07.31.15
LP-skivor av och med Elvis Presley #56 Aloha From Hawaii Via Satelite
En kväll i början på 1972 satte sig Elvis manager ”överste” Tom Parker ner i TV-soffan hemma hos sig. I rutan dök USAs dåvarande president Richard Nixon upp, via en satellit höll denne ett tal som sändes direkt över stora delar av världen.
Det sägs att det var då och där som idén till Aloha From Hawaii Via Satellite föddes. Visionen som snabbt både slog rot och blommade ut i Parkers huvud var en konsert med Elvis Presley på Hawaii, filmad och sänd via satellit med avsikt att så många som möjligt på vår jord skulle kunna se den i direktsändning. Det skulle bli en konsert för de Elvis-fans världen över som inte hade möjlighet att själva komma till Las Vegas för att få se sin idol i verkliga livet. (Just den biten känns väl bara som ytterligare ett svepskäl till att inte en gång för alla göra den där världsturnén som sorgligt nog aldrig blev av.)
Resten är historia och en av de mest väldokumenterade händelserna i fenomenet Elvis Presleys karriär. Många av er känner till det här minst lika bra som jag.
Några små detaljer ska jag väl ändå kunna klämma in.
Den 8 juli 1972 proklamerade så överste Parker på en presskonferens att Elvis Presley inom kort skulle komma att göra världshistoriens första satellitsända konsert. Tre spelningar var sedan tidigare inbokade i mitten av november på Hawaii som avslutning på en kortare turné och en av dessa planerades att bli satellitsändningen. Det kom man att skjuta på, även om spelningarna genomfördes enligt schemat.
Vid en presskonferens 4 september samma år så pekade Parker i stället ut 14 januari 1973 som slutgiltigt datum – och så fick det bli.
Den 9 januari anlände Elvis och hans entourage till Honolulu. Första repet gick av stapeln redan samma kväll.
12 januari genomfördes en generalrepetion med publik, även den filmad och inspelad. Främsta orsaken till att man gjorde så var att utifall något skulle gå fel med det tekniska den 14:e så fanns alltid möjligheten att slänga in den filmade repetionen i dess ställe.
14 januari (halv ett på natten!) gick så satellitsändningen av stapeln helt enligt alla planer. Ett historiskt ögonblick, den första konserten med en soloartist som skulle kunna ses över hela jordklotet. Eller…?
Det har ofta spekulerats i hur många människor som verkligen såg showen i direktsändning. Siffran en miljard brukar nämnas men det känns väl knappast möjligt. En och en halv miljard har det också dragits till med, något som låter helt galet. Det skulle ju vara snudd på halva jordens befolkning vid den tiden!
Till på köpet är sanningen att det till slut bara var tio länder i Asien och Australien som hade förmånen att få se det hela live. Europa fick snällt vänta med att se showen till dagen därpå. I hemlandet USA blev det riktigt knasigt. Där sändes inte showen förrän nästan tre månader senare. I England, av tradition ett av Elvis allra starkaste fästen, sändes inte Aloha förrän drygt fem år i efterhand! (Skivan floppade rejält i England, skälet har vi nog där.)
Slår man ihop alla TV-tittare som någon gång har sett Aloha, i direktsändning eller senare, så jovisst, då kanske man kan komma upp i höga siffror. Men direktsändningen hade nog inte mer än ett par hundra miljoner, utan den minsta tvekan gott nog, men långt ifrån de överoptimistiska uppskattningar som fortfarande sprids. Rätta mig gärna om jag har fel.
