04.09.14
LP-skivor av och med Elvis Presley #46 ”C’mon Everybody”
.
.
Ingen nedtrappning på tempot här inte. Blott en månad efter Love Letters From Elvis kom C’mon Everybody, en samlingsskiva med filmlåtar från sextiotalet på budgetbolaget Camden.
Inget av materialet på C’mon Everybody hade tidigare getts ut på vare sig singel eller LP i USA. Allt är hämtat från fyra stycken soundtracks-EP – Viva Las Vegas, Follow That Dream, Kid Galahad och Easy Come, Easy Go, filmer som kom mellan åren 1962-67.
Men även om det på C’mon Everybody rör sig om närmare tio år gammalt material så låter det ändå remarkabelt fräschare och intressantare än vad det gjorde på plattan innan. Orsaken är enkel. C’mon Everybody har betydligt starkare låtmaterial, snyggare arrangemang, mer engagemang och – framför allt – bättre sång än vad Love Letters From Elvis hade.
C’mon Everybody är bitvis en riktigt bra skiva.
Omslaget går dock tyvärr i sedvanlig sjuttiotals-anda. Framsidans foto är helt anakronistiskt med en en nytagen bild trots att materialet går långt tillbaka i tiden. En livebild från sjuttiotalet är ju inte vad man tycker passar på en skiva som tagit sin titel från en av låtarna på Viva Las Vegas, en film från 1964. Tänk om man i stället valt ett snyggt foto från en dansscen med Elvis och hans motspelerska Ann-Margret från just Viva Las Vegas – det hade varit kanon!
Baksidan på omslaget är så bisarr att det faktiskt är ganska charmigt. Ett svartvitt foto på en stor grupp människor (var och när är fotot taget?) med inklistrade tecknade ballonger med där man skrivit i låtarnas titlar. Rätt kul, men kunde man inte ha tagit ett publikfoto från en Elviskonsert?
Jo, någon på Camden hade tänkt till, men inte hela vägen ut.
Musiken på skivan är däremot, som tidigare sagt, alldeles utmärkt.
Nu tar vi plattan låt för låt.
.
.
C’MON EVERYBODY Utgiven på CAMDEN Juli 1971
Högsta placering i USA 70
Högsta placering i England 5
.
.
1) C’mon Everybody
.
.
Omslaget till EP-skivan Viva Las Vegas
.
.
Rivstart på skivan med en högoktanig rockare.
De som slentrianmässigt påstår att Elvis tappat stinget efter lumpen och efter det bara höll sig till mjäkiga ballader vet självklart inte vad de pratar om. Låtar som C’mon Everybody är ett utmärkt bevis på motsatsen. Den är så nära femtiotalsrocken man kunde komma 1962.
C’mon Everybody är från Viva Las Vegas, filmen som absolut skulle ha haft men aldrig fick ett fullängds-soundtrack. Viva La Vegas var en succé som film och den innehåller flera starka låtar och tillräckligt med material för en hel LP. Ett soundtrack därifrån skulle troligtvis ha sålt riktigt bra. I stället släppte man titelspåret och What’d I Say på en dubbelsidig singel och fyra andra låtar på en EP. Övrig musik lät man under åren hamna på olika samlingar som exempelvis Flaming Star. Teorierna om orsaken till varför det blev så har cirkulerat en del i Elvisvärlden. En orsak skulle vara att Col. Parker inte såg med blida ögon på att Ann-Margret tog väldigt stor plats i filmen, något som hon skulle ha gjort även på ett soundtrack då hon och Elvis sjöng inte mindre än tre duetter i filmen. Det skulle alltså ha varit någon form av hämnd från överstens sida.
Kanske var det så, kanske inte. Synd var det under alla omständigheter.
C’mon Everybody ska inte förväxlas med Eddie Cochrans hit från 1958. Det är en helt annan låt.
2) Angel
.
Omslaget till Follow That Dreams EP.
.
.
Det första av tre spår från filmen Follow That Dream.
Angel är ett utmärkt exempel på den minimalistiska, drömmande stil som präglade en hel del av det som Elvis gjorde under den första halvan av sextiotalet. Ofta blev det alldeles utmärkt, som här.
Jag tycker att Angel förtjänade ett bättre öde än att bli ett anonymt EP-spår.
3) Easy Come Easy Go
.
Omslaget till EPn Easy Come Easy Go
.
.
Easy Come Easy Go är titelspåret från en av Elvis bedrövligaste filmer (och det vill inte säga lite…).
Låten i sig är däremot klart godkänd. En slamrande rocklåt som vindlar sig fram i ett snudd på halsbrytande tempo.
Den innehåller dessutom ett av de röjigaste gitarrsolona någonsin på en Elvisinspelning.
En vanlig uppfattning bland Elvis-fans är att musiken från filmen Easy Come, Easy Go är det sämsta Elvis gjorde under sin karriär. Jag håller inte med om det. Bottennapp finns, men generellt sätt så är det inte sämre än annat från samma epok.
4) A Whistling Tune
.
Omslaget till Kid Galahad
.
.
Ett spår från filmen Kid Galahad.
