02.27.17

Några ord om varför den här gruppen finns till

Posted in Min blogg at 7:57 e m

Okej…
Efter ett par års bloggande och skrivande tyckte jag att det skulle kännas kul med nån form av avslut. Min tanke var att ta ett urval av de texter jag skrivit om och runt omkring butiken, lägga till en del nyskrivet och sen ge ut en komprimerad version i bokform.
I slutet av november är det tänkt att den fysiska formen ska vara klar. I boken kommer jag i krönikeform att berätta om olika dråpliga möten med dråpliga personer osv. En hel del historier och anekdoter kommer att trängas med varandra, förhoppningsvis kan åtminstone något bli underhållande för den som läser.
I bästa fall blir det väl något som kommer att läsas av några hundra, men allt i livet räknas nu inte i pengar eller framgång. Man kan göra något för att man vill göra det också, just i det här fallet så känns det nästan som att det ska göras…

Beslutet att sammanställa det här tog jag redan för ett par år sen, men varvat med flitigt arbete har det gått långa perioder då nästan ingenting har hänt.
Inte så bra om man vill bli klar nån gång, sen dyker det ju under tiden också upp nya tossigheter som absolut måste vara med. Så efter något år kände jag att jag nästan var längre från målet än när jag startade.
Jaha.
Med fortsatt satsning på den linjen så skulle det inte bli någon bok under det här seklet.
Till slut såg jag mig piskad att hitta på något knep för att pressa mig själv. För några veckor sedan satte jag då upp en oantastlig deadline i samråd med Per på Fagus Förlag som – kul nog! – vill ge ut boken.
Det kändes rätt att ha gjort det, det är som min kompis Katrin uttryckte det: ”En deadline är kreativitetens moder, total frihet skapar bara apati”.
Ytterligare en piska blev det sen efter att ha skapat den här FB-gruppen. Nu bara måste jag ha ett kapitel klart varje vecka för att inte tappa ansiktet inför alla som är med här.
Alltså – uppskjutandets tid är förbi vad det gäller det här projektet.
Med det upplägget så tror jag mig också ha minimerat risken att nån går på en nit. Följ bara vad jag lägger ut en gång i veckan. Gillar ni vad ni läser så köp sen gärna boken, om inte så låt allt här i livet bara fortsätta att gå sin gilla gång.

Popularity: 5% [?]

02.26.17

LP-skivor av och med Elvis Presley #59 – A Legendary Performer vol 1

Posted in Min blogg at 11:43 e m

Den här plattan är väldigt speciell för mig – A Legendary Performer vol. 1 var nämligen den allra första LP som jag köpte med Elvis.
Och vilken fullträff det var!

När jag våren 1974 köpte den här plattan visste jag i stort sett inget alls om karln som sjöng på den. I min värld hade han alltid varit en udda figur från en helt annan epok. Varken jag eller någon jämnårig kompis hade någonsin lyssnat på honom. In The Ghetto och Suspicious Minds hade jag såklart inte kunnat undgå att höra när de låg på Tio i topp, men det var inte min melodi då när de dök upp. Elvis femtiotal hade jag aldrig hört, hade aldrig heller aldrig ens funderat på vad det var.
Elvis Presley var helt enkelt en artist som, med ett modernt uttryck, helt gått under min radar.
Orsaken till att jag nu den där vårdagen ändå gick och köpte A Legendary Performer var att jag kort tidigare hade hört Elvis på radion, minns inte vilken låt, och tänkt att han kanske ändå var värd att kolla upp. Det var nog min ungdomliga nyfikenhet som fick mig att chansa, inte första gången det hände.
Jag tror att det var till Skivgrossisten på Drottninggatan jag gick och att inne i butiken så tog jag första bästa skiva i Elvis-facket som jag fick vantarna på. Det råkade bli just A Legendary Performer vol. 1.
Förstå nu – det här var musik så långt ifrån det som jag då lyssnade på som det bara kunde bli. Den tunga gitarrbaserade rock typ Hendrix och Canned Heat uppblandad med engelsk symfonirock a la’ Yes och Emerson, Lake & Palmer går ju inte direkt hand i hand med Elvis Presley. Ändå blev jag från allra första lyssningen helt golvad. I stort sett allt på A Legendary Performer upplevde jag direkt som helt fantastiskt.
Jag kan ärligt säga att den enda låt på plattan som jag med bestämdhet kände igen från förr var ”Can’t Help Falling In Love”, och då ändå bara som ett vagt minne från åtskilliga år tidigare. Inte ens Heartbreak Hotel var bekant!
Så…för mig blev den här skivan nästan som att bli född på nytt. Det är inte att ta i att säga att med A Legendary Performer vol. 1 så öppnades ett nytt universum upp för mig.
Jag blev ett Elvis Presley-fan för resten av livet!

43 år senare så sitter jag år 2017, i min egen skivbutik, och skriver de här raderna på min blogg som ska handla om just den här skivan. Det var kanske inte så lätt att lista ut när jag den där vårdagen 1974 gick fram till kassan på Skivgrossisten med A Legendary Performer vol. 1 i handen.

Nu går vi in på innehållet på skivan!

Då flera av spåren redan förekommit på andra skivor som jag redan skrivit om så fattar jag mig lite kortare än vanligt på just de låtarna.

A Legendary Performer vol. 1
Utgiven i januari 1974 på RCA
Skivnummer CPL1-0341

1. That’s All Right

Elvis allra första singel utgiven på Sun. Inspelad 5 juli 1954.
Skivnumret var Sun 209 om ni inte redan visste det…

2. I Love You Because
Även om That’s All Right Mama var Elvis debutsingel så var ”I Love You Because” den allra första låt som han spelade in på kommersiell basis i Sun-studion. Även I Love You Because spelades in 5 Juli 1954.
Det här är dock en version som skiljer sig en hel del från den som ligger på Elvis första LP – ”Elvis Presley”. Den är inte bara en minut längre, utöver det har den både ett gitarrintro och ett talat mittparti.
1956 års version ska dock vara ihopklippt från den här tagningen, nummer två, och tagning fyra. Var det är klippt vet jag däremot inte.

3. Heartbreak Hotel

Elvis första hit – och vilken hit sen…
Förmodligen hade Elvis varit ihågkommen än idag för ”Heartbreak Hotel” även om han direkt därpå hoppat av musikbranschen och börjat köra lastbil igen istället.