Att det skulle komma en platta från showen, en dubbel dessutom, var bestämt redan från start. Låtar och ordning spikades dock först i allra sista stund. Då det ovanligt påkostade omslaget trycktes upp i förväg kunde man, om möjligt, hitta än mindre information än det ytterst knapphändiga som Elvis skivköpare brukade bjudas på. Vilka låtar som finns på skivan kan man bara läsa på en paperssticker som trycktes upp efter TV-sändningen och som fästes runt skivan. Följdaktligen är heller inte fotot taget från själva showen utan är från ett helt annat tillfälle. Paradoxen blir då att det finns ett stort antal senare utgivna skivor typ ”Elvis Greatest Hits” (givetvis med rocklåtar från 50-talet eller från filmåren) med ett stiligt foto taget från just Aloha-showen medans LPn Aloha From Hawaii Via Satellite INTE har det. (Sådant händer bara i Elvis-världen…)
Nu kör vi skivan rakt igenom, låt för låt.
Aloha From Hawaii Via Satellite Utgiven på RCA i februari 1973
Skivnummer VPSX 6089
Högsta placering i USA – 1
Högsta placering i UK – 11
Sida A
Also Sprach Zarathustra hade sedan hösten 1971 regelbundet inlett konserterna. Så även den här gången.
1) See See Rider
En Elvis Presley uppenbart tagen av stundens allvar springer in på scenen för att möta inte bara de som satt i den fullpackade arenan, utan den största publik som en artist någonsin hade haft i mänsklighetens historia. Knappast någon avundsvärd uppgift.
Ser man det filmade från konserten så ser man att han sin nervositet till trots ändå ger ett fokuserat intryck. Jag tycker att Elvis lyckas riktigt bra med See See Rider som på sjuttiotalet kom att bli hans stadiga öppningsnummer. Inte den ultimata tolkningen men ändå med beröm godkänt med tanke på rådande förhållanden.
2) Burning Love
Burning Love blev lite överraskande en megahit för Elvis som ironiskt nog först inte alls ville spela in och aldrig någonsin riktigt gillade. Det har jag heller aldrig gjort. För mig är det en ödets nyck att en låt som bär väldigt lite av Elvis signum och artisteri kom att bli hans största listframgång i USA under sjuttiotalet när i stort sett alla andra av Elvis suveräna singlar från samma epok floppade rejält.
Den här versionen är dock åtskilliga klasser bättre än det småsega originalet. Avsevärt högre tempo och betydligt mera närvaro och spelglädje hos folk på scenen gentemot srudioversionen gör Burning Love till en positiv överraskning. Det är en inte helt övertygande sånginsats men även här är det klart godkänt.
En poäng med det här spåret är man för en gångs skull kan höra kompgitarristen John Wilkinsson ordentligt, då det är han som spelar de inledande ackordriffen. På Steamroller Blues hörs han lite vagt i kompet, annars är han så långt bak i ljudbilden att han i stort sett blir helt försumbar. Men här på Burning Love får han till och med äran att inleda låten!
3) Something
En cover på George Harrisons hit från LPn Abbey Road.
Hyfsat framfört men det där lilla extra fattas. Det är ju knappast att han sopar George Harrisons insats på Beatles original av banan. Madison Square Garden var bara sju månader gammal, men A Prince From Another Planet tittar ännu inte fram. Elvis verkar fortfarande tagen av stundens allvar. De stapplande hälsningsfraserna till publiken som inleder Something pekar klart åt det hållet.
4) You Gave Me A Mountain
Och så verkar det som om nervtrådarna börjar släppa. You Gave Me A Mountain är riktigt bra, en av föreställningens bättre ögonblick. Elvis sjunger med stor inlevelse och det är lätt att föreställa sig att han ser delar av sitt eget livsöde i texten. Det är dock inte bara sångens förtjänst att det här är kvällens första peak, det är ett riktigt snyggt arr från orkestern som pampigt backar upp honom.
5) Steamroller Blues
Ingen favorit för mig. Jag vet att många tycker att det här är bland det tuffaste som Elvis gjorde under sina senare år, men jag håller inte med. Steamroller Blues från generalrepet två dagar tidigare var okej, men versionen från den 14 januari känns tveksam. Under de första verserna verkar Elvis osäker på texten och tycks ha problem med hur han ska lägga upp låten. Tittar man på den filmade sekvensen så ser man att det beror på att han mitt mellan två sångfraser lutar sig fram och ger en flicka vid scenkanten en kyss! Men även bortsett från det så sjunger han inte alls bra i början, stundtals är det nästan falskt. De inledande verserna är nog skivans sämsta sånginsats.
