10.22.14
LP-skivor av och med Elvis Presley #50 Elvis Now
Elvis Now är en platta med en lite krånglig historik bakom sig.
Innan inspelningarna startade hade Elvis gjort klart att han den här gången ville göra en lite annorlunda skiva. Den vision som han hade var en LP som skulle innehålla influenser av amerikansk folkmusik. Bob Dylan, Judy Collins, Peter Paul and Mary och Gordon Lightfoot var artister som han vid den tidpunkten lyssnade betydligt mer på än den musik som en gång hade format hans konstnärsskap. Tanken kan i dag låta främmande, men det var nog inte helt vrickat tänkt med tanke på den succé den nyss släppta Elvis Country blev. Först country och sen folk. Ja varför inte?
RCA hade å sin sida vid början på 1971 lagt fram en skiss på inspelningar och utgivningar för det kommande året.
En eller två inspelningssessioner på våren, en pop-platta till sommaren, en julskiva till vintern och en LP med uteslutande gospel i början på 1972.
Vad popskivan skulle innehålla hade i vanlig ordning inte alls bestämts på förhand utan där var det till stor del öppet för Elvis och producenten Felton Jarvis att spela in så mycket de kunde för att man sen skulle kunna plocka det mesta av det bästa för den nya skivan till sommaren.
Med facit i hand hade de intensiva sessionerna åren innan från Memphis och Nashville, där man på relativt kort tid spelat in en stor mängd låtar, blivit storá succéer såväl konstnärligt som kommersiellt. Det var ett recept man ville köra efter även denna gång.
Följaktligen så bokade RCA Studio B i Nashville för en vecka med start i mitten på mars. Nu var det bara att köra.
Den femtonde sparkade man igång med en Elvis som uppenbarligen var både laddad och motiverad. I bagaget hade Han bland annat med sig texterna till Dylans Dont Think Twice It’s Alright och I Shall Be Released, Johnny Cashs hit Sunday Morning Coming Down och ett par alster av Gordon Lightfoot och Peter Paul and Mary.
Riktigt lovande.
Ett problem var bara att Elvis inte mådde bra. Han var förkyld och hade dessutom ont i ena ögat.
Efter bara fyra låtar var Elvis tvungen att bryta inspelningen och åka till sjukhus med akut glaukom, en sjukdom som är ytterst allvarlig och i många fall leder till blindhet. Allting sköts av den anledningen upp i två månader till tredje veckan i maj samma år.
Minst sagt snopet och riktigt synd, för nu hade förutsättningarna blivit helt annorlunda.
Den nya skivan skulle uppenbarligen inte bli klar inom överskådlig tid och därför gav man i dess ställe ut den bedrövliga Love Letters, som bara bestod av överblivet redan ratat material. Den floppade också floppade rejält.
Man hade nu också kommit så långt in på året att RCA ansåg att man skulle sätta första prioritet på den kommande julskivan, Elvis Sings The Wonderful World Of Christmas, för att vara säkra på att få ut en platta lagom till november/december.
Så under de två första dagarna kommer så gott som allt fokus att hamna på jullåtar. Ska man vara snäll kan man säga att Elvis låter måttligt inspirerad under de inspelningarna…
Man kan förstå honom. Silver Bells, Winter Wonderland och The First Noel i stället för I Shall Be Released och Sunday Morning Coming Down. Måste ha varit ett riktigt nerköp.
I Peter Guralnicks bok Careless Love citeras folk närvarande i studion vid tillfället som beskriver hur Elvis under de första inspelningsdagarna mest höll monologer och för sin omgivning visade upp sina pistoler. Han var helt ointresserad av det som de var där för att göra och det smittade av sig rejält på omgivningen. Inte mycket av värde blev gjort. Det var som att Elvis var tillbaka till en soundtrackinspelning.
Dagarna efter blev det bättre. Hälften av spåren till den kommande gospelskivan He Touched Me avverkades och där märks det att Elvis brydde sig. Han har som genom ett trollslag en helt annan inställning än vad han haft dagen innan till jultjafset.
