10.25.17

LP-skivor av och med Elvis Presley #61 Recorded Live On Stage In Memphi

Posted in Min blogg at 12:46 f m

Jag säger det nu på en gång så att vi redan här har den biten avklarad – i hård konkurrens är Recorded Live on Stage In Memphis från 1974 den bästa liveplatta som artisten Elvis Presley släppte medans han levde.
Bra – då är den saken utagerad.
Nu är jag inte dummare än att jag förstår att det finns delade meningar om den här saken. En del fans tycker kanske att In Person från 1969 är den bästa ”liven”, andra håller kanske Madison Square Garden eller Aloha From Hawaii högst.
Full respekt – men frågar ni mig så blir svaret 1974 års Recorded Live On Stage In Memphis. I min bok så står den LPn ett pinnhål över de övriga konsertskivorna.
På Memphis-liven får vi från det första anslaget höra en Elvis som bara tok-älskar det jobb han har. Skivan igenom levererar han till etthundra procent, absolut inget går på autopilot, och han gör det som ingen annan på den här planeten. Förutom sin fenomenala röst har han på den här skivan en ledighet och självklarhet i framförandet av låtarna som är grymt imponerande.
Artisten Elvis Presley var nästan alltid helt outstanding, framför allt live – här är han det i ännu högre grad.

Varför jag tycker som jag gör ska jag försöka förklara härunder.

Presleys karriär var på sjuttiotalet som i en ständig berg- och dalbana. Det gick upp och det gick ner och det gick upp igen. Sommaren och hösten 1973 hade Elvis verkat vara helt ur slag. Flera faktorer spelade in – skilsmässan från Priscilla hade säkerligen en stor del i det hela, helt klart även det ökade intaget av receptbelagda mediciner. Den mentala och fysiska urladdningen i samband med den i januari TV-sända konserten från Hawaii – med konsekvensen typ ”vad ska man göra efter det här?” – kan nog också ha gjort sitt till.
I slutet av året började det dock gå åt rätt håll igen. Inspelningarna i december i Stax var avsevärt bättre än de som hade gjorts under sommaren i samma studio. Sejouren i Las Vegas i januari/februari 1974 hade också av de flesta bedömts som en klar uppryckning mot tidigare engagemang kort innan.
I början på mars startade sen en tvåveckors turné som avslutades i Memphis. Det var faktiskt, märkligt nog med tanke på det ständiga turnerandet, första gången på tretton år som Elvis spelade i sin hemstad. När han nu ändå gjorde det så fick det bli hela fem Memphis-spelningar. Den sista av de fem från den tjugonde mars spelades in och gavs tre månader senare ut på platta och det är den skivan som jag nu ska skriva om.

ELVIS RECORDED LIVE ON STAGE IN MEMPHIS
Utgiven på RCA i juni 1974
Skivnummer – CPL1-0606

1. See See Rider
På arenan Mid-South Coliseum där 12300 förväntansfulla fans samlats startar kvällen sedvanligt med orkesterns dramatiska Also Spracht Zarathustra. På skivan hoppade man den här gången över inledningen – det blir istället Ronnie Tutts mäktiga trum-roll som får öppna plattan. Bandets och orkesterns maffiga, rytmiska funk-riffande bryter snart in, efter ett par vändor kommer Elvis upp på scenen och genast drar gänget igång med See See Rider.
Och vilken fantastisk öppning på konserten som vi bjuds på! Sällan eller aldrig gjorde gänget en så stark See See Rider som här.
Redan här kan ingen undgå att höra den totala världsklass som det är på det här bandet, på kören och – framför allt – på Elvis själv. Från första taktslaget sätter gubbarna ribban högt. Elvis Presley och hans entourage har inte kommit till Memphis som turister utan för att bevisa det som alla egentligen redan vet – att stadens egen son fortfarande är den obestridlige kungen.

2. Medley: I Got a Woman / Amen
I Got A Woman har en förrädiskt ”laid-back” inledning med en ”duell” där James Burton på sin gitarr fras för fras härmar Elvis ”blues-wailande”. Elvis sjunger ”Well well well well well well we-e-ell” något som direkt följs upp av Burtons ”da da da da da da da-a-a”. Och en gång till fast med en annan fras. Inledningsvis är det bara de två – inga andra.
Efter ett par sådana vändor och ett par sekunders andäktig tystnad kastar sig Elvis utan förvarning in i ”Well I said I got a woman…”, hela bandet hänger på och det kolugna förvandlas med ens till fullt ös.
Som vanligt så stannar I Got A Woman efter ett par verser abrupt upp och hela gänget glider istället in i koruset på Impressions hit Amen.
Exakt när Amen kom att bli införlivad i I Got A Woman vet jag inte, den förekom i en tämligen enkel variant redan 1972 i konsertfilmen On Tour, men med tiden blev det här breaket ett alltmer utdraget inslag i showen. Stundtals urartade det till rena lekstugan.
Innan hela sjoket avslutas med de sista fyra takterna på codan till I Got A Woman har publiken fått en häpnadsväckande demonstration i hur långt ner i registret JD Sumner kan gå med sin basröst.
Briljant såklart – men ska jag nu ändå ha någon invändning mot I Got A Woman så är det att den långa inledningen och breaket med Amen och JD Sumners fuzzgitarr-liknande basröst kan bli lite tjatigt den trettionde gången man spelar skivan.

