03.25.17

Kapitel 25 December 1999 – En mysig lördagskväll i butiken

Posted in Boken, Min blogg at 12:52 f m

En lördagkväll vintern 1999 skissade jag på att efter stängning med Galina hälsa på Diana och Pelle, två gamla kompisar till mig som bor ute i Farsta.
Eftersom att vi skulle iväg rätt sent kändes en tvåhundring på taxi dit som okej lagda stålar. En kvart med taxi eller tre kvart med tunnelbana och buss. Nja – den halvtimman var nog värd sina kronor.
Prick tio hade jag sagt att vi skulle åka, klockan började närma sig och det var dags att plocka ihop. Så när som på en kund var butiken tom men så fort jag var klar var det bara att skicka ut honom och låsa dörren. Trodde jag ja…

Jag satte i gång. In med lådorna och bänken från gatan under det vanliga slamrandet, efter det slå ut kassan med smattrandet från kvittoframbläddraren, efter det räkna pengarna och till sist släcka lamporna i rummet längst in samt i korridoren. Det var bara lysrören i stora rummet som fortfarande lyste.
Med allt klart lyfte jag luren och beställde en taxi.
Bilen kom glidande efter någon minut och Galina gick i förväg och satte sig i baksätet. Jag gick fram för att släcka i taket och sa lite försynt till den kvarvarande kunden: “Ja, som du märker så ska vi stänga nu. Taxin därute väntar på oss. Välkommen tillbaka en annan dag.”
En normalt funtad människa skulle i hans läge nog säga typ – ”Javisst! Då går jag nu. Ha en trevlig lördagkväll!”.
Riktigt så blev det inte den här gången.
Ett både förvånat och lätt förvirrat ansikte upp tittade upp från skivbacken som han höll på att bläddra i.
”Va? Stänger du NU?”
Det här var en kille runt trettio, välfriserad ochordinärt klädd – inget hos honom skulle kunna röja något utöver den vanliga mainstream-fåran.
Men – uppenbarligen hade han inte alls noterat att jag under den sista kvarten plockat in allt från gatan, släckt nästan alla lampor, slagit ut kassan och ringt efter en taxi.
Han hade nog heller inte reflekterat på att klockan faktiskt var tio – en lördagkväll. Uppenbarligen hade han stått och bläddrat bland LP-skivorna helt innesluten i sin egen värld, men hur i alla hög- och långsinta han kunde missa att vi höll på att stänga kändes svårt att greppa. En stor bänk och sex backar LP-skivor baxar man ju inte in från gatan utan att det märks kan man tycka.
Men men – det var hans problem. Det fick bli att komma tillbaks en annan dag.
“Japp, helt rätt. Vi stänger nu. Klockan är tio, taxin du ser därute väntar bara på att jag ska komma och sätta mig!”
“VA? Men…men, jag ska ju handla ju!!” kom det med lätt panik i hans röst.
Suck…
“Okej…men snabba på då!” sa jag med forcerad röst.

Mannen började snurra runt mellan backarna med en lätt förvirrad uppsyn. Efter ett par sekunder tog han sig upp de två trappstegen till korridoren och gick sen in i jazz-rummet. Märkbart stressad kom han snabbt tillbaka.
“Men…några av skivorna jag ska ha la jag ifrån mig i rummet därinne, men du har ju släckt lampan!!” Hans röst var en blandning av djup förtvivlan och vädjande.
Jag suckade djupt. Hur svårt kan det bli…?
“Jaja, okej…då tänder jag igen, men låt det gå undan!” väste jag med illa dold irritation. ”Taxin väntar på mig.”
Jag tände och killen knallade in…och det gick ett par minuter utan att det hände nånting. Han verkade ha växt fast därinne.
Jag ropade att han fick komma ner nu, men utan resultat.
Här började jag tappa tålamodet rejält. Jag tog ett par snabba kliv upp i korridoren och gick in i jazzrummet.
“Men vad håller du på med härinne? Är du inte klar nån gång?”, ropade jag.
“Men – skivorna jag skulle köpa, dom låg ju här ju – men nu kan jag inte hitta dom!!”
Suck igen…
Jaha – plattorna som jag sett skräpa på några backar i jazz-rummet och som jag alldeles innan ställt tillbaka där de skulle vara, det var alltså han som hade lagt dem där och sen gått därifrån. Jaha…Jaja, sånt kan ju rimligtvis hända om man lämnar ifrån sig skivor man kanske ska köpa i ett rum och sen går vidare till ett annat.
Killen verkade helt förtvivlad, men vad kunde jag göra åt det just då? Ibland går saker i tillvaron åt skogen bara, tyvärr är det så. När han sen själv inte kom ihåg vilka skivor han lagt i sin bunt så blev läget inte lättare…
“Men så här” sa jag sammanbitet. ”Du får faktiskt komma tillbaka hit i morgon och fortsätta leta, skivorna springer inte iväg nu i natt. Saken är att jag ska gå NU!!!”
“Jaja, jag förstår! Men…ja…men då tar jag dom här i alla fall…eller…jo…Men, jag vet inte…den här är nog lite för dyr…eller, öh…jo…Inte dom här…så att…Okej, dom här tar jag!”
Han visade med nöjd min upp fyra LP-skivor.
”Okej, och dom här ska du alltså ha?” frågade jag uppfordrande.
”Öh…ja, jag tror det…eller…Jo…jo dom ska jag ha.”
Nu hade mitt missnöje gått över i ren ilska. Resolut slet jag åt mig plattorna ur händerna på honom och släckte lampan, gick ut i stora rummet, släckte lamporna där också och under bestämda kliv mot kassan började jag plussa ihop hur mycket han skulle betala.
Allt medans taxametern bara fortsatte att ticka inne i taxin som stod och väntade på gatan…

