02.19.18

Prins Valiant

Posted in Boken, Min blogg at 4:01 e m

Ett kapitel i den här boken har jag vikt åt en historia med en äldre herre i huvudrollen. Bengt hette han, en nybliven pensionär som tillsammans med sin hustru bodde i kvarteren redan när jag öppnade min butik.

Nästan omgående efter att jag sparkat igång min verksamhet tittade Bengt in, det var så jag lärde känna honom. Redan vid hans första besök kände jag att det här var en genuint vänlig människa. Bengt hade ett otvunget och avspänt sätt som spred glädje omkring sig så fort han satte sin fot in i butiken – en godmodig människa med stor självtillit och ett behagligt inre lugn.
Till utseendet var Bengt lustigt nog frapperande lik Ian Wachtmeister – till en början undrade jag faktiskt på fullaste allvar om det ändå inte var han. Alltså – om ni hoppar över det vimsiga med Wachtmeister och istället tänker på dennes charmerande leende och lägger till en klanderfritt struken kostym, nyputsade svarta promenadskor och en hatt som vilken karl som helst skulle bära med stolthet – så har ni fått en hyfsad bild av hur den här mannen såg ut.
Bengt var vid sina besök nästan alltid i sällskap av sin hustru som var precis lika elegant som han själv. Hon tog dock oftast på sig en passiv roll vid dörren i väntan på att de skulle gå igen.

Det som gjorde Bengt värdig ett helt kapitel i min bok grundar sig dock uteslutande på något helt annat – nämligen dennes gränslösa hängivenhet för den tecknade serien Prins Valiant.
Prins Valiant? Just det – den där serien om prinsen från Thule vid Norges kust vars familj flydde till England där Valiant med tiden kom att bli en av riddarna vid kung Arturs hov i slottet Camelot. Den seriefiguren är nog de flesta av er på nåt sätt bekant med.
Efter att Prins Valiant hade gått som följetong i svenska veckotidningar från femtiotalet och framåt började serieförlaget Semic att ge ut Prins Valiant i albumform i början av sjuttiotalet. Intentionen var att i fyrtio volymer ge ut allt material som upphovsmakaren Hal Foster producerat. Snöpligt nog havererade projektet halvvägs i mitten av åttiotalet.
1991 kavlade dock gubbarna på Carlsen förlag upp ärmarna – i en nyredigerad och betydligt snyggare utgåva började man ge ut serien igen från allra första början.
Även här var siktet inställt på att i kronologisk ordning ge ut alla fyrtio album. Drygt ett decennium skissade man på att det skulle ta och självklart fanns risken med ett så pass ambitiöst projekt att allt skulle köra ner i diket även den här gången.
Bengt var en av de som stenhårt höll tummarna för att det absolut inte skulle bli så. Han hade följt Prins Valiant ända sedan den gick som följetong på femtiotalet i veckotidningen Saxons och omgående blivit som förhäxad av den svarthårige prinsens brokiga äventyr bland riddare, trollkarlar, monster och undersköna damer. Vid ett tillfälle kom Bengt med några gamla pärmar där han omsorgsfullt häftat in urklippta sidor från Saxons från femtio- och sextiotalet. Det var med ett barns entusiasm han visade upp vad han hade plockat med sig.

På sjuttiotalet hade Bengt euforiskt följt det första försöket att ge ut den kompletta serien för att sen bli lika besviken som många andra när det havererade. När det nu gjordes ett nytt utgivningsförsök ville han till vart pris att det nu skulle gå i mål. De första albumen i serien hade han köpt i andra butiker men efter att jag dykt upp precis runt hörnet bestämde Bengt på fläcken att jag skulle bli hans Prins Valiant-leverantör. På den tiden tog jag hem nysläppta seriealbum från en grossist så det var inga problem alls med det från min sida.
Under tio års tid köpte sen Bengt varje nytt album hos mig så fort som det kom ut. Mellan varven kom han in för att kolla om jag hört något om kommande utgivningsdatum.

Åren kom och gick och det verkade, trots en lite hackande utgivning, som att projektet med att ge ut komplett Prins Valiant skulle gå vägen den här gången.
Något hände dock som höll på att välta hela ekipaget fast från ett helt annat håll – Bengt blev allvarligt sjuk.
Först fick han en hjärtinfarkt, något som inom kort följdes av fler liknande tillbud. Jag hade såklart inte tillgång till Bengts sjukjournal och min minnesbild har bleknat så jag kommer inte ihåg vad förutom hjärtat han drabbades av men dålig var han, rejält dålig dessutom. De sista två åren gick han med slangar fästade på en rullator. Att Bengts dagar var räknade stod bortom tvivel – trots det utmärkta humör han alltid var klädd var gång då han ropade på mig i dörröppningen när han och hans hustru gick förbi.
Bortsett från det goda humöret var det en annan sak som aldrig svek honom – den ohejdbara vurmen för Prins Valiant. I Bengts värld var det redan bestämt – han skulle hänga kvar ända tills det sista albumet i serien var utgivet. Så var det bara. Inga vedermödor i världen skulle få ändra på det.