Innan veckan var slut blev det därutöver hela sex låtar som först två år senare skulle komma att hamna på LPn Elvis ”Fool Album”, två singlar (I’m Leavin’ och It’s Only Love) och så till sist sex spår till den nya skivan Elvis Now, den skiva som det från början var tänkt att det primärt skulle handla om.
Alla ambitioner om en ”folkmusik-platta” hade uppenbarligen försvunnit efter den första avbrutna sessionen i mars, nu blev det nästan genomgående pop eller gospel.
Inte var det heller mycket kvar av poängen med titeln Elvis Now. När man till slut enades om en låtlista för Elvis Now kom den att innehålla spår inspelade så långt bak som januari 1969.
Mycket hade nog blivit annorlunda om inte Elvis hade blivit sjuk i mars. Då hade man kunnat koncentrera sig på de låtar han själv kände för och låtit julsångerna vänta till ett eget datum lite senare på året. Det är inte alls otänkbart att vi hade haft både en och två ”riktiga” sjuttiotalsplattor helt i klass med typ Elvis Country om inte om hade varit.
Spekulera kan man, men det gör ju som bekant inte på något sätt saken bättre.
Nu tar vi plattan låt för låt.
.
.
ELVIS NOW utgiven i februari 1972 på RCA. Skivnummer LSP-4671
Högsta placering i USA – 43
Högsta placering i UK – 12
.
.
Sida 1
.
.
1) Help Me Make It Through The Night
Kris Kristoffersons komposition, inspelad av honom själv 1970 och en stor hit året därpå för Sammi Smith. (I stort sett den enda framgång hon hade trots en av de bättre kvinnliga countryrösterna någonsin).
När Elvis sjunger Help Me Make It Through The Night känns det som om han har mer glimten i ögat än den trånande andakt som präglar Smiths version.
Han gör det dock både väldigt bra och med stor övertygelse. På versen är det rent ut sagt lysande, på refrängen har han vissa problem här och där att hålla hela vägen, men det är inget som stör helheten.
Så, det här hade kunnat bli riktigt bra. Nu är det bara nästan bra, för tyvärr så dyker rena Mantovani-stråkar, ditlagda i efterhand, upp redan ett par fraser in på första versen. Det skulle de inte ha gjort, de hade helt enkelt inget där att göra. Redan här vill jag ge skottpengar på arrangören Glen Spreen.
Detta till trots så är det en riktigt bra start på plattan. Men det är nästan uteslutande Elvis förtjänst.
2) The Miracle Of The Rosary
Den här låten har jag alltid varit svag för.
Skriven 1960 av Lee Denson en rockabilly-artist som enligt egen utsago hade gett Elvis gitarrlektioner i början på femtiotalet.
Enligt vad som påstås ska Elvis ha blivit presenterad The Miracle Of Rosary strax efter att Denson hade komponerat den. Först elva år senare spelade han dock, utan att varsko Denson, in den. Räkna med att denne fick en mindre chock när han fick reda på det.
Visst, det här är svulstigt, storslaget, pampigt och väldigt långt från 1956 års Elvis med Heartbreak Hotel, det känns ändå som något som ligger väldigt nära Elvis 1971 och det stora arrangemanget blir aldrig sliskigt som på föregångaren utan mera dramatiskt.
Jag vet att det är på tvärsen med vad många tycker, men för mig är det här ett av skivans starkare bidrag. Om inte annat så är sånginsatsen inget annat än av allra högsta klass.
3) Hey Jude
Det här var det sista (botten)skrapet från American Sound Studio-inspelningarna från vintern 1969. Allt annat hade portionerats ut på LP eller singel.
En hes Elvis tragglar sig här plikttroget igenom hela låten, förmodligen övertygad om att det bara rörde sig om trevande små försök att göra något av denna Beatles-klassiker. Så blev det nu inte. Tre år senare hamnar Hey Jude på LPn Now. Det borde den inte ha gjort, man skulle helt enkelt ha suddat ut alltihopa och använt bandet till något helt annat. Hey Jude är något av det värsta som Elvis gav ut under hela sin karriär.
