01.02.15

Skönheten i ett femtio år gammalt vinylfodral

Posted in Boken, Min blogg at 10:50 e m

Det är lätt att tycka att jag är jävig när jag säger det, men jag gör det ändå. En riktigt gammal vinylskiva, gärna med en hel del patina som ”ringwear” och namn skrivet med bläckpenna på baksidan, är något av det vackraste som man kan hålla i sina händer.

Personligen får jag rena vällustkänslor var gång som jag bläddrar i en låda med, exempelvis, gamla USA-pressade jazz-skivor, gärna från mitten och slutet av femtiotalet. Det kan vara, blues, country, rock ’n roll eller den pop som fanns då, det går precis lika bra.
Orsaken till att den här musiken och dess utövare än finns kvar i människors medvetande är till stor av den orsaken att de att de en gång materialiserats i fysisk form. Det finns något att haka fast minnet på. Utöver musiken så minns man i de här fallen det som man sett, hållit i, ja till och med känt lukten av.
Alla dessa smala artister som på något sätt lyckades, under decennier, med att spela in och ge ut två, tre kanske till och med fyra fullängdsskivor om året, plattor som i dag kanske inte har något större penningvärde och ej heller efterfrågade gjorde ändå för sin eftervärld ett oerhört stort avtryck. En gammal LP-skiva är verkligen ett fullspektrum-”statement”, större än vad någonsin en fil på en dator kan göra. Den är en relik/ett testamente från en svunnen tid, en epok som inte längre finns bland oss men som vi ändå kan få vittnesbörd om.
Bara att i händerna hålla i en ett halvsekel gammal platta med fodral i tjock kartomg är en upplevelse. Att känna lukten av pappret och se de spår som tiden har satt på fram och baksida är, om man är uppmärksam på små tecken, en tidsresa bara det. Prislappen med butikens namn, en tidigare ägares kryssande av favoritlåtarna, på baksidan en noggrant skriven adress med telefonnummer eller en hälsning från givaren till födelsedagsbarnet. Varje liten detalj är ett meddelande, även om det inte var avsett så.
Att sen ta fram själva skivan och se en av de utsökt vackra etiketter som prydde LP-skivorna förr är också det en njutning.

Ljudet på de här skivorna är självklart av en helt annan kaliber än vad som någonsin kan pressas ur ett par datorhögtalare. Det kan tyckas vara en annan sak, men är absolut inte mindre viktigt i helhetsbilden.

Nåja, var och en blir lyrisk av de kickar han eller hon kan hitta i sin egen verklighet, min är absolut inte mer värd än någon annans. Jag är dock glad över att jag kan uppbringa lyckokänslor inom mig själv bara genom att bläddra i någon av skivbackarna som jag har på golvet hemma hos mig själv.
Som de flesta av er som har besökt mig vet så har jag inte de värsta dyringarna uppe i lyan. Långt ifrån. De är sedan lång tid tillbaka sålda i butiken. Jag har skivor med artister som jag alltid har uppskattat, vare sig de nere i butiken kostar en tia eller en femhundring. Glädjen räknas inte i tusenlappar utan i själva handlingen att hålla i ett, må vara, knastrigt exemplar av Ray Charles andra LP och sen lägga den på skivtallriken.

När jag sen med den kalla, blåsiga vinternatten utanför fönstret sätter på skivan och låter den lågmälda musiken komma upp ur mina Sonabhögtalare så blir det ofelbart var gång som en mental resa i en tidsmaskin drygt femtio år bakåt.
Det behövs det inget mer.
Det skulle väl vara en kanna te och ett par mackor kanske.
.
.
.

.
.
.

Popularity: 17% [?]

Permalink