3. Love Me
Efter I Got A Woman blir det pang på med Love Me från 1956.
Love Me i original släpptes faktiskt aldrig på singel, men räknas såklart som en av Presleys riktiga klassiker från femtiotalet. Här ges den en energipackad men möjligtvis aningens respektlös behandling om man jämför med det drama-fyllda originalet. Här låter Elvis stundtals närmast euforisk, väldigt långt från femtiotalets gråtkvävda vädjan. Det blir annorlunda – men kanon ändå såklart!

4. Trying to Get to You
Om inledningen på plattan har varit fantastisk så börjar det nu bli nästan onaturligt bra. Trying To Get To You får ett makalöst gramförande. På refrängen, när Elvis tar i för president och fosterland, är han helt oslagbar. Det här är nog en av de allra bästa sånginsatser som Elvis gjorde under sina sista år.
Originalet till Trying To Get To You spelades in på Sun 1955 men dök upp året därpå på Elvis debutalbum som då släpptes av RCA.

5. Medley:´Long Tall Sally / Whole Lotta Shakin’ Goin’ On
Your Mama Don’t Dance / Flip Flop and Fly / Jailhouse Rock / Hound Dog
Som ni ser är det här ett renodlat rock’n roll-medley. Det startar med fyra verser på Little Richards klassiker från 1956 innan gänget glider in i Jerry Lees hit från samma år. Your Mama Don’t Dance var en hit från 1973 för duon Loggins and Messina medans Big Joe Turners låt Flip, Flop and Fly låg på Elvis Presleys repertoar redan vid det allra första tv-framträdandet i januari 1956.
Efter en vers var av dessa kastas vi in i en refräng på Jailhouse Rock som snabbt går över i Hound Dog. Trycket är här enormt på såväl Elvis som bandet.
Hound Dog avslutas med bandets vamp-riffande och ett ”Chong-chong! Chong-chong-chong-chong-chong!” från Elvis innan han i breaket konstaterar ”You Ain´t No Friend Of Mine!” – och där tar detta fantastiska medley slut.
Vid det här laget är publiken fullständigt golvad.

6. Why Me Lord?
När tempot inte gärna kan bli högre än vad det är så tar gubbarna och tjejerna på scenen ner allt rejält ett litet tag. JD Sumner tar ett par steg fram för att ta leadsången på verserna på Kris Kristoffersons Why Me Lord. Elvis tar sen elegant över sången på refrängen. Det är ett djärvt grepp men det funkar alldeles utmärkt.

7. How Great Thou Art
Sida ett avslutas med How Great Thou Art – titellåten från Elvis andra religiösa LP. Elvis och gänget får till ett lysande framförande och i min bok spöar det här studioinspelningen från 1966 med hästlängder.
Hiw Great Thou Art är otvivelaktigt en av plattans absolut främsta stunder och det blir en lysande avslutning på plattans a-sida.
Den här versionen kom att ge Elvis karriärens tredje Grammis i kategorin Årets Bästa Religiösa Låt.
Mycket välförtjänt.

*
Första sidan på den här plattan är inte bara den bästa sidan på en liveplatta med Elvis – det är en av de bästa sidorna all-time alla kategorier på en live-skiva.
*

Sida B

*
1. Medley: Blueberry Hill / I Can’t Stop Loving You
Första delen av detta mini-medley är – ja, vad då? De allra flesta ser nog Blueberry Hill som en Fats Domino-låt, men se det var den inte alls från början! Ursprunget går så långt tillbaka som till 1940. Bland ett antal artister så spelade Glenn Miller in en tidig version av Blueberry Hill.
I Can’t Stop Loving You – som Elvis hade med på nästan varenda liveskiva men lustigt nog aldrig spelade in i studio – får här ett blytungt framförande.

2. Help Me
Help Me hade spelats in ett par månader tidigare i Staxstudion, det skulle dock dröja ett par månader efter den här konserten innan den dök upp som b-sida på singelsläppet If You Talk In Your Sleep. Det här är alltså ett helt nytt nummer för publiken. Elvis och bandet gör en bra version av Help Me men i grunden är det kanske inte någon av Elvis starkare låtar från sjuttiotalet. Ska jag välja ut ett lite svagt kort på skivan så får det nog ändå bli Help Me.

