1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (No Ratings Yet)
Loading ... Loading ...

05.17.18

Vändningen del 1

Posted in Min blogg at 1:07 f m

Runt försommaren -98 började jag på allvar ifrågasätta poängen med att fortsätta med mitt ugglande i min bur på Långholmsgatan 20.
Inte så underligt kanske, sen starten ett och ett halvt år tidigare hade jag haft en resa nästan uteslutande i motvind – röda siffror hade dominerat vid nästan varje månadssummering. ”Mickes” var vid den tiden en långt ifrån etablerad inrättning, snålblåsiga dagar i januari eller februari kunde det vara tomt på köphungriga själar nån timme i sträck. Dagskassorna blev därefter också. Betalningarna på de löpande räkningarna blev jag tvungen att förhala allt vad jag kunde. Inom kort kände jag till namnen på de flesta inkassobyråerna i landet. Skulder till kompisar som hyggligt ställt upp med lån hade inte minskat många hundralappar. Det berömvärda tålamodet och det fortsatta förtroendet från mina vänner var nästan på nivå med Nobels fredspris. Kosing över till nåt till mig själv kunde jag möjligtvis hitta i nån fantasivärld.

Självklart var jag på förhand beredd på att det här att öppna eget skulle bli tufft, men det kändes som att jag snart var framme vid den där berömda gränsen. Den av nöden aldrig vilande jakten på pengar och det omöjliga i att vara ledig mer än någon dag då och då började på allvar att tära på kampviljan. Att det skulle bli en tuff resa hade funnits med i kalkylen från start – jag började ändå rejält ifrågasätta om det verkligen var värt denna djävulska uppoffring.

Länge hade jag med en dåres inbilskhet intalat mig själv att allt inom kort ändå skulle vara i balans. Inom ett par veckor inbillade jag mig i mina blå drömmar. Fixade jag bara att kavla upp ärmarna en liten, liten bit till och ställde jag bara ut aningens lite mer plattor skulle jag nog kunna bocka av alla surdegar redan vid det kommande månadsskiftet. Jodå – bara mars gick över i april, eller april blev maj. Eller…möjligtvis i början av juni.
Efter det skulle allt nog se riktigt bra ut och äntligen skulle jag med gott samvete kunna luta mig tillbaka i fåtöljen för att coola ner lite – om så bara för en kortare tid.

Men inte blev det så inte.
Vid slutet på varje månad var det där förbannade underskottet minst lika stort som trettio dar tidigare. Och så fortsatte det – månad efter månad. Hur frenetiskt jag än jobbade på för att det skulle bli precis tvärtom.
Den där vaga känslan man ibland kan ha av att stå och stampa på samma fläck och inte kunna ta sig därifrån fick för mig nu en högst konkret innebörd.
Långsamt började en lätt obehaglig känsla av att det kanske aldrig skulle bli bättre än så här krypa på mig.

Ändå stod jag där sju dar i veckan till långt in på sena kvällstimmarna och prismärkte allt av skivor, tidningar och filmer som jag köpt in under dan. Mitt prekära läge piskade mig att få det nyss inköpta ut i butiken samma kväll, utlagda pengar var jag tvungen att omgående få in igen så snabbt som möjligt.

Att köpa in allt av värde jag blev erbjuden var inte så lätt det heller. För det krävs det ju ett rymligt kassaskrin, något som jag inte då hade. I riktigt kärva lägen när nån ville kränga ett kanonparti plattor som jag med ett snabbt ögonkast förstod att jag bara måste få in, och jag bara hade nån hundring i kassalådan, försökte jag att trixa så långt jag bara kunde. Ofta föreslog jag killen att ge det lilla som fanns i kassalådan som handpenning för att sen betala resten veckan därpå. Visst hände det att killen vände på klacken, tog sina prylar och drog iväg – men förvånansvärt ofta gick det vägen.
Gällde det större samlingar var jag ändå tvungen att från start tacka nej – jag hade helt enkelt inte muskler för att möta mig med de etablerade gubbarna på marknaden.
Men visst fick jag in en hel del bra prylar. Redan från start fick jag från folk som kikade in höra att det var en fin liten bod jag stod i med välfyllda lådor och hyllor med en hel del sjyssta prylar i.
Fina och värmande ord som självfallet gladde mig rejält – men vänlighet kunde jag varken äta till middag eller fixa hyran med. Det hjälpte tyvärr föga när betalande kunder under dagar med spöregn från morgon till kväll kunde räknas på ena handens fingrar.
Det stora kruxet var att min butik ”Mickes” försommaren -98, efter ett och ett halvt års öppethållande, fortfarande var en obekant faktor hos den stora allmänheten. De flesta som gick runt på stan för att handla plattor visste helt enkelt inte om att jag fanns till. Konsekvensen var busenkel – det kom inte tillräckligt med folk till butiken och utan tillräckligt med folk blev det heller inte tillräckligt med pengar.
Det var där skon klämde – och klämde rejält. Och det kändes ruggigt frustrerande.
Det var som att under några år drömma om att gå pilgrimsleden Santiago de Compostela och sen – ”da-da-da-daa” – när den stora dagen väl är inne så har man inte pengar till flygresan dit.
Det var inte utan att jag ibland tyckte mig ha en dumstrut på huvudet om dagarna.

Nej – den första tiden i butiken var en prövningarnas tid.
Det som fick mig att fortsätta att hålla näsan över vattenytan var mest min inpiskade envishet. Som tidigare sagt – inställningen var att allt som köpts in under dagen skulle samma kväll ut i butiken prismärkt och klart.
Fattades det en hundring till en blytung räkning som jag var sen med så höll jag tålmodigt öppet tills lappen trillade in om jag så fick sitta och häcka till midnatt.
Stans ledande skivhandlare var jag absolut inte, men få, om nån, kunde mäta sig med min ihärdighet – latmasken led jag definitivt inte av.

Förhoppningen om att dagen då allting skulle kravla upp ett pinnhål trots allt ändå nånstans låg och lurade runt hörnet fick mig att orka gå vidare från en dag till en annan.
Till slut började jag ändå känna av en viss resignation. Hade jag ännu inte kommit på torr mark fanns det väl ingen garanti för att jag någonsin skulle göra det, tänkte jag.
Tankar på att fasa ut allting – skippa alla inköp, rea ut rubbet, göra mig av med lokalen och sen tacka för mig – började allt oftare poppa upp i huvudet. För var det verkligen nån mening med att fortsätta att klamra sig fast vid nån knasig förhoppning om nåt som kanske aldrig skulle bli verklighet?
Det var inte utan att gallren för fönstren, vars tänkta funktion är att hindra bovar för att ta sig in, i mina mörkaste stunder kändes som något som närmast hindrade mig från att ta mig därifrån.

Men tänk – just då, efter mörkrets inbrott och utan att jag hade en susning om det, gick det på gatan utanför, tyst och tankfullt, nånting som snart skulle visa sig bli en hett efterlängtad livlina.

(Fortsättning följer i nästa kapitel…)

Popularity: 4% [?]

2 Comments »

  1. Lena Wärmé said,

    05.18.18 at 7:14 e m

    Riktigt spännande! Jag kan knappt vänta!

  2. Cege said,

    05.22.18 at 4:06 e m

    Bra skrivet. Väntar på fortsättningen!

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Kommentera

Fyll i rätt svar *