4. Elvis (Intervju från 1958)

Intervju plockad och saxad från EP-skivan Elvis Sails.
Första gången jag hörde det här är något av de starkaste minnen jag har från första ögonblicken i mitt Elvis-liv. Att få höra denna mytiska gestalt, som jag då visste så lite om, komma ut ur mina högtalare och prata om rock’n roll – bara där var jag såld.
Totalt.

5. Don’t Be Cruel

En av Elvis största succéer någonsin. Singeln, parad med Hound Dog, låg den etta i USA under 11(!) veckor!

6. Love Me
Den första av de tre outgivna låtarna från 1968 års NBC TV Special.
Saker är annorlunda idag mot för 40 år sen. Nu är det bara att köpa en DVD eller gå in på youtube och titta på något som man vill kolla upp. Från det att jag blev ett Elvis-fan fick jag vänta i tre och ett halvt år på att SVT skulle visa TV-Special. Och som jag längtade! De tre spåren på den här plattan fick mig att inse att det ens hade funnits en comeback-special. Smakproven på den här skivan gjorde mig oerhört nyfiken. Efter att ha köpt LPn förstod jag att den hade varit något helt utöver det vanliga. Att dessutom få se den fick jag dock länge fantisera om.
Nyårsafton 1977, alldeles efter tolvslaget visades den till slut på SVT, och – den överträffade såklart mina allra vildaste förväntningar.

7. Tryin’ to Get to You
Tryin’ To Get To You är även den en tidigare outgiven out-take från 1968 års TV-Special.
Originalet inspelat i februari 1955 är i min bok bland det allra bästa som spelades in på Sun, 1968 års version är minst lika häftig. Den som inte faller för det här ska nog hålla sig till Flamingokvintetten eller James Last…
Hur som – det är nog få artister förunnat att bli tvungen att utesluta suveränt material som detta från en show på grund av att det inte fick plats.
*

Side B

*
1. Love Me Tender

Titellåten från Elvis första film, inspelad 1956.
Personligen har jag aldrig varit helt såld på originalet på Love Me Tender med sitt minimalistiska arrangemang. Den mer storslagna sjuttiotalsversionen har jag alltid föredragit.

2. Peace in the Valley

Peace In The Valley är kanske inte någon av Elvis starkare ögonblick från femtiotalet, det känns ändå befriande att skivan innehåller ett par lite otippade inslag.

3. Elvis’ Farewell to His Fans

Även denna intervju är tagen från EPn Elvis Sails. Den är inte lika spektakulär som den första, men var gång jag lyssnar på den så är lika fascinerande att lyssna på.

4. (Now and Then There’s) A Fool Such as I

Det här är en av de fem låtar som Elvis spelade in i 10 och 11 juni 1958 under permisen från Fort Hood.
(Now And Then There’s) A Fool Such As I är något av det bästa som Elvis spelade in under sitt femtiotal. Sånginsatsen är här helt enkelt oslagbar. Att han hade mer att ge i sitt kommande artistliv stod redan då bortom allt tvivel.

5. Tonight’s All Right For Love

Soundtracket till filmen GI Blues hade två olika öppningsspår…allt beroende på var man bodde i…! För de som bodde i ett icke-engelskspråkigt land så var det LPn med den här låten som första spår som hamnade i skivdiskarna. I engelskspråkiga länder hade GI Blues istället låten med den minst sagt likaklingande titeln Tonight Is So Right For Love som första spår. Det är ändå två helt olika kompositioner.
Hänger ni med? Knappt att jag gör det ibland…

Tonight’s All Right For Love älskade jag från första lyssningen på den här plattan
Och…jag gör det än idag. En minut och tjugo sekunder lång, men bara så läcker! Fantastiskt arr från mandolinen och dragspelet via Jordanaires läckra kör till de häftiga trum-fillsen i finalen – och så ovanpå detta Elvis fantastiska röst.

6. Are You Lonesome Tonight?
Även Are You Lonesome Tonight är tagen från 1968 års come-back och som de övriga två tidigare outgiven.
Ända till slutet var Are You Lonesome Tonight en av hörnpelarna i Elvis live-framträdanden. Motvilligt dock, det sägs att den var en eftergift från Elvis till översten vars hustru hade just den sången som favoritlåt. Det märktes nästan alltid på Elvis inställning. Redan här, 1968, spexar han hejdlöst med Are You Lonesome Tonight – något som han kom att göra i stort sett var gång han framförde den.
Lägg märke till att Elvis kör ett varv extra här, när han enligt ”schemat” ska sluta kör han ett varv till.

7. Can’t Help Falling in Love

Jag kan inte hjälpa det – var gång jag hör Can’t Help Falling In Love tänker jag på vilken lysande låt det här är.
Arret, kompositionen och framförandet lysande och Elvis sjunger som en Gud – fast han knappt tar i alls.
Magiskt.

Ja, visst är det här en riktigt härlig samling. Tidsspannet är kanske lite begränsat, studioinspelningarna går bara fram till 1961, men vad gör väl det? Det är ju plattan igenom fråga om klassisk, tidlös musik. A Legendary Performer blir därför också långt ifrån en ”best of”, istället är den ett utmärkt tvärsnitt på Elvis artisteri under de första åren och som bonus får vi två intervjuer och tre härliga live-låtar från 1968.

Betyg: en mycket stark FYRA!!!

Popularity: 7% [?]

02.23.17

Kapitel 14 – Vad som hände alldeles innan öppning under butikens första dag

Posted in Boken, Min blogg at 7:25 e m

Så vaknade jag upp då på morgonen den tjugoandra november 1996.
Äntligen var den här – dagen då det skulle smälla. Dagen med ett gigantiskt D. Efter veckor som kändes som sekel skulle då portarna till min egen skivbutik slås upp.
I det längsta siktade jag på att tajma in öppningen med min födelsedag den sjuttonde, men det missade jag med fem dar. Det fick bli trettiotreårsdagen av Kennedymordet istället, alltid något och lätt att minnas.
Men att det dragit ut på tiden hade varit mer än bara lite förargligt, det hade kostat på rejält – mina sista pengar tog faktiskt helt slut.
Med allt fler dagar som gick utan att butiken kunde öppna började jag känna en inte helt omotiverad oro. Knappt en spänn fanns kvar i plånboken hur mycket jag än grävde. Hur billig inredningen än var som jag hade hittat hade den ändå inte varit gratis. De sista dagarna fick jag ödmjukt svälja min stolthet. För att ha råd med alla utgifter var jag tvungen att gå till mina blivande konkurrenter och sälja av prylar. På förmiddan varje dag åkte jag till Fridhemsplan med en kasse skivor att kränga på nån börs – plattor som jag självklart väldigt mycket hellre hade sålt kort senare i min egen butik. Men det var bara att ta ett djupt andetag och skrida vidare.
Till prylbutiken Wigerdals Värld sålde jag en Moog från 1970. Det sved rejält men jag behövde verkligen pengarna, för det var inte bara bord, färg och dylikt jag behövde, just då var en femtiolapp skillnaden mellan att kunna äta kvällsmat eller gå till sängs hungrig.
Så alternativ fanns inte, innan allt är på plats kan man ju rimligtvis inte öppna, hur gärna man än vill.