När det tar fart efter gitarrsolot blir det klart bättre men det känns ändå som om Elvis hela tiden håller igen. Det är ett sanslöst tryck i kompet, men det bästa bandet i världen räcker inte för att rädda det här.
Framförandet vinner lite i styrka när man ser det på video. Här tittar estradören Elvis Presley fram och man kan skönja både glimten i ögat och ett stort leende. Det ser ut som att han börjar trivas riktigt bra där uppe på scenen. Men tyvärr – speciellt bra är det inte.
Låtvalet är lite märkligt också, av alla miljoner låtar att välja på, hur hamnade hösten 1972 James Taylors bluespastisch Steamroller Blues på repertoaren? Den känns ju ljusår ifrån givet Elvis-material. Nåja, förmodligen var det en personlig favorit hos Elvis då han kom att köra den frekvent även efter Aloha.
Av någon dunkel anledning så valde RCA att från den här plattan ge ut just Steamroller Blues som singel (What Now My Love eller My Way hade nog suttit bättre…). När man nu ändå gjorde det så borde man kanske ha valt versionen från repet den 12:e vilket man inte gjorde. Stark pushning med satellitsändning och repris över hela planeten räckte inte alls för att göra Steamroller Blues till mer än en mindre hit. Nej, det är inte ofta man ser Steamroller på en ”Best Of”-platta med Elvis, det är helt klart ett av hans mer anonyma singelsläpp. I England så vände man, klokt nog, på singeln och lät låten ”Fool”, inledningsspåret på den kommande studioplattan, bli a-sida.
Plattan börjar sisådär med en Elvis som inte är helt bekväm med situationen – men vem skulle vara det? Bitvis är det riktigt bra, men det är, bortsett från You Gave Me A Mountain, långt ifrån det rent majestätiska från Madison Square Garden och On Tour – även om det bara gått ett halvår sen dess. Det lätt sävliga sättet och näst intill totala frånvaron av rörelser gör att man nästan får intrycket av att han går på något lugnande.
Sida B
1) My Way
My Way är en komposition som verkligen satt som hand i handske för Elvis Presley. Den passade honom omfångsmässigt helt perfekt och att det var en låt som han kände starkt för går inte missta sig på.
Följdaktligen är det också ett lysande framförande som vi bjuds på, enbart Sinatras version kan mäta sig med det här. Som så ofta med covers på kända låtar så gör Elvis här My Way på sitt eget sätt, där Frank Sinatra version mest är en kaxig hyllning till sig själv så låter Elvis mer vemodigt sorgsen i betraktelsen av sitt liv. Kanske lite irriterande att Elvis snubblar lite på texten i slutet av sista refrängen, det till trots är My Way en av föreställningens bästa ögonblick.
På repetionen missade Elvis ingången till första versen (för att Glenn D Hardin ändrar tempot mitt i pianoinledningen!) och kom av sig helt mitt i så man får känslan av att det inte hade repats så mycket på My Way.
2) Love Me
Love Me är kvällens första bidrag från Presleys eget femtiotal, men den skulle följas av betydligt fler.
Det här är en godkänd version men absolut inte mer än så. Skillnaden i engagemang på Love Me jämfört med föregående spår My Way är frapperande. Om man lyssnar på hans eget original från 1956 blir det som två olika låtar.
Presentationsfrasen ”I’d like to do a medley of some of our records for you” är också minst sagt lite förvirrande. Det blir ju inget medley – efter Love Me så är det slut. Visst, Johnny B Goode följer, men först efter avslut och applåder från publiken.
3) Johnny B Goode
Och så blev det en femtiotalare till. Johnny B Goode lades tillsammans med två andra låtar till i sista stund för att fylla ut showens timma.
