01.17.15

”Han som har den här butiken, han…”…ja vad då?

Posted in Boken, Min blogg at 5:06 e m

Kvällarna är den tid på dygnet som jag tycker bäst om i butiken.

Någonstans runt åtta börjar det märkas. Stressen avtar, trafiken på gatan minskar till att vara nästan obefintlig, strömmen av människor som kommer förbi för att sälja börjar avta för att nästan helt avstanna, folk inne i butiken är inte längre egentligen på väg någon annanstans utan har kommit målmedvetet och tar sig rejält med tid för att gå runt och botanisera. Ett behagligt lugn brukar nästan alltid ta över lokalen vid den tiden.

När jag under det ljusa halvåret på kvällen sitter bakom disken så är dörren mot gatan oftast öppen då den glesa trafiken inte stör nämnvärt. Jag har det så dels för att det faktiskt ramlar in mer folk in i affären med en öppen dörr men även för att det ökar kontakten med livet utanför. Ofrånkomligen blir det att man hör väldigt väl vad som sägs utanför från förbipasserande folk som pratar om i stort sett allt tänkbart. Det kan vara snack om fotboll, musik, sex och ja…vad som helst! Pratet från de som inte bara går förbi utan stannar till och tittar in i skylten alldeles vid dörren hörs självfallet väldigt bra. Ofta rör det sig då, av naturliga skäl, om min butik som de just står och tittar in i.
Lyckligtvis så är det nästan alltid rent ut sagt översvallande positiva ordval. Ganska ofta har jag fullt sjå med att bara titta rakt fram och låtsas som att jag inte har hört ett ord. Ibland tycker jag att det är närmast genant med alla de fina utläggningar som jag får höra – utan att de som säger det inser att jag hör vartenda ord. Okej, då och då går det så långt att jag kan känna mig som en apa i en bur på Skansen med folk som tittar in och berättar för sina bekanta eller släktingar från Östersund eller Uddevalla att ”Det är han som sitter därinne som jag har pratat så mycket om!”. Med svaret ”Jaha, är det så där han ser ut!”
Men det är smällar, välmenta sådana som man får ta.
Den lilla modellen av butiken, tillverkad av min syster Ewa, som står i skylten drar också till sig mycket uppmärksamhet. Fortfarande så stannar det till folk säkert var tionde minut för att peka och titta på skåpet med miniatyren i. Kommentarerna då är nästan helt uteslutande fullkomligt lyriska.
”Titta! Titta! Men vem har byggt den! Vilket otroligt jobb!” brukar det låta från gatan från de som just har upptäckt modellen.

Sen finns det varianter som ”Kolla killen där inne – han har inget liv. Han har suttit där inne dag och natt sen Eldkvarn brann!” och liknande.
Det sägs dock aldrig på ett elakt sätt utan mest i en närmast förundrad ton.
Generellt är det dock nästan uteslutande väldigt snälla ord som jag får höra, om butiken, skåpet i skyltfönstret och om mig själv. Många gånger har jag tänkt att det kanske till och med är mer än jag förtjänar.

Men så en julikväll för ett par år sedan hände något som inte hade hänt tidigare. Jag var, för ovanlighetens skull, helt ensam i butiken. Det var runt elva, jag pysslade med att prismärka skivor och lyssna på soft favoritmusik. Jag njöt av livet på ett anspråkslöst sätt som man kan göra när allt bara känns helt ok.
Men så mitt i plockandet och lyssnandet så hör jag några röster utifrån, vänder på huvudet och ser att några grabbar runt trettio står och tittar in i mitt skyltfönster. Men i stället för de vanliga utläggningarna så blev det ett annat ordval. En av killarna säger med hög röst, förmodligen utan en tanke på att någon annan än killarna i det egna gänget kunde höra vad han sa:
”Det här är en jävligt bra affär! Men han som har den, han är ju bara HELT DUM I HUVET!”

Va!

Jag höll på att ramla baklänges!
Var det mig han pratade om? Och vem var det som sa det?
Det är ju inte varje dag i det vuxna livet som man får höra sådana beskrivningar av ens person så självklart reagerade jag som om jag fått en iskall hink hälld över huvudet på mig. Långsamt tittade jag bort mot fönstret för att få en aning om vem det kunde röra sig om, men de hade redan förflyttat sig bortåt.
Jag väntade ett par sekunder, sen tassade jag bort mot dörren och tittade a-n-i-n-g-e-n-s försynt ut till höger, men gänget hade redan börjat gå iväg ner längs gatan så jag hade inte en chans att se vilka det hade kunnat vara. En impuls fick mig att nästan springa efter och fråga vem av dem som hade yttrat åsikter om min person. Nu gjorde jag inte det – och så gick det med det.

Tro det eller ej, jag tyckte att alltihopa bara var väldigt dråpligt. Inga träd tillåts växa till himlen, ingen blir älskad av alla, och efter alla trevliga ord som jag under åren i smyg har hört från folk ute på gatan var det nästan bara uppfriskande med något diametralt motsatt. Någon balans får det nog ändå vara…Gör man alla människor nöjda och glada så är man nog mest bara fjäskande och inställsam.
Men ändå – ett litet sting i hjärtat kände jag. Snubben var uppenbarligen en stammis för han kände ju till affären och berömde den, men dissade mig ändå totalt…Vem av alla de som då och då går in i butiken var det? Och vad hade jag gjort för att få honom att tycka sådär? Hade jag nobbat ett inköp, inte gett honom tillräckligt bra mängdrabatt eller vid något tillfälle haffat honom för snatteri?
Äh, skit samma, jag tyckte faktiskt att det var en ganska rolig händelse…Ibland mår man bara bra av att skakas om lite grann.

Micke

Popularity: 37% [?]

Permalink