Nu hade vi i alla fall äntligen kommit till punkten då allt det som måste göras för att kunna sparka igång kändes avbockat och klart. Väggarna var målade, skylten uppmonterad, disken och kassaapparaten på plats, borden inköpta, skivbackarna uppställda, alla skivor och serier hade forslats från mig till butiken och rubbet var – efter en oändlig möda – prismärkt och utställt.

Så det var med en rejäl tillförsikt som jag kravlade mig upp och ställde mig i duschen.
Äntligen…
Men visst var det blandade känslor jag hade. Tänk om det inte skulle hända nånting därborta, om inte en käft kom in i butiken. Om allt brakade åt helvete – vad skulle jag göra då?
Till och från försökte orosmolnen att ta nåt slags kommando, men var gång slog jag bara bort det där mörka, svarta som svävade runt mig. För jag hade ju inget val, nu var det såklart bara att trycka gasen i botten. Det fick bära eller brista. Förnuftet sa mig att det här nog skulle gå bra, men spådomar är en sak – verkligheten en annan.

Det var fortfarande tidig novembermorgon när jag kom fram till butiken efter den sedvanliga promenaden över Västerbron.
Bara det att öppna dörren och titta in fick optimismen att stiga markant. Att sen träda in i den nymålade och nästan spartanskt men väldigt fint inredda lokalen var en rejäl kick. Inget att snacka om, det här kändes riktigt, riktigt bra.
Och det smått otroliga var – att det var m-i-n butik, det var m-i-t-t namn som stod på skylten utanför.
När jag gick omkring där inne och tittade mig runt började jag känna mig smått euforisk…
Men – inget skulle lämnas åt någon slump för det. Jag skrev nya skyltar, satte ut ”det där lilla extra” i skylten osv. In i det sista körde jag både dammsugning och skurning. Säkert lite överarbetat men det är inte var dag man inviger sin egen butik.
Så från ingenstans ringde plötsligt den nyinstallerade telefonen! Premiärringaren var min gamle polare Håkan Gullberg. Håkan ville dels önska mig lycka till på öppningsdagen dels berätta att han på eget bevåg dan innan gjort ett utskick via fax till några dagstidningars musikredaktioner.
”Micke Englund, en av Sveriges största Elvis-samlare, öppnar sin butik på Långholmsgatan 20 i Hornstull i morgon den tjugoandra november” löd det.
Håkans tanke var att kanske, kanske någon redaktion skulle slänga in en liten blänkare på nöjessidorna. Försöka duger.
Jättesjysst gjort så klart, jag tackade ödmjukt, men chansen att nån skulle nappa på det bedömde jag som minimal.
Där fick jag dock fel.

Jag avslutade samtalet och fortsatte mitt plockande men blev kort därpå avbruten igen då det knackade på rutan till dörren. Jag tittade ut och till min stora förvåning såg jag att det var Sten Berglind, musikskribent i Expressen och legendariskt Elvis Presley-fan, som stod därute och trampade i novemberkylan.
Det var inte utan att hjärtat hoppade till ett extra slag. Förutom att jag alltid älskat att läsa Stens krönikor hade jag fått hans bok ”Från Västerås till Memphis” som han skrev strax efter Elvis död 1977 i julklapp samma år. Jag läste ut den på en dag och tyckte att den var lysande.
Nästan tjugo år senare ska jag precis till att premiäröppna min egen skivbutik och vem hänger på låset för att vara först på plan om inte – Sten Berglind.
Ibland är livet bara så vackert…
Jovisst, klockan var bara tio, men såklart gick det inte att neka Sten Berglind att komma in.
Jag låste upp och öppnade.
”Välkommen in” sa jag med illa dold stolthet i rösten.
Förmodligen bugade jag lite lätt när jag höll upp dörren inför äran att få in just Sten som första kund.
För Sten var dock inte det hela speciellt högtidligt. Utan ens en antydan till några ceremonier lufsade han in, och det var knappt att han ens höjde på ögonbrynet som svar på min hälsning. Halvvilset tittade han sig omkring och mumlade något som jag tolkade som:
”Jag fick ett fax om att det ska finnas Elvis-plattor här. Var har du dom?”.
Jodå, inarbetade artighetsfraser som ”Hej! Hur är läget?” är inte Sten Berglinds paradnummer, sådan är han bara. Det vet jag såklart idag men det visste jag inte då. Onekligen blev jag en aning brydd över Stens lite kärva entré. Den kittlande förväntansfulla och optimistiska stämning som alldeles innan fyllt lokalen började snabbt att avta. Att det knappt fanns en Elvisplatta i affären gjorde förstås inte saken bättre…
När Håkan skrev sitt utskick hade han inte en aning om vad jag hade tänkt ställa ut på premiärdagen, och inte hade han bemödat sig om att fråga utan bara utgått från att jag skulle ha ett par hundra Elvis-rariteter till salu.
Jaha.
Visserligen hade jag släpat så gott som hela min skivsamling till butiken, men just Elvis-vaxen hade jag lämnat hemma. Kanske gick det att hitta någon trist dublett men mer var det inte. För en inbiten samlare sen femtiotalet fanns det noll att hämta.
När jag förklarade hur landet låg till blev Sten inte direkt mindre avigt inställd.
”Nähä.” klämde han ur sig. Inte mer.
En lätt obekväm stämning började nu krypa fram i lokalen…
”Haru några andra femtiotals-singlar då?” frågade han, fortfarande utan att titta mig i ögonen, men med aningens mer irritation i rösten än nyss.
Som tur var hade jag kvällen innan fixat några lådor med diverse singlar, allt blandat om vartannat. Med en försiktig gest visade jag var lådorna stod och bad samtidigt en tyst bön om att Sten skulle hitta åtminstone nånting, hur futtigt det än kunde vara.
Med en djudlig suck började Sten plöja igenom de två lådorna uppställda på ett av borden.
För att åtminstone bryta isen lite grann och kanske lätta upp den lite bistra stämningen ett par hekto tänkte jag att jag skulle pumpa Sten lite på hans Elvissamlande.
”Men…har inte du komplett Elvis redan?” frågade jag käckt men kanske inte så listigt.
”Nä.” klippte han av. ”Komplett får man ju aldrig.”
Sen blev det tyst.
Nej, så klart. Komplett Elvis, vem fan har det? Och hade han nu haft det hade han väl inte kommit hit…
Stens svar och fortsatta fokuserade bläddrande i lådan sa mig att det var bäst att vara tyst. Han fick fortsätta att plocka bäst han ville medans jag lite stukad fortsatte att förbereda den nu nära förestående öppningen.