A Whistling Tune faller även den in i kategorin ”minimalistikt arrangerade och drömska låtar från första halvan av sextiotalet”.
I sin enkelhet är det här en väldigt njutbar låt om än kanske inte hitmaterial.
A Whistling Tune skulle faktiskt först vara med i filmen Follow That Dream, men den kom att ratas i slutgallringen. I den nästföljande filmen, Kid Galahad, togs den som synes till nåder. Det rör sig dock om en senare inspelning.
5) Follow That Dream
Titelspåret till filmen med samma namn.
Och här tänder det till rejält. Follow That Dream är utan tvekan plattans starkaste spår.
Ja, inte nog med det, Follow That Dream är enligt mig en av det tidiga sextiotalets allra bästa rocklåtar, oavsett artist.
Allt – sången, engagemanget, kompet, kompositionen och arrangemanget är inget annat än lysande.
För mig är det obegripligt att RCA inte satsade på den som singel. Då Follow That Dream är betydligt starkare än singlarna Good Luck Charm och She’s Not You inspelade vid samma tid så hade det varit en kassaskåpssäker hit.
Ett tecken Follow That Dreams storhet är att Bruce Springsteen plockade upp den i sin liverepertoar i mitten på åttiotalet.
.
Filmaffisch till Follow That Dream
.
.
Skivans förstasida är i stort sett lysande.
.
.
.
Sida B
.
.
.
1) King Of The Whole Wide World
Ytterligare ett spår från Ep-skivan Kid Galahad, den här gången en rockare i stil med den inledande C’mon Everybody.
Kompositionen är dock inte lika stark (jag har alltid undrat över varför versen är så kort) men bandet och Elvis öser på ett imponerande sätt.
King Of The Whole Wide World släpptes inte som singel i USA, men väl i Tyskland. Omslag under.
2) I’ll Take Love
Bidrag nummer två från Easy Come, Easy Go.
I’ll Take Love är inte alls ett lika starkt spår. Den börjar som en snabb version på La Bamba men utvecklas till en ordinär men ganska anonym poplåt. Det latinamerikanska dyker ändå tämligen ologiskt upp lite här och där, något som den inte vinner något alls på.
Elvis sång är heller inte på topp, förmodligen skivans svagaste sånginsats.
I’ll Take Love får ändå anses vara godkänd.
.
Filmafisch till Easy Come Easy Go
.
.
3) Today, Tomorrow And Forever
Den här balladen är baserad på Franz Listzs romantiska verk Liebestraume från 1850.
Today, Tomorrow And Forever är lite svårplacerad. Det är en fin komposition, Elvis sjunger med en trovärdig inlevelse, men låten igenom är det väldigt smetigt och sentimentalt. Kanske lite över gränsen.
Personligen tycker jag att Today, Tomorrow And Forever, tagen från Viva Las Vegas, är rätt okej, jag skulle ändå inte säga att det är någon av skivans starkare nummer.
.
Filmaffisch till Viva Las Vegas
.
.
4) I’m Not The Marrying Kind
Det tredje och sista låten från EPn Follow That Dream.
I’m Not The Marrying Kind kan vara skivans svagaste spår utan att vara direkt dålig.
Helhetskänslan är att det är något taget från antingen Sun-epoken eller från soundtracket till Love Me Tender, tyvärr utan att riktigt hålla den klassen.
5) This Is Living
Och så till det sista bidraget från filmen Kid Galahad.
Som flertalet låtar från C’mon Everybodys baksida så är This Is Living inte heller den någon av skivans mer entusiasmerande ögonblick. Det blir mest som en lite matt avslutning på skivan.
Filmaffisch till Kid Galahad.
.
.
Tyvärr, sida B var snäppet svagare än A.
.
.
Nog kan man tycka att det var lite snålt att inte ge ut mer än tio låtar på runt tjugotvå minuter när det fanns mer material att tillgå. Har man med tre låtar av fyra från EP-skivan Follow That Dream så kunde man nog ha tagit med den fjärde också. Ett till spår från Viva Las Vegas hade inte heller suttit fel. Elva eller tolv låtar i stället för tio hade inte varit för mycket begärt.
Nåja, Camden valde att på den kommande LPn I Got Lucky ge ut just de spår på C’mon Everybody som saknades från respektive Ep, de skulle alltså komplettera varandra. Av den anledningen fick det fick bli tio spår per jämnt per skiva.
Personligen kan jag nog tycka att det i så fall hade varit bättre att ge ut två LP med två EP på var och en i stället för att sprida ut dem helt huller om buller.
Ett problem av den kalibern kan man väl leva med, något som känns mer svårförståeligt är varför man väntade upp till tio år med att ge ut de här låtarna på LP. Allt på C’mon Everybody är inte högklassigt men det mesta är riktigt bra, så vad väntade man på? Att sen till slut ge ut det på en lågbudgetsamling gör näppeligen musiken rättvisa.
Nu blev det som det blev, huvudsaken att skivan kom ut och att det är en klart hörvärd samling.
Slutbetyg: En stark TREA!!!
Popularity: 10% [?]