“Tvåhundrafem kronor tack” pressade jag rejält irriterat fram i mörkret med vetskapen om att taxametern i bilen låg ungefär där.
Här – här kunde allt ändå ha slutat i någon form av fridens tecken, men inte med den här killen i en av huvudrollerna. Det fanns ett ess kvar i bakfickan att plocka fram.
Precis när han tog upp plånboken tittade han upp mot mig med ett skevt litet leende och en ”käck” ögonblinkning för att utstråla lite “wheelin’ and dealin’”. Med en självtillit som det rann över av klämde han ur sig en fras som fick mig att nästan ramla baklänges.
“Give me an offer I can’t refuse!”
Alltså – karlen som vid det här laget efter stängning kostat mig fem minuter av min lediga lördagskväll och fem minuter av en tickande taxi-taxameter tror sig vara i ett läge att börja pruta.
Kokande av ilska men med uppbjudande av vad jag hade av självbehärskning så pressade jag fram:
“Självklart! Vi säger tvåhundra jämnt!″, för att tok-markera att – nej, nån bra sits till att snacka ner något pris befann han sig inte i.
Alltså – hade han bara lagt sig platt här hade allt ändå kunnat sluta på ett hyfsat civiliserat sätt – men icke då. Killen spände bågen han släpade på än hårdare.
“VA!!!” exploderade han. ”Inte mer rabatt än så!?” Ja, han lät rent utsagt nästan förbannad.
Då gick det inte längre, den sista fördämningen brast för mig. Jag tog upp kassen med skivorna i och slängde dom med full kraft över hela butiken rakt in i väggen på andra sidan och skrek:
“Men vill du inte ens betala – dra då åt h-e!!! Ut härifrån, tjockskalle!”
Och jodå – ut flög han som om jag hade haft en dubbelpipig bössa i handen. Bara någon sekund senare flög jag också ut men bara för att i ilfart låsa dörren och sen kasta mig in i taxin – nu skulle vi iväg.
Bilen hann dock inte ens starta innan jag hörde att det var någon som intensivt knackade på bilrutan.
Vem kunde det vara då?
Jodå, det var han igen…Jag vevade ner rutan för att få höra vilka nya dårskaper han hade hittat på.
“Jag glömde min mobil där inne! Du måste öppna dörren, jag måste ha den!”
Hade han låtit panikslagen innan så var det inget mot hur det var nu. Han närmade sig nog ett upplösningstillstånd.
För egen del började jag tro att jag höll på att utsättas för nån form av straff från ovan för synder från förr. Släpigt och mödosamt gick jag demonstrativt ut ur bilen. Utan ett ord och utan att ge killen ens ett kort litet ögonkast klev jag fram till dörren, låste upp och släppte in min plågoande. En bit in i lokalen hittade han sin mobil på en av de skivbackar han nyss bläddrat i.
Även där kunde allt ha ebbat ut lugnt och stilla – men inte ens där var det slut.
Och den här gången var det faktiskt jag som var boven i dramat.
I ett djävulskt infall skrek jag in i öppningen, innan killen kommit fram till dörren, att om han nu älskade så mycket att vara inne i min butik så kunde han väl stanna därinne! Blixtsnabbt smällde jag igen och vred om nyckeln.
På en halv sekund fattade killen vad som hänt och slängde sig mot dörren för att komma ut. Jag väntade i ungefär fem sekunder, sen låste jag upp. De första sekunderna höll jag ändå i handtaget sen släppte jag och dörren for upp. Ut genom den upplåsta dörren flög han…igen! Men inte nog med det – killen som verkade ha hamnat i mindre panikpsykos rusade rakt emot mig och började överösa mig med knytnävsslag. Eftersom han inte var mer än ungefär 1.65 cm lång så var det inte alltför svårt för mig att hålla honom på en armslängds avstånd, han fick nog inte in ett enda slag. Galina som hade suttit i taxin och sett hela skådespelet slet dock upp bildörren och skrek hysteriskt åt mig att sluta!
Jaha, skulle jag sluta?
På bara några sekunder bildades det på trottoaren en mindre folksamling som, med all rätt, undrade vad i hela ångermanland det hela rörde sig om. Som tur var tog killens energiska vevande ganska snabbt ut sin rätt. Slagen upphörde när han inte orkade mer och jag lyckades till sist lugna ner honom.
Tungt flåsande och märkbart förkrossad över hur den till en början så mysiga lördagskvällen i den charmiga lilla skivbutiken helt hade kantrat såg han närmast ut som en våt trasa. Med ens tyckte jag faktiskt riktigt synd om honom. Mitt svarta skämt med att låsa dörren upplevde han nog som ruggigt obehagligt. Där gick jag nog rejält för långt.
För att inte bara lämna killen och scenen vi hade hamnat i i detta miserabla tillstånd och för att istället hyfsa till avslutningen på den sorgliga historien tog jag ett snabbt beslut.
Jag plockade fram nycklarna och öppnade dörren, sa åt killen att komma in, plockade rätt på påsen och sa att han kunde få allt för 150 kronor. Han såg riktigt lättad ut och tackade faktiskt hjärtligt för min vänlighet. Ute på gatan skakade vi hand och jag bad upprepade gånger om ursäkt för att jag brusat upp.
Sen gick han längs Långholmsgatan ner mot tunnelbanan med sin skivpåse och för allra sista gången den kvällen så låstes dörren. Jag och Galina klev in i taxin som äntligen kunde åka iväg.
Taxinotan blev skapligt saftig men även den här gången blev det en riktigt besynnerlig historia som kommit att berättas ett antal gånger under åren som följt.
Men…den tilltufsade killen, han såg jag aldrig mer i butiken.

Popularity: 24% [?]

03.15.17

Kapitel 18 – Juni 1997 Pandora

Posted in Min blogg at 1:25 e m

Drömmar i vaket tillstånd kan ofta vara lätt vrickade. Ibland kan det räcka med något så vardagligt som att ta rulltrappan upp från tunnelbaneperrongen och titta på alla de som samtidigt åker ner för att dagdrömmeriet ska börja skena iväg. Sånt drömmande följer ändå för det mesta nån röd tråd – de vi har i sömnen, kan dock skruvas till bortom allt rimligt sans och vett.
En nattlig dröm jag hade runt ett halvår efter öppnandet av butiken blev en rejäl huvudkliare. Den var faktiskt inte alls speciellt surrealistisk, tvärtom väldigt jordnära och konkret. Det som var så vrickat var att den alls dök upp.
Så här gestaltade den sig.
I drömmen var allt precis som vanligt. Jag hade min butik, jag bodde i Kristineberg som jag då gjorde och det var precis samma människor runt om mig som vanligt. Inget annorlunda alls utöver det vardagliga utom på en punkt, och det är här grubblerierna kommer – i drömmen hade jag ett fast förhållande med Pandora.
”Men vänta nu”, säger ni kanske. ”Pandora – var inte det den där Eurodance-artisten från Västerås som blev megastjärna i Japan för att sen som gumman i lådan dyka upp i Melodifestivalen någon gång i mitten på förra decenniet?”
Jo, just hon, den Pandora – henne drömde jag att jag var ihop med. Pandora dök dock aldrig upp i själva drömmen, det var bara ett outtalat faktum att vi hade ett förhållande. Allt övrigt var helt vardagligt och hade ingenting med henne att göra förutom att vi hade ett förhållande hon och jag. Punkt slut.