Vi bjuds på ett läckert gitarrspel av James Burton, men mer än så är det inte. Det här känns ganska överflödigt och energifattigt. Versionerna från In Person och filmen On Tour är på en helt annan nivå.
I mitten av första versen tappar Elvis texten totalt trots att han hade kört Johnny B Goode under lång tid innan vilket nog beror på att att det egentligen inte var tänkt att det här skulle vara med i showen.
4) It’s Over
Tillbaka där vi ska vara, med ”riktig” musik.
It’s Over, som hade dykt upp i repertoaren under hösten 1972, är klart ett av showens toppnummer. Elvis sjunger med stor övertygelse, han ömsom närmast talar fram orden ömsom sätter full kraft i uttrycket på precis rätt ställe.
Ingen tvekan om att texten spelade stor roll här och att Presley kände sitt eget liv passera revy under framförandet av den här mycket fina kompositionen.
Originalet var en hit 1966 med countrypop-sångaren Jimmie Rodgers som peakade i USA på plats 37. Arrangemanget på Rodgers inspelning med bara två akustiska gitarrer är helt väsensskilt från den vi kan höra här, och det känns som en lustig idé att ta en låt som från början är så minimalistiskt arrangerad och sedan göra något så storslaget av det som Presleys version blev. Det funkar dock i allra högsta grad då Elvis utklassar Rodgers original med hästlängder.
En liten detalj – när man på SVT den 17 agusti 1977, dagen efter Elvis bortgång, hade ett inslag om händelsen så visade man ett ett klipp från Aloha och just de avslutande sekunderna på It’s Over.
5) Blue Suede Shoes
Och så rakt in i en ännu en slarvigt, hafsigt framförd femtiotalsklassiker.
Låt mig göra processen kort – det är här inget annat än helt meningslöst skräp. Varför inte köra vad som helst från From Elvis In Memphis i stället? Vad som helst!
6) I’m So Lonesome I Could Cry
En cover på Hank Williams
Kvällens mest oväntade val av låt, en cover på Hank Williams klassiker från 1949. Mer sådant kunde det ha varit föreställningen igenom. En låt som denna som varken har refräng eller stick utan bara består av en vers som körs ett antal gånger kräver givetvis en väldigt bra tolkning för att inte uppfattas som tråkig. Elvis fixar det och gör här en mycket fin och välbalanserad tolkning som genomsyras av stor inlevelse.
BJ Thomas hade en hit med I’m So Lonesome I Could Cry 1966, det är nog troligt att det är den versionen som Elvis hade hört och som fick honom att ta upp den själv.
7) I Can’t Stop Loving You
Tredje gången på en liveskiva på tre år – I Can’t Stop Loving You verkar ha varit den där låten som Elvis aldrig ville släppa taget om. Här borde han kanske ha gjort det, för det här låter trött och sömnigt. Visste man inte bättre skulle man kunna tro att det var ett första trevande försök att repa in en ny låt i repertoaren – och lite är det faktiskt så. I Can’t Stop Loving You var först inte påtänkt för Aloha, trots att Elvis kört den frekvent på konserter i åratal, men den slängdes in i sista stund för att fylla ut tiden. Det låter därefter också. Hafsigt, osäkert och oinspirerat.
Men hur tänkte man? ”Vilken av alla låtar ska vi välja? Ska vi ta The Impossible Dream, Polk Salad Annie eller I Can’t Stop Loving You?” ”I Can’t Stop Loving You såklart!” ”Tycker du? Okej, då tar vi den!”
Nej, det känns inte planerat.
Många kanske tror att det var Ray Charles som skrev I Can’t Stop Loving You, men det var det inte. Don Gibson spelade in den redan 1957 och släppte den året därpå – som b-sida – på sin singel Oh Lonesome Me. Fyra år senare hade Ray Charles en enorm framgång med sin version som blev etta i, bland annat, USA, England och Sverige.
