09.25.15
Ölandsvandringen Prolog, del 1, 2, 3, 4, 5 och 6
PROLOG
Öland i mitten av september 2015
I mitt liv har jag satt en fot i samtliga landskap i Sverige.
Japp, alla tjugofem. En liten poäng bara – det allra sista knäckte jag alldeles nyss. Först nu i eftermiddags kom jag nämligen till Öland, landskapet där jag aldrig tidigare varit. Det här skriver jag från Hälludden, en stugby en halvmil norr om Byxelkrok och blott någon kilometer från Ölands norra udde.
Men – i Hälludden kommer jag inte att stanna så länge. Planen är att jag med start i morgon under sex dagar ska gå till fots från Långe Erik till Långe Jan – från Ölands norra udde till den södra. En uppgift man kan tänka sig kräver sin man.
Förberedelserna har dock tyvärr varit lika med noll. Min sommar har bestått av arbete, arbete, och ännu mer arbete. Från förmiddag till sen kväll i sex månader utan en enda liten ledig dag. Träningspromenader runt Reimersholme eller liknande har det heller inte blivit, tiden och energin har bara inte räckt till. Jag köpte en Ölandskarta för ett par veckor sedan, och kort innan avfärden började jag titta på lämpliga vandrarhem längs rutten att ta in på. Mer förberedelse än så har det faktiskt inte blivit.
Det må bära eller brista.
I dag flög jag till Kalmar från Bromma. Vid inflygningen till flygplatsen kunde jag från fönstret se Öland sträcka ut sig ordentligt med sina nästan fjorton mil från norr till söder. Det var en mäktig syn, nästan lite skrämmande – jag undrade faktiskt vad det var jag gett mig in på. Ön är onekligen ganska stor.
Vid flygplatsen blev jag upplockad av min vän Kalmar-bon Mike som körde mig in till stan. Vi lyckades få till en fika på anrika Kullzenska Cafét innan snälle Mike tog mig till bussen mot Byxelkrok.
Att kort senare för allra första gången åka över Ölandsbron var en lite speciell känsla. Drygt fyrtio år efter invigningen 1972 blev det äntligen av.
Väl framme i Byxelkrok gick jag, efter lite mat på grillen vid havet, till fots upp till Hälluddens Stugby – beläget tre kilometer från Ölands norra udde.
Det blev en riktigt fin eftermiddagspromenad längs havet med stenfältet Neptuni Åkrar vid vattenbrynet och en pampig sjöutsikt över bland annat Blå Jungfrun.
Väl framme vid Hälludden blev jag tilldelad en egen stuga med TV, kök och dusch. Mer än godkänt.
Lustigt ändå…någon dag innan jag åkte iväg googlade jag på boende i området, hittade Hälludden och ringde upp för att boka. Först efter att ha bokat tittade jag närmare på sajten jag gått in på och såg besökares betyg på sin vistelse. Jag blev minst sagt paff. Hälludden hade fått fem femmor och fyra ettor i betyg av sina gäster.
Inget annat – ingen tvåa, trea eller fyra.
Jaha…
Uppenbarligen är det ett ställe man antingen älskar eller inte gillar alls, och det vandrarhemmet hade jag precis bokat övernattning på. Vad skulle då jag komma att tycka?
Tja, i skrivande stund tycker att det verkar vara ett toppenställe. Det är ju inte ofta jag har vägarna förbi Byxelkrok, men jag skulle utan tvekan besöka Hälludden igen. De som driver stället är kanske inte den typ av folk som vanligtvis driver en stugby och en del på området kan kanske upplevas som lite udda men bara på ett positivt sätt. Lite som Ölands egen version av Fårös Kutens Bensin.
Nej, jag kan inte komma på något alls att klaga på här – tvärtom.
Ett litet krux dök ändå upp. De där fem kilometrarna med full ryggsäck från Byxelkrok förde med sig ett obarmhärtigt bevis på att jag inte gått en meter mer än vad arbetet krävt under det senaste halvåret. Jag blev rejält trött efter min halvmil, kondition är som vi alla vet en färskvara, och det är inte utan att jag ikväll funderar på hur det kommer att bli resten av veckan.
Nåja, i morgon är en ny dag och tar jag bara det här lugnt och metodiskt så ska det nog ordna sig. Morgondagens tjugofem kilometer från Långe Erik ner till Högby söder om Löttorp kommer dock inte att vara att leka med med tanke på hur det känns just nu och med vikten på min ryggsäck.
Som tur är blir det nog inte värst mycket uppförsbackar att tala om under den kommande veckan.
ÖLANDSVANDRINGEN – Etapp 1
Jaha, de tjugofem kilometrarna till Högby visade sig i själva verket vara tjugoåtta och då jag dessutom efter ett tips tog den lite längre vägen längs västra kustsidan slutade det på runt trettio.
Men – det gick ändå förvånansvärt bra idag, mina farhågor inför dagens etapp efter gårdagens inledande promenad visade sig som tur var lite överdrivna.
Dagen började dock med att jag vaknade på Hälludden. Efter frukosten frågade jag värdparet om de för en hundring kunde skjutsa mig upp till Långe Erik där min vandring skulle starta. Nja, en femtiolapp tyckte kvinnan räckte men jag stod på mig. En hundring ville jag betala och så fick det bli.
Sagt och gjort – in i bilen och upp till Långe Erik där mannen och kvinnan släppte av mig. Jag tackade och de körde tillbaka till Hälludden.
Väl framme vid fyren insåg jag det tossiga i att ta sig dit och vara stressad av att ha en lång dagsetapp till fots framför sig. Området kring fyren var nämligen så vackert att jag kunnat spendera en hel dag med att bara gå runt där.
Nåja, det får väl bli nästa gång.
Den nordligaste punkten på Öland är dock inte själva fyren utan en stor sten vid stranden en liten bit bort. Väl där gick jag så långt ut på den slippriga stenen jag kunde, föll ner på knä och doppade symboliskt ena handen i vattnet.