Någonstans där vaknade jag till. Klockan var runt fyra, fem på natten, och rejält sömndrucken tänkte jag att det var en minst sagt udda dröm jag haft.
För Pandora…? Säkert en drömtjej för många men jag hade då aldrig tänkt på henne på annat sätt än som artist, och knappt då heller. Egentligen visste jag ingenting om henne. Att jag då på nätterna skulle ligga och drömma om att ha nåt förhållande med henne verkade bara helt mysko.
Men konstigare saker än så kan ju dyka upp i skallen under sömnen, det har hänt förut och kommer att göra det igen.
Jag la därför inte alltför mycket funderingar på saken utan kurade ihop under täcket och snart var jag nere i sömnens rike igen.
Och då hände det udda – samma dröm dök upp en gång till.
Identisk handling – jag traskar omkring i min vardag och i den är jag Pandoras kille. Inte heller här var hon närvarande.
Men vad var det här? Jag hade ju aldrig ägnat den här människan Pandora en tanke utanför jobbets väggar, varför skulle hon då dyka upp i mina drömmar som min tjej – vid två olika tillfällen under samma natt? Samma manus vid båda tillfällen också – ingen Pandora med i själva handlingen, vi var ihop bara.
Redan första gången jag vaknade upp hade jag tyckt att det var märkligt, den andra gången blev jag riktigt brydd.
Jag ihop med Pandora? Varför denna dröm om en människa jag aldrig ägnat ens en tanke åt utöver att nån gång ha hört henne på radion och sålt hennes plattor i butiken?
Det där kändes faktiskt rätt skumt.

Båda drömmarna hade varit knivskarpa och även om inget spektakulärt hände mindes jag morgonen därpå fortfarande det mesta.
Trots det småflinade jag mest åt mina nattliga fantasier när jag lite senare tog min sedvanliga promenix från Kristineberg bort mot butiken.
Försommarspromenaden med sin oslagbara utsikt från Västerbron kom också att ge mig en stor dos av helt andra sinnesintryck. Efter kröken på bron, när man kan se Hornstull några hundra meter längre fram, låg fokus på betydligt mer jordnära saker. Kort senare skulle affären öppnas, en ny lång arbetsdag hägrade och verkligheten tog effektivt kommandot över tankar och funderingar. Pandora hade redan försvunnit ut i samma dimma som hon några timmar av okänd anledning klivit in från.

Väl framme låste jag upp, larmade av och tände lyset. Efter att ha slängt ner växeln i kassan var det bara att vänta på att allt skulle sparka igång.
Dagens första besök är väldigt ofta någon som vill sälja skivor, så även denna försommardag. Det var min granne från porten bredvid, radioprofilen Kalle Dernulf, som klampade in med en kasse CD-skivor han ville göra sig av med. Kalle var mitt uppe i att färdigställa ett program så han bad mig gå igenom innehållet i lugn och ro. Så fort han var klar skulle han komma tillbaka.

Kalle Dernulf ja. Just då var han en av landets mest kända radiopratare. Skivbolagen skickade följdaktligen ofta gratisplattor till honom med förhoppningen att Kalle skulle spela deras artister i hans program. 1997 kunde han i brevlådan hitta plattor med Di Leva, Dilba, Weeping Willows eller Peter LeMarc. Senaste Dylan, Stones, Paul McCartney eller nån hip-hopsamling kunde också ha legat i Kalles kasse.
Det var dock inget av detta som befann sig högst upp i påsen, för där låg det en CD med – Pandora.
Jaha.
För att krydda det hela ordentligt var skivan även signerad.
”Tack Kalle för all hjälp! Kram! Pandora”

Men vad var det här? Det första jag gör under min arbetsdag är alltså att hålla i en signerad CD av samma människa som i drömmarna två gånger besökt mig under den gångna natten. Signeringen röjde också att hon var nära kompis med min granne…
Ok, nu ska man inte övertolka. Det är lätt att göra och det är inte bra alls. Men – det kändes ändå just då som att ett gäng poletter gjorde sitt bästa för att ramla ner på rätt ställe i nån vrå av min hjärna.
Alltså – först drömmer jag gång efter gång under natten om en för mig obekant kvinna, en kvart efter att jag morgonen därpå öppnat butiken förstår jag att min granne är nära vän med henne.
Jag tog ett djupt andetag. Gick det att missförstå?
Nej.
Det verkade inte bättre än att nån däruppe höll på att dra i några marionettrådar – och nu var jag ju bara tvungen att nysta i det här. Det här kunde bara inte vara en slump.
Samtidigt var det inte utan att jag började bli lite road av det hela. Pandora? Ja, när jag tänkte efter så – ja varför inte? Värre kunde det nog ha varit…

En timma senare var Kalle tillbaka. Pinsamt nog hade jag helt glömt bort det övriga i kassen. Spontant höftade jag till med något rimligt – en summa som Kalle verkade bli helt nöjd med.
Efter att ha skrivit på kvittot och han fått pengarna i handen gled Kalle mot dörren. Men nej då – så lätt skulle det inte gå. Jag var inte på långa vägar klar med honom.
”Kalle! Det var en grej till.”
Han vände sig om.
”Jaha…Vad då?”
”Jo – Pandora…”
”Pandora?”
”Ja – Pandora. Hur väl känner du henne?”
”Jag? Öh…inte alls.”
Men va? Stod han och ljög mig rakt upp i ögonen?
”Lägg av! Det gör du ju visst det!”
”Nää…Varför tror du det?” Ett skevt, klentroget leende började krusa Kalles läppar.
”Men kom igen nu! Titta här!”
I triumf visade jag upp plattan med hälsningen och signeringen på.
”Nej tok heller!” kontrade Kalle med ett än större smajl och en bestämd huvudskakning. ”Så där är det massor med artister som gör. De skriver en personlig hälsning till mig med förhoppningen om att jag bara därför ska spela just deras platta i mitt radioprogram. Nej – jag har aldrig träffat henne!”
Nähä…
Ja, där rasade det bygget ihop.
Rejält.

Kalle tyckte att ämnet därmed var uttömt, lade på ett sista leende och försvann sen ut genom den öppna dörren.
Och där stod jag och försökte återigen begripa vad som hänt.
Ordet antiklimax har sällan varit bättre för att beskriva en situation än vad det gjorde just då.