Det är riktigt pinsamt dels att man pliktskyldigt har försökt att genom taffliga pålägg skyla över eländet, dels att man inte har haft vett att åtminstone tona ner i tid när den långa codan kommer för att bespara Elvis åtminstone något av den förnedring som det här är. Allt bara rullar på och verkar aldrig vilja ta slut.
Det här är inte bara bland det värsta utan också bland det längsta som Elvis någonsin gav ut. Fyra och en halv minut varar pinan.
Hey Jude kan vara det sämsta studiospåret som Elvis under hela sin karriär gav ut, filmlåtarna undantagna. Varför man inte satte in singeln I’m Leavin’ i stället är en gåta.
4) Put Your Hand
Kort efter den här skivan så skulle Elvis komma att ge ut sin tredje gospelskiva, He Touched Me. Från samma studiosession i juni 1971 som gav den andra hälften av spåren till den plattan kommer även Put Your Hand. Även om det här en snabb, rytmisk och väl framförd gospel så tycker jag nog att man kunde ha låtit det här spåret hamna på He Touched Me. Här blir den lite malplace’.
Man kan tycka vad man vill, Put Your Hand är ändå ett rejält lyft från spåret innan. Elvis sånginsats är helt oklanderlig och det märks, som alltid när det handlade om gospel, att han både gillar och tror på det som han sjunger.
5) Until It’s Time For You To Go
Buffy Saint-Marie hade en hit 1965 med den här låten. Ett stort antal artister gjorde under åren därpå egna versioner av Until It’s Time For You To Go.
1970 hade Neil Diamond en mindre hit med den.
Elvis version är bitvis mäktig med en snudd på fenomenal sånginsats.
Även här är det bitvis lite väl smetiga stråkar, vilket obönhörligen drar ner helhetsintrycket.
Någon hit blev det heller inte. Fyrtionde plats på USAs Billboardlist var inte mycket att skryta med, och det bör ha varit en stor missräkning för alla inblandade.
Lite orättvis kan ändå tyckas. Until It’s Time For You To Go är ändå som helhet en av plattans starkare ögonblick, främst tack vare en bra låt och att Elvis sjunger så bra som han gör här.
.
.
Sida 2
.
.
1) We Can Make The Morning
B-sida på singeln till föregående låt.
Jag tycker att We Can Make The Morning är en smula förbisedd låt. Den är en väl framförd ballad som har ett riktigt snyggt arrangemang.
Personligen tycker jag att We Can Make The Morning är ett av de allra starkaste spåren på hela plattan. Den var också först tänkt som skivans singelsläpp, men man beslöt senare att det fick bli Until It’s Time For You To Go med We Can Make The Morning som b-sida.
Jag hade gjort tvärtom.
2) Early Mornin’ Rain
En bra låt av Gordon Lightfoot som arrangören ser till att göra middle-of-the-road av. Igen.
Lyssnar man på out-takes från inspelningarna så hör man direkt att det här hade kunnat bli riktigt bra. Nu är det bara som en axelryckning.
3) Sylvia
Sylvia är något som från början var menat som ett singelsläpp men den kom att ett och ett halvt år efter inspelningen att hamna på Elvis Now i stället.
Den är tagen från Nashville Marathon, juni 1970, och det märks på den höga kvaliteten på sång, spel och arrangemang som låten rakt igenom besitter. Den hade med lätthet glidit in på That’s The Way It Is eller Elvis Country. Nu hamnade den här istället som en av skivans höjdpunkter.
Sylvia är något av en borttappad pärla.
4) Fools Rush In
Helt meningslös låt för Elvis att spela in.
Elvis låter också påtagligt likgiltig inför det han sjunger.
Fools Rush In är ett gammalt örhänge från 1940. Otaliga artister hade spelat in den innan Elvis. Sinatra, Billy Eckstine, Etta James och Ricky Nelson bland många andra.
