04.06.17

Kapitel 20 – Mars 1997 Oscars Guldpeng

Posted in Min blogg at 8:22 e m

Nyss var det berättelsen om tjugolappen i taket – nu kommer historien om en guldpeng som även den kom att få sin betydelse.

I slutet av mars, efter att jag haft öppet i fyra månader, slutade åtskilliga dagar med att jag på kvällen efter att ha låst dörren bara ville kasta nycklarna i närmaste gatubrunn och gå därifrån för att sen låtsas som att jag aldrig någonsin i mitt liv ägt nån satans jävla butik.
”Mickes? Vad är det? Är det nåt man kan äta?”
Hur mycket jag än försökte vifta bort dom flaxade svarta, dystra tankar ideligen runt mig.
”Vad var det för bra med det här? Hur kunde jag vara så löjligt naiv att tro att det skulle funka med en skivaffär på sexfiliga Långholmsgatan i Hornstull?”
Visst fanns det ljusglimtar i tillvaron även då, allt var inte misär, men ofta ville jag bara gå därifrån och glömma att jag en gång hade satt igång eländet.
För det mesta var jag rejält nertryckt i skorna när jag på kvällen knallade hem över Västerbron efter ytterligare en dag med åttahundra spänn i dagskassa. ”Varifrån fick jag den här bisarra idéen att just jag skulle öppna en egen butik?”

Nej – vintern 1997 var inte någon av de större perioderna i mitt liv, den första tiden på Mickes kändes riktigt grisig.

Alltså, tror man att det bara är att öppna en skiv- och seriebörs – så där från en dag till en annan – och sen med en cool uppsyn sätta sig ner bakom disken, lyssna på favoritmusik, göra upp listor med stammisarna på tidernas bästa album och dagarna igenom socialisera med andra musiknördar, ja då har man givetvis rätt. För det gör man – ibland…Alla övriga timmar är diametralt annorlunda.
Hyra och andra fasta utgifter ska betalas punktligt en gång i månaden, gör man inte det är man snabbt rökt. ”Sysslorna” jag listade ovantill hjälper inte till att lätta ett gram på det oket – tvärtom, de snor bara tid och fokus från det som egentligen måste göras.
Grinigt nog är det också som allra svårast precis i början när man startar eget. Direkt efter att man slagit upp portarna till sitt eget har man ett par rejält tunga faktorer emot sig som ideligen sätter krokben för ens storslagna planer.
Alla de skivnördar som frekventerar Stockholms börsar för att tömma sina plånböcker kände ju inte från dag ett till att det öppnat ett nytt hak i Hornstull. Dagar i januari med snöoväder utanför kunde det lätt vara tomt inne i butiken en timma i sträck.
Nyfikna flanörer och de få som ändå hade upptäckt Mickes ramlade in i en halvtom butik. Som jag skrev i ett tidigare kapitel hade jag, om jag velat, kunnat smälla upp ett pingisbord i mitten av butiken och kört rundpingis med de få kunder som letade sig in till mig.
Folk som ville lätta på kassar och kartonger med skivor och tidningar dök såklart upp stup i kvarten men mycket som erbjöds låg under loppis-nivå. Bra grejer letade sig visserligen också in,men att köpa in allt som var säljbart räckte inte de magra dagskassorna till, även om jag gjorde tappra försök att göra så gott jag kunde…
Att köpa in ”rätt” saker och att sätta adekvat pris på varenda liten pryl är en annan knepig historia. Jag blev snabbt varse att det som jag i min enfald hade fått för mig att ingen vettig människa längre lyssnade på kunde vara till och med hetare 1997 än när det kom 1982. Prisbilden ute i butiken blev därefter – det jag gillade var dyrt och tvärtom. Rätt skevt alltså.
Men tack gode Gud för att du begåvade oss människor med förmågan att lära oss av våra misstag. Att låta en vinyl med Joy Division få en prislapp på tio spänn på sig för att jag tycker att de är olyssbara är ju inte en strategi som håller i längden om man vill sitta kvar på stolen bakom disken.
I några få ord:
Ganska få visste vintern -97 om att Mickes existerade, butiken var tämligen tom på prylar, många kom in för att sälja men jag hade inte pengar att köpa in allt bra jag blev erbjuden och jag var inte ens hälften så bra på det jag höll på med som jag fåfängt hade inbillat mig.
Frågan jag ställde mig själv då var om det skulle bli så mycket bättre.
Nej – även om det fanns enstaka dagar vintern -97 då det kändes rätt okej så tog det oftast emot. Rejält dessutom.

