01.24.17
LP-skivor av och med Elvis Presley # 57 Elvis (Fool)
Den här LPn heter ”Elvis”, men få om ens någon kallar den för det. Producenten Felton Jarvis tyckte dock att den här skivan skulle ha samma titel, ”Elvis”, som LP nummer två från 1956.
”Elvis” en gång till alltså.
Inte så smart kan tyckas.
I folkmun har den här plattan genom åren nästan alltid blivit kallad ”Fool”, ”Fool Album”, ”Foolplattan” osv för att inledningsspåret, och skivans enda singel, är just låten ”Fool”.
Titeln på den här skivan känns som ytterligare ett ogenomtänkt drag från RCA. Tyvärr stannar det oplanerade inte där…
”Elvis”, är den platta som kom ut närmast efter ”Aloha From Hawaii”, en av Presleys största framgångar någonsin under hela karriären. Att den skulle följas upp av ett album som skulle vara lika bra, om inte ännu bättre, kan man tycka är självklart.
Under det halvår som gick emellan ”Aloha From Hawaii” och ”Elvis” borde RCA ha haft gott om tid på sig att tota ihop en sjyst uppföljare för att fortsätta att surfa på vågen som man nu hade hamnat på.
Frågar ni mig så skulle jag svara att man nu inte gjorde det. ”Elvis” är tyvärr till stor del ett hopskrap av överblivet material som ratades första gången låtarna var aktuella till att hamna på LP. Sju av låtarna är över två år gamla, de färskaste bidragen är singeln ”Fool” och live-spåret ”It’s Impossible” – men även de hade spelats in över ett år tidigare.
Att hitta en röd tråd hos de tio låtarna som skivan innehåller går heller inte.
Okej, helt lätt var det inte – Elvis hade vid det laget inte varit i en inspelningsstudio på över ett år, men hade RCA bara varit aningens framsynta hade de bedrövligt sammanställda Camden-plattorna från året innan aldrig släppts. På så sätt hade man här kunnat slänga in hits som ”Burnin’Love”, ”Separate Ways” och ”Always On My Mind” på bekostnad av undermåliga låtar som ”Padre” och de inte ens färdigställda ”(that’s what you get) For Lovin’Me” och ”Love The Life I Lead”. ”The First Time Ever I Saw Tour Face” och ”It’s Only Love” hade också kunnat plockats med.
Marken hade i så fall varit jämnad för en av de bästa studioplattorna någonsin i Elvis karriär och man hade haft en fenomenal uppföljare till ”Aloha” i sina händer.
Nu blev det inte så.
”Elvis” blev ändå, med sina brister och förtjänster, en hyfsad platta med en del starka spår – men det är långt ifrån en skiva som speglar den fantastiska artist som Elvis Presley var i den epoken.
Tyvärr.
*
”Elvis” – Utgiven juli 1973 på RCA.
Skivnummer APL-0283
*
1. Fool
Skivan startar med en riktig fullträff. ”Fool” är nog en av Elvis bästa ballader under de här åren.
I sin uppbyggnad är ”Fool” är nästan löjligt enkel, det är en enda ackordsvända som körs om och om igen bara avbruten en gång av ett kort stick. Det som gör låten så bra som den är beror dels på arret som från ett ensamt piano långsamt byggs upp till ett crescendo och att Elvis sjunger så fantastiskt fint som han gör.
”Fool” spelades in i mars 1972, samma dag ”Burning Love”, och släpptes som singel ett år senare i mars -73 parad med ”Steamroller Blues” från Aloha-konserten.
2. Where Do I Go from Here?
En snabb countrylåt väl framförd av både Elvis och bandet.
Kompositören och sångaren Paul Williams ligger bakom ”Where Do I Go From Here”.
Så här långt känns skivan riktigt bra.
3. Love Me, Love the Life I Lead
Nu börjar dock fasaden rämna lite.
Den här låten kapsejsar nästan helt på grund av en rent ut sagt undermålig sånginsats. Inspelningen var den allra sista som gjordes under den fem dagar långa sessionen i Nahville i maj 1971, och det märks. Elvis röst bar inte längre och efter ett dussintal halvhjärtade försök gav han upp och gick hem. Planen var såklart att det senare skulle göras ett nytt sångpålägg.
Så blev det inte och två år senare så dyker en halvfärdig ”Love Me, Love The Life I Leave” upp här.
Respektlöst både mot skivköparna och artisten själv.
4. It’s Still Here
Här kommer den första av skivans tre låtar med Elvis vid pianot. ”It’s Still Here” hade spelats in 1964 av Ivory Joe Hunter. I original är det en renodlad countrylåt, i Elvis version blir det mer som en högtidlig folksång eller en hymn. Men han gör det bra, utan att egentligen försöka så överträffar Elvis klart Turners egen rätt ordinära inspelning.
Elvis ensam vid pianot ska det vara, men man kan ändå tydligt höra en basgitarr i bakgrunden. På 1980 års Silverbox finns en hel LP-sida som är kallad ”Elvis At The Piano”. Där hittar man de tre ”pianolåtar” som finns på den här skivan fast utan pålägg. Men även på Silverboxens version, som alltså ska vara fri från senare pålägg, så hörs basen – om än lite lägre mixad. Den bör alltså ha varit med redan från början.
En detalj är att versionen på Silverboxen är längre än den på ”Elvis”, då Elvis där kör ett par vändor till.
5. It’s Impossible
Perry Como hade haft en hit hösten 1970 med ”It’s Impossible”. Det var i januari 1972 som Elvis började inkludera ”Fool” i sin liveakt.