Och där – där startade vandringen söderut.
Samma procedur kommer, om allt går som det ska, att ske nere vid Långe Jan om ett par dagar.
Efter handblötningen tog jag mig de tre kilometrarna tillbaka till Hälludden då jag listigt nog lämnat kvar min ryggsäck inne på deras expedition. Väl där väntade en trevlig överraskning för värdparet bjöd mig på kaffe och bullar på ute på terassen!
Innan jag tackade för mig för att fortsätta söderut hade vi vid fikabordet hunnit komma in på livet i Stockholm, på Öland och tillvaron i stort. En riktigt trevlig fikastund.
Efter den oväntade men sympatiska lilla pausen bar det av igen.
Kuststräckan söderut var runt två mil och inledningsvis var det asfalterad landsväg. Ett par kilometer söder om Byxelkrok hade den dock blivit en enfilig grusväg, en väg som efter ett tag övergick till en gångled som i sin tur gradvis smalnade av för att till sist bli en ungefär två decimeter bred stig. Hade jag gått galet?
Nej då – jag hade sett på kartan att en bra bit söder om Byxelkrok vid en badplats som heter Byrum går det en väg rakt österut som leder mot Löttorp och Hagaby Vandrarhem. Med havet på min högra sida kunde jag alltså helt enkelt inte gå fel, det var bara att fortsätta framåt även om stigen stundtals nästan försvann. Efter ett par timmar kom jag så fram till Byrum och tog där in på inlandsvägen mot Löttorp.
Det var dock med saknad i hjärtat jag lämnade stigen med sin ståtliga utsikt över havet och över Blå Jungfrun, den mäktiga klippan mitt i sundet som troget följt mig därute i vattnet under hela färden neråt.
Blå Jungrun? Just det, ön där alla påskkärringar sägs hålla hus…
Vägen mot Löttorp och Hagaby var ren inlandsväg och inte alls lika rolig – till på köpet började jag bli rätt seg i benen också.
En udda grej hände dock. Halvvägs till Löttorp stannade en bil till. Föraren vevade ner rutan och tecknade att jag kunde få åka med. Jag tackade så mycket men förklarade hur det låg till.
”Från Långe Erik till Långe Jan till fots”, sa jag.
”Oj då! 137 kilometer” sa han. ”Ja, jag trodde du var en immigrant och att du skulle in till Löttorp med din tunga packning.”
Vilken vänlig själ! Jag tackade igen och han åkte iväg.
Sista milen in till Löttorp och Hagaby vandrarhem strax söder om blev rätt slitig. Tre mil med ryggsäck helt otränad är alltid tre mil. Sett till helheten var etappen ändå en väldigt positiv upplevelse med den inledande fina vandringen längs havet.
Hagabys föreståndare Stefan Thorendal var en trevlig kille och efter kvällsmaten satt vi ett bra tag och pratade resor och naturupplevelser innan han runt elva åkte hem till sig.
Nöjd och belåten över både dagen och min insats totar jag ihop de här raderna innan nattens sömn ska förbereda mig för morgondagens etapp mot Marsjö, beläget två mil söderut.
ÖLANDSVANDRINGEN Del 2
Dagen började med en kropp som faktiskt, trots den inledande dagens långa etapp, inte kändes farligt stel eller klumpig.
Det blev en snabb frukost inan jag gled iväg mot dagens mål – Marsjö och deras bed & breakfast tjugo kilometer söderut.
Först bara en liten anekdot från natten innan efter att jag skrivit klart gårdagens rapport.
Runt elva åkte alltså Stefan hem till sig och lämnade mig helt ensam i byggnaden, ett gammalt tvåvåningshus. Efter det satte jag mig ner i köket för att skriva. Nån gång runt halv ett gick jag upp på rummet på andra våningen för att lägga mig. Dörren till rummet var halvöppen och jag tog ett steg innanför tröskeln – och får se dörren som flyger emot mig! Instinktivt tror jag, såklart, att det är ett spöke på andra sidan som knuffat till dörren och blir livrädd. Dessbättre var så inte fallet. Boven i historien var ett dörrstopp som var aningens för lågt. Det räckte att jag tog ett steg på det sviktande trägolvet för att dörrstoppet inte längre skulle funka och att dörren istället skulle rusa mot dörrgaveln.
Ruggigt läskigt men för väl att jag insåg hur det hade gått till.
Det var då, tillbaka nu till idag.
Väl ute på landsvägen igen var det till en början helt okej i kroppen, men efter bara ett par kilometrar insåg jag att de tre milen från dagen innan hade lämnat sina små spår i min lekamen. Stegen blev snabbt tyngre, hastigheten var heller inte alls den som jag hade haft dagen innan.
Nej, det var bara att bita ihop och se till att ekipaget i en något så när jämn hastighet tog sig fram meter för meter. Den kraftiga eftermiddagssolen i ansiktet under sista halvan av etappen gjorde nog sitt till den också.
Marsjö, ett bed & breakfast med någonting så udda som strutsuppfödning på gården, var alltså målet för dagen. Men inte gick det fort. Med ett par kilometrar kvar till målet slog jag av på takten till ett nästan obefintligt tempo. På håll såg jag nog rätt ynklig ut. En medtagen gubbe med stor ryggsäck, plågad av solen och släpande sig själv fram i runt tre kilometer i timmen.
Vandrarhemmet på Marsjö visade sig vara ett klassiskt öländskt stenhus med omgivande småhus, förr i tiden var det troligtvis en bondgård. Lantligt och pittoreskt – det kändes klart bra.
På rummet blev det en dusch, klädbyte och därefter i matsalen en ytterst välsmakande middag tillagad på lokala produkter. Det var jag och ett äkta par som satt där och åt. Jo, högsäsongen är uppenbarligen nog över för turistnäringen på ön vid den här tiden på året.