Det var dock inte många sekunder jag kunde lägga några tankar på den fadäsen – för in genom dörren dök en ny gubbe upp.
”Tjena! Haru lust å kolla in lite heta vax? Jag tror att jag har några riktiga godingar här i kassen. Var ska jag lägga upp dem?”
”Back on track” tänkte jag, ryckte på axlarna och tog mig an killens plattor.

Och så rullade det på i stort sett tills jag stängde.
Mitt i allting försökte jag ändå hålla lite tentakler ute. Skulle det dyka upp ett nytt tecken under dagens lopp. Helt förgäves, jag hittade inte en enda ny Pandora-tråd alls från det ögonblicket.
Inte den dan, heller inte dan därpå. Ja – faktiskt så dog hela Pandora-prylen i samma ögonblick som Kalle lämnade lokalen.

Nja – inte riktigt ändå. Drygt tjugo år senare, bara några dagar efter att jag skrivit ner den första delen av det här kapitlet, hade jag återigen en dröm där Pandora figurerade.
Scenariot var dock helt väsensskilt, den här gången hade vi inget förhållande och Pandora var nu med i själva handlingen. Allt snurrade kring en en presskonferens med en Pandora av i dag som summerade ihop sin tjugofem år långa karriär. Vid ett av borden satt jag som en av medias representanter.
Först på tur var en tjej som kom med en totalt ointressant fråga. Den följdes upp av en till fråga från någon annan i precis samma stil. Vad det handlade om minns jag inte, men det var i stil med ”föredrar du kjol framför byxor?” eller ”tycker du om glass?”.
Jag satt tyst och log självgott åt dilettanterna som skämde ut sig.
Ojojoj, tänkte jag, hur står tjejen ut? Vilket tålamod hon måste ha.
Jag tog fram papper och penna och började skriva ner ”riktiga” frågor i stil med: ”när bestämde du dig för att bli en världsstjärna?” eller ”vilken av dina skivor har sålt mest?”.
I min självgodhet såg jag framför mig hur Pandora med entusiasm skulle bemöta mina ”expert-frågor”.
Äntligen var så sista frågan i Kamratposten-anda avklarad och min tur var kommen.
Andäktigt började jag läsa den första frågan jag skrivit ner. Halvvägs in i första meningen insåg jag dock att något inte var som det skulle. Helt ignorerandes min närvaro reser Pandora sig upp från sin stol och samlar ihop sina saker. Utan några ceremonier går hon bara sin väg. Inte så mycket som en blick förärar hon mig.
Det sista bestående minnet var hennes blåklädda ryggtavla som hastigt avlägsnade sig från presskonferensen.
Och där stod jag med en näsa som räckte ända till Karesuando. Jag, med alla mina proffsfrågor, och Pandora bara går i väg utan att med den minsta lilla min visa att jag finns till.

Där vaknade jag – och med det uppvaknandet en stark känsla av att där så tågade också artisten Pandora för gott ut ur min tillvaro.
Meningen med alltihopa känns onekligen rätt knepig att greppa. Fanns det nån från början så rann allt ändå ut i något som mest liknade ett stort såll.
En sak tror jag mig ändå ana – det kommer aldrig att bli Pandora och jag.

Popularity: 1% [?]

03.12.17

LP-skivor av och med Elvis Presley #60. Good Time

Posted in Min blogg at 8:53 e m

Good Times var Elvis första ”nya” platta för 1974. Alla spår utom två kommer från inspelningarna i Stax-studion i december 1973. De två andra – Take Good Care Of Her och I’ve Got A Thing About You Baby – kommer från den mindre lyckade sessionen i samma studio ett halvår tidigare.

Good times – jo, det finns en del ”Good Times” att hitta på plattan, men med Elvis-mått mätt är den ändå inte mer än snäppet över medel.
Såklart, jämför man med de två studioplattorna från året innan, Elvis och Raised On Rock/For Ol’ Times Sake, hör man snabbt att det överlag är både bättre låtar och mer genomarbetad produktion på Good Times – faktum kvarstår ändå, det är en ojämn skiva som med bara lite eftertanke hade kunnat vara bättre.
Hade man vässat Good Times genom att skippa de tre, fyra svagaste korten och istället slängt in de starkaste låtarna från Promised Land – inspelad under samma session men utgiven ett år senare – hade man fått en kanonplatta fullt i klass med Elvis Country och That’s The Way It Is.
Nu gjorde man inte så, och det var kanske inte hela världen. Good Times blev ju ändå en helt okej skiva.

För oss svenska Elvis-fans är det här såklart en alldeles speciell platta. Vår egen Per-Erik Hallin är ju med och spelar piano på två låtar – I Got A Feeling och My Boy.
Mer om det längre ner.

Nu tittar vi på själva plattan!
*

GOOD TIMES
Utgiven på RCA i mars 1974

*
1) Take Good Care Of Her

Tyvärr, det här är nog ett av de tristaste öppningsspåren någonsin på en Elvis-LP, ja kanske det allra tristaste. Att RCA valde ut den här sega, avslagna, blodfattiga countryballaden som inledningslåt är svårbegripligt. Jämför gärna med de kommande studioplattornas dynamitöppningar – Promised Land, T-r-o-u-b-l-e och Hurt så förstår ni. Sämre val än det här har jag svårt att tänka mig.
Som nämnts i ingressen så är det här spåret taget från inspelningarna i juli året innan.
Take Good Care Of Her var 1961 en hit med Adam Wade. Elvis version hamnade som b-sida på I’ve Got A Thing About You Baby.

2) Loving Arms
Men här ramlar vi som tur är rakt in i ett av första sidans starkaste spår! Även Loving Arms som spåret innan en tillbakalutad countryballad men allt – och jag menar absolut allt – komposition, framförande, vitalitet och framförallt Elvis egen insats känns oerhört mycket bättre här.
Ska jag vara lite kritisk känns det som att det är aningens för mycket reverb på sången, den hade gärna kunnat vara lite längre fram i mixen.
Kort innan hade Loving Arms, skriven av Tom Jans, varit en mindre hit för Dobie Gray.

