1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (No Ratings Yet)
Loading ... Loading ...

03.20.14

LP-skivor av och med Elvis Presley #45 Love Letters From Elvis

Posted in Min blogg at 11:25 e m

Jag tar det på en gång – med några få undantag är det här en väldigt trött skiva. Innehållet består uteslutande av tidigare ratat material från inspelningarna i Nashville juni 1970, låtar som inte platsade på de två fullängdare som tidigare hade släppts från denna inspelningssession.
Love Letters From Elvis är en skiva så pass ovärdig artisten Elvis Presley att den nog aldrig borde ha getts ut. I början på sjuttiotalet sålde han ut konsertlokaler vart han än åkte och skivorna, LP såväl som singlar, hade allt sedan hösten 1968 konstant hållit en smått sanslöst hög klass. Gång efter annan hade han bevisat att NBC-TV Special inte var någon tillfällighet utan bara en nystart som kom att följas upp av triumf på triumf, såväl på skiva som på scen.
Så varför då, mitt uppe i alla dessa hyllade skivreleaser, släppa detta ytterst mediokra album av överblivet material som inte kunde göra något annat än solka ner hans namn?

Orsaken till detta kan uteslutande stavas p-e-n-g-a-r. Elvis manager Överste Parker hade redan från samarbetets början en idé om att allt som Elvis spelade in skulle ges ut. Och så blev det också, en dollar var ju alltid en dollar.
Faktum är att efter Elvis död så har inte mer än en handfull studiolåtar, typ tre fyra stycken, getts ut postumt. Allt, och verkligen allt, annat inspelat gavs ut medans Elvis fortfarande levde.
Det ofrånkomliga resultatet blev att utgivningen kom att bli som en berg- och dalbana.

Love Letters From Elvis består som sagt av låtar som spelades in vid samma session som gav That’s The Way It Is eller Elvis Country, men som inte ansågs platsa på någon av dem. Låt mig uttrycka det så här – det var ingen slump att de hamnade i tredjesorteringen, för nästan inget här håller den klass som de två övriga släppen från Nashville Marathon gör.

.
LOVE LETTERS FROM ELVIS Utgiven på RCA i juni 1971 LSP 4530
Högsta placering i USA – 33
.

.
Sida 1
.

1) Love Letters
Många sångartister har en lustig (o)vana att efter ett tag under sin karriären göra nyinspelningar på sina gamla hits. Elvis gjorde det inte vid mer än ett par tillfällen bortsett från Love Letters. Generellt sätt är det nog bra att det var så, för en nyinspelning blir nästan alltid ett par snäpp sämre när en låt ska köras ett varv till ett par år efter den första rundan.
Detta gäller faktiskt inte här! Love Letters är halvhiten från 1966 som Elvis och hans gubbar tog sig an fyra år senare, och nu blev det minst lika bra som den första gången.
Orsaken till att man ens försökte sig på låten igen ska ha varit att pianisten under inspelningarna, David Briggs, hade spelat på versionen från 1966 och var så missnöjd med hur han spelade där att han absolut ville göra ett nytt försök.
Resultatet ansågs tydligen så pass lyckat att man inte bara valde att ta med 1970 års tagning på plattan, den fick dessutom ge namn till hela skivan.
Både versionen från 1966 och nyinspelningen från 1970 har sina poänger. Originalet är väldigt tillbakalutat och nästan minimalistiskt arrangerat medan Love Letters från 1970 är pang på i både sång och komp och med en Elvis som verkar tycka att det är väldigt kul att hämningslöst vräka på i fraseringarna. Det hela blir onekligen lite burleskt men är gjort så pass kärleksfullt att det är svårt att inte smittas av gängets uppenbara spel- och sångglädje.
Tyvärr så tar det mesta av det roliga på skivan slut efter David Briggs avslutande lilla pianofigur. Inte allt, men det mesta.

2) When I’m Over You
Ja vad säga om detta?
Erbarmligt är väl rätt ord.
When I’m Over You har ett arrangemang med sliskstråkar typ Sveriges Radios underhållningsorkester under ledning av Mats Olsson som spelar något som verkar vara inspirerat av Svensktoppen 1970. Elvis sjunger dessutom uselt.
Låten är det egentligen inget större fel på. Hade det bara varit ett lite långsammare tempo, ett lite enklare mer avskalat komp och en lite mer tillbakahållen sånginsats så skulle det ha varit många snäpp bättre.
Nu blev det som det blev och därmed så körde hela försöket rakt ner i diket.
When I’m Over You är av Elvis allra sämsta låtar från hela sjuttiotalet.
Hade verkligen samma gubbe ett år tidigare sjungit in Suspicious Minds?