Det är Ricky Nelsons version som Elvis i stort sett kopierar, med gitarrsolo och allt från samma gubbe – James Burton – som körde på originalet.
5) I Was Born About 10,000 Years Ago
Och så avslutas hela skivan med det ”jam” som kom att gå som en röd tråd över hela skivan Elvis Country. Efter att ha hört delar av den fyra gånger var gång man spelat en sida på nämnda skiva tror jag att många var mer eller mindre less på den redan innan de hade möjlighet att för första gången få höra den i sin helhet.
Nu är det ju ändå en riktig rockrökare – skivans enda – och bandet drar på ordentligt. Kanske inte mycket till låt men det är kraft, kunnande och spelglädje kombinerat och resultatet är klart godkänt. Stundtals bokstavligt kokar det om kompet.
Kunde kanske ha varit ett udda men möjligtvis framgångsrikt val av singel?
Precis som Sylvia spelades I Was Born About 10,000 Years Ago in under Nashville Marathon.
.
.
.
Elvis Now är stort kliv framåt jämfört med Love Letters, men är för den sakens skull inte en speciellt bra skiva. Om man lyssnar på den rakt upp och ner så är den bitvis ok, men med tanke på den höga halt Elvis åren innan haft på sina skivor, från NBC TV-Special och framåt, (Love Letters undantagen) så är det här svårt att kännas som mer än godkänt.
Med tanke på den dignitet som Elvis vid den tiden hade som artist, och vilka triumftåg hans konsertframträdanden var så är det här inte en värdig platta för den som fortfarande gick under benämningen ”Kungen”.
Men nog kunde det ha blivit bättre än så här. Hey Jude skulle ju naturligtvis aldrig ha varit ens påtänkt för att vara med på låtlistan. Fools Rush In borde även den ha förpassats till antingen papperskorgen alternativt slängts in någonstans på en singel som en anonym b-sida. Put Your Hand In The Hand kunde kanske också ha lagts på is någon månad till plattan He Touched Me. Miracle Of The Rosary, hur stark den än är, hade nog även den kommit mer till sin rätt på den kommande gospelplattan och Early Mornin’ Rain var väl som klippt och skuren för den kommande LPn på Elvis (Fool). I deras ställe kunde man ha knuffat in singelspår som I’m Leavin’, It’s Only Love, The First Time Ever I Saw Your Face, Rags To Riches eller The Sound Of Your Cry.
I så fall hade det här, sim-sala-bim!, varit en kanonplatta, en av Elvis allra starkaste studioskivor i hela karriären. Den skulle ha varit fullt i klass med That’s The Way It Is och Elvis Country.
Nu blev det inte så på grund av RCAs eviga politik att vara sparsam med singlar på LP-skivor och att allt inspelat, oavsett kvalité, förr eller senare skulle ges ut, och därför sitter jag här och recenserar en – onödigt – ganska ljum platta…
Inte sålde den någonting heller. Plats 43 som bäst i USA var ju en mindre katastrof.
Faktum var att i stort sett allt som Elvis hade släppt efter Elvis Country i januari 1971 hade floppar. Singlar, fullängdare och samlingar. Allt sålde mer eller mindre miserabelt.
Självklart var det sanslösa utsprutandet av plattor på marknaden en stor bov i dramat, men heter man Elvis Presley och inte ger ut mer genomtänkta skivor än så här så går det inte bättre än som det nu gick.
Summerar jag ihop de tio spåren på Elvis Now så hittar jag fem hyfsade alster.
Help Me Make It Trough The Night
The Miracle Of The Rosary
Until It’s Time For You To Go
We Can Make The Morning
Sylvia
… tre halvdana…
Put Your Hand
Early Mornin’ Rain
och två miserabla.
Hey Jude
Fools Rush In
Så, jovisst, Elvis Now får väl anses vara godkänd, om än absolut inte mer än så.
Slutbetyg: En TREA
Popularity: 8% [?]