Social som jag är började jag att språka med paret som lämpligt nog satt vid bordet intill. Det visade sig att mannen till vardags jobbade som brandman i Stockholm och lustigt nog visste precis hur dels min butik ser ut och vilken typ av balkong jag har ut mot gatan i min lägenhet. Han sa att det ingår i hans jobb att känna till sånt…!
När jag efter maten reste mig från stolen var jag nästan komiskt stel i kroppen, men…det ska bli bättre, redan i morgon säger vi.
Strutsinhägnaden på bakgården var ett kapitel för sig. Strutsar är onekligen extremt udda djur. Alla som en gång sett en struts i levande livet förundras nog över hur evolutionen har kunnat skapa ett djur som detta. Vackra är de kanske inte men onekligen väldigt fascinerande.
En gripande händelse inträffade när jag gick ut för att titta närmare på inhägnaden. Kvinnan som drev Marsjö kom och hämtade två stora ägg som förmodligen precis hade kläckts. Det var ett tilltag som inte passerade obemärkt förbi. Hanstrutsen blev rasande och stirrade först som en vansinnig på oss från andra sidan stängslet och började sen sparka på det med ena benet. Efter ett tag la han sig ner på marken och började vagga med kroppen i stora rörelser fram och tillbaka under det att han utstötte mystiska läten.
”Nu är han riktigt förbannad” sa kvinnan.
Ja inte undra på det…Först spärra in dem och sen sno äggen.
Under själva vandringen hände väl inte mycket att rapportera om. Jag ska inte säga att inlandspromenader måste vara tråkiga, för det behöver de inte vara, men har man dagen innan gått ett par magiska mil längs havet så kan en tur dan därpå med bondgårdar, åkrar och skogsdungar timma efter timma lätt kännas lite avslaget. Och så på det två ben som konstant måste peppas för att överhuvudtaget röra på sig…
Nej, i dag var det mera som en transportsträcka från en punkt till en annan.
En liten anekdot kan jag dra ändå.
När jag på Hagaby pratade med Stefan på kom vi in på min vandring från fyr till fyr här på Öland. Blev Stefan imponerad? Knappast, han hade ju gått hela pilgrimsleden i Spanien, cyklat till Egypten och liftat tvärs över USA. Och vad blir då min lilla weekend-tripp jämfört med det? Inte mycket.
Så i dag, halvvägs till Marsjö ungefär, cyklade en kille om mig på vägen. Han hejade, hoppade av, frågade vart jag var på väg för att sen följa mig till fots ett par kilometer. Precis som jag var han ute på långfärd men på cykel, jag tror att han skulle till Göteborg.
Även här kom vi in på långfärder och tuffa strapatser som vi eller någon bekant hade gjort. Jonas, som han hette, slängde dock snabbt in sitt trumfkort. Han hade nämligen haft en lärare på en folkhögskola i Visby som just nu är på väg att avsluta sin promenad – från Stockholm till Melbourne….!
Från Stockholm till Melbourne.
Jodå, vad man än har gjort i livet så finns det alltid någon som har varit värre.
Lång vandring i morgon och förhoppningsvis är kroppen lite mindre stel än i dag.
ÖLANDSVANDRINGEN Etapp 3
Efter en djup sömn vaknade jag upp runt sju. Jag kände mig skönt utvilad men den harmoniska stämningen i mitt rum stördes av ett märkligt visslande ljud från ett svårdefinierbart ställe. Efter någon minut, när tankarna klarnat, förstod jag att det var vinddraget från ventilen, något som tydde på att det nog blåste rejält ute. Två och en halv mil till Borgholm i motvind var ju inte vad hade tänkt mig när jag i går skissade på planen för denna dag. Nåja, vindens riktning och hur hård den var skulle jag väl snart bli varse.
En riktigt stadig frukost, fint uppdukad och med rikligt av varje, blev det nere i matsalen trots att jag var den enda gästen. Onekligen blir det ganska rörande när någon lägger ned sådan energi på bara en själv.
Priset för övernattning, middag och frukost allt i en fin, robust lantmiljö var – 400 kronor. Det var nästan så att jag skämdes.
Efter det var det på med ryggsäcken igen, hej då så länge till Marsjö med sina strutsar och sen i väg mot Borgholm.
I samma ögonblick som jag kom ut på den stora vägen som går som en pulsåder genom hela ön från norr till söder så mindes jag att min gamla flickvän Maria, som ofta är på Öland, varnat mig för att den är både smal och starkt trafikerad.
Det verkade tyvärr stämma.
Jag hade kunnat följa den spikrakt mot Borgholm, det skulle ha varit kortaste vägen, men tanken på att under resten av dan fortsätta att trängas med alla lastbilar, bussar och husvagnar var inte så lockande. Jag tittade på kartan för att hitta alternativ och hittade ett. Visserligen var det en omväg, men att vika av västerut typ två kilometer för att sen ta vägen söderut längs havet kändes som ett lyft jämfört med att fortsätta att gå på landsvägen.
Två aber fanns det dock.
Etappen var lång som den var och det här skulle förlänga den med ytterligare ett par kilometer plus att terrängen säkert var helt annan än jämn asfalt.
Det blåste också rejält, längs kusten skulle det kanske bli rent ut omöjligt att gå framåt.
Jag chansade ändå med vägen längs havet – och det skulle snabbt visa sig att det gjorde jag rätt i.
Jag vek alltså av från stora vägen och gick rakt västerut på en liten bonnväg. Jodå, som jag förutspått ökade blåsten gradvis ju närmare vattnet jag kom. Framme vid havet blåste det rejält och vinden slog in snett från havet, det var nästan svårt att stå upprätt.
Just då bekymrade det mig dock inte alls, inte ett smack faktiskt, för precis som för två dar sen slogs jag även idag av det enastående panorama som vecklade ut sig framför mig. Femtio meter framför mig låg den steniga strandlinjen. Det upprörda havet med sina stora, kraftiga vågor som bröts mot klipporna och de vita gässen över hela havslinjen bildade sen en bländande vacker fond till det övriga landskapet.