3) I Got A Feeling
Och här kommer något alldeles extra!
På I Got A Feeling får Elvis och hans gubbar till det som de krampaktigt försökte sig på i samma studio månaderna innan – en riktigt fin soulfunk-låt. I juli gick det åt skogen, här med Dennis Lindes fina komposition blir det helt lysande.
I Got A Feeling har ett sanslöst tryck i kompet låten igenom, när gänget på slutet dubblar takten så formligen kokar det i högtalarna. Här tycker jag att gänget röjer lika bra som de ofta gjorde under sjuttiotalets live-framträdanden. ”Pete” Hallin är med och spelar här på ett Wurlitzer-piano. Han kan höras i ena högtalaren med ett riktigt läckert solo efter 1.50.
Sången är lite lågt mixad och Elvis kan låta nästan lite överladdad – men känslan för vad man håller på med, skaparkraften och intensiteten i framförandet går absolut inte att ta miste.
I Got A Feeling är tveklöst bland det tyngsta och ösigaste Elvis gjorde under de sista femton åren av sin karriär.
Dennis Linde var även kompositören till 1972 års hit Burning Love.

4) If That Isn´t Love
Den religiösa If That Isnt’t Love har en minst sagt udda produktion. Pianot i inledningen låter som om det är inspelat från grannstudion intill och om Elvis varit nertonad i mixen på låtarna innan så är han det rejält här, vilket är synd då han gör ett bra framförande. Arrangemanget låter också luddigt och ofokuserat. Nej, låten lyfter aldrig utan ringlar sig mest fram.
If That Isnt’t Love låter mest som om gänget gör några trevande första försök på en ny låt, den känns mer som en halvtaskigt mixad demo än ett färdigt spår.
Inte dåligt men absolut inte bra.

5) She Wears My Ring
Trots en fin sånginsats kan man tycka att det borde vara under Elvis värdighet att ens fundera på skräp som det här. Märkligt nog var det hans egen idé att spela in She Wears My Ring – men det gör den inte en millimeter bättre.

En minst sagt ojämn första sida.
*

Sida 2

*
1) I´ve Got A Thing About You Baby

Även den här låten spelades in under sommarens session. Lustigt nog så är I’ve Got A Thing About You Baby på en nivå klart över det mesta som då spelades in och som sen hamnade på Raised On Rock.
Planen måste från början ha varit att spara den här utmärkta countryballaden som singel och att det är orsaken till att den inte kom med på LPn. Nu blev I’ve Got A Thing About You Baby både singel och albumspår på Good Times så lite förbryllande är det hursomhelst. Singeln peakade på plats 39 i USA och klättrade som bäst upp till nummer 33 i UK.

2) My Boy

Bland flera starka låtar är My Boy för mig ändå skivans främsta trumfkort. Här sitter allt precis som det ska – låten, arret, framförandet.
Det är lysande helt enkelt.
Den här pärlan kan jag lyssna på tusen gånger om – jag njuter lika mycket varje gång.
My Boy släpptes som singel – i USA gick den upp till plats 20 medans den i UK gick ända till femte plats.
Det engelskspråkiga originalet hade 1971 spelats in av skådespelaren Richard Harris.
En annan intressant poäng är att Elvis började köra My Boy på sina konserter redan ett år innan Stax-inspelningen, något som sällan eller aldrig förekom i Elvis-världen.
Och…Per-Erik spelar även på det här spåret…!

3) Spanish Eyes
Nej, Spanish Eyes är nog inte vad The King of Rock’n Roll skulle syssla med – om ni frågar mig. Visst, det är en dansant småtrevlig låt som ges ett oklanderligt framförande med ett läckert gitarrspel, men…nog fanns det väl annat som hade suttit väldigt mycket bättre här än Al Martinos lättviktiga hit från 1966.

4) Talk About The Good Times
Här är ännu ett av skivans bättre ögonblick.
Trots att den är skriven av countrystjärnan Jerry Reed så låter Talk About The Good Times låter mest som en snabbt framförd gospel.
Bandet drar på för president och fosterland och både piano och gitarr ges goda möjligheter att briljera, vilket de också gör.
Talk About The Good Times skrevs alltså av Jerry Reed, mannen bakom Guitar Man och US Male. På de inspelningarna var Reed med och spelade – något som han dock inte gör här.

5) Good Time Charlie’s Got The Blues
Danny O’Keefe skrev den här vemodiga, lätt bluesiga countrylåten i slutet av sextiotalet.
Elvis och bandet framför låten med den äran och det blir en fin och mycket värdig avslutning på den här skivan.

Även om Elvis session i Stax-studion i december 1973 var ljusår bättre än sommarens inspelningar i samma lokal så går det inte att släppa tanken på att LPn Good Times kunde ha blivit bättre. Riktigt bra låtar varvas med sånt som åtminstone jag mest bara kliar mig i huvudet inför.
En annan aspekt är att Elvis i studio runt mitten av sjuttiotalet var ganska tillbakalutad jämfört med hur han var på scen.
Liveframträdandena var i den här epoken oftast fenomenala, och det är lite synd att han sällan lyckades ta med sig det det till sina studioinspelningar. Här och var, som på I Got A Feeling, Talk About The Good Times och My Boy, hittar man den energi som konserterna ofta svämmade över av, men lite för ofta lunkar musiken på i något som är en bit från det som Elvis och hans band ofta exploderade i på scen.
Samma dag som Good Times släpptes så spelade man i Elvis hemstad in det som skulle bli nästa platta – Elvis As Recorded Live In Memphis. Där kan vi prata om dynamit…
Mer om den skivan inom kort.

Good Times var tyvärr försäljningsmässigt en ren katastrof. Plats 90 (!) på Billboardlistan var det sämsta resultatet någonsin för en ”icke-samling” under Elvis hela karriär. Orsaken till det var självfallet allt skräp som RCA och Camden under ett par år tok-dränerat marknaden med. Överstens strategi att konsekvent ge ut absolut allt som Elvis spelade in, helt oavhängigt kvalitet, den höll ett tag – men inte hur länge som helst. Camdens snudd på sinnesjukt sammansatta samlingar som serien ”Hits From His Movies” gjorde saken bara än värre.
Att omslaget var precis lika informativt, originellt och spännande som på de tio-femton senaste skivorna fullbordade bara katastrofen.
Hur tänkte man från bolagets sida?
Allt har ett pris och för Elvis och RCA kom det här. Det är bara tragiskt att den störste artisten någonsin hamnade i klorna på krafter som bara ville suga ut maximalt med pengar på så kort tid som möjligt. Långsiktigt tänk fanns bara inte.

Det tar ändå inte bort de kvaliteter som går att hitta på den här skivan. My Boy, I Got A Feeling, Talk About The Good Times, Good Times Charlie Got The Blues och Loving Arms är riktigt bra låtar – tyvärr drar ett par meningslösa bottennapp ner helhetsbilden rätt rejält.