3) If I Were You
Lite bättre än föregående utan att för den delen vara speciellt entusiasmerande.
Sången är riktigt bra och arrangemanget lite mer nertonat den här gången. Men bara lite, för även If I Were You förgiftas av dessa Mantovani-stråkar som prompt dyker upp lite här och där under låtens gång.

Ni som lyssnar på CD-versionen – vid 2.12 gör pianisten ett par inte helt lyckade ackord. Tydligen brydde sig ingen om det vid mixningen, för ackorden ligger där de ligger för alla att lyssna på.

4) I Got My Mojo Working
Och så till en av plattans få höjdpunkter.
I Got My Mojo Working är en riktigt bra rockare, en av de bästa rena rock’n rollåtar Elvis gjorde efter NCB-TV Special 1968.
Visst, det är rätt flåsigt, ansträngt och kanske lite överarbetat – det är ändå väldigt bra.

5) Heart Of Rome

En låt som Elvis inte borde ha tagit i med tång ens.
Vilken förvirrad hjärna på RCA tyckte att man på skivan skulle följa upp I Got My Mojo Working med Heart Of Rome?
Bortsett från att det är ett riktigt uselt låtmaterial så är dessutom sånginsatsen förbluffande svag. Visst, Elvis tar i för allt vad han är värd, han verkar onekligen försöka så gott han kan, men det är bitvis märkligt tunt och påfallande ofta långt ifrån rent.
Jämför detta med hur Elvis tidigare hade tacklat låtar i liknande stil som It’s Now Or Never, No More eller Surrender så förstår ni vad jag menar.

När I’m Leavin’ släpptes som singel så tyckte någon att Heart Of Rome skulle vara en utmärkt b-sida. Givetvis helt utan någon som helst framgång.

.
Sida 2
.

1) Only Believe

Det blir i alla fall en bra start efter att vi har vänt på skivan. Här låter Elvis inspirerad och han framför denna långsamma men mustiga gospel på ett alldeles utmärkt sätt.
Ska det vara något negativt så får det, återigen, bli kritik för det alldeles för såsiga arrangemanget.
Only Believe var b-sida på Life.

2) This Is Our Dance
Men, nej. Det här är väl ändå inte en låt på Elvis nivå.
Okej för att han prövade smörjan, han var väl ändå inte tvungen att ge ut den?
This Is Our Dance borde effektivt ha förpassats till papperskorgen och stannat där än idag.

3) Cindy, Cindy
Problemet för Elvis är att när den tio år yngre generationen rockartister typ Mitch Ryder tog sig an den här typen av material så gjorde de det på blodigt allvar. De hade växt upp med rock’n rollens födelse och var i slutet på sextiotalet fullfjädrade artister inom området. Även om de som sångare inte alls var på samma nivå som Elvis så kunde de lätt matcha femtiotalets original i energi och skaparvilja.
När Elvis 1970 gör en låt som Cindy, Cindy så blir det sällan mer än en pastisch, som för att skoja med sin egen ungdom.
Många frågade sig i den här epoken varför han inte längre sjöng rock’n roll. Svaret kommer väl här. Jämför djupet och passionen på Cindy, Cindy med valfri låt från That’s The Way It Is och Elvis Country så förstår ni. Hans hjärta var inte längre i rocken.

4) I’ll Never Know
En ganska fin ballad som, då den dyker upp på en skiva av den här kalibern, faktiskt sticker ut lite grann. Fin tillbakalutad sång och, för en gångs skull, ett intressant arrangemang. Ja, det är på gränsen till att stjälpa över även här – men i det här fallet så framhäver arrangemanget själva låten i stället för att ta över. Som det ska vara.
Definitivt ett av skivans bättre spår.

5) It’s Not A Big Thing (but it’s growing)
En hyfsad countryballad, som dock torpederas av arrangemanget som den här gången bara sätter krokben för helhetsintrycket.