Sten var klar på bara någon minut, mer än så fanns det inte i lådorna. Men se där! Till min outsägliga glädje plockade fanskapet ur en av lådorna faktiskt upp en liten EP-skiva. Artisten var Chet Atkins och skivan var utgiven på RCA, och tror att den hette ”Chet Atkins In Hollywood” men där kan jag ha fel.
Legendaren Chet Atkins hade varit producent och gitarrist på Elvis tidiga inspelningar på RCA så, ja, det var inte Elvis – men ganska nära.
Sten kollade skicket, allt var okej, och han bestämde sig för att köpa plattan. Det fanns inte en chans att läsa av något på Stens ansiktsuttryck och självklart vågade jag inte fråga, men jag hoppades innerligt att den lilla plastbiten han räckte över till mig skulle rättfärdiga trippen över Västerbron, men självklart vågade jag inte fråga.
Tjugo kronor kostade den och Sten plockade fram en inte alltför skrynklig tjuga. Sen lade jag skivan omsorgsfullt i en påse, Sten tog emot den, fick ur sig ett lågmält tack, nickade lätt mot mig, vände på klacken, öppnade dörren och gick ut.
I samma sekund så slog det mig vad som just hänt.
Pang!
DÄR OCH DÅ, runt tio över tio den 22 november 1996, hade den ägt rum – den allra första transaktionen på Mickes Serier, CD & Vinyl!!!
Jag jublade, slängde upp en knuten näve i luften i ett segertecken och gjorde ett hopp där jag i luften slog ihop klackarna i den nästan helt tomma lokalen.
Att det inte var mer än tjugo spänn spelade ingen som helst roll. Någon hade kommit och handlat något i min butik, det var allt som betydde något! Den lite jobbiga stämningen bara tio sekunder tidigare var som bortblåst.
Jag hade faktiskt inte alls tänkt att denna i sig rätt obetydliga händelse skulle få en så kraftig eufori att skölja igenom min kropp. Men det gjorde den. Det blev helt enkelt en enormt förlösande känsla efter alla månader av att först hitta en lokal, sen ta över den för att slutligen göra iordning den. Äntligen var jag där – på riktigt!
Ja – det var som att bestiga ett högt berg. Helt plötsligt så står man bara där.
Lyrisk över det som just hänt fattade jag ett snabbt beslut. Jag plockade fram häftpistolen, ställde mig på en stol och nitade fast Stens tjuga i taket alldeles över disken.
Där satt den, där fick den sitta och, jodå, visst hänger sedeln där än i dag.
Vilken start på dan – och då hade jag ännu inte ens öppnat!

Popularity: 40% [?]

02.19.17

LP-skivor av och med Elvis Presley #58 – Raised On Rock / For Ol’ Times Sake

Posted in Min blogg at 10:48 e m

Sommaren 1973 började det bli panik på RCA-kontoret. Elvis hade inte varit i en skivstudio på över ett år, den senaste plattan ”Fool” bestående av blandat hopskrap av överblivet material hade sålt bedrövligt och nu var man tvungna att illa kvickt få ihop nytt bra material till ett kommande skivsläpp. Det fanns också ett kontrakt där Elvis hade förbundit sig att ge ut ett visst antal skivor per år så för första gången någonsin satte skivbolaget press på Presley.
”In i studion och spela in en ny skiva” löd den direkta ordern. Inte så lite motvilligt gick Elvis ändå sin uppdragsgivare till mötes.
Marty Lacker kom upp med förslaget att de den här gången skulle spela in i legendariska Stax som lägligt nog låg i Memphis – och så fick det bli. Studion bokades i sex dagar i hopp om att kunna åtstadkomma något i likhet med vad som hade gjorts vintern 1969 i American Sound Studio eller 1971 i Nashville. Men…där Elvis bara något år tidigare under samma tidsrymd hade spelat in 30-35 låtar där i stort sett allt var outstanding blev det den här gången inte ens tio – och knappt en enda av de nio som spelades in var vad man skulle kalla för direkt bra. Ordet katastrof låg nära till hands..
Orsak till att det blev så här fanns.
Elvis mådde definitivt inte bra i den här perioden, vare sig mentalt eller fysiskt, och han var egentligen inte alls intresserad av någon skivinspelning just då utan gjorde det mest bara för att han måste. På flera av spåren låter Elvis i stort sett helt ointresserad av det som han pysslar med. Låtmaterialet som erbjöds var också magrare än någonsin. Policyn att bara spela in låtar där man själva hade rättigheterna slog hårt mot slutresultatet den här gången.
Allt detta verkar även ha smittat av sig på omgivningen för det är sällan eller aldrig något större tryck i kompet på de här inspelningarna. Det mesta låter väldigt tassande och trevande även på de spår som ska vara lite tyngre. Nästan dansbandsvarning här och var.
Det var fyra år mellan Amercan Sound Studio och Stax – men det hade kunnat vara fyrtio. Knappt en siffra gemensamt.