Och som jag hade drömt om det här – som jag sett fram mitt eget lilla hål i väggen. Det första halvåret hade visserligen börjat skapligt, men efter nyår blev det för var dag som gick mer eller mindre som en golgatavandring.
Där satt jag begravd i ett under långa stunder tomt hak på en bullrig huvudgata och fick knappt in pengar till att betala hyran hemma
Jag lovar – roligare kan man ha det.

Negativa tankar började långsamt krypa in under skinnet på mig. Givetvis hade lokalen jag tagit över stått tom av den logiskt solklara anledningen att ingen vettig människa ville ha en butik här, av samma skäl som en gång Peter på Hundörat hade flyttat härifrån. Det var väl bara en tjockskalle som jag som inte fattade det.
Och så allt udda som jag i min dårskap la ut i rea-backarna för en tia som flinande, skadeglada kunder kom och fyndade av.
Jag höll nog på att bli en riktig snackis på stan. ”Idioten som inte vet ett skit om vad han håller på med”.
Frustrationen gick så långt att jag på allvar började överväga att kasta in handduken.
Då jag inte hade investerat några större pengar projektet kunde jag ganska enkelt lämna skutan. Inte den utveckling jag tänkt mig kort innan, men jag fick väl i framtiden titta tillbaka på den korta lilla festen som en erfarenhet. Livet går upp, det går ner, och det skulle nog gå upp en gång till. Jag hade precis fyllt fyrtioett – mänskligt att döma hade jag halva livet kvar framför mig.
Fast å andra sidan – nog skulle det väl vara riktigt surt – skulle jag verkligen bara kasta allt i sjön så snabbt när jag ändå kommit så här långt? Lite mer tid än så här borde jag kanske ge min skapelse. Den gamla klyschan att Rom inte byggdes på en dag borde väl även gälla skivbörsar…
Men ändå – att harva på som jag just då gjorde för inga pengar alls var det ju ingen som tackade mig för.
Jodå – det var många tankar som snurrade runt däruppe senvintern -97.

Så en dag runt slutet av mars gjorde jag under morgonpromenaden över Västerbron till slut upp en pakt med mig själv:
Om det i dag inte blir en kassa på över en tusenlapp så är festen över. Då har jag bitit i det sura för sista gången. I så fall kontaktar i morgon omgående en mäklare och rear ut allt tills någon befriar mig från fyraårskontraktet som ligger som en slaghök över mig.
Men – om jag skulle klättra över tusenlappen – i så fall skulle jag fortsätta in till döden eller konkursen.
Inne i mitt huvud skakade jag hand med mig själv om den utmaningen. Så fick det bli.
Nu blev det verkligen vinna eller försvinna. Vinna en butik eller försvinna över bron tillbaka till Kungsholmen.
Just då så kändes de två alternativen som jämngoda – eller ska jag säga lika bittra.
Sitta kvar i kulan och räkna femtioöringar eller smita iväg med svansen mellan benen var ju också ett sätt att se på det hela…