Helt fantastiskt.
Vägen söderut gick på en höjd belägen ungefär tjugo meter över havet och vinden västerifrån fick ett obehindrat spelrum precis där jag gick.
Men jo – det blåste, och det gamla begreppet att hålla i hatten blev med ens väldigt konkret. Kepsen flög i väg lite varstans längs vägen, snart skulle det kanske bli i en komocka. Jag blev tvungen att fälla upp munkjackans kåpa för att hålla min huvudbonad på plats. Jag tog mig ändå framåt, värre än så var det inte. Då solen sken hela tiden och det var varmt i luften blev det ändå aldrig kyligt trots den kraftiga motvinden. Och det vete katten om inte den här strandvägen var än pampigare än den som jag tog i förgår efter Byxelkrok med sitt breda panorama över det fräsande, rytande havet.
Jag överdriver inte om jag säger att skådespelet var monumentalt vackert.
Det är lätt att förstå varför husen längs kustvägen har inglasade verandor. I dag var det ingen blåst att leka med, men det var nog ändå inget exceptionellt. Det kan säkerligen vara värre än så här.
Kossor dök upp längs stigen, den tuffa vinden verkade inte bekomma dem ett smack. En av dem följde av någon anledning efter mig i säkert hundra meter. När jag stannade och vände mig om – ja då stannade hon också. Sen började jag gå igen…och då fortsatte hon att gå efter mig. Till slut hittade kossan Mu en grästuva att tugga på och glömde bort mig.
En del val som man gör här i livet är ju bra, andra mindre bra. I dag gjorde jag ett riktigt bra sådant när jag valde den längre och blåsigare vägen längs kusten. Det blev en ytterst minnesvärd vandring.
När kustvägen efter en mil upphörde tog också vinden slut. På inlandsvägarna var det faktiskt aldrig mer än småblåsigt. Jag fortsatte att söka upp småvägar som gick lite vid sidan om, och jag lyckades hitta ytterligare ett par alternativ till landsvägen genom små, pittoreska bullerby-byar. Finare, roligare och nästan helt bilfritt.
Precis som i går såg jag när jag närmade mig Borgholm att jag hade gott om tid på mig och slog återigen av på takten. Rejält dessutom. De sista kilometrarna in till Borgholm kom det en dam på runt sjuttio med en liten hund som tycktes vilja nosa på allting, ändå gick de om mig för att försvinna bort i fjärran. Tja, har man gått tre mil med en tung ryggsäck och inte har någon tid att passa kan man väl få ta det lite piano.
Väl framme på Ebbas vandrarhem slängde jag in ryggsäcken på rummet, låste dörren och gled iväg till Ubbes Vinyl & Musik. En vinylbutik alltså – mitt i Borgholms centrum.
Det visade sig vara både ett schysst ställe och en riktigt trevlig kille som drev det. Butiken var lite som en mini-Mickes och jag kunde inte annat än direkt känna mig som hemma.
Men…min semester har bara varit i knappt fyra dagar, och det fanns orsaker till att jag åkte iväg. Det kändes inte det minsta inspirerande när jag mest av artighet började bläddra i butikens lådor bara för att titta på samma skivor som jag vid det här laget sett dagligen i runt tjugo år. Ubbe själv var det kul att snacka med ändå.
Fredagen avslutades med en Dagens Husmans på Mormor Julias beläget på en av Borgholms huvudgator. Servitrisen, en pigg och välbyggd tjej prydd med en fin hårfläta, var så trevlig att hon fick mig att känna ett litet sting av sorg över att färden söderut skulle gå av stapeln morgonen därpå, blott några timmar senare. En semester borde ju inte vara enbart vandra, äta, dricka och sova. Men – inget världsligt ska väl få komma emellan mig och slutförandet av mitt projekt, så är det bara. Marsch tillbaka till vandrarhemmet efter maten med andra ord.
I dag kändes för övrigt vandringen helt okej. Ingen större stelhet eller trötthet mer än normalt. Hälften avverkat, hälften kvar!
I morgon blir det Skogsby, beläget strax öster om Färjestaden. Tre mil utan pardon.
ÖLANDSVANDRINGEN Etapp 4
Igår efter att ha skrivit klart och jag gått och lagt mig kröp ett nytt problem på mig. Jag fick svårt att somna in på grund av att det kliade på fötterna så in åt xxx. Först trodde jag att det var några myggbett, sen gick det upp för mig att det var – skoskav. Suck…
Bortsett från skoskavet känns fysiken idag på morgonén helt kanon. Seriöst, så här väl till mods i både kropp och själ var det länge sen jag kände mig. När jag åt frukost på en uteservering vid stadens centrum så kände jag mig för första gången på väldigt, väldigt länge riktigt skönt avstressad. Bara så skönt. Det är nog så här man egentligen ska leva…
Jag inhandlade ett par askar med skavsårsplåster på Apoteket och gick därefter vidare mot min nya dagsetapp.
Skogsby ligger öster om Färjestaden och rakt söderut från Borgholm. Några vettiga alternativ till stora landsvägen var svåra att hitta om jag inte skulle ta en bisarrt lång omväg. Vandringen söderut blev ändå riktigt trevlig, det var inte så farlig med trafik som jag befarat. Ett öppet och varierat landskap – bland annat en liten del av Alvaret – gjorde färden klart spännande och jag blev bjuden på ett par små havsglimtar även idag.
Visst, drygt tre mil med packning är alltid tre mil, men de inledande dagarnas slit och stelhet började gradvis att gå över till något annat. Nu hade jag inga som helst problem med att hålla ett bra tempo. Två dagar tidigare, när jag gick från Hagaby Lantgård mot Marsjö, hade det känts som om jag gick på valium. I dag var det inledningsvis som om jag begåvats med två helt nya ben, så bra gick den första halvan av dagens etapp.