Två månader efter dagarna i Staxstudion spelade man i panik in ytterligare två låtar, ”Are You Sincere” och ”I Miss You”, i Elvis bostad i Palm Springs. Allt med hjälp av sin mobila inspelningsstudio som RCA monterade upp i vardagsrummet. Det fanns inget val helt enkelt, man var tvungna att få ihop tillräckligt med material för att kunna ge ut en hel LP och ville inte Mohammed komma till berget fick berget komma till Mohemmed.
Utöver de två nämnda spåren lades det även på sång på ”Sweet Angeline”, en låt det bara blev en instrumentalbakgrund på under inspelningarna i juli.
Planerna hade dock på förhand varit större än så, Felton Jarvis kom definitivt till Palm Springs för att spela in mer än två och en halv spår, men Elvis verkade nästan pinsamt ointresserad. Jarvis hade tre låtar till med sig som det bara var för Elvis att lägga sång på, men det schabblades bort och blev sen tyvärr aldrig gjort.
Ytterligare en skuffelse kom när Jarvis fick reda på att överste Parker i ett utfall av vendetta mot honom förbjöd Jarvis att göra någon som helst form av pålägg på inspelningarna från Palm Springs. Lyssna noga så kan ni höra hur naket det är – det finns inte ens trummor med på det som spelades in i där.
En LP blev det till sist, men det var inget att direkt göra vågen för. Nej, det är nog inte bara jag som är måttligt förtjust i plattan ”Raised On Rock/For Ol’ Times Sake”, den är nog allmänt sedd som en rätt misslyckad platta.

Titlar på Elvis LP-skivor ja…Den här skivan hette när den kom ”Raised On Rock/For Ol’ Times Sake”. Jag har svårt att tänka mig en klumpigare titel. Senare utgåvor kom dock befriande nog att heta det som alla ändå kallade den för – ”Raised On Rock”.

*

Raised On Rock/For Ol’ Times’ Sake
Utgiven i november 1973
Skivnummer: APL 1-0388

*
1. Raised on Rock

Skivan öppnar med titelspåret.
”Raised On Rock” är väl inte direkt en bra låt. Kompet och arret har en ganska skön ”Feeling” över sig men gör Elvis knappt någonting alls för att den här rätt mediokra kompositionen överhuvudtaget ska lyfta. Han verkar mest bara ta sig igenom låten. Jag får en känsla av att den inte alls passar honom.
”Raised On Rock” släpptes ändå som singel, en singel som floppade. Jodå, när såg ni senast en ”best-of” med Elvis där ”Raised On Rock” fanns med på låtlistan? Nej just det, i stort sett aldrig.

Texten som Elvis sjunger, som handlar om en kille som när han växte upp lyssnade på låtar som ”Hound Dog” och ”Johnny B Goode”, känns också riktigt ”corny”. Elvis satt väl aldrig på sitt pojkrum och lyssnade på rock, det var ju han som skapade ”rock’n roll”!

2. Are You Sincere
”Are You Sincere” kunde ha blivit riktigt bra om bara inte Elvis hade låtit så pass ointresserad av det som han höll på med.
På det talade partiet låter det nästan som om han håller på att somna. Men – det är en fin låt, jag tycker bara att den kunde ha gjorts lite tuffare, med lite mera ”guts” i sig.
”Are You är en av de två låtar som spelades in i Palm Springs i september samma år. Frånvaron av pålägg, det finns alltså inte ens trummor med på den här låten, ger ett märkligt intryck. Den lätt orena avslutande tonen från här skivdebuterande Voice känns kanske inte heller alltför imponerande..
”Are You Sincere” låter mest som en demo och borde kanske ha getts chansen i ett senare sammanhang istället.

3. Find Out What’s Happening
”Find Out What’s Happening” säger mig ingenting. Både framförande och låt saknar för mig all tänkbar nerv och spänning. Den är inte direkt dålig, den är bara en av Elvis mest anonyma låtar någonsin.

4. I Miss You
”I Miss You” är däremot en av plattans bästa spår. Även den spelades in hemma hos Elvis i Palm Springs. Det är en fin komposition som Elvis gör full rättvisa. Här tycker jag också att det är mera energi i framförandet jämfört med ”Are You Sincere”.
Synd bara att inte Jarvis fick tillåtelse att göra åtminstone några små pålägg, det hade kunnat bli pricken över i:et.

5. Girl of Mine
”Girl of Mine” är en hyfsad countrylåt och Elvis lägger in mer av sig själv här än på mycket annat från Stax-inspelningarna. Men det räcker ändå inte. Presley är här fjärran från sin bästa form och rösten spricker nästan låten igenom. Men, redan från start är det här inte tillräckligt starkt material.

Sida B

1. For Ol’ Times Sake

”For Ol’ Times Sake”, skriven av Tony Joe White, är onekligen en väldigt fin låt. Sättet den görs på, trevande och släpigt som att ingen verkar vilja ta kommandot, känns dock inte optimalt. Hade det här varit en ”outtake” så hade jag kunnat förstå det, en första eller andra tagning, när det nu inte är det så känns det lite märkligt. Slutresultatet blir helt okej, men var gång jag hör ”For Ol’ Times’ Sake” får jag känslan av att den hade kunnat vara så mycket bättre om det lagts lite mer tid och energi på inspelningen.
Jag tycker att Felton Jarvis skulle ha ratat den här rätt tama, energifattiga tagningen och bett gubbarna göra om allt vid ett senare tillfälle.
Det här är ändå en av skivans bättre spår.
”For Ol’ Times Sake” hamnade som b-sida på singeln ”Raised On Rock”.

2. If You Don’t Come Back
Var det hyfsat på låten innan så blir det värre här.
Elvis låter här som om han går på valium och varken låten eller tonarten verka passa honom. Det här var det första som spelades in under sessionen i Stax-studion, ingen i studion verkar ha varit speciellt exalterad av låtvalet – så gick som det gick också.
För den som ändå tycker att det här låter ganska okej – ta och lyssna på Drifters helt överlägsna original från 1963. Säger allt.

3. Just a Little Bit
Rosco Gordon hade en mindre hit med den här låten 1960.
Gordons version är helt överlägsen Elvis pinsamma försök till nånting av musikaliskt värde.

4. Sweet Angeline
I all sin enkelhet är det här en av skivans bättre stunder. Bakgrunden till ”Sweet Angeline” spelades in i Stax i juli men sångpålägget gjordes alltså två månader senare i Palm Springs och skillnaden i engagemang är ganska uppenbar. Hade låten bara gått aningens snabbare och det funnits ett lite mer dynamiskt arrangemang så hade det här kunnat bli snudd på lysande. Nu saknas det, det blir lite att låten släpar sig fram men Elvis egen insats är bland skivans bättre.

5. Three Corn Patches
En tämligen trist Leiber-Stoller komposition. Kompet är för en gåmgs skull rätt tungt men Presley tycker inte att det här är en rolig låt att sjunga och när han väl ger upp lämnar han den med en av sina sämre vokalinsatser någonsin.
Inte direkt någon drömfinal på plattan.