Slutbetyg: en stark trea!

Popularity: 12% [?]

03.10.17

Den blå Arlabacken från båthuset på Värmdö

Posted in Bilder, Min blogg at 10:20 e m

Ibland blir det fel i tillvaron, så är det bara. Hur mycket man i efterhand sen än vänder och vrider på det som hände så är det bara att konstatera att det som först såg så lovande ut ändå slutade i en rejäl dikeskörning.
Jag utgår från att alla kan känna igen sig i det.
Ibland blir det ändå så dråpligt att det ofta, med den välkända titten i backspegeln, mer än väl var värt det sura pris som man först fick betala. Det jag ska berätta nu kostade butiken ett par tusenlappar men i slutändan blev det ändå en bra story som i långa loppet blev värd minst lika mycket bara den.

Händelsen ägde rum i butiken runt lunchtid en vardag vid vårkanten för en del år sedan.
Som vanligt hade ett par säljare dykt upp redan vid öppning med förhoppningen att bli av med sina kassar eller kartonger mot lite pengar. Runt tolv parkerade så en man på sextio plus sin BMW precis utanför och med pigga och spänstiga steg klev han in genom den öppna butiksdörren. Han hade en blick som röjde ett vaket intellekt och sett till det yttre verkade det vara en trevlig prick.
”Tjenare grabbar, jag har en back skivor här i bilen som jag skulle vilja bli av med för en billig penning. Har ni tid att kolla på den?” frågade han.
Självklart hade vi det och mannen gick och hämtade en blå Arlaback med cirka åttio/nittio plattor i som han ställde upp på disken.
”Jag håller på och röjer i mitt båthus på Värmdö så nu ryker mina LP-skivor efter fyrtio år!”

Nu gör jag en liten parentes.
Jag har under årens lopp i butiken sett oändliga varianter på skivsamlingar. Hur man förvarar sin samling kan även det skilja sig kraftigt åt från person till person, men påfallande ofta går det hand i hand med både hur starkt intresse man har för sitt samlande och vilken personlighetstyp man i grund och botten är.
Exempelvis kan en kille – det är nästan alltid en kille – som har en pedantiskt välsorterad skivsamling med tusentals minituiöst skötta plattor samtidigt ha ett bohemiskt boende med travar med disk i köket och underkläder utslängda på golvet i vardagsrummet.
Sådana killars samlingar innehåller ofta riktiga rökare och betingar nästan alltid tiotusentals kronor.
Sen har vi det diametralt motsatta – ett elegant och smakfullt möblerat hem med en helt osorterad skivsamling i en hylla någonstans längst ner. I värsta fall ligger själva plattorna på ett ställe och fodralen på ett annat.
Samlingar består i det här specifika fallet oftast av det som sålde mest på sin tid och som inte en käft frågar efter idag. Har man tur så finns en skiva på tjugo/trettio som är ens värd att fundera på att köpa in.
I samma ögonblick som Arlabacken ställdes på disken misstänkte jag att den här skivsamlingen tillhörde det senare alternativet. Mannens klädsel och stil, en BMW och ett båthus på Värmdö, allt pekade åt samma håll – även om musikintresset säkert funnits hade skivor nog aldrig varit särskilt prioriterat i hans tillvaro. Han var lite för gammal för Beatles och Stones också – risken för att det var en back med rent skräp i var överhängande.

Jodå, som jag misstänkte, längst fram stod en James Last med ett trasigt omslag – ingen bra start. Erfarna ögon såg snabbt på skivryggarna att fortsättningen inte såg värst mycket bättre ut.
Min filosofi i skivköparskrået är ändå den att man alltid ska vända på varje sten och titta noga, man vet aldrig vad man kan hitta där man minst anar det – var killen nu inne i butiken med sina skivor skulle vi självklart också kolla upp vad det var för något han släpat hit. Magkänslan sa ändå att chansen att hitta nåt av värde var ganska liten.

Nicklas satte igång med att plöja igenom backen.
”Ja, alltså…” förklarade mannen – ”de här skivorna har stått och skräpat i båthuset sen sjuttiotalet. Herregud, jag har inte spelat dom på över fyrtio år, men nu ska dom väck!”
”Hittar vi bara nåt av värde så är problemet löst” sa jag – utan att kanske tro på det själv.
”Alltså, så här är det killar, jag vill bara bli av med det här. Jag är inte dummare än att jag förstår att det här inte är mycket att ha. Vill ni betala nåt så gör det – annars kan ni bara behålla allt. Sälj det som går att sälja och släng resten.”
”Snart vet vi” sa jag, medveten om att vi nog var klara om en halvminut.

Medans Nicklas bläddrade igenom de slitna plattorna smygtittade jag över hans axel. Som jag hade haft på känn var det genomgående skivor som inte ens i nyskick skulle varit värda att ödsla prislappar på – Sax-party 16, Demis Roussos, James Last, osv. Decennier i ett båthus hade också gett både fuktskador och lätt mögel på omslag och innerpåsar. Nej, den här samlingen skulle efter en pliktskyldig genomgång helst ut ur butiken lika kvickt som den kommit in med ett artigt men bestämt ”Tack för titten!”

Nicklas jobbade på för att bli klar så fort som möjligt. Jaha…där hade vi en Flamingokvintetten med trasigt omslag och där en Streaplers. Men titta! – Jul Med Egon Kjerrman…men så…
…precis i slutet på backen när allt hopp var ute så dök den upp…
Den där skivan…
…den typ av platta som man ser kanske en gång under en livstid – i bästa fall.
Alltså – från absolut ingenstans så håller Nicklas i sina händer inte bara en raritet utan en riktig raritet. Visserligen var omslaget mögelangripet och själva skivan helt sönderspelad – likt förbannat rörde det sig om en mytomspunnen skiva som man mest bara kan drömma om att nån gång få se, än mindre äga.
Skivan var – håll i er nu – Would You Believe med den engelske singer/songwritern Billy Nichols.
Jaha, tänker ni nu – Billy vem och vilken platta då?
Oroa er inte, det är fullt förståeligt om ni inte vet vem Billy Nichols är, för de flesta är han en helt okänd artist. Då som idag. Det ligger i skivrariteters natur, de raraste plattorna är nästan alltid obskyra artisters mest obskyra alster.
Denne Billy Nichols spelade alltså 1968 in sin debutskiva som skivbolaget, efter att ha pressat upp hundra provexemplar, i sista stund beslöt sig för att inte ge ut. De hundra exemplaren nådde aldrig några butiker utan försvann någonstans, Gud vet var.
I samlarkretsar tittar dock ett ex fram runt en gång vartannat år, i nyskick har Would You Believe mer än en gång sålts för runt 100 000 kr…
Den engelska samlartidningen Record Collector hade för några år sen en artikel där de listade de 100 främsta skivrariteterna inom pop/rock. Billy Nichols platta Would You Believe hamnade då på plats fyra (4).