3. An American Trilogy
Okej – här får vi alltså fjärde live-versionen på skiva av American Trilogy på två år. Först ut var singeln som kom våren 1972, sen var det Madison Square Garden och därpå Aloha From Hawaii. Räknar vi in att American Trilogy dessutom dök upp i filmen On Tour så är vi uppe i fem. Kanske lite overkill.
American Trilogy får här ett grymt framförande – men då den under kort tid alldeles innan förekommit så pass många gånger så tycker jag att man borde ha tagit med nånting annat från samma konsert som inte fick plats på skivan. Den tunga Steamroller Blues som släppts långt senare som bonusmaterial hade suttit bra redan här.

4. Let Me Be There
Olivia Newton-John hade några månader innan haft en hit med Let Me Be There – sorry, Olivia, den här versionen krossar din. Let Me Be There kunde ha blivit en sjuttiotals-klassiker för Elvis på nivå med Always On My Mind och Moody Blue. Nu blev det inte riktigt så men det tar inte från Let Me Be There att vara ett av plattans allra starkaste ögonblick.

5. My Baby Left Me
My Baby Left Me är en av Elvis klassiker från femtiotalet. Den ges ett riktigt bra framförande här med ett snyggt riffande från James Burtons telecaster låten igenom. Ändå blir det något av ett kliv tillbaka efter urladdningen från låten innan.

6. Lawdy Miss Clawdy
Nja, de två avslutande rocklåtarna imponerar inte lika som de på sida ett. Inte heller här blir det riktigt samma drag som det var på de snabbare spåren på sida ett. Bra är det likt förbannat ändå.

7. Can’t Help Falling in Love
Och så avslutas konserten i vanlig ordning med Can’t Help Falling In Love. Men – den här gången dyker något unikt upp. Mitt i sista sticket dyker det upp en liten textändring. Elvis sjunger utan förvarning ”Something’s – You know Pete – are meant to be”.
Vad vill då detta säga? Jo, ”Pete” är ingen annan än vår svenske Per-Erik Hallin som dök upp på den här turnén som en av sångarna i körgruppen Voice istället för Sherill Nielsen som just då tog ett break. Under studioinspelningarna i Stax några månader tidigare hade Per Erik ”Pete” spelat piano men den här gången fick han erbjudande från Elvis om att sjunga.
Enligt Per-Erik själv vände sig Elvis vid det här tillfället om med ett skevt leende i mungipan och tittade på honom just när han sjöng den frasen. Per Erik säger själv att han inte har en aning om varför Elvis sjöng så vid just det tillfället. Det hände bara vid ett tillfälle – just den gången. Icke desto mindre gick Per Erik här ändå till historien, det är inte många icke-fiktiva människor som har blivit besjungna av Elvis under en konsert. De kan nog räknas på ena handens fingrar.

8. Closing Vamp
Och i stället för konferencieren Al Dvorins vanliga ”Elvis has left the building, thank you and good night!” så får vi här ”Elvis has left for Graceland!”. För just det, det här var ju hemma i Memphis. Elvis åkte alltså inte till något hotell utan tog helt enkelt bara bilen tillbaka till Graceland.
Och i det ögonblicket avslutades en av de bästa konserter som Elvis gjorde under sin karriär.
*

*
Jodå, det här är en vansinnigt bra platta. Bitvis tycker jag att den tar helt andan av lyssnaren. Inte bara Elvis utan även bandet och körsångarna är här på absolut topp.
För visst – det är inte tu tal om att de handplockade och vid det här laget suveränt samkörda medmusikerna hade en stor del i att det lät så fenomenalt som det gjorde på Elvis live-plattor. Inget verkar vara omöjligt för dem. Ett bättre band fanns inte på planeten!
Men – det som till syverne och sist gör skivan så outstanding är ändå att huvudpersonen själv sjunger så makalöst bra. Tycker man att han var bra ett år tidigare i Hawaii-specialen så var det ändå ingenting mot hur det är här. Möjligtvis är han inte helt på topp rent tekniskt men det kompenseras mångdubbelt om av en sångglädje och en självklarhet i uttrycket som nästan saknar motstycke i Elvis karriär. Han verkar helt fullpumpad med självförtroende. Kanske man får gå tillbaka till åren före lumpen för att hitta något liknande.

Ett minus dock till RCA som under sjuttiotalet konsekvent hade olika livebilder på Elvis till alla studioplattor och till varenda sketen liten samling. På omslaget till As Recorded Live In Memphis så får vi ett foto på – Graceland…!
Va?
Alltså – varför inte bara ta ett panoramafoto från konserten i Midsouth Colliseum där man kunde se Elvis, bandet, scenen, publiken och delar av arenan? DET omslaget hade kunnat bli en riktig klassiker – nu blev det bara ett ”jaha”.
Men det är bara en petitess – själva musiken är ju som tagen från ett alternativt universum och det är ju såklart det viktigaste!

Slutbetyg: en hejdundrande FEMMA

Popularity: 9% [?]