01.10.15

”Papperslappen som förstörde allt”

Posted in Min blogg at 7:54 e m

Mars 1997

En senvintereftermiddag under butikens första halvår började jag känna att den där oroskänslan som en tid snurrat runt i magen börjat glida över till ren uppgivenhet. De första veckornas lättköpta framgångar, med försäljningen av min egen fina skivsamling och den lyckträff det var att jag öppnat fem veckor före jul, hade bytts ut mot januari/februari/mars-depression.
Månadsskiftet var ett par dagar gammalt och jag hade ännu inte fått flis till lokalhyran. För den som inte varit där kan jag säga – det är ingen avundsvärd känsla. Självklart blev det inte bättre när jag visste att när den väl var avklarad så stod nya räkningar och fakturor i kö för att bli avbockade. När sedan, som grädde på moset, tre av fyra gubbar inte kom in i butiken för att köpa och på så sätt dra sitt strå till stacken utan gjorde det för att pracka på mig osäljbart skräp för att de ”hade dåligt med stålar” började motivationen rinna ur mig som diskvatten ur en ho när man drar ur proppen.
Var det här ett övergående stadium eller var det så här det skulle vara?
Jag började seriöst tvivla på att den här båten, som jag så glatt hade satt i sjön några månader tidigare, någonsin skulle gå att ro iland.
Visst, det man vet att man blir av med inom någon dag och som dessutom gör sig snyggt på väggarna i butiken får man nog i alla lägen ”gambla” med. Ett riktigt glassigt parti som hade svidit rejält i plånboken hade köpts in dagen innan, men det hade helt enkelt fått vara värt det. Det rörde sig om ett tjugotal kassaskåpssäkra originalvinyl i stil med Jefferson Airplane, Grateful Dead, Moby Grape osv. När jag hade köpt in dem var jag i stort sett hemma med pengar till hyran, nu låg jag efter igen, men tanken var att fick jag bara iväg de nyinkomna godbitarna tillräckligt snabbt så skulle det inte vara någon fara på taket. För att ytterligare ”pusha” försäljningen var prislapparna satta på en riktigt trevlig nivå. Med rätt gubbar inne i butiken skulle nog stor del av plattorna kunna glida iväg på någon dag.
Sent kvällen innan hade jag satt upp dem på kortväggen i butiken på bästa tänkbara exponeringsyta. Jag räknade i huvudet och kom fram till att om jag bara sålde hälften av plattorna på sena eftermiddagen eller tidigt dan därpå så skulle jag kunna betala hyran på morgondagens lunch.
Det var bara att hålla tummarna.

Ett par dagar tidigare hade gjort ett ganska stort inbyte också. En snubbe hade ramlat in med runt trehundra LP-plattor. I stort sett var det bara skräp, men jag valde ändå att förbarma mig över dem. Han fick en femma per skiva i inbyte och jag ställde ut skivorna i reabackarna för en tia styck. Det skulle nog ta tid för mig att bli av med partiet, men i långa loppet skulle det väl gå ihop sig. Det var ju trots allt ett byte, inget inköp. Jag skulle nog inte ha betalat en spänn för det han kom in med, att jag ens bytte in dem kan vi nog sätta upp på goodwill-kontot.