Hur gick det då?
Tja, sådär. 800 hade ändå ramlat in runt halv fem så prognosen för ett lakan var ganska god. Det hade kommit in ytterligare en hundring vid halv sex så det såg ut som att verksamheten skulle klara sig. En hunka till bara innan stängning så skulle jag slippa ringa mäklaren.
Några personer till gled in under den kommande halvtimmen så att, ja, vid sex var jag uppe i – tro det eller ej – 995.
Vilken annan dag som helst skulle resten ha varit en formsak, för en femma till från sex och framåt är ju ingenting.
Nu var det här tyvärr inte vilken dag som helst – för där, där tog det stopp.
Det hände absolut ingenting efter klockan sex.
Noll.
Det fanns inget snöoväder utanför att skylla på. Tvärtom – det var så bra förhållanden som man kan förvänta sig en sen marseftermiddag. Genom skyltfönstret kunde jag se folk som promenerade förbi på väg hem från jobbet, men knappt nån tog sig in till mig. De få som gjorde det gled runt ett tag i butiken, men…ingen köpte något.
Förutsättningarna låg ändå kvar – under tvåsiffrigt vid bomning så var butikens saga över.
Långsamt kom en känsla över mig av att det här kanske var förutbestämt. Kanske hade en högre instans läst mina tankar, tyckt att det nog var bäst för mig att lägga ner i tid innan skadan skulle bli för stor och gjorde med övernaturliga tjuvtricks vad som fanns i dess makt för att skrämma bort handlande folk just den kvällen från butiken. Allt bara för att jag skulle göra slag i saken och packa mig iväg från Hornstull.
Kanske var det precis så det låg till, för vad annat skulle kunna förklara att det med fem (5) kronor kvar gått totalt grus i maskineriet? Fem kronor – det skulle ju räcka med två Fantomen-tidningar från lådan på gatan.
Men…nej, inget hände.
Tja, här kunde jag ju ha böjt min nacke och accepterat mitt öde, men jag blev istället bara provocerad. Vad var det här för stil och stå och reta mig med en diff på en femma. Hade kassan slutat på en femhundring hade jag tagit det som en man och samma kväll börjat måla
Skulle jag – efter allt slit och alla märkliga tillfälligheter som till slut ledde mig hit bara slänga allt i närmaste papperskorg?
Där stod jag bakom disken och kom på mig själv med att tycka att det här med den här butiken ändå var helt okej.
Jodå, kom jag bara förbi tröskeln idag så skulle kavla upp ärmarna än mer än vad jag gjort tidigare. Här skulle inget öda få bryta in och bestämma vad jag ska göra med mitt liv.
Aldrig!
Som genom ett trollslag hade alla tvivel jag kort innan haft om verksamheten blåst bort som såpbubblor på Långholmsgatans trottoar en blåsig vårdag.
Jodå, när saker och ting sätts på sin spets så kommer man för det mesta på vad det är man egentligen vill.
Men – vad jag än tyckte, det verkade inte bättre än att det skulle bli att hissa vit flagg ändå till slut – vad jag än ansåg om ödet, universum och planeters lekande med mitt liv så var fattades fortfarande de där förargliga fem kronorna till den magiska gränsen.
Som om det inte var nog med att det inte rasslade in några pengar, det var rejält tråkigt också att sitta ensam och övergiven i min bedrövelse.

Runt åtta släntrade dock Oskar in, ja det gjorde han ju varje kväll så det var inte så konstigt. Men – då fick jag åtminstone lite sällskap.
Den tio-årige Oscar hade redan under den första veckan blivit butikens egen lilla maskot. En tvärhand hög kom han redan från start varje dag in i butiken – först på lunchrasten sen direkt efter plugget. Alltid klädd i en klockren hårdrocksutstyrsel – svart skinnjacka, scarf, randig tröja,jeans och ett par boots.
Tyst och mycket fokuserat plöjde han sig varje dag tankfullt igenom hela butikens sortiment.
Om och om igen.
Det dröjde inte länge innan jag började fråga Oscar om hjälp. Sökte någon efter en speciell skiva och jag var osäker på om den fanns därute frågade jag Oscar.
Han visste alltid.
Något som snabbt kom att bli en klassiker är telefonsamtalen som lika regelbundet som en naturlag kom runt halvnio på kvällen – ”Hej! Det är Helen, Oscars mamma. Jo, om Oscar är där så säg åt honom att han ska komma hem nu. Han ska gå och lägga sig snart.”
Av naturliga skäl var det inte ofta som Oscar köpte något. Oftast bytte han in något men ibland hade han fått en slant och då kunde det bli en billig cd eller några tiokronors LP-skivor. När det hände var det nästan alltid hårdrock typ Thin Lizzy, Kiss eller AC/DC. Men…det var sällan som det köptes något.
Oscar blev ändå snabbt som en del av inredningen på Mickes. Han var i stort sett alltid där – tyst, nyfiket undersökande, nästan som förtrollad av allt som fanns i butiken. Oscar var ständigt närvarande men han tog aldrig plats och hans sällskap var något jag direkt var bekväm med.