Som så många andra låtar från Elvis live-repertoar så gjorde han aldrig I Can’t Stop Loving You i studio, trots att den hängde med ihärdigt på konserterna.
8) Hound Dog
Och så ett riktigt bottennapp.
Hound Dog i original från 1956 är ett mästerverk, en av hörnpelarna i hela rockhistorien, här blir den reducerad till en tramsig pastisch.
Hade det inte varit roligare ifall de hade kört Long Black Limousine eller Wearin’ That Loved On Look i stället?
Här kan man verkligen spekulera i varför Hound Dog som var ett toppnummer under konserterna i Madison Square Garden sju månader senare hade reducerats till detta larv på Rockragge- nivå.
Hela sida två är genomgående svajig. Bravurnummer som My Way och It’s Over varvas med tämligen oengagerade insatser. Ärligt talat – det här känns inte alls genomtänkt. Vad skulle dessa flamsigt framförda femtiotals-rockare tillföra? Var tanken att de skulle tillfredsställa hans gamla, trogna fans? De måste i så fall ha blivit rejält besvikna på de platta versioner som de bjöds på. Lite drygt fyra år tidigare när Elvis i sin comeback-special pumpade ur sig samma typ av låtar med ett vilddjurs energi så fanns det mer än väl plats för den typen av material. Här gör de snudd på bara åtlöje av Elvis.
Sida C
1) What Now My Love
Och så startar skivans tredje sida på bästa tänkbara sätt.
What Now My Love är ett av Alohas starkaste ögonblick, bara American Trilogy kommer upp i på samma nivå. På det här spåret visar Elvis till fullo upp det som är hans allra starkaste sida – hans oslagbara röst och det suveräna sätt som han använder den på!
(Enligt mig så var Sam Cooke den enda som kunde mäta sig med Elvis vad det gäller just sångröst).
Precis som på You Gave Me A Mountain bjuds vi också på ett mycket fint orkesterarrangemang som på ett mäktigt sätt lyfter sången och kompositionen fram till en fantastisk final.
Helt enkelt magnifikt.
När man hör What Now My Love så kan man inte låta bli att undra över varför studioskivorna i samma epok lät väldigt långt ifrån det som erbjuds här. Tänk om Elvis hade gjort en hel LP i mitten av sjuttiotalet med spår enbart av den här kalibern…
What Now My Love är ursprungligen en fransk schlager, i original framförd av Gilbert Becaud som tillsammans med textförfattaren Delanoe hade komponerat stycket.
2) Fever
Aloha From Hawaii innehöll toppnummer varvdade med bottennapp men också en hel del mellanspår. Fever, som Elvis först spelade in redan 1960 på Elvis Is Back, är ett av dem. Det är en stark komposition och arrangemanget är läckert men jag tycker att allt slarvas bort genom dels ett ljumt engagemang dels genom rent tramsande.
Inte dåligt, men heller inte bra.
Fever spelades först in 1956 av Little Willie John och två år senare av Peggy Lee som kom att bli den första artist som hade en hit med den.
3) Welcome To My World
Och så kommer vi till plattans tristaste bidrag.
Alltså, varför låta detta sömnpiller ens få plats i showen?
Det här ska, efter vad jag läst, ha varit den enda gång som Elvis framförde det här ganska mediokra verket, enligt mig var det ändå en gång för mycket. Okej – man ska inte varva ett toppnummer med ett annat toppnummer, det är en gammal teaterdevis och Welcome To My World var förmodligen tänkt som en liten andhämntningspaus, men ett minimum av engagemang hade väl ändå inte suttit fel.
4) Suspicious Minds
Efter bottennappet Welcome To My World slängs vi rakt in i någonting helt annat.
Här tänder det till rejält, bandet formligen kokar, Elvis verkar ha fått en adrenalinkick och se där – han börjar faktiskt att röra på sig! Stroboskopet sätts på, Elvis går fram och tillbaka över scenen och flörtar hämningslöst med tjejerna längst fram med resultatet att den kvinnliga delen av publiken nästan börjar bli vild. Först här under Suspicious Minds får jag lite av den känsla jag får var gång när jag ser på filmen On Tour.