Elvis gör här en mäktig version som tveklöst är ett av skivans allra starkaste spår.
”It’s Impossible” var tänkt för skivan ”Standing Room Only”, den LP som skulle ha kommit ut hösten 1972 men som tyvärr aldrig lämnade projektstadiet.
*
Sida B
*
1. (that’s what you get) For Lovin’ Me
En hyfsad upptempo-countrylåt. Elvis framför den på ett lite nonchalant på versen, ungefär som om han mest prövar sig fram. På refrängen tar han i lite, men det blir aldrig mer än godkänt.
Det är kanske inte så konstigt, ”(that’s what you get) For Lovin’ Me” var den sista låten som spelades in under den session 15 mars 1971 som fick avbrytas efter bara några timmar då Elvis inte mådde bra och tvingades uppsöka sjukhus.
Nu känns det bara halvfärdigt – tyvärr, och även här borde det nog ha blivit ett nytt sångpålägg innan låten hamnade på platta.
2. Padre
Nej, det här tycker jag inte håller måttet. Här är vi nere på ett riktigt lågvattenmärke. Inte så mycket för att det här är halvljummet framfört som för att det redan från början är hopplöst material. Även ”Padre” kommer från inspelningarna i Nashville i maj 1971. Två år hade ”Padre” befunnit sig i arkivet när Felton Jarvis grävde fram den. ”Padre” borde nog ha stannat där.
3. I’ll Take You Home Again, Kathleen
Ytterligare en ”Elvis vid pianot” när han gör Slim Whitmans ”I’ll Take You Home Again, Kathlene” från 1957.
Den här versionen är dock rätt långt från vad som skulle kunna rubriceras som ”en ensam Elvis som sätter sig ner vid en flygel”, för här har det gjorts åtskilligt med pålägg. Det är stor skillnad på helhetsupplevelsen på den här versionen och den som finns på Silverboxen där det inte finns några pålägg alls. Vilken version som är bäst är väl sen öppet för diskussion.
4. I Will Be True
Och så en tredje pianolåt.
Jodå, jag tycker att alla tre ”pianolåtarna” på den här skivan är rätt fina. Det är sentimentala och enkla kompositioner som framförs på ett trovärdigt sätt av en Elvis som visar upp en tidigare okänd sida. ”I Will Be True” kan också vara den starkaste av de tre.
Men – inte en utan tre låtar med en Elvis vid pianot, var det verkligen vad man skulle följa upp försäljningssuccén med ”Aloha From Hawaii” med? Nej, självklart inte. Det här blir helt missriktat. Man kunde kanske ha strött ut dem på en LP i taget, här sätter de en alldeles för stor ”laid-back” stämpel på skivans helhetsintryck.
5. Don’t Think Twice, It’s All Right
Orsaken till att det här spåret överhuvudtaget kom till kan till stor del tillskrivas den julskiva som Elvis ytterst motvilligt inledde Nashville-sessionerna 1971 med. Ungefär mitt i den andra dagens inspelningar börjar James Burton lite tanklöst att spela på just ”Don’t Think Twice It’s All Right”. Elvis börjar spontant att haka på och snart är ett ”jam” i full gång. Den här versionen är dock inte ens tre minuter lång då den är ordentligt nerklippt. Det var nog bäst att det blev så, hela jammet har kommit att ges ut senare och det blir mest bara plågsamt att höra Elvis sjunga samma vers om och om igen.
De 2.45 som vi får höra här i den förkortade varianten är däremot riktigt läckra.
Trots det negativa som jag har skrivit om ett par av låtarna så har jag alltid haft en viss förkärlek för den här LPn. Den är inte direkt märkvärdig, jämfört med det mesta som hade presterats på LP-fronten från 1968 års ”TV-Special” och framåt så är det en rätt svag skiva. Det till trots så finns det ändå en naken, avväpnande charm på många av de tio spåren som kan kännas behaglig att lyssna till.
Man kommer ändå inte ifrån faktum – det här är nästan uteslutande överblivet material och med det här skivsläppet så underpresterar Elvis. Han hade innan den här plattan haft en period av fem år av nästan uteslutande fenomenala album och singlar, i sina inspirerade stunder var Elvis också i den här epoken en helt oslagbar live-artist – så varför skulle RCA vara nöjda med att ge ut en platta med bara ”sisådär”-material?
Okej, flera av er som läser det här håller säkert ”Elvis” som en riktigt bra skiva och i viss mån håller jag med – men det ändrar inte att det här kunde ha varit så mycket bättre än vad det nu blev.
Ett stort minus måste det också bli till omslaget vars baksida i vanlig ordning har noll info, gör reklam för andra Elvis-plattor och varken har rätt låtordning eller har tidsangivelser för samtliga spår. Helt i onödan ger det en sunkig billighetskänsla över produkten. Man får ohjälpligt intrycket av en reaplatta på en bensinmack.
Och jo, ”Elvis” floppade rejält försäljningsmässigt.
Plats 52 på USA-listan, fram till dess Elvis sämsta placering på USA-listan någonsin för ett rockalbum. Ett rejält misslyckande.
Ett antal tveksamma beslut hindrade den gången effektivt Elvis från att kunna glida vidare på succén från ”Aloha From Hawaii”.
Tyvärr.
Slutbetyget (blir varken högt eller lågt): En…Trea!
OBS!!!
Sedan en tid tillbaka skriver jag för den ideella föreningen Elvis Forum.
Elvis Forum ger ut ett magasin som kommer ut digitalt en gång i månaden. Årsavgiften är 100 kronor.
Kolla upp ”Elvisforum.se” och läs vidare!
Popularity: 21% [?]