01.06.15

Leffe Alis Farsas Motorcykel eller Hur Fel Kan Bli Rätt Och Tvärtom.

Posted in Boken, Min blogg at 4:04 e m

Här under är en historia från butiken som utspelade sig för ett par år sedan. Den är både dråplig och tankeväckande.

”Ett par flyttkartonger med lite av varje? Ja, varför inte, släng in dem bara” sa jag.
I dörröppningen stod en kille runt femtio som undrade om jag var intresserad av att kolla på lite grejer som han hade i bilen. Han var storväxt och av klädsel och tatueringar på underarmarna troligtvis en gammal MC-snubbe. Ett lite burdust utseende till trots så gav han ändå intryck av att vara en vänlig själ.

Hans primära mål var att bli av med allt han släpat med sig. Det kan ha varit en flytt, en vindsstädning eller kanske en sambo som vägrade se eländet hemma längre. Det han ville sälja bestod av en kartong med ett hundratal CD och lika många LP, och en till kartong fylld med serietidningar och diverse månadstidningar. Alltså, ungefär som det kan se ut när någon har gjort en riktig rensning.
Jag strötittade igenom CD- och LP-skivorna. AC/DC och Black Sabbath blandat med Boppers, ABBA och Rod Stewart. Tidningarna såg väl siså där intressanta ut, de gick från allmängods till skräp. Det som var okej var ändå så pass sjyst att jag tyckte att det var värt för mig att ta mig an hela klabbet. Jag gav honom ett bud som han tyckte var fair och så var den dealen avklarad.
Kvar på golvet stod sen två flyttkartonger. Det fanns ingen anledning alls till att avvakta med att slänga ut innehållet i butiken. Det var bara att öppna lådorna, ta fram prismärkaren och skrida till verket. Jag började med blaskorna.

Det lite udda den här gången var att det bland tidningarna även fanns en bunt motorcykel-magasin. Inget som gjorde mig ett mikrogram gladare, för vem skulle komma in till mig och fråga efter tidningen MC-nytt? Ingen såklart, det skulle bli pappersinsamlingen direkt. Något annat var bara inte att tänka på.
Så för att få lite svängrum plockade jag fram en kasse som jag började fylla med det som skulle förpassas till grovsoputrymmets papperscontainer.
Men som av ett ifall så öppnade jag lite förstrött ett av magasinen och började planlöst bläddra i den. Snygga färgbilder på motorcyklar från hela världen, något som säkert kan få rätt person att gå igång på alla cylindrar, men mig sa det som vanligt nästan ingenting. Det fanns inte i mitt fokus ens när jag var tonåring då de flesta i kompiskretsen entusiastiskt pratade motivlackade bågar med långa framgafflar som bombsäkert inom en snar framtid skulle inköpas – något som bara undantagsvis blev av. Easy Rider-romantik? Inte i min värld i alla fall. I dag kan jag bättre sätta mig in i tjusningen i att glida fram i Arizonaöknen på en glänsande hoj med en två meter lång framgaffel, men det var absolut inget för mig då. Inte nu heller. I dag skulle jag kunna tänka mig en funktionell MC med en sidovagn, men där går nog också gränsen.
Detta till trots, efter ett par sidors plöjande så fann jag mig själv försjunken i en artikel om den legendariska motorcykeln Harley-Davidsson. Det var en kärleksfylld men informativ text kombinerad med snygga färgbilder på HD-klassiker från olika årgångar.
Och, sim-sala-bim, helt plötsligt sprang tankarna iväg långt bak i tiden. Till någon gång i slutet av sextiotalet, till Tullinge där jag växte upp.