Intentionerna till de här inspelningarna var väl goda men det borde vara uppenbart för vilket fan som helst att det som skedde i Stax-studion i juli 1973 var långt under Elvis normala kapacitet. Räknar vi bort sextiotalets soundtrack-plattor så är det här helt klart en av Elvis allra sämsta plattor. Framför allt så finns det nog ingen annan skiva, filmplattorna fortfarande undantagna, där Elvis låter så oengagerad.
Som tur var så kom han ganska snart upp ur den svackan.
Mera om det snart!

Slutbetyg: en tvåa…

Och – till vardags skriver jag i nätmagasinet Elvis Forum. Där finns inte bara jag utan ett par riktigt skarpa pennor som ur olika synvinklar en gång i månaden skriver om Elvis Presley.
Gå gärna in på www.elvisforum.se och titta.

Popularity: 4% [?]

02.17.17

Melodifestivalen och en vit och en svart strumpa

Posted in Min blogg at 2:59 f m

Jaha, den här gången gick det undan.
Melodifestivalen 2012 fick sin första skandal redan dag ett, bara några timmar efter artisternas ankomst till Växjö. En vadhållningsfirma hade nog bara gett pengarna tillbaka på att Thorsten skulle ha blivit den förste att vaska fram något fint för journalisterna att skriva om. Men nu var det inte stjärnan själv den här gången utan, rätt otippat, en av medlemmarna i hans gäng som var boven i dramat.
Jag själv alltså.
Men vi tar det från början.

På morgonen den sista januari gick jag upp tidigt. Mycket tidigt – runt sex tippar jag. Tåget från centralen till Växjö och 2012 års melodifestivals första deltävling skulle avgå runt sju. Några större svängrum med tiden fanns garanterat inte.
Något så när hade jag i förväg kvällen innan packat mina prylar. Det var alltså bara att hoppa i kläderna och sen dra iväg. När jag skulle klä på mig efter duschen märkte jag dock till min förtret att lådan med rentvättade strumpor var i stort sett tom. I botten låg endast ett omaka par – en svart och en vit strumpa.
Äh vad då, jeansen går så långt ner att det ändå inte syns, tänkte jag. Så vad spelar det då för roll när ändå ingen får reda på det. Väl i Växjö var det ju sen bara att gå in på ett varuhus och köpa ett fempack för resten av veckan så det var ju inte mycket att lägga ner någon större tankeverksamhet på.
Så fick det bli, på med en vit respektive en svart strumpa på de två fossingarna och sen i väg mot “centan”.
På perrongen mötte resten av bandet upp och tillsammans äntrade vi tåget för en lugn färd söderut. Tja,det var inte bara vi, en stor del av övriga artister som skulle vara med fanns ombord på samma tåg. De tre tjejerna i Afrodite var där bland annat.
Joho, nu började det dra ihop sig. Allt snack och alla spekulationer skulle snart bli tomma ord. Jag insåg att snart skulle allvaret börja.
Väl framme i Växjö startade repetitionerna omgående. Vi kom fram så tidigt på förmiddan att vi inte kunde checka in än på hotellet. Vi fick magasinera våra prylar i ett förråd på hotellet där vi skulle bo. Efter det blev det marsch iväg mot en teater ett par hundra meter därifrån där vi skulle gå igenom hur vi skulle stå på scenen.
En försmak av allt nötande som kommaskulle bli de närmaste veckorna.
Bara det tog ett par timmar – sen var det lunch.
Efter det fick vi äntligen checka in.
I receptionen fick vi våra nycklar och tog oss sen upp till våra respektive rum. Fram med nyckelkortet, upp med dörren och sen alla mina prylar rakt ner på golvet. Äntligen!
Jag sparkade av mig skorna och la mig på rygg på sängen med kläderna på. Jag hade nog bara tänkte att jag skulle vila en kvart, tjugo minuter men i stort sett omgående somnade jag in i en skön djup sömn.
Hur länge jag fick sova – två minuter eller tjugo – minns jag inte, det jag vet är att jag väcktes brutalt av en kvinnoröst.
“Men vad i h-e gör du här???”
Som om jag fått ett hammarslag i tinningen vaknade jag upp. I mitt totalt nyvakna och rejält förvirrade tillstånd greppar min halvt panikslagna hjärna att i det rum där jag lade mig att sova middag så är jag inte längre ensam. Som genom ett trollslag har jag plötsligt sällskap. Inte vilket sällskap som helst. I mitt rum stod Sveriges bidrag till Eurovision Song Contest 2002 – Afrodite.
Under andra omständigheter hade det här såklart kunnat vara riktigt mysigt, men så var det nu absolut inte. Precis tvärtom.
En av medlemmarna var rasande medans de övriga två som stod bakom henne mest såg ut som två frågetecken.
Den som var rejält förbannad hette Kayo Shekoni och efter bara någon sekund så förstår jag varför. Enligt hennes världsbild har jag tagit mig in på fel rum, att den slaf där jag alldeles innan låg och sussade egentligen tillhörde henne.
Det här var inte alls som man kanske skulle kunna tro en komisk situation utan en riktigt obehaglig sådan.
Yrvaket och förvirrad reser jag mig upp och försäkrar att det måste vara ett misstag, självklart är det här mitt rum. Hur skulle det inte kunna vara det. Jag hade ju tagit mig in för egen maskin via nyckeln jag fått i receptionen så har någon gjort fel så inte var det jag.
Efter någon sekunds letande i mina fickor hittade jag mitt kort. 848 stod det på det. Jag tog mig mot dörren och bad Kayo följa med för att kunna visa på att från minskad sett hade allt gått rätt till.
Till min minst sagt milda förvåning ser jag ute i korridoren att det på dörren står…849.
Jaha, det var alltså jag som hade gått fel, tagit mig in i Kayos rum och sen i godan ro lagt mig på hennes säng och somnat.
Jag kände mig ungefär som när man blir lurad av de där skojarna på gatan som vill att man ska gissa under vilken ask ärtan ligger. Man vet att man har rätt – och på något märkligt sätt så har man ändå fel.
Ridå tack…
Om något var det väl ändå en evig tur att jag hade varit för trött för en snabb dusch och inte legat där helt naken på en handduk.
Jag bad ödmjukt och oändligt skamset om ursäkt, tog blixtsnabbt alla mina prylar i händerna och gled iväg som en hasselsnok till 848 beläget mitt emot.
Som ni säkert kan förstå var den här upplevelsen ruggigt pinsam. Tusen tankar virvlade runt i skallen efter att jag kommit in till mig. Hur hade det här gått till och hur skulle jag på ett trovärdigt sätt kunna förklara det här för folk?
Kortet är ju såklart konstruerat så att om man stoppar ner det i springan till fel dörr så händer ingenting, men ja…den här gången så blev det inte så. Min enda vettiga förklaring är att städaren inte hade stängt dörren ordentligt, när jag sen stoppade ner kortet så trodde jag bara att jag låste upp medans det hade varit upplåst hela tiden.
Nere i lobbyn var det samma kväll ett minglande för alla artister. Jag tvivlade på om jag överhuvudtaget vågade ta mig ner.
Men det gick bra. Förlösande nog så kom Kayo fram till mig,la sin hand på min arm och nickade mot mig med ett litet leende på läpparna. Inte ett ord, men det räckte. Ett ton sten föll från mina axlar i det ögonblicket.
Att ryktet ändå gått förstod jag då vår kontaktkvinna på skivbolaget kom fram till mig där jag satt på en stol och drog upp först ITT ena byxben sen det andra. Jodå – en vit och en svart strumpa.
“Men Micke då, vad har du hittat på nu då?”
Tro inte att det stannade där. Det blev en hel del gliringar innan kvällen var slut.
För visst – nog fick jag problem med att förklara varför jag hade hamnat i just Kayos slaf och inte i typ Sean Banans binge.
Ärligt talat är det väl knappt att jag kan förklara det själv.
Alltså – klart att jag alltid har tyckt att Kayo är en stilig tjej, vem tycker inte det, och så hamnar jag i samma säng som henne – fast det var väl ändå inte så här det skulle ha gått till…
Och nej, jag hade inte mutat portieren att ge mig kortet till Kayos rum för att sen tassa iväg, öppna dörren till hennes rum och sen lägga mig på sängen för att vänta på att hon skulle komma. Nej, det är inte riktigt min typ av strategi. Jag brukar nog förlita mig på min charm, en lite bekvämare väg att gå.