Men – vad hjälper det när omvärlden sätter krokben för en? Jag tog en lunchpaus på något gästgiveri som låg längs vägen. God mat visserligen men som jag fick vänta runt fyrtio minuter, att få den serverad (det var inte bara jag på stället som var irriterad) och just idag hade jag en deadline. Expeditionen på vandrarhemmet i Skogsby skulle nämligen stänga vid sju och nu började det bli lite ont om tid.
Jag fick alltså lov att trumma på bäst jag kunde där på vägen. När klockan var halv sju och det enligt kartan var runt två kilometer kvar ringde jag och berättade att jag var på väg. Föreståndarinnan berättade då att Skogsbys vandrarhem ligger en kilometer söder om kyrkan i byns mitt. Aj då. Det betydde att det var tre kilometer med en halvtimme kvar.
Det kanske inte låter så dramatiskt, men efter tjugoåtta kilometer med ryggsäck är man inte så kaxig längre. Småspringa vill jag inte göra med packning, det är sämsta tänkbara för knäna, men jag höll tillräckligt högt tempo för att kunna glida upp på trappan till vandrarhemmet med tre minuters marginal.
Puh…
Skogsby en halvmil öster om Färjestaden visade sig vara en riktig liten pärla. Visserligen låter namnet som taget från typ Kronbloms värld, en pärla är det i alla fall. Idel gamla träkåkar med mycket snickarglädje – en riktig ”by” som namnet också berättar. Efter trevliga Borgholm bannade jag mig själv lite för att jag i förväg bokat ett ställe på obygden långt från allt som en mysig stad kan erbjuda, men så fort jag kom fram kände jag att det var en rättsatsning. En fantastisk septembersolnedgång som dränkte omgivningarna i ett starkt ljus förstärkte bara bilden än mer. Att övernattningen kostade nästan ingenting kändes bara än bättre. Min erfarenhet så här långt är att priserna på vandrarhem på Öland ligger på runt hälften mot vad de gör på Gotland.
Snabbt summerat var det en fin avspänd dag, trots att jag var piskad att köra på rätt hårt på slutet. Lite händelsefattigt måhända men det kändes helt ok.
Snart drar det ihop sig. Femtio kilometer och två dagar kvar. Det ska nog gå. Ett orosmoln bara – skoskaven som kändes värre i kväll än i går. Vänsterfoten har nästan mer plåster på sig än inte men det får helt enkelt lov att bära!
ÖLANDSVANDRINGEN Etapp 5
Två spikar upp från varsin plats på respektive fotsula, så kändes fötterna när jag på morgonen stapplade iväg till frukosten. Allt övrigt var däremot perfekt. Ingen stelhet alls i kroppen.
Självklart var det helt onödigt att jag försatt mig i den här situationen med mina fötter. Jag borde ha gått på förebyggande fotvård innan jag gav mig av och skulle såklart ha skippat det snedgångna par skor som jag dras med under den här veckan.
Helt mitt eget fel för att tala klarspråk.
Efter nån timme mjuknade fötterna ändå upp och mestadels kändes det rätt okej under dagens vandring.
När jag bokade rum i Degerhamn fick jag samtidigt reda på att det inte finns något matställe alls där. Skulle jag få i mig något att äta under etappen var jag tvungen att halvvägs ta omvägen in till Mörbylånga, enda orten i närheten med öppna lunchrestauranger. Det var inte mycket att välja på. Omvägen innebar att dagens sträcka blir vandringens längsta – runt trettiofem kilometer.
Runt tio gav jag mig iväg i ett soligt och fint sensommarväder. Jag har verkligen haft tur än så länge, inte en droppe regn på hela vandringen.
Alldeles längs vägen dök det, som så ofta på Öland, upp en mer än trehundra år gammal kvarn. Skillnaden med den här kvarnen mot andra jag passerat var att man kunde gå in i den. ”Öppen Kvarn” stod det på en skylt utanför.
Nyfiket ställde jag ifrån mig ryggsäcken och tog mig fem minuter för att gå in och titta. Jag hade aldrig ens funderat över hur det kan se ut inne i en kvarn, nu blev jag djupt imponerad av vad jag fick se. Kvarnen visade upp en helt genialisk konstruktion, ett ytterst intrikat maskineri i flera våningsplan med gigantiska kugghjul i trä. Lustigt att jag aldrig insett att det krävs så mycket teknologisk kunskap för att få de där stora vingarnas snurrande till att mala en säck säd. Jodå, nog kunde folk förr i världen också…
Runt två hade jag kommit till avtagsvägen mot Mörbylånga och jag tog av in mot centrum. Törstig tog jag fram en citronloka som en aperitif till den kommande lunchen.
Inne i själva Mörbylånga dök det upp en alldaglig men ändå ganska rörande händelse. Från en tvärgata kom en påtagligt söt tjej med mörkt tjockt hår gående. Vi krockade nästan då hon tog in på min trottoar men hon hamnade typ två meter framför mig. Då det bara var vi två på den i övrigt helt öde gatan tyckte hon kanske att det var genant att jag gick precis bakom henne så jag gick över till trottoaren på andra sidan. Till min förvåning korsade hon gatan precis efter mig och började nu gå bredvid mig, nästan som om vi var ett par. Jag var inte helt bekväm med situationen men fann mig ändå i den och traskade vidare med mitt nyfunna sällskap. En bit längre fram såg jag en återvinningscentral på vår sida av trottoaren. Ett bra ställe för att slänga den tomma lokaflaskan tänkte jag. Men precis innan jag skulle kasta flaskan sa tjejen, som hela tiden gått precis intill mig, med ett generat leende ”Snälla – panta”!
Jaha – det var min tomflaska hon var ute efter och först nu såg jag att hon var rom.
Inga problem tänkte jag och räckte henne flaskan.
Och som hon sken upp, för en enda pantflaskas skull. Och här går jag omkring och gnäller över skavsår…
Jag lunkade ändå vidare mot ett öppet matställe på de nästan helt folktomma gatorna. Till slut, allra längst bort, nästan ute på kajen, låg restaurant Kajutan. Min omväg var dock mödan värd för Kajutan bjöd på en riktigt fin dagens husmans.