Vi fick knappt fram ett ord.
Hur hade denna englandspressade dunder-raritet letat sig ut till en Arlaback i ett båthus på Värmdö i början av sjuttiotalet för att sen ligga där i fyrtio år utan att någon hade en aning om att den befann sig där?
Vi fattade ingenting.
”Det här – det här är en jätteraritet”, pressade Nicklas fram.
Omsorgsfullt undersökte han omslag och innehåll. I det sorgliga skick skivan hade hamnat i hade värdet sjunkit dramatiskt men så sällsynt som den är så rörde det sig ändå om en bra slant. Efter två minuters övervägande var Nicklas klar.
”Så här – trots att fodralet är rejält fuktskadat och skivan nästan ospelbar så kan vi nog sälja plattan för 3500, du får 2500 av oss!” sa han.
”Va! Säger ni det!” Förvåningen i mannens röst var inte att ta miste på. I ett slag hade besöket tagit en helt oväntad u-sväng. ”Men…ja…det hade jag inte en aning om.”
Jo – han hade också svårt att hitta ord.
Rejält nyfikna började vi småpumpa båthus-killen på var och när han lagt vantarna på skivan – men självklart kom han inte ihåg det fyrtio år senare. Uppenbarligen tyckte han ändå att hela historien var riktigt fascinerande.
Gissa om vi också tyckte det!
Jag såg framför mig hur jag med stolthet skulle sätta upp skivan ovanför disken och att stammis efter stammis skulle komma in och gapa av förvåning över denna klenod.
”Va??? Har ni…va??? Har ni fått in Would You Believe med Billy Nichols!?”
Kanske skulle det bli en liten besvikelse när de på nära håll fick se skicket på skivan, men jag skulle ändå tills någon köpte den bildligen sväva över butiksgolvet av stolthet.
Allt tog dock en ny överraskande vändning.

”Jaha…fantastiskt…Tänk att det har legat en sån där klenod ute i mitt båthus i alla år!” suckade han. ”Det är ju helt sanslöst!”
Killen nästan bubblade över av entusiasm.
Men så tystnade han och sansade sig lite.
”Men grabbar, vet ni vad…” kom det lite tassande.
”Neej…” sa jag lätt frånvarande. Jag letade efter kvittensblock och penna, fem femhundringar hade jag redan lagt upp på disken. Jag skulle bara ha killens leg eller körkort och en signatur – sen skulle allt vara klart.
”Jo, alltså… om den här plattan är en sån raritet som ni säger…”
”Ja det kan du lita på att den är!” sa jag klämmigt med den självpåtagna auktoritetens självtillit.
”…då behåller jag den nog!”
”Öh…va…???” fick jag via en ryggradsreflex fram.
Vad sa han?
Både jag och Niklas stelnade till.
”Ja, det var ju inte för pengarna jag kom hit utan för att bli av med mitt bråte. Är det här en mega-raritet så kan jag lika gärna behålla den – som en kul grej”.

Jodå, våra hakor åkte ner till golvnivå. Karlen kommer alltså hit när han röjer ut sitt båthus och vill mer eller mindre skänka oss en back skivor, vi erbjuder honom mot alla odds 2500 för det han trodde var skräp – och då ångrar han sig…!
Jag och Nicklas tittade på varandra och vi skakade på våra huvuden. Helt otroligt.
”Visst, det är din skiva, du gör ju som du vill” sa jag och försökte hålla mina känslor i schack. ”Vill du behålla den så ska du ju göra det. Men, seriöst, du har fått ett klart bra bud, vi kommer knappt att tjäna någonting på det här.”
”Det här blev en riktigt kul grej för mig. Några pengar behöver jag inte nu, om jag gör jag det framöver kan jag väl sälja den då. Om tio år kanske den är värd det dubbla”, sa han med en ”käck” ögonblinkning.
Jag tog ett djupt andetag – jo…han menade allvar, det var bara att kapitulera. Vi kunde ju inte tvinga honom att sälja skivan. Att på något inställsamt sätt försöka övertala mannen att ändra sig skulle såklart även det bara vara pinsamt. Det var bara att släppa hela grejen.
Jag underströk att han kunde göra precis som han ville men betonade också att det gällde även oss – och vi ville inte stå med en Svarte Petter i skepnad av en Arlaback med osäljbara plattor. Den var han så illa tvungen att ta med sig om han valde att behålla Billy Nichols. Efter lite inledande protester som gick ut på att han ju kommit hit med avsikten att bli av med sina skivor förstod han att vi menade vad vi sa. Allt eller inget.
”Det är lugnt, grabbar. Ni har ändå gjort min dag i dag!”
Så mannen greppade tag i sin back och ut ur butiken genom den öppna dörren gled sen inte bara han utan även den mäktigaste raritet som någonsin har klämt sig in innanför Mickes fyra väggar, låt vara i ett uselt skick.
Kvar inne i butiken stod det två långa näsor och två avlånga ansikten som grubblade på om det som nyss skett kanske hade kunnat hanterats på ett lite bättre sätt.
För faktum är – hade vi sagt till killen att allt bara var skräp men att vi kunde slänga det åt honom ”för att vara hyggliga” så hade han nog bara blivit glad och tackat för hjälpen. Hade vi sagt en hundring hade han säkert blivit ännu gladare.
Nu sa vi som det var och titta hur det gick…
Men – ljuga ska man aldrig göra och istället för en sällsynt skiva som vi kunde sålt för ett par lakan så fick vi en dråplig historia att berätta. Värt kanske ännu mer…
Bäst som skedde alltså.
Fast visst sved det…en kvart åtminstone, sen kom nästa kille med nya skivor att dyka ner i.

Popularity: 8% [?]