Inte blev det mindre dråpligt när jag dan därpå fick se att hela historien blivit en snygg notis i Expressen.
“Okänd man på Kayos rum”.
Kayo själv var också citerad – “Det enda jag minns är att han hade en vit och en svart strumpa på sig”.
Jojo, morgonen innan hade jag sagt till mig själv att ingen ändå skulle kunna se att jag hade olika färg på mina strumpor – dan därpå kunde hela svenska folket läsa om det i kvällspressen.
Nåja, vi får väl se det som ännu ett bevis på att livet när man minst anar kan bjuda på något som man inte ens i sin vildaste fantasi hade kunnat tota ihop.

Popularity: 3% [?]

02.15.17

Den nya given på bloggen lite mer specifikt!

Posted in Min blogg at 9:54 e m

Jag har tidigare utannonserat att det ska bli en nystart här på bloggen i år
I fortsättningen kommer följande att gälla:

Varje torsdagskväll kommer en krönika att komma – typ sådana som jag skrev förr om åren.
Starten kommer att ske redan torsdagen 16 februari!
Vad som i slutändan ska ske med alla dessa små noveller får jag väl avslöja lite löpande under årets lopp.
Det viktiga är att ni går in och läser varje vecka så att jag ser att det fortfarande finns intresse för det som jag skriver om.

Varje söndagkväll kommer dessutom att komma en ny recension på en Elvis-LP. För ett par år sedan började jag att skriva om Presleys skivor i kronologisk ordning, målet är att 2017 äntligen gå i mål.
Med ett album i veckan så är jag där runt årets slut.
Så många skivor när jag redan är framme vid nummer 57? Jo, jag kommer att ha med alla plattor som kom efter Elvis bortgång där det finns material som inte tidigare släppts. Det kommer med andra ord att bli en del där också. Håll i hatten, Elvis-fans – och även ni andra.

Vi ses här på bloggen under resten av 2017 hoppas jag!

Popularity: 3% [?]

02.14.17

En vit och en svart strumpa

Posted in Boken, Min blogg at 1:35 f m

Jaha, den här gången gick det undan.
Melodifestivalen 2012 fick sin första skandal redan dag ett, och detta bara några timmar efter artisternas ankomst till Växjö. En vadhållningsfirma hade nog bara gett pengarna tillbaka på att Thorsten skulle ha blivit den förste att vaska fram något fint för journalisterna att skriva om. Men nu var det inte stjärnan själv den här gången utan rätt så otippat en av medlemmarna i hans gäng som var boven i dramat.
Jag själv alltså.
Men vi tar det från början.

