golvet. Med ens slog det mig att jag den sista timmen inte varit det minsta trevlig utan mest bara snäst av omgivningen i nån förhoppning om att få bli lämnad ifred.
Hur kul kändes det? Här korsar folk stan för att få se mig och min härliga butik, och så får de möta ett mindre monster…
Ungefär där gick proppen också ur. Folk lämnade tyst utan några större ceremonier lokalen – och där satt jag med en skalle som jobbat på högvarv nio timmar i sträck som mitt enda sällskap.
Återigen – vad var det som just hade hänt?
Det blev inget svävande över asfalten på vägen hem över Västerbron den kvällen. Långt ifrån. Det som inte bara kunde utan även borde ha varit en av mitt livs bästa dagar slutade likt förbannat i ett misslyckande. Jag tyckte att jag totalt sumpat chansen som jag som en gåva från ovan fått till skänks.
Men – fanns det egentligen något annat att vänta? Har allt annat man gjort i livet kört i diket så skulle det väl göra det nu också. Det gick lite snabbt bara den här gången – typ tjugofyra timmar.

Var kväll följs som tur är ändå upp av en ny morgon – och med den förhoppningsvis nya perspektiv på det som hänt dan innan. Så ock den här gången. Redan vid morgonfikat kändes det lite mer balanserat. Förmiddagsluften under promenaden in mot Hornstull lyckades gjuta ytterligare nytt mod i sinnet. Kvällen innan hade, när allt kom omkring, kanske inte varit den stora katastrof jag målat upp den till. Att ett tiotal kunder sett mig som sur, kanske rent av otrevlig, var givetvis inte bra men näppeligen hela sanningen. De hade jag måhända sett för sista gången, men så värst många var de väl inte. Majoriteten av besökarna den dan fick nog träffa en hyfsat reko kille och även upptäcka en ny sjysst skivbutik. Många av dem skulle förhoppningsvis snart vara tillbaka. Sen var det säkert åtskilliga som planerade att komma till butiken som inte dök upp under gårdagen utan valt att droppa in under de närmaste dagarna.
Nej, det positiva övervägde nog klart det sura. Det fanns tunga skäl till att bara blicka framåt och fokusera på vad som ska ske och inte på vad gårdagen förde med sig.
Som en symbolisk gest slängde jag, när jag befann mig högst upp på Västerbron, ur mig allt negativt jag hade uppe i huvudet och lät sen en mental sopkvast fösa bort skräpet mellan brospjälorna – och iväg flög de svarta spånen.
Utan omsvep fortsatte jag därefter nerför bron bort mot Långholmsgatan. Tio minuter senare skulle en ny arbetsdag sparka igång. Nicklas skulle jobba hela dan och med två man bakom disken fick det dyka upp precis hur mycket folk som helst. Nu var jag förvarnad.
Som redan sagt – det var bara att plocka ut de positiva bitarna av det som hänt och sen trycka gasen i botten.
Och se där – det strömmade in massor med folk den dan också. De följande dagarna likaså. SVTs grepp om svenska folket var 1998 uppenbarligen fortfarande enormt trots alla de kabelkanaler som precis poppat upp. Det var närmast overkligt, men över en natt hade människor långt bortom Hornstulls gränser fått veta att det finns en skivbutik på söder i Stockholm som har öppet fram till midnatt. Den tid då väldigt få kände till Mickes var för alltid över.
Snacka om att det kändes skönt…otroligt skönt.

Men det roliga slutade inte där, programmet gick i repris hela fem gånger. Efter säsongsavslutningen på serien sammanställdes dessutom en ”best of” med de mest uppskattade inslagen, och jodå – jag kom med även där. Sju gånger dök jag alltså på bästa sändningstid upp i rutan och varje inslag var sju minuter långt.
Snacka om genomslag. Än idag händer det att nån frågar om det var jag som var med i ”det där tv-programmet?”.
Fortfarande månader efter sista visningen hade jag dagskassor som låg 50% över de som var i början av sommaren – och de fortsatte att stiga…!
Den ökade omsättningen gjorde att jag kunde köpa in skivpartier jag tidigare absolut inte haft råd med – något som skapade än mera snurr på verksamheten.
Mina vardagsskor kändes genast avsevärt lättare att traska omkring i.

Utan nån konkurrens alls är min medverkan i programmet ”I Huvudet På Stockholm” den enskilt viktigaste händelsen i butikens historia. En tung sten sattes där i rullning och drygt två decennier senare rullar den fortfarande.
Magdalena – min kärlek till dig är både ovillkorlig och evig. Det du gjorde för mig den där gången för drygt tjugo år sen kan inte mätas med värdsliga mått. Det måttbandet har ännu inte uppfunnits.

Popularity: 2% [?]

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Kommentera

Fyll i rätt svar *