03.03.17

Kapitel 12 – (november 1996) Hur det kommer sig att väggar och tak i butiken blev gula

Posted in Boken, Min blogg at 12:13 f m

Jag lovar, det är en smått bisarr känsla att vakna upp på morgonen, gnugga sig i ögonen, titta upp i taket och så med ett ryck komma på att – just det – inom inte alltför lång tid kommer man att stå bakom disken i sin egen butik. Och hur overkligt det än kan verka så är det just så det är. Det är ingen dröm som man precis vaknat upp från – det är sant.
Utan att nån gång ha haft på sig de galoscherna är det hart när omöjligt att sätta sig in i hur det kan snurra till uppe i ens huvud i ett sådant läge. All sätts ordentligt på sin spets under sådana förhållanden.
För mig så blandades huller om buller total eufori med becksvart ångest. Och för var dag som gick, ja nästan för var timme som gick, blev det bara värre och värre.
Visst, inget snack om att tanken på att äntligen ha ett eget hak var gränslöst häftig – samtidigt var jag livrädd intill sömnlöshet på nätterna över det som jag hade gett mig in på.
Jag hade alltså skrivit på för ett fyraårskontrakt. Det vill säga, skulle jag bli piskad att lägga av för att det inte funkade så hade jag likt förbannat åtagit mig att betala full hyra för lokalen tills jag hittade någon annan som ville ta över. En nog så tung ryggsäck att bära på i ett läge då man inte har en susning om hur det kommer att bli. Mitt lilla sparkapital var också på väg att ta slut och det i en takt som jag inte alls var bekväm med. Om vi – alltså jag och min kompis Tommy som innan start hjälpte mig med allt praktiskt – inte kunde få upp dörrarna till butiken illa kvickt skulle det rätt snart bli ganska svettigt.
Och vad visste jag – efter att jag väl öppnat kanske allt ändå skulle braka rakt åt helvete efter typ tre månader med en gruvlig konkurs som bästa minne?
Det enda jag kunde göra var att hoppas på att alla skräckvisioner skulle komma på skam, att tillräckligt med folk skulle leta sig till butiken och att allt, smidigt och smärtfritt, i slutändan skulle ordna upp sig.
Alternativet att det inte skulle göra det var å andra sidan inte speciellt roligt att se framför sig…
Inte undra på att tankarna for omkring däruppe.

Nåja, hade jag nu skrivit på det där kontraktet fanns väl inget annat att göra för mig än att peta gaspedalen i botten och få undan allt grovjobb så fort det bara gick och sen snabbt som fasiken sparka igång hela karusellen.
Bara att kavla upp ärmarna och köra alltså.
Först av allt skulle väggar och tak målas. Snyggt och fräscht ville jag ha det innan vi gick vidare med inredningen.
Färgen på väggarna hade jag bestämt på förhand. Visionen som jag såg framför mig var en butik – min egen butik – med snyggt målade kritvita väggar.
Ljust och fräscht – allt annat vore bara trams.
Väggarna skulle vara vita – punkt slut.
Det tyckte inte min hjälpreda Tommy.
”Vitt? Nänä – vitt det är för sjukhus och skolor, så ska vi inte ha det här på Mickes! Här ska det vara gult. Gula väggar och gult tak. Samma färg som på skylten utanför fattar du väl!”
Jaha, det var ju bara att kapitulera. Hade Tommy sagt en sak så visste jag att det inte var någon större mening att säga emot. Efter en halvminuts fåfänga protester mest för sakens skull, som för att markera att det ändå var jag som hade det avgörande ordet, så slängde jag in handduken.
”Gult? (suck) Okej då, det får väl bli gult då.”
Tur att jag gav med mig där kan man lugnt säga för just den gula färgen har med tiden blivit ett riktigt signum för Mickes. Skylten utanför är som Tommy påpekade gul och när vi sent omsider, efter typ femton år, började med påsar med eget tryck på blev det Mickesgult även där. Klart att väggarna och taket också skulle vara gula.
Så visst, Tommy hade rätt – igen, och det visste han. Den lurifaxen hade redan, säker på sin sak, varit i färgaffären tvärs över gatan och beställt några burkar.

Sent på eftermiddan två dar senare gjorde vi den sista dragningen med färgen på väggar och tak. Ja, vi och vi – Tommy rollade medans jag höll i stegen är nog en mer korrekt beskrivning av vad som hände.
När allt var klart bytte vi om och gick till pizzerian, som i dag är en wok, belägen även den tvärs över gatan. Vi beställde varsin pizza och något att dricka, efter det satte vi oss vid ett av borden vid fönstret. Snacket var förmodligen lite halvfokuserat kringsnack på hur vi skulle lägga upp jobbet de kommande dagarna. Mycket fanns kvar att göra – hitta inredning, prismärka ett par tusen plattor och tidningar och i så god ordning som möjligt kvickt som attan ställa ut dem i butiken. Medans vi pratade lät jag, som man brukar göra, förstrött blicken glida över den novemberkvällsindränkta Långholmsgatan. Allt var som det brukar vara vid den årstiden runt sex, sju. Mörkt, grått, regnigt, blött, halvdeppigt och allmänt småtrist. Mörkfärgade bilar körde i pölarna längs gatan och skvätte regnvatten upp på den redan blöta trottoaren.
Men så pang! – så var det som att jag fått en riktig örfil. Helt plötsligt så insåg jag hur bedövande vackert det var på andra sidan gatan.
Jag såg hur den mörka husfasaden kontrasterades på ett nästan trollskt sätt mot den bjärt nymålade gula färgen från butikens väggar och tak. Eftersom vi lämnat alla lysena i butiken tända var allt maximalt exponerat. Vid det laget fanns heller inget i den då tomma lokalen som kunde störa skenet från den rena, nästan skrikande gula färgen. Det var som om någon tryckt in en gigantisk guldtacka in i den mörka husfasaden.
Det var en mycket vacker syn.
Där och då, inne på pizzerian med höstmörkret och ett strilande novemberregn utanför, kände jag för allra första gången att det här nog skulle kunna bli bra. Riktigt bra till och med.
Alla de tvivel jag alldeles innan hade haft viskandes i öronen på mig – både stora och små – tystnade med ens och en stor överväldigande känsla kom över mig.
Helt black, utan inkomst och med ytterst osäkra framtidsutsikter satt jag alltså och stirrade ut i regnet – men nu med en nyvunnen insikt.
Det handlade inte om något fånigt som imperiedrömmar eller legendstatus utan bara om att det trots allt med tiden nog skulle bli rätt kul det här med affären…
…och det bara för att det lyste så fint från fönstren på andra sidan gatan.

Popularity: 16% [?]