På morgonen den sista januari gick jag upp tidigt. Mycket tidigt, runt sex tippar jag. Tåget från centralen till Växjö och 2012 års melodifestivals första deltävling skulle avgå runt sju. Några större svängrum med tiden fanns garanterat inte.
Något så när hade jag i förväg kvällen innan packat mina prylar, kanske inte riktigt allt. När jag skulle klä på mig efter duschen märkte jag till min förtret att lådan med rentvättade strumpor var i stort sett tom. I botten låg endast ett omaka par – en svart och en vit strumpa.
Äh vad då, jeansen går så långt ner att det ändå inte syns, tänkte jag. Så vad spelar det då för roll när ändå ingen får reda på det. Väl i Växjö var det ju sen bara att gå in på ett varuhus och köpa ett fempack för resten av veckan så det var ju inte mycket att lägga ner någon större tankeverksamhet på.
Så fick det bli, på med en vit respektive en svart strumpa på de två fossingarna och sen i väg mot ”centan”.
På perrongen mötte resten av bandet upp och tillsammans äntrade vi tåget för en lugn färd söderut. Tja,det var inte bara vi, en stor del av övriga artister som skulle vara med fanns ombord på samma tåg. De tre tjejerna i Afrodite var där bland annat.
Joho, nu började det dra ihop sig. Allt snack och alla spekulationer skulle snart bli tomma ord. Jag insåg att snart skulle allvaret börja.
Väl framme i Växjö startade repetitionerna omgående. Vi kom fram så tidigt på förmiddan att vi inte kunde checka in än på hotellet. Vi fick magasinera våra prylar i ett förråd på hotellet där vi skulle bo. Efter det blev det marsch iväg mot en teater ett par hundra meter därifrån där vi skulle gå igenom hur vi skulle stå på scenen.
En försmak av allt nötande som kommaskulle bli de närmaste veckorna.
Bara det tog ett par timmar – sen var det lunch.
Efter det fick vi äntligen checka in.
I receptionen fick vi våra nycklar och tog oss sen upp till våra respektive rum. Fram med nyckelkortet, upp med dörren och sen alla mina prylar rakt ner på golvet. Äntligen!
Jag sparkade av mig skorna och la mig på rygg på sängen med kläderna på. Jag hade nog bara tänkte att jag skulle vila en kvart, tjugo minuter men i stort sett omgående somnade jag in i en skön djup sömn.
Hur länge jag fick sova – två minuter eller tjugo – minns jag inte, det jag vet är att jag väcktes brutalt av en kvinnoröst.
”Men vad i h-e gör du här???”
Som om jag fått ett hammarslag i tinningen vaknade jag upp. I mitt totalt nyvakna och rejält förvirrade tillstånd greppar min halvt panikslagna hjärna att i det rum där jag lade mig att sova middag så är jag inte längre ensam. Som genom ett trollslag har jag plötsligt sällskap. Inte vilket sällskap som helst. I mitt rum stod Sveriges bidrag till Eurovision Song Contest 2002 – Afrodite.
Under andra omständigheter hade det här såklart kunnat vara riktigt mysigt, men så var det nu absolut inte. Precis tvärtom.
En av medlemmarna var rasande medans de övriga två som stod bakom henne mest såg ut som två frågetecken.
Den som var rejält förbannad hette Kayo Shekoni och efter bara någon sekund så förstod jag varför. Enligt hennes världsbild har jag tagit mig in på fel rum, att den slaf där jag alldeles innan låg och sussade egentligen tillhörde henne.
Det här var inte alls som man kanske skulle kunna tro en komisk situation utan en riktigt obehaglig sådan.
Yrvaket och förvirrad reser jag mig upp och försäkrar att det måste vara ett misstag, självklart är det här mitt rum. Hur skulle det inte kunna vara det. Jag hade ju tagit mig in för egen maskin via nyckeln jag fått i receptionen så har någon gjort fel så inte var det jag.
Efter någon sekunds letande i mina fickor hittade jag mitt kort. 848 stod det på det. Jag tog mig mot dörren och bad Kayo följa med för att kunna visa på att från minskad sett hade allt gått rätt till.
Till min minst sagt milda förvåning ser jag ute i korridoren att det på dörren står…849.
Jaha, det var alltså jag som hade gått fel, tagit mig in i Kayos rum och sen i godan ro lagt mig på hennes säng och somnat.
Jag kände mig ungefär som när man blir lurad av de där skojarna på gatan som vill att man ska gissa under vilken ask ärtan ligger. Man vet att man har rätt – och på något märkligt sätt så har man ändå fel.
Ridå tack…
Om något var det väl ändå en evig tur att jag hade varit för trött för en snabb dusch och inte legat där helt naken på en handduk.
Jag bad ödmjukt och oändligt skamset om ursäkt, tog blixtsnabbt alla mina prylar i händerna och gled iväg som en hasselsnok till 848 beläget mitt emot.
Som ni säkert kan förstå var den här upplevelsen ruggigt pinsam. Tusen tankar virvlade runt i skallen efter att jag kommit in till mig. Hur hade det här gått till och hur skulle jag på ett trovärdigt sätt kunna förklara det här för folk?
Kortet är ju såklart konstruerat så att om man stoppar ner det i springan till fel dörr så händer ingenting, men ja…den här gången så blev det inte så. Min enda vettiga förklaring är att städaren inte hade stängt dörren ordentligt, när jag sen stoppade ner kortet så trodde jag bara att jag låste upp medans det hade varit upplåst hela tiden.
Nere i lobbyn var det samma kväll ett minglande för alla artister. Jag tvivlade på om jag överhuvudtaget vågade ta mig ner.
Men det gick bra. Förlösande nog så kom Kayo fram till mig,la sin hand på min arm och nickade mot mig med ett litet leende på läpparna. Inte ett ord, men det räckte. Ett ton sten föll från mina axlar i det ögonblicket.
Att ryktet ändå gått förstod jag då vår kontaktkvinna på skivbolaget kom fram till mig där jag satt på en stol och drog upp först ITT ena byxben sen det andra. Jodå – en vit och en svart strumpa.
”Men Micke då, vad har du hittat på nu då?”
Tro inte att det stannade där. Det blev en hel del gliringar innan kvällen var slut.
För visst – nog fick jag problem med att förklara varför jag hade hamnat i just Kayos slaf och inte i typ Sean Banans binge.
Ärligt talat är det väl knappt att jag kan förklara det själv.
Alltså – klart att jag alltid har tyckt att Kayo är en stilig tjej, vem tycker inte det, och så hamnar jag i samma säng som henne – fast det var väl ändå inte så här det skulle ha gått till…
Och nej, jag hade inte mutat portieren att ge mig kortet till Kayos rum för att sen tassa iväg, öppna dörren till hennes rum och sen lägga mig på sängen för att vänta på att hon skulle komma. Nej, det är inte riktigt min typ av strategi. Jag brukar nog förlita mig på min charm, en lite bekvämare väg att gå.

Inte blev det mindre dråpligt när jag dan därpå fick se att hela historien blivit en snygg notis i Expressen.
”Okänd man på Kayos rum”.
Kayo själv var också citerad – ”Det enda jag minns är att han hade en vit och en svart strumpa på sig”.
Jojo, morgonen innan hade jag sagt till mig själv att ingen ändå skulle kunna se att jag hade olika färg på mina strumpor – dan därpå kunde hela svenska folket läsa om det i kvällspressen.
Nåja, vi får väl se det som ännu ett bevis på att livet när man minst anar kan bjuda på något som man inte ens i sin vildaste fantasi hade kunnat tota ihop.

Popularity: 4% [?]

02.01.17

2017 års nya giv på bloggen!

Posted in Min blogg at 12:50 f m

För inte så länge sen så annonserade jag om att det skulle bli ett nytt projekt här på bloggen inom kort.
Ja – Elvis-projektet som jag påbörjade för rätt så lång tid sedan och som fortfarande pågår ska under 2017 till slut ros i hamn och det är ett löfte, men det är något annat som det handlar om nu.
Vad rör det sig om då?
Jo, med start i helgen som kommer, 4/5 februari så ska jag en gång i veckan lägga ut en liten berättelse med sina rötter i butikens historia. Jag har gjort det förr – men nu ska det ske på en garanterat regelbunden basis. Blir det bara någotsånär med följare så kan det bli riktigt roligt.
Vad som sen sker med allt som jag har skrivit får vi väl se mot slutet av året.

Se till nu att hänga med från start!

Popularity: 2% [?]