Suspicious Minds är enligt mig Alohas bästa upptempo-nummer, den här versionen är riktigt stark, precis lika energipackad som den från Madison Square Garden.
Japp, det här är bra, men självfallet kan man ifrågasätta det kloka i att ta med Suspicious Minds ett halvår efter att Madison Square Garden släppts med en snudd på identisk version. Kanske hade det funkat lika bra och blivit mer spännande ifall man hade slängt in en energifullpumpad Patch It Up i stället…?
Sida 3 är även den upp och ner. Det börjar kännas som att det är den här showens signum.
Sida D
1) I’ll Remember You
Den sista sidan startar riktigt bra.
Soundtracket till filmen Spinout från 1966 hade tre riktigt bra bonusspår, ett av dem är I’ll Remember You, komponerad av hawaiianen Kui Lee. Knappt sju år senare så framför alltså Elvis I’ll Remember You på Lees hemmaplan under en välgörenhetsgala till förmån för den cancerfond som bildats i dennes namn som via satellit kan ses i direktsändning på andra delar av jordklotet.
Jag har alltid hållit det här spåret som ett skivans bättre. Sångmässigt är det kanske inte helt på topp, intonationen är inte riktigt hundra på de lite svårare avsnitten, men precis som på What Now My Love lägger Elvis lägger all den känsla som han har i sitt framförande och timbren i hans röst är bland det allra finaste under hela kvällen. Han gör just precis det som låten kräver och ingenting mer, det räcker hela vägen ändå. Den biten är något av det som jag beundrar mest med Elvis, att han kunde förlita sig helt på sin röst och aldrig behövde ta i eller använda sig av överdriven, konstlad frasering. Om det finns ett ögonblick under Aloha när tårarna är nära så är det nog just här.
Då I’ll Remember You inte förekommit tidigare på någon liveskiva så kan man tro att den exklusivt plockades fram som en hyllning till hemmasonen Lee. Men så var det nu inte, I’ll Remember You hade dykt upp redan i Madison Square Garden året innan, dock inte på den konsert som RCA valde att ge ut på skiva.
2) Long Tall Sally / Whole Lotta Shakin’ Goin’ On
Suck…så var vi där igen. Ett hafsigt framfört medley på två femtiotalslåtar, men så är även det här ett i sista stund inslängt nummer. Det här är snäppet bättre än Hound Dog och Blue Suede Shoes men inte mer än så.
3) An American Trilogy
Jo då, fjärde versionen av American Trilogy på mindre än ett år. Singeln från våren 1972, versionerna från MSG och On Tour och så nu denna från Honolulu.
Men strunt samma, här är det verkligen fråga om något alldeles extra, en insats på virtuosnivå, rent majestätiskt.
Redan när jag köpte den här plattan så tyckte jag att American Trilogy var höjdpunkten på plattan. Inget har fått mig att ändra uppfattning sedan dess. Enda konkurrenten om den titeln är What Now My Love, men pressar någon mig ordentligt noga så väljer jag nog just American Trilogy.
Här är han verkligen precis den som alla hans fans redan visste om att han är – The King.
Oslagbar, ojämförlig och oöverträffbar.
4) A Big Hunk O’ Love
Men se där – till slut så kom det då en femtiotals-cover som faktiskt funkar! Måhända stärkt av kvällens största bifall efter American Trilogy så gör Elvis en klart godkänd version på sin klassiker inspelad i juni 1958 och släppt 1959.
En liten poäng bara – A Big Hunk Of Love är en svår låt att spela, det blir än värre när det går så fort som det gör här. På det första breaket när gänget unisont spelar den där slingan da-da-da-daa-da-da-da-daa är det rejält svajigt – för en gångs skull när det gäller TCB-band!
