Loading ...02.19.17
LP-skivor av och med Elvis Presley #58 – Raised On Rock / For Ol’ Times Sake
Sommaren 1973 började det bli panik på RCA-kontoret. Elvis hade inte varit i en skivstudio på över ett år, den senaste plattan ”Fool” bestående av blandat hopskrap av överblivet material hade sålt bedrövligt och nu var man tvungna att illa kvickt få ihop nytt bra material till ett kommande skivsläpp. Det fanns också ett kontrakt där Elvis hade förbundit sig att ge ut ett visst antal skivor per år så för första gången någonsin satte skivbolaget press på Presley.
”In i studion och spela in en ny skiva” löd den direkta ordern. Inte så lite motvilligt gick Elvis ändå sin uppdragsgivare till mötes.
Marty Lacker kom upp med förslaget att de den här gången skulle spela in i legendariska Stax som lägligt nog låg i Memphis – och så fick det bli. Studion bokades i sex dagar i hopp om att kunna åtstadkomma något i likhet med vad som hade gjorts vintern 1969 i American Sound Studio eller 1971 i Nashville. Men…där Elvis bara något år tidigare under samma tidsrymd hade spelat in 30-35 låtar där i stort sett allt var outstanding blev det den här gången inte ens tio – och knappt en enda av de nio som spelades in var vad man skulle kalla för direkt bra. Ordet katastrof låg nära till hands..
Orsak till att det blev så här fanns.
Elvis mådde definitivt inte bra i den här perioden, vare sig mentalt eller fysiskt, och han var egentligen inte alls intresserad av någon skivinspelning just då utan gjorde det mest bara för att han måste. På flera av spåren låter Elvis i stort sett helt ointresserad av det som han pysslar med. Låtmaterialet som erbjöds var också magrare än någonsin. Policyn att bara spela in låtar där man själva hade rättigheterna slog hårt mot slutresultatet den här gången.
Allt detta verkar även ha smittat av sig på omgivningen för det är sällan eller aldrig något större tryck i kompet på de här inspelningarna. Det mesta låter väldigt tassande och trevande även på de spår som ska vara lite tyngre. Nästan dansbandsvarning här och var.
Det var fyra år mellan Amercan Sound Studio och Stax – men det hade kunnat vara fyrtio. Knappt en siffra gemensamt.
Två månader efter dagarna i Staxstudion spelade man i panik in ytterligare två låtar, ”Are You Sincere” och ”I Miss You”, i Elvis bostad i Palm Springs. Allt med hjälp av sin mobila inspelningsstudio som RCA monterade upp i vardagsrummet. Det fanns inget val helt enkelt, man var tvungna att få ihop tillräckligt med material för att kunna ge ut en hel LP och ville inte Mohammed komma till berget fick berget komma till Mohemmed.
Utöver de två nämnda spåren lades det även på sång på ”Sweet Angeline”, en låt det bara blev en instrumentalbakgrund på under inspelningarna i juli.
Planerna hade dock på förhand varit större än så, Felton Jarvis kom definitivt till Palm Springs för att spela in mer än två och en halv spår, men Elvis verkade nästan pinsamt ointresserad. Jarvis hade tre låtar till med sig som det bara var för Elvis att lägga sång på, men det schabblades bort och blev sen tyvärr aldrig gjort.
Ytterligare en skuffelse kom när Jarvis fick reda på att överste Parker i ett utfall av vendetta mot honom förbjöd Jarvis att göra någon som helst form av pålägg på inspelningarna från Palm Springs. Lyssna noga så kan ni höra hur naket det är – det finns inte ens trummor med på det som spelades in i där.
En LP blev det till sist, men det var inget att direkt göra vågen för. Nej, det är nog inte bara jag som är måttligt förtjust i plattan ”Raised On Rock/For Ol’ Times Sake”, den är nog allmänt sedd som en rätt misslyckad platta.
Titlar på Elvis LP-skivor ja…Den här skivan hette när den kom ”Raised On Rock/For Ol’ Times Sake”. Jag har svårt att tänka mig en klumpigare titel. Senare utgåvor kom dock befriande nog att heta det som alla ändå kallade den för – ”Raised On Rock”.
*
Raised On Rock/For Ol’ Times’ Sake
Utgiven i november 1973
Skivnummer: APL 1-0388
*
1. Raised on Rock
Skivan öppnar med titelspåret.
”Raised On Rock” är väl inte direkt en bra låt. Kompet och arret har en ganska skön ”Feeling” över sig men gör Elvis knappt någonting alls för att den här rätt mediokra kompositionen överhuvudtaget ska lyfta. Han verkar mest bara ta sig igenom låten. Jag får en känsla av att den inte alls passar honom.
”Raised On Rock” släpptes ändå som singel, en singel som floppade. Jodå, när såg ni senast en ”best-of” med Elvis där ”Raised On Rock” fanns med på låtlistan? Nej just det, i stort sett aldrig.
Texten som Elvis sjunger, som handlar om en kille som när han växte upp lyssnade på låtar som ”Hound Dog” och ”Johnny B Goode”, känns också riktigt ”corny”. Elvis satt väl aldrig på sitt pojkrum och lyssnade på rock, det var ju han som skapade ”rock’n roll”!