Märkligt nog var jag under hela tiden på uteserveringen den enda matgästen på stället och knappt någon gick förbi på gatan bredvid – hade Sverige spelat VM-final i fotboll hade det inte varit mindre folk på gatorna. Off-season, okej, men någon bor väl ändå där?
Efter maten började jag spåna på att ta en taxi från Kajutan till korsningen. På så sätt skulle jag spara både fötter och krafter, och det skulle inte alls vara något fusk, bilen skulle ju bara ta mig tillbaka till samma plats där jag vek av in mot Mörbylånga.
Snabbt slog dock mig tanken att här satt jag och åt dagens lunch för etthundranitton spänn och efter det skissade på att åka taxi två kilometer för kanske en hundring allt medans den där tjejen blir överlycklig över en pantflaska värd en krona. Det kändes inte rätt – i nån slags solidaritet beslöt jag mig för att skippa det där med bilskjuts.
Det var alltså bara på med ryggsäcken och sen gå tillbaka mot korsvägen. Vid centrum fick jag syn på en ICA- butik och gick dit för att handla en dricka, lite frukt och något lättare att äta senare på kvällen.
Utanför affären såg jag att pantflaske-tjejen nu satt utanför ingången med en liten bägare framför sig. Jag hejade och hon tittade upp på mig.
”Snälla, vatten” sa hon med en vädjande blick.
Visst, tänkte jag, inga problem. Hon sitter precis mitt i eftermiddagssolen, klart hon måste ha att dricka. Jag gjorde ett tecken att jag strax skulle vara tillbaka.
Fem minuter senare kom jag ut med en loka som jag räckte över. Återigen fick jag ett stort leende och ett tack. Hon såg ändå rätt nedstämd ut så jag frågade om allt var bra och hon svarade att – jo, det var bra. Jag ville ändå inte se henne sitta där med en tom bägare på en ort där det knappt fanns en människa på gatan. Jag tömde mina fickor på mynten som låg och skvalpade längst där nere och la dem i bägaren, sen gled jag med handen ett par gånger över hennes arm lite uppmuntrande och log.
”Du är mycket snäll!” sa hon med ett skevt leende. Tja, att i ett folktomt Mörbylånga en söndagseftermiddag försöka få ihop några mynt i en bägare var väl ett mission impossible. Kanske gjorde jag hennes dag – det bjöd jag så gärna på. Den som tycker att jag gjorde fel får väl tycka det, men vari ligger felet att från ett överflöd ge till den som inte har. Läs i Bibeln – det är precis vad Jesus predikade, om och om igen.
Men nu var det bara att ge sig iväg igen. Lång väg kvar, kanske två mil. Skavsåren hade börjat ge sig till känna igen, än värre var kanske att min mobil hade laddat ur sig när jag nedrigt nog hade ett par viktiga jobbsamtal att avverka under eftermiddagens lopp.
Jag tittade på kartan och såg att Kastlösa, en mil längre fram, har ett vandrarhem. Där skulle jag kanske kunna slinka in och smygladda mobilen ett par minuter.
Två timmar senare framme vid Kastlösa kunde jag dock inte hitta det där vandrarhemmet. Jag irrade runt lite innan jag gav upp. Till slut satte mig på en stentrappa upp till ett hus. Ur ryggsäcken tog jag fram min dricka och började läsa Aftonbladet som jag köpt i Mörbylånga. Kommer det någon och undrar varför jag sitter där jag sitter så säger jag bara att jag inte hittar vandrarhemmet, tänkte jag.
Ingen kom – så klart.
Efter fem minuter gav jag upp, drack ur det sista, satte på mig ryggsäcken för att lunka iväg bort mot landsvägen igen. Först då såg jag en skylt som pekade mot vandrarhemmet. Dråpligt nog befann det sig på andra sidan huset på vars trapp jag suttit. Jag hade alltså suttit på bakgården…
Nåja, jag gick in på vandrarhemmet. Föreståndaren mötte mig i dörren med en så glad min att jag kände mig piskad att direkt be om ursäkt för att jag faktiskt redan bokat logi i Degerhamn och frågade om jag trots det under tio minuter kunde få ladda min mobil. Naturligtvis fick jag det.
Under laddningen började vi språka lite lätt. Föreståndaren var från Stockholm, hette Dan Sabel, och hade tidigare jobbat med film och teater. Dan började berätta om sin verksamhet här på Öland och hur han ville utveckla den till en träffpunkt för filmskapare. Jag blev bjuden på en dricka och…ja, där satt vi och pratade om tillvaron och gemensamma bekanta under kanske lite väl lång tid, för klockan tickade på. Nu hade den hunnit bli sex, det var elva kilometer kvar till Degerhamn och inom kort skulle det bli mörkt. Den trevliga pratstunden hade ändå gett en välbehövlig vila för lår och fötter.
Jag reste på mig, tog farväl, satte ånyo på mig ryggsäcken och lufsade iväg. Med två och en halv mil i ryggen och en sol som snart skulle gå ner så skulle det kunna bli ett par jobbiga avslutande två timmar.
Den farhågan var dock helt obefogad, för så fort som jag kom utanför Kastlösa och tog in på vägen mot Degerhamn som går längs vattnet släppte allt sådant. Oron över om det skulle bli mörkt, mina skavsår, stelhet, ja vad som helst – allt formligen rann av mig så fort jag från vägen fick syn på havet. Vägen gick rakt söderut, hela tiden runt trehundra meter innanför havet men typ trettio meter högre, något som gav ett mäktigt panorama ut över vattnet vart jag än blickade. Det var ett helt fantastiskt landskap som utan förvarning bredde ut sig framför mig under denna inledande skymningstimme, synen var helt överväldigande.