5) Can’t Help Falling in Love
Och så avslutas konserten med en ganska lam Can’t Help Falling In Love följt av en avslutande vamp.
Nåja, förmodligen så var showen redan körd i hamn för Elvis själv. Allt hade gått så bra som kan förvänta sig av ett så pass unikt evenmang som Aloha var och förmodligen kände han vid det här laget en oerhörd lättnad över att allt hade gått vägen. Det var ingen höjdarspelning mätt med måttstocken Elvis, men onekligen en riktigt berömvärd prestation att genomföra hela kalaset på ett så pass värdigt sätt som han till stora delar faktiskt gjorde.
Det var den plattan det!
Som helhet – Aloha From Hawaii känns överlag tam, i avsaknad av mycket av den energi som så starkt hade präglat Elvis liveframträdanden från 1968 års TV-Special och framåt.
Letar vi noga hittar vi några absoluta toppnummer – You Gave Me A Mountain, What Now My Love och American Trilogy. Därutöver finns ytterligare ett par starka spår – My Way, It’s Over, Suspicious Minds, I’m So Lonesome I Could Cry och I’ll Remember You.
Resten går från bra saker som Fever och CC Rider ända ner till avgrunder som Hound Dog och Welcome To My World.
Jämfört med As Recorded Live At Madison Square Garden bara sju månader tidigare så är det en stor skillnad. Live-skivan från Memphis som kom ett år senare är även den flera klasser bättre.
Enligt mig är generalfelet att ha med så många femtiotals-rocklåtar när det av någon anledning ändå inte, i stark konrast till de storartade insaterna på showens ballader, läggs ner många kol av energi i dem. Om det hade varit en eller två hade det kunnar passera, men när det blir så många som det blir så påverkar det helt klart helhetsintrycket. Elvis hade ju med sina studioplattor från From Elvis In Memphis och framåt med kraft bevisat att han var en artist i tiden, så varför då inför en hel värld visa upp sig som en relik från förr som pliktskyldigt kör igenom sina gamla hits från stenåldern? Seriöst – räkna med att åtskilliga icke-fans som ändå nyfiket spanade in Aloha-showen tyckte att Elvis var patetisk när han snubblade sig igenom Hound Dog och Blue Suede Shoes. Tro inget annat.
Ja varför körde Elvis så sällan låtar från sina studioplattor live? Utav alla de suveräna inspelningar i studio som han spelade in i American Sound Studio och framåt så hamnade bara Whole Lotta Shakin’ Going On och singeln Burning Love (som Elvis motvilligt framförde) på Aloha. Varför? Han kunde ha valt i stort sett vilken låt som helst från denna fantastiska låtskatt i stället för dessa trötta femtiotalare som han uppenbarligen hade tröttnat på för länge sen? Jag förstår bara inte.
Även visuellt var Aloha From Hawaii en liten besvikelse. Elvis rör ju knappt på sig under hela föreställningen! Större delen av tiden står han som en staty och ser närmast obekväm ut. Jämför det med det filmade från On Tour bara ett halvår tidigare och det går knappt att förstå att det är samma artist. Den amatörfilmade konserten från nyårsaftonens konsert i Pittsburgh 1976 visar även den på en på alla plan betydligt vitalare Elvis än här.
Teorierna om varför det är så är brokiga. Uppbrottet från Priscilla med en påföljande depression är en förklaring. Att han hade ett strikt tidsschema att följa för varje låt vilket nödvändiggjorde fullt fokus på musiken och noll på utåtagerande fick jag veta för inte så länge sen. Ytterligare en teori är att han gick på lugnande för att klara av nervpressen med en direktsändning.
Må vara som det vill med det, för mig så är Aloha ytterligare en lite förarglig händelse av ganska många i artisten Elvis Presleys karriär. Varför repade man inte in mer up to date-material i stället för att slentrianmässigt ta med ett gäng femtiotalsrockare? Med det pärlband av lysande singlar som Elvis alldeles innan hade klämt ur sig så fanns det ju hur mycket som helst att ta av. Ja inte var Aloha särskilt välplanerad, hade den varit det hade man inte tvingats slänga in tre nya låtar på listan bara timmar in sändning för att fylla ut tiden!