I sjuan i Falkbergsskolan där vi gick blev ett par klasser bussade från en annan ort till vårat plugg. Grödinge var på den tiden rena landsbygden, och det fanns inget högstadium där, så det var bara för ungarna från bondvischan att sätta sig i bussen tjugo minuters färd till Tullinge. Killarna i de här klasserna var inte alls som de högljudda råskinnen från Tumba som även de var tvungna att komma till oss när Storvretsskolan renoverades. Grödingebönderna var mer saktfärdiga, tysta och försynta. Det kan ha varit ett klassiskt lantiskomplex. En av dessa, en rödlätt, fräknig och lite satt parvel hette Leif Ahlström, i folkmun kallad Alis.
Det började inte speciellt bra för Leffe Alis som den allra första dagen på högstadiet dök upp i en skrikande röd skjorta prydd med japanska skrivtecken i svart. Smeknamnet ”japanen” eller ”jappen” var ju ristat i granit från uppropsdagen.
Sen var det, en bit in på terminen, handbollsmatchen mellan vår klass och Grödingeklassen. Vi låg under med 2-3 i paus. Då tvingade Alis klasskompisar honom att hoppa in som målvakt, trots att han inte alls själv ville. När andra halvlek var över hade vi vänt till 9-3. Inte ett skott hade han tagit, en av bollarna hade han till och med på något märkligt sätt lyckats boxa in i egen bur.
Vilket öde, utskälld av klasspolarna och hånad av oss andra när han egentligen absolut inte ville stå i mål. ”Alis i Underlandet” blev ett nytt smeknamn efter den matchen.
Stackars kille, den grabben hade en kraftig uppförsbacke från start på högstadiet.
Och än värre blev det.
Alis hade nämligen en helt fantastisk historia från sitt sommarlov som han berättade inte bara för sina klasskompisar utan även för övriga i nya plugget. Berättelsen var så fantastisk att…ja, hur kunde han egentligen tro att någon skulle svälja den? Och det är här MC-tidningen kommer in i bilden…
Alis berättade nämligen att hans farsa på sin semester hade trimmat sin Harley Davidsson genom att på något snedställa tändningen för att sen dra iväg på Grödingevägen mot Ösmo i en hastighet av runt 300 kilometer i timmen. Som tur var för gubben så var Grödingevägen på den tiden rätt glest trafikerad och ganska rak. Skräckfärden hade ändå slutat med att han flygit ut på en leråker, men kommit undan helt utan kroppsskador.
Morsning vad troligt det var…
Oj vad alla skrattade åt denna Munchausen-historia. Vilken tok, vilken stolle! Och det ville han att vi skulle gå på, eller?
Under hela högstadiet fick Alis sen höra vad han gick för. Omgivningen var på inget sätt nådig. Det märkliga var dock att han stod på sig. ”Ja farsan sa det i alla fall!” replikerade Alis när någon spefullt uttryckte sitt tvivel på vad som hade hänt.
Jodå, han stod stark i stormen, okuvad så backade han inte en millimeter. Vi andra, när vi förde vidare historien för de som ännu inte hade hört den så bredde vi på än mer. 420 km i timmen hörde jag någon påstå att Alis hade sagt, vilket han i själva verket inte alls hade gjort. Men, det var ju roligare så…
De tre åren på högstadiet hankade sig framåt, den sjätte juni 1971 var äventyret grundskolan slut. Som så många andra som man delat sitt liv med i ur och skur vare sig man velat det eller inte så försvann Alis ut ur mitt liv efter betygsutdelningen i aulan och jag reflekterade inte ens på hans existens förrän den dagen runt fyra decennier senare då knutten dök upp med sina MC-tidningar.
För döm om min stora förvåning då i artikel om Harley-Davidsons historia det stod så där i förbigående något som gick ut på att om man kan snedställa tändningen på en Harley-Davidson och på så sätt få den att gå i hastigheter som man ingen riktigt vet var taket går för. Jag minns det självklart inte ordagrant, men det är ungefär vad det gick ut på.
Jaha.
Där stod alltså, efter fyrtio år, den nakna sanningen klar för mig – Alis hade kanske haft rätt ändå. Enligt den här tidningen kan man, bara man vet hur man gör, få en Harley Davidsson att gå i rent svindlande hastigheter.
Det kanske trots allt var så att Alis farsa verkligen flög fram i de där 300 knyck på den smala Grödingevägen för att till slut hamna ute på en åker. Tre års förlöjligande hade i så fall varit på helt fel grund. Alis hade haft rätt och vi hade haft fel.
Jag förlängde tanken lite grann. Hade vi inte trott på honom för att han var en småfet, töntig Grödinge-bonde med en skjorta med japanska skrivtecken på och till på köpet en urusel handbollsmålvakt? Är verkligheten så grym?
För en kort sekund funderade jag på fullaste allvar att ringa upp Alis och be om ursäkt, men något sa mig att han förmodligen inte kom ihåg värst mycket av det här, och troligtvis hade även jag upphört att existera för honom efter avslutningen i nian. Han hade garanterat inte vetat alls vem han pratade med och hela historien med farsans motorcykeleskapader var nog vid det laget djupt begraven i hans innersta minnesbank.
Så det fick bli en sen återupprättelse här istället och en bra historia.
Men vänta ett tag!
Alis farsa körde omkring med en HD i 300 km i timmen – hur många växer upp med sådana föräldrar? Väldigt få. Leffe Alis kanske blev en riktig hårding. Han kanske med tiden blev Grödinges okrönte raggarkung. Då och då drar han måhända historier om svinpälsarna i Tullinge som han var tvungen att stå ut med hela högstadiet men som skulle bli gröna av avund om de kunde se vad det tio år senare blev av honom.
Ja varför inte?

Popularity: 16% [?]

Permalink