Solen stod lågt på himlen för att snart gå ner under horisonten, något som bildade en blodröd rand i väster längs havet som i sin tur färgades mörkrött, de låglänta fälten hade som namnet antyder en så pass låg vegetation att synfältet var kilometerlångt i alla riktningar, en liten måne växte sig för var minut allt starkare på himlen, flyttfågelsträck flög precis över mig i sin karakteristiska v-form medans andra fåglar kacklade och tjattrade på fälten och i buskagen som jag passerade på min väg.
Fullständigt magiskt.
Jag stannade ideligen upp för att fotografera det spektakel som just utspelade sig framför mig. Om jag redan var sent ute så blev det måhända inte bättre av att jag stannade upp och tog ett kort var femtionde meter, men det spelade ingen roll alls längre.
Elva timmar efter att jag gett mig av från Skogsby gick jag där på vägen i halvmörkret i full eufori och njöt av varje sekund av denna underbara kvällsvandring. Det jag såg framför mig var utan tvekan den vackraste kväll jag upplevt på åratal.
Mot slutet av etappen blev det nmörkt. Tredjedelsmånen på himlen gjorde dock att det aldrig blev helt becksvart och jag fick aldrig några problem att se vägen. Långsamt hade också stjärnorna en efter en börjat titta fram. Till slut kändes det som att det var en miljon stjärnor som strålade som en miljon glittrande juveler på ett gigantiskt svart svävande sidentyg ovanför mig.
Och så överallt runt mig dessa tjattrande och pladdrande men nu osynliga fåglar som var helt uppfyllda av förberedelserna för den kommande färden söderut.
Helt plötsligt när jag gick där kände jag att jag inte längre ville komma fram, tanken på att komma fram till nåt vandrarhem i nåt upplyst litet samhälle lockade inte det minsta, jag ville bara fortsätta att gå där på landsvägen och inte göra nånting annat än bara njuta av den helt underbara känslan att få finnas till här och nu.
Och då slog mig en tanke.
Vad är det för mening med att jaga pengar som man ändå aldrig kan få nog av, ständigt tjafsa med sin omgivning för att man tycker sig ha blivit trampad på tårna för nåt futilt, känna sig missnöjd över livet i stort för att det inte alltid blir som man vill eller bara gå omkring och gnälla på det mesta i största allmänhet.
Ja varför då – när vi har hela universums prakt och skönhet precis framför fötterna på oss! Allt finns ju här serverat på ett silverfat för oss att ta emot, vi har redan allt som vi behöver, i överflöd dessutom!
Långsamt lunkande med ett sinne som för tillfället befann sig ett par nivåer högre upp än vad det brukar vara på kom jag motvilligt, efter trettiofem kilometers vandring, i sena kvällen fram till Degerhamns Brukshotell. Nyckeln var fasttejpad på dörren i ett kuvert, och det var bara att gå upp på rummet, kasta sig i duschen och byta om.
Den sena timmen kombinerat med en lååång vandring gjorde att jag slocknade så fort jag la mig för att vila på sängen.
ÖLANDSVANDRINGEN Etapp 6 och epilog.
Dags då för den sista etappen. Finalen på en knapp vecka som börjat i onsdags och som nu skulle avslutas.
Arton kilometer från Degerhamn ner till Ölands Södra Udde skulle avverkas innan jag skulle gå i mål.
Först en frukost på Brukshotellet, sen iväg.
Ett par hundra meter innan jag kom till väg 136 som skulle ta mig söderut stod en träskylt vid sidan om som pekade rakt in i ett buskage. Det gick att skönja något nertrampat som man skulle kunna tolka som en stig. ”Linnés stig” stod det på den. Jag kollade kartan och, jodå Linnés Stig stod utmärkt och då den skulle vara en liten genväg bort mot den stora vägen söderut så gled jag in på den. Den visade sig vara en fantasieggande liten skogsstig längs lämningar av boningar och arbetsplatser från svunna tider, nån kilometer lång, inte mer än så.
Väl uppe på vägen såg jag på skylten att sträckan till södra udden var tjugoen kilometer – tre mer än vad jag fått för mig.
Inga problem – med normal takt skulle jag ändå vara där till runt halv tre, i god tid för att ta min buss tillbaka som går prick tre.
Planen jag skissat på var att från udden ta tre-bussen norrut och med byten vara tillbaka i Borgholm på kvällen och ta in på samma vandrarhem som senast. En repris med en dagens husmans på Mormor Julias hägrade såklart också – men det fick bli ett senare spörsmål. Nu var det Långe Jan som gällde!
De trettiofem kilometrarna från dan innan satte i början små spår både i låren och mina fotsulor men inom kort kändes det helt okej.
Efter några timmars gång, strax norr om Ottenby, dök något för mig helt oväntat upp – Karl Xs mur!
Jag hade innan jag fick syn på den ingen aning om att den överhuvudtaget existerade men där dök den upp helt utan förvarning – en två meter hög och en halvmil lång mur som går västra havssidan till den östra. Det var som att se en mini-variant på Kinesiska Muren. En mäktig syn, men det var inte utan att jag funderade på vilket oerhört jobb som låg bakom bygget av hela skapelsen.
Kort senare delade vägen på sig och jag tog av till höger. På skylten som pekade i min riktning stod det: ”Ölands Södra Udde 4”.
Jaha – då var det alltså inte mer än fyra kilometer kvar på denna vandring. Vilken känsla…
Helt plötsligt hade en tung ryggsäck, skoskav och stelhet ingen som helst plats uppe i mitt huvud – nu ville jag inget annat än bara njuta av det allra, allra sista på det här äventyret. Inget annat.
Och nog njöt jag av det som öppnade sig framför mig.
Det var en strålande sol på himlen och en nästan spikrak väg av asfalt söderut längs hedar, betesmarker och karakteristisk låglänt vegetation.
Och se där, mellan två höga träd så kunde jag skönja toppen på ett fyrtorn – Långe Jan!