2. Are You Sincere
”Are You Sincere” kunde ha blivit riktigt bra om bara inte Elvis hade låtit så pass ointresserad av det som han höll på med.
På det talade partiet låter det nästan som om han håller på att somna. Men – det är en fin låt, jag tycker bara att den kunde ha gjorts lite tuffare, med lite mera ”guts” i sig.
”Are You är en av de två låtar som spelades in i Palm Springs i september samma år. Frånvaron av pålägg, det finns alltså inte ens trummor med på den här låten, ger ett märkligt intryck. Den lätt orena avslutande tonen från här skivdebuterande Voice känns kanske inte heller alltför imponerande..
”Are You Sincere” låter mest som en demo och borde kanske ha getts chansen i ett senare sammanhang istället.
3. Find Out What’s Happening
”Find Out What’s Happening” säger mig ingenting. Både framförande och låt saknar för mig all tänkbar nerv och spänning. Den är inte direkt dålig, den är bara en av Elvis mest anonyma låtar någonsin.
4. I Miss You
”I Miss You” är däremot en av plattans bästa spår. Även den spelades in hemma hos Elvis i Palm Springs. Det är en fin komposition som Elvis gör full rättvisa. Här tycker jag också att det är mera energi i framförandet jämfört med ”Are You Sincere”.
Synd bara att inte Jarvis fick tillåtelse att göra åtminstone några små pålägg, det hade kunnat bli pricken över i:et.
5. Girl of Mine
”Girl of Mine” är en hyfsad countrylåt och Elvis lägger in mer av sig själv här än på mycket annat från Stax-inspelningarna. Men det räcker ändå inte. Presley är här fjärran från sin bästa form och rösten spricker nästan låten igenom. Men, redan från start är det här inte tillräckligt starkt material.
Sida B
1. For Ol’ Times Sake
”For Ol’ Times Sake”, skriven av Tony Joe White, är onekligen en väldigt fin låt. Sättet den görs på, trevande och släpigt som att ingen verkar vilja ta kommandot, känns dock inte optimalt. Hade det här varit en ”outtake” så hade jag kunnat förstå det, en första eller andra tagning, när det nu inte är det så känns det lite märkligt. Slutresultatet blir helt okej, men var gång jag hör ”For Ol’ Times’ Sake” får jag känslan av att den hade kunnat vara så mycket bättre om det lagts lite mer tid och energi på inspelningen.
Jag tycker att Felton Jarvis skulle ha ratat den här rätt tama, energifattiga tagningen och bett gubbarna göra om allt vid ett senare tillfälle.
Det här är ändå en av skivans bättre spår.
”For Ol’ Times Sake” hamnade som b-sida på singeln ”Raised On Rock”.
2. If You Don’t Come Back
Var det hyfsat på låten innan så blir det värre här.
Elvis låter här som om han går på valium och varken låten eller tonarten verka passa honom. Det här var det första som spelades in under sessionen i Stax-studion, ingen i studion verkar ha varit speciellt exalterad av låtvalet – så gick som det gick också.
För den som ändå tycker att det här låter ganska okej – ta och lyssna på Drifters helt överlägsna original från 1963. Säger allt.
3. Just a Little Bit
Rosco Gordon hade en mindre hit med den här låten 1960.
Gordons version är helt överlägsen Elvis pinsamma försök till nånting av musikaliskt värde.
4. Sweet Angeline
I all sin enkelhet är det här en av skivans bättre stunder. Bakgrunden till ”Sweet Angeline” spelades in i Stax i juli men sångpålägget gjordes alltså två månader senare i Palm Springs och skillnaden i engagemang är ganska uppenbar. Hade låten bara gått aningens snabbare och det funnits ett lite mer dynamiskt arrangemang så hade det här kunnat bli snudd på lysande. Nu saknas det, det blir lite att låten släpar sig fram men Elvis egen insats är bland skivans bättre.
5. Three Corn Patches
En tämligen trist Leiber-Stoller komposition. Kompet är för en gåmgs skull rätt tungt men Presley tycker inte att det här är en rolig låt att sjunga och när han väl ger upp lämnar han den med en av sina sämre vokalinsatser någonsin.
Inte direkt någon drömfinal på plattan.
Intentionerna till de här inspelningarna var väl goda men det borde vara uppenbart för vilket fan som helst att det som skedde i Stax-studion i juli 1973 var långt under Elvis normala kapacitet. Räknar vi bort sextiotalets soundtrack-plattor så är det här helt klart en av Elvis allra sämsta plattor. Framför allt så finns det nog ingen annan skiva, filmplattorna fortfarande undantagna, där Elvis låter så oengagerad.
Som tur var så kom han ganska snart upp ur den svackan.
Mera om det snart!
Slutbetyg: en tvåa…
Och – till vardags skriver jag i nätmagasinet Elvis Forum. Där finns inte bara jag utan ett par riktigt skarpa pennor som ur olika synvinklar en gång i månaden skriver om Elvis Presley.
Gå gärna in på www.elvisforum.se och titta.
Popularity: 4% [?]