01.03.15

Pj Proby och Bob Beamon

Posted in Boken, Min blogg at 9:57 e m

Någon gång en sen försommarkväll för ett par år sedan satte jag mig som vanligt ner på pallen placerad bakom disken i min lilla butik. Det var vid det där läget på dygnet när saker och ting just börjar varvas ner efter, som brukligt, en lång och turbulent dag. Dörren var fortfarande öppen, men trafiktrycket på Långholmsgatan är inte speciellt kraftigt på kvällarna runt elva-blecket, så det var nästan inget störande buller alls. Snarare så blev det lite mer av en härlig varm maj-natt som med sitt lätta slammer, människors röster och asfaltsdoft började krypa in i affären.
Det var heller inte en enda människa i sikte bärandes på en flyttkartong med plattor för försäljning. Till och med telefonen hade slutat att skrälla och affären befolkades av kunder som jag inte kände något annat än harmoni med.
Det var med andra ord ett riktigt bra läge för…att sätta på en samlingsplatta med P.J. Proby!
Sagt och gjort. Jag letade fram skivan, slängde på den och sen var det bara att sätta sig ner, luta sig tillbaka och till fullo njuta av livet i den ljumma försommarnatten.
Ut ut högtalarna rullade de – That Means A Lot, Lonely Teardrops, I Apologize, Zing Went The Strings Of My Heart, Together, Maria, Somewhere, I Don’t Want To Hear It Anymore, When I Fall In Love, Let The Water Run Down, What’s On Your Mind, Stagger Lee, My Prayer, Just Like Him, I Can’t Make It Alone, With These Hands osv, osv…Ett fullkomligt fyrverkeri av fullträff efter fullträff.
Vad kan man i ett sådant läge göra annat än kapitulera? Pj Proby ger sina lyssnare alltid den ena fenomenala prestationen efter den andra. Man får serverat på fat ett heltäckande spektrum på förra århundradets populärmusikskatt: rock, ballad, soul, schlager, musikal, pop m.m. och alltihopa alltid framfört på ett fullkomligt formidabelt sätt.
Att lyssna på en sån här samling med en och samma artist där i stort sett varje spår tar andan ur en känns ibland snudd på overkligt. Självklart så var det inte första gången som en Proby-samling gav mig den här effekten, långt ifrån, men just den gången blev det något alldeles extra.
Som vanligt så var jag heller ensam om min reaktion; flera kunder började fråga mig vem det var som sjöng på skivan. Och så är det – i stort sett var gång som PJ kommer på CD-spelaren så är det någon som kommer fram till mig och frågar: ”Men vem ÄR det här som sjunger? Det här är ju helt fantastiskt.”
Och det är ju precis vad det är.
Och det är inte bara fantastiskt, Proby har en mångfald i sin röst och i de genrer som han har ger sig på som ingen annan artist mig veterligen någonsin har kunnat visa upp.
Ändå så är det kanske mest frapperande med Proby nog ändå den smått ofattbart höga nivå som han hade på i stort sett allting som han spelade in under två korta år 64-66. Även att lyssna på någon av hans originalskivor från den epoken betyder att lyssna till ett ljudfyrverkeri som i stort sett aldrig går att hitta hos andra artister. Svaga spår eller ”mellanlåtar” finns bara inte. Dessutom så ger PJ allt i varje liten fras på varje enskilt spår. Transportsträckor i själva låtarna existerar inte.
Och sen då denna otroliga mångfacettering som ändå inte för en sekund gör avkall på kvaliteten.
Ta bara som exempel de två avslutande spåren på den andra LPn, betitlad blott ”PJ Proby”, där rockrökaren Lonely Teardrops följs upp av croonerballaden With These Hands!
Alltså: först en Jackie Wilson-klassiker där PJ fullkomligt pulvriserar Wilsons orginal och sen direkt på det en klassisk ballad där Sinatra, Como och Crosby blir helt utklassade och där Probys röst bildligt talat blir större än det nu kända universum. Två helt olika världar och ändå så knäcker han all konkurrens på dessa så väsensskilda områden och på ett sätt så att man bara häpnar. Vad säga?
Just det, vad säga? Hur ska man beskriva det för sin omvärld?
Länge hade jag funderat på saken och försökt att sätta ord på det.
Och så den majkvällen, runt elva på kvällen, när jag satt där så kom jag på det: Just det, så är det, just precis så är det.
Bob Beamon.
Alltså den Bob Beamon som chockade en hel värld med att i finalen i längdhopp under OS -68 i Mexico hoppa 55 centimeter längre än gällande världsrekord genom att landa på 8.90, ett världsrekord som kom att stå sig i 23 år.

OCH…
…att lyssna på PJ Proby – det är som att se Bob Beamon hoppa 8.90…tjugo gånger om samma kväll…

(Det här var en repris på ett blogginlägg från 2008. Redigerat och med lite nya bilder.)

Popularity: 18% [?]

Permalink