Så även den här gången. Tyst och i sin egen lilla värld gick Oscar omkring och tittade förtrollad i backar och lådor samtidigt som jag lyssnade på någon platta och prismärkte skivor som skulle ut i butiken – om det nu var någon poäng med det, det var ju tydligen meningen att jag dan därpå skulle lägga ner.

Men så hände det.
Efter runt tjugo minuters bläddrande traskade Oscar försynt fram till disken. Jag tittade upp från mitt plock för att fråga vad han undrade över.
Men det var ingenting alls som Oscar tänkte fråga om. Ingenting alls. Istället stod han där lugnt och tålmodigt framför mig med en tiokronors-LP i handen, tyvärr minns jag inte vilken – men viktigast av allt var det som Oscar höll i den andra handen.
En tiokrona.
Lugnt, som om det inte hade någon betydelse alls i den här världen, sträckte Oscar fram sin slant till mig.
Jaha. Oscar ville alltså köpa en platta, en platta som kostade – tio kronor.
Jag tog emot myntet och slog med ödesmättade rörelser in tio kronor i kassaapparaten.
Utan att avvakta en sekund gjorde jag en x-utslagning – och jodå, jag hade inte räknat fel, på kvittot stod det 1.005.
995 plus 10 blir fortfarande 1.005.
I klarspråk – jag var över tusenlappen, butiken skulle fortleva!

Med det så var dagens uppgift till fullo uppfylld. Lika snabbt som x-kvittot gjorde jag halvt euforiskt ett dagsutslag, klistrade in dagens kvitton i pärmen, skickade hem Oscar, packade ihop, låste dörren och gav mig iväg hem. Den kvällen var hela mitt väsen så fylld av optimism under knallandes över Västerbron att jag nästan svävade över asfalten.
Och allt detta för bara en enda ynka liten tiokrona.

Men – självklart – även utan Oskars guldpeng så hade jag inte lagt ner butiken. Jag hade nog bara knytit nävarna än hårdare i jackfickorna under promenaden hem över och mumlat något om att ”jamen då får det bli desto bättre i morgon då…”.
Den där lilla tiokronan blev ändå som ett gigantiskt omen från ovan. Det kändes som att det nu bara var bara att blicka framåt.
Vackert, poetiskt och helt underbart.

Det lustiga är faktiskt att just efter den kvällen skedde ett klart trendbrott. Dagar med kassor under tusenlappen var plötsligt ett minne blott. Även när det var riktigt jävligt landade jag likt förbannat strax ovanför. Först några år senare, en vinterdag när Stockholm drabbades av total snökatastrof, blev det återigen en dag med en kassa på strax under tusenlappen.
En gång på tjugo år sen dess alltså.
Magiskt.
Och det var Oscars tiokrona som förlöste allting.

Och Oscar – jodå, det är samme Oscar som idag inte längre är en tvärhand hög utan drygt en och nittio lång, som jobbar hos mig i butiken och som har gjort det i så många år att jag faktiskt inte ens minns när det var han började.
Och han kan fortfarande sortimentet bättre än vad undertecknad kan…

Popularity: 5% [?]

Permalink