För varje meter blev landskapet sen bara mer och mer fantastiskt. När jag kom ner på själva udden och vegetationen upphörde, när havet dök upp på båda sidor om den smala tunga som vägen klöv i två delar sidorna och då Långe Jan reste sig rakt framför mig i all sin prakt var det snudd på som att gå i en tavla.
Det var också verkligen optimala förutsättningar med en strålande septembersol som trolskt speglade sig på båda sidor av den smala udden samtidigt som det var snudd på helt vindstilla. Lammen som gick både på vägen och vid sidan om förstärkte bara det överväldigande intrycket än met.
Kort senare var jag framme!
Ölands sydspets visade sig vara något helt annat än den norra. Museum, restaurant, ett fyrtorn som det gick att gå upp till toppen i, ja det fanns till och med ett litet konstgalleri som var öppet nu i september. En hel del människor befann sig där trots att det var en vanlig måndagseftermiddag. Ölands Södra Udde är, fick jag reda på, ett veritabelt mecka för fågelskådare och det var nog de som utgjorde merparten av folket där.
Jag lade ifrån mig ryggsäcken vid en bänk för att sen bege mig mot uddens sydligaste punkt för att där gå ner på knä och symboliskt doppa handen i vattnet som jag hade gjort på norrsidan.
Då kom en liten antiklimax – man kan inte ta sig ut till den allra yttersta spetsen. Ölands allra sydligaste punkt är ett för människor avspärrat skyddsområde för fåglarnas och sälarnas skull…
All respekt för det, men det staketet var inte vad jag hade sett framför mig. Men – gick det inte att gå allra längst ner så fick det väl bli nästan längst ner då. Jag gick iväg ner till vattnet alldeles intill där staketet markerade början på reservatet. Där doppade jag ner min högerhand. Det var inte riktigt på Ölands sydspets – men så långt söderut som jag kunde komma.
Och där avslutades min vandring!
Efter sex dagar och femton avverkade mil gick jag i mål.
Utan några fler ceremonier gick jag in på restaurangen och frågade artigt damen i kassan efter busshållplatsen.
”Bussen? Men du vet väl att du måste ringa och beställa den två timmar i förväg? Har du gjort det?”
Nej, det hade jag ju förstås inte gjort, jag visste inte ens om att det är så man måste göra på Öland.
Jaha…där sprack det med Borgholm och Mormor Julias och att se den söta servitrisen igen. Det var ju såklart sista bussen för dan som jag just missat…
Först kändes det riktigt surt, men det gick snabbt över. Snart insåg jag att det nu inte längre fanns någon orsak alls till att stressa vidare. I godan ro satte jag mig istället ner och åt en dagens lunch på uteserveringen och såg till att njuta av att inte bara ha kommit fram till utan även av att befinna mig på Ölands Södra Udde.
Efter maten och efter att ha gått runt området ett tag kollade jag upp och fick reda på att det fanns ett Ottenbys vandrarhem bara fyra kilometer därifrån. Det var ju ett helt okej alternativ, flyget från Kalmar avgick ju först på eftermiddan dan därpå.
För hundrafemtioelfte gången under en vecka satte jag på mig ryggan och gled sen iväg mot vägen, nu bort från udden och tillbaka norrut mot Ottenby.
Efter runt femtio meter på bilvägen hörde jag ett brummande från en pick-up bakom mig. Instinktivt satte jag upp en liftartumme och…jo då, den stannade. När jag slängde in ryggan i bakluckan såg jag att det låg en massa tavlor travade där. Det visade sig att killen som plockat upp mig var samma konstnär som hade en utställning i uddens galleri. Han bodde på vandrarhemmet och skulle dit så det passade ju perfekt.
Erik, som han hette, körde mig ända fram. Jag checkade in, slängde ifrån mig prylarna på rummet och gick till köket för att koka lite eftermiddagste. Erik dök snart upp han med.
Det blev en hel del roligt snack i matsalen under eftermiddan och kvällen. När Erik sa att han var från Nora frågade jag om han var kompis med Ted Ström, mannen som skrev texten till Jag Reser Mig Igen – låten vi hade i Melodifestivalen 2012. Och det var han lustigt nog.
Fler personer kom in i samtalet under kvällens gång till ganska sen timme. Det blev en mycket angenäm final på dagen.
Som en sista surpris så stötte jag vid frukosten dan därpå på Uffe Johansson, min gamle jobbarkompis från Tomteboda. Tjugotvå år var det sen senast vi sågs och så möttes vi igen på Ölands södra udde!Det var nog bara tur att jag missade bussen och istället för att stressa iväg från Ölands Södra Udde lutade mig tillbaka där på udden och bara njöt av allt det som hänt och det som var där just då. Att jag tog in på det intilliggande vandrarhemmet i Ottenby, pratade med nyfunna vänner om vandringen och fick en hel del rolig feedback hjälpte nog också till att göra avslutningen på veckan riktigt fin.
Strax efter avgick bussen mot Kalmar där flygmaskinen hem stod och väntade…och där var en vecka som jag sent kommer att glömma över.
Tänk bara – hade jag jobbat i stället för att vara ledig under de här dagarna så hade jag två veckor senare inte kommit i håg en siffra av vad som hänt under den tiden. Nu blev det istället ett minne för livet.
Som en sammanfattning av de här sex dagarna kan jag säga att jag fysiskt kände mig allt starkare för var dag som gick. Visst, skavsår på fötterna var ju retligt, men konditionsmässigt gick formkurvan bara uppåt.
Allt vackrare blev det också ju längre söderut som jag kom, mot slutet blev det en rent bedövande skönhet i landskapet. Det magiska inslaget i omgivningen runt mig växte även det dag för dag under vandringen söderut ner mot Långe Jan.
Efter en kanonstart blev det sen bara bättre och bättre ju längre veckan led för att sluta i en magnifik final.
Men allting har ett slut, så ock det här äventyret, och med det även den här berättelsen.
En sak tror jag mig dock veta efter denna vecka.
Gud finns – och han bor på södra Öland.
Popularity: 56% [?]