Sakta men säkert närmade sig utgivningen faktiskt en grand finale. Nummer trettiosju kom, även så trettioåtta som i sin tur följdes av trettionio.
Bengt, för var gång allt skröpligare, fortsatte allt till trots att köpa sina album samma dag som jag fick in dem. Varje gång möttes jag av ett stort, hjärtligt leende och orden: ”Jag bara ska hänga med till sista albumet. Får jag bara göra det så är jag nöjd.”

Så efter år av förväntan – någon gång på sommaren 2007 – så var dagen D inne. Det sista albumet, nummer fyrtio, skulle släppas och samma dag som jag fick leveransen var Bengt på plats. Oerhört tärd och tungt märkt av sin sjukdom kom den trots allt som hänt fortfarande så stolte Bengt med sina slangar fästade på kroppen – stöttad av rullatorn, sin hustru och en obändig vilja. Det fanns inte en chans för Bengt att ta sig de två trappstegen ner till mig så jag fick gå ut på trottoaren – men vad då? Jag gjorde det med den avundsvärda äran att få överlämna det avslutande albumet i serien om Prins Valiant från Thule till den människa som på den här jorden var allra mest förtjänt av att få det i sin hand.
Att han inte fixade att komma in i butiken var inget som på nåt sätt inskränkte på Bengts gränslösa glädje. Den eftermiddan hade han det största leende jag någonsin kom att se i hans ansikte.
”Micke!” brast han ut. ”Äntligen – det är fullbordat! Helt underbart! Ett stort jättetack för allt du gjort mig under den här resan!”
Tja, det var väl inte värst mycket jag hade gjort men självfallet var det riktigt stort för mig att få ha varit med om det här. Den oförfalskade glädje som den dagen klädde Bengts ansikte värmde något alldeles extra.

Det var också den allra sista gången som jag såg Bengt.

Någon vecka senare satt jag på uteserveringen på nyöppnade fiket ”Morsans” på Tobaksspinnargatan och åt frukost. I ögonvrån såg jag att någon kom fram och ställde sig alldeles vid mitt bord. Jag lyfte på blicken och såg att det var en äldre kvinna. Det tog en sekund – sen kände jag igen Bengts hustru.
”Hej…” sa jag lite avvaktande då jag förstod att det var något som hon ville säga. På den närmast plågade uppsynen förstod jag att något allvarligt hade hänt.
”Vet du – Bengt gick bort bara en vecka efter att han fått det sista albumet!” fick hon fram med pressad röst.
Ja att Bengt inte hade långt kvar var helt uppenbart för alla som såg honom mot slutet, men att hans bortgång skulle tajma in så med den sista Prins Valiant – det lät ju närmast övernaturligt.
Både paff och ställd av det jag fick höra fick jag bara ur mig några pliktskyldiga fraser om hur mycket jag under åren uppskattat Bengt som människa och hans besök i butiken. Mer än så blev det inte – men det fanns kanske inte så mycket mer att säga. Det viktiga hade ändå Bengts hustru redan sagt – hennes make hade fått sitt Prins Valiant-album, nöjd hade han sen somnat in…

Alltför stora växlar ska vi kanske ändå inte dra på det här.
Jag tvivlar inte en sekund på att Bengt älskade sina närmaste över allt annat – mer än någon tecknad serie som helst här på jorden. Utan hustrun vid sin sida hade han säkerligen gått bort långt, långt innan, Prins Valiant var nog bara ett litet halmstrå som han kunde famla efter ett litet tag. Men halmstrået fanns där – och det är nog inte helt otänkbart att det höll Bengt vid liv ett kort tag till. Så – kanske hade han lämnat oss en vecka, tio dar tidigare utan Valiant. Istället blev det nu som det blev – kanske.

En människas bortgång är självfallet alltid tragiskt – men visst fanns det även ett korn av skönhet i den här historien. Sista pusselbiten var på plats – sen kunde Bengt gå.
Och Bengt – om du bara visste hur stolt jag är att jag kunde hjälpa dig med det.

Popularity: 8% [?]

Permalink