Men där satt jag alltså bakom disken, på eftermiddagen som redan börjat övergå i kväll, med en hel familj trollsländor i magen. Nu var det nödtvunget med något positivt, något som skulle få in båten på rätt kurs. Och inte om tre veckor, runt lön typ – utan nu!
Kunde inte bara någon ramla in och till sin stora förvåning hitta de där Velvet Underground, Jefferson och Nico som jag så fint satt upp under sena kvällstimmen för att sen med en bunt skivor under armen glida fram mot kassan och artigt fråga om kassen ingår i priset?
Medan alla dessa stresstyrda tankar snurrade runt i skallen gled en kille runt trettio in i butiken. Han morsade artigt på mig och för att sen vidare mot LP-backarna i de inre regionerna av butiken. Pliktskyldigt började jag att plocka med de grejor som låg framför mig på disken – LP, CD tidningar och filmer i travar, högar och kassar som med prislappar på sig snabbt skulle förpassas ut i butiken. Även om jag hade strypt införseln rätt duktigt fanns det ändå att ta av i överflöd. Under småpulandet kastade jag som alltid ströblickar ut i butiken för att se vad som hände där. Ytterligare någon släntrade in och några släntrade ut, men inget frånsett en tia här och en tjuga där hände.
Stilla Flyter Don hade varit en bra bakgrundsmusik just då.
Men så började det hända saker längst in i lokalen. Killen som kommit med en morsning kommit in fem minuter innan letade rätt på en tom back under ett bord, ställde den intill kortväggen och klev upp på den.
Och vad gör han om inte plockar ner ett stort antal av de skivor som jag omsorgsfullt hade satt upp på väggen kvällen innan! Och det var inte en eller två utan ett tiotal ex som det rörde sig om.
Det tog någon sekund innan jag började förstå vad det var för ett scenario som just spelades upp framför mina ögon.
Precis när det kändes som allra mörkast så satt den – rakt upp i krysset!!!
En snabb kalkyl av de skivor som han hade samlat ihop gav vid handen den runda summan av femtonhundra spänn. Ganska på pricken så mycket som fattades till den hyra som jag släpade med.
Be och din bön ska bli hörd står det faktiskt skrivet. En kvarnsten på runt tre ton lättades från min hals.
Snubben verkade nöjd, klev ner från backen, ställde tillbaka den under bordet och kom fram till disken.
Med behärskad ton men med illa dold belåtenhet sa jag:
”Jaha, jag ser att min herre har fått lön i dag!”. Jag kunde inte hålla tillbaka ett stort belåtet leende när jag klämde fram den frasen. All resignation hade på bara några sekunder växlat till en stor belåtenhet med tillvarons mekanismer.
”Nej, det har han inte” kom den snabba repliken, ”men han har ett fint litet tillgodo-kvitto i stället.”
Och, med ett avslappnat leende, tar karlen fram sin plånbok ur innerfickan och ur den tar han fram – inte den bunt sedlar som jag redan hade börjat att känna vittringen av – utan en snyggt ihopvikt bit papper som han räcker fram till mig.
Artigt men helt oförstående tog jag emot lappen och vecklade ut den. I fin textad stil med min namnteckning stod det klart och tydligt:
”Tillgodo efter inbyte – 1.500 kronor.
Allt undertecknat med min egen namnteckning.
Jag stirrade på papperslappen och ville inte riktigt tro på det som jag såg.
För det här stämde ju inte alls. Fel i manuset, backa bandet tjugo sekunder tack. Nu tar vi om allt så att det blir rätt.
Det var precis som när en naiv ”sucker” blir lurad av den där klassika bondfångarleken i ett gatuhörn där man ska gissa under vilken ask som ärtan ligger. Den vid näsan dragne står ju bara och stirrar som om det han just sett helt enkelt inte kunde hända när det visar sig att ärtan inte ligger under den ask där den med all tänkbar logik borde ligga utan under den bredvid.
Samma med mig. Jag visste ju att han skulle plocka upp tre fina femhundringar som skulle få mig att på kvällen gå hem över Västerbron i triumf med en stärkt tro på Gud, Livet och Mickes för att sen för första gången på ett bra tag få sova en djup ostörd sömn.

Först då så slogs systemet där uppe i skallen på och allt blev otäckt glasklart.

Han som stod framför mig var ju den där snubben, han som hade snubblat in med trehundra skräpplattor som jag i någon kombination av snällhet och konflikträdsla hade förbarmat mig över. Och just det,killen hade ju faktiskt lämnat butiken med ett tillgodokvitto på femtonhundra spänn.
Tre dar senare kom han tillbaka med kvittot i plånboken – och rev åt sig de bästa skivorna jag fått in på nån vecka…

I mitt inre så tog jag hans lapp, rev sönder den, slängde bitarna föraktfullt i ansiktet på killen och bad honom dra åt helvete för att sen fint och prydligt sätta tillbaka skivorna på väggen där de alldeles nyss hade suttit innan drummeln fräckt nog hade kommit och rivit ner dem.
Men så kan man ju inte göra…

Det var ju bara att hålla god min, plussa ihop siffrorna, ta emot hans tillgodolapp, stoppa hans plattor i en plastkasse, önska honom en fortsatt trevlig kväll och tillsammans med honom se pengarna till hyran och min nattsömn flyga ut genom dörren och bort över Liljeholmsbron i den disiga marskvällen..
Men bryta ihop betalar man ju ingen hyra med. Jag bet nog bara ihop än mer den kvällen och såg till att vara kvar ytterligare några timmar för att gå igenom ännu mer av de kassar och kartonger som fanns i rummen bakom för att förhoppningsvis hitta andra LP-plattor som kunde vara åtminstone i närheten av samma klass som de han ”snodde åt sig”. Ordnade det upp sig? Ja, det gjorde det uppenbarligen, jag är ju kvar än på min post idag, tjugo år senare!

Inbytesmannen då? Jo han var snart tillbaka. Självklart var det inte hans fel att det gick som det gick, snabbt insåg jag också att Tomas Bonn, som han heter, är en riktigt trevlig kille. Bortsett från alla de roande, småfinurliga samtal vi har haft under årens lopp så gav han mig tidigt i butikens historia en story som jag har dragit åtskilliga gånger för de som velat lyssna på den, den om ett sanslöst dåligt tajmat tillgodokvitto.

Popularity: 16% [?]

Permalink