Repetionen från den tolfte kom ut på DVD åtskilliga år senare. Ser man den så kan man se en lätt sliten Elvis jämfört med hur han kom att se ut två dagar senare. Lätt ovårdat, ofriserat hår, lite trött med svarta påsar under ögonen. Ny frisyr och en omsorgsfullt genomförd sminkning gjorde susen. Elvis ser väldigt mycket fräschare ut 14 juni jämfört med hur han såg ut på repetionen.
Ytterligare en intressant poäng är att Aloha From Hawaii ”bara” sålde runt två miljoner ex. Jaha, kanske ni tänker, men det var väl väldigt bra det, eller? Jo, för att vara Elvis Presley på sjuttiotalet var det garanterat riktigt bra, men med tanke på den enorma exponering som skivan fick så kan man tycka att det borde ha varit betydligt mer. För hur många plattor har i världshistorien fått så mycket uppmärksamhet? Ändå så blev det ingen megasäljare. Åtskilliga plattor som släpptes i samma epok med Pink Floyd, Led Zeppelin, Mike Oldfield, Fleetwood Mac, Peter Frampton m.fl. sålde mångdubbelt mer.
Hur kom det sig?
Att Aloha är ett dubbelalbum och därmed dyrare i butikerna spelade säkert in, att det var femte live-releasen (That’s The Way It Is inte inräknad) på bara lite drygt fyra år måste också ha haft en hämmande effekt. Camden-skivornas smått innessjuka dränering av marknaden kan ju heller inte ha hjälpt till och det ytterst märkliga draget att i USA till en början ge ut Aloha uteslutande som en 4-kanalsplatta känns väl heller inte så genomtänkt. Ändå – med den oerhörda exponering som TV-showen gav så borde Aloha From Hawaii Via Satellite ha blivit en monstruös succé. Det blev det nu inte, skivan blev en stor framgång men inte mer än så. Heter man Elvis Presley och får en medial uppmärksamhet som helt saknar motstycke så bara SKA man toppa listan i hemlandet i mer än en vecka. Elton Johns LP Goodbye Yellow Brick Road som släpptes samma år toppade USA-listan i åtta veckor. DET tycker jag att Aloha också borde ha gjort, men det gjorde den absolut inte.
Kanske, kanske utifall Aloha From Hawaii Via Satellite hade haft samma kaliber, vitalitet och energi som konserterna från Madison Square Garden ett halvår tidigare så hade det kunnat bli annorlunda. Ärligt talat, många icke-fans som bänkade sig framför TVn i januari 1973 för att titta på Aloha tyckte nog att det var en ganska tråkig show.
Någon skribent tyckte att kvällens höjdpunkt var när Elvis slänger capen ut i publiken under den avslutande vampen. Riktigt så illa tycker jag absolut inte att det är, men jag förstår tankegången.
Trots allt detta – Aloha From Hawaii Via Satellite är självklart en riktigt bra skiva, Elvis kan egentligen bara jämföras med sig själv. För vilken annan soloartist skulle 1973 ha kunnat gjort ett spektakel som Aloha From Hawaii? Ingen så klart. Neil Diamond? Engelbert Humperdinck? Glen Campbell? Knappast. Tom Jones är den ende som skulle ha haft självsäkerheten för att göra något liknande, men det räcker med att lyssna på dennes egna allt annat än högklassiga live-skivor för att förstå att det var bäst för honom att inte ens försöka, ingen verkar ha frågat honom heller.
Aloha är ändå Elvis näst svagaste liveskiva, bara underträffad av 1977 års In Concert, och slutomdömet blir följdaktligen inte riktigt lika bra som det blev för föregångarna.
Slutbetyg en FYRA!
Popularity: 51% [?]