6) Life

Elvis var djupt religiös, något som han inte gjorde någon hemlighet av. Detta är måhända den mest filosofiskt djuplodade av alla de texter han framförde, så det bör ju ha tilltalat honom att sjunga in Life.
Därmed inte sagt att det här är speciellt bra, för det är det sannerligen inte. En trist malande låt som aldrig tar slut. Krampaktigt försöker arrangören att blåsa konstgjort liv i det hela med ett okänsligt och bombastiskt användande av både flöjt och stråkar som utmynnar i en patetiskt överdramatisk final. Det hjälper inte, det bara stjälper.
Elvis själv var ytterst motvillig till att överhuvudtaget spela in Life, och gjorde till och med narr av kompositionen under inspelningen.
Life släpptes på singel och floppade helt.

Som ni redan har förstått – Love Letters From Elvis är inte en bra skiva. Det är bara sorgligt att uppföljaren – om vi räknar bort Camdenutgåvan You’ll Never Walk Alone – till två av Elvis allra bästa skivor, Elvis Country och That’s The Way It Is skulle vara denna blandning av avslagna överblivna låtar. Visst glimrar det till vid enstaka tillfällen, men det räcker inte. Elvis var kung i Las Vegas i den här epoken och hade ingen som helst orsak att släppa annat än de suveräna skivor han bevisligen var kapabel att leverera.

Samtidigt – att spotta ut så mycket skivor som man nu gjorde i början på sjuttiotalet och ändå inte ha högre ambitioner än man hade här kunde ju bara få en starkt negativ påverkan på försäljningen.
Och så blev det också. Bortsett från live- och samlingsplattorna så började skivorna här att störtdyka på försäljningslistorna och så förblev det fram till Elvis död. Snålheten bet sig rejält i svansen där, för vilken gång i ordningen för RCA och överste Parker orkar jag inte ens tänka på.

En intressant reflektion är att LPn Love Letters From Elvis tydliggör hur pass beroende Elvis var av bra material för att prestera på topp. Allt på den här skivan är ju inspelat samtidigt That’s The Way It Is och Elvis Country. Så varför låter då det mesta på Love Letters på alla plan så mycket sämre än dessa två? Orsaken är busenkel – dåliga låtar fick Elvis att bli nonchalant och slarvig, och klassen på materialet på Love Letters är ju generellt sätt på en medioker nivå. Jämför You Don’t Have To Say You Love Me och Snowbird med When I’m Over You och This is Our Dance så förstår ni vad jag menar – ändå kommer de från samma inspelningstillfälle. Det snudd på spöklika är att när det låter illa på den här skivan så får jag förnimmelser av den Elvis som sex sju år senare hade avsevärt svårare att sjunga rent och hålla kvar tonen. Varför? Elvis var ju i början på sjuttiotalet i sitt livs form! Svaret gav jag lite längre upp – under en lång inspelningssejour så var han maximalt taggad på de spår som han initialt uppskattade, samtidigt var han helt omotiverad, närmast ointresserad av andra låtar och då blev resultatet därefter.
Den sämre sånginsatsen på grundtejpen fick kanske också den som i efterhand skulle lägga på stråkar och körer att bara göra ett rutinjobb, för besynnerligt nog är ju även den biten frapperande mycket sämre än på övriga inspelningar från samma session.
Slutsatsen blir att Love Letters From Elvis nog aldrig skulle ha getts ut då den till stor del består av försök som inte föll väl ut. Hälften av låtarna kunde ha portionerats ut ett par i taget på de kommande plattorna, resten kunde ha begravts och möjligen en och en under årens lopp plockats ut som bonusspår på någon kommande CD-box, typ Platinum från 1997. I så fall hade det känts lite spännande, som det är nu så anser jag att skivan i stort sett bara är ett misslyckande.

Slutbetyget kan verka hårt när det ändå finns hyfsade spår, men det som är svagt drar ner ordentligt.

Slutbetyg: En svag tvåa…

Popularity: 9% [?]

4 Comments »

  1. Eva said,

    03.21.14 at 5:10 e m

    Mycket bra skrivet.
    En sådan fantastisk artist som Elvis var värd bara bra låtar, tycker jag.
    Eva

  2. Lena Wärmé said,

    03.21.14 at 6:57 e m

    Ja, ständigt denna överste Parker frestas man att säga.
    Så sorgligt att Elvis skulle dras in i hans penningbegär.
    Dock, som alltid, välskrivna och underhållande recensioner
    som jag tackar för !

  3. Micke said,

    03.21.14 at 10:47 e m

    Tack själva, Eva och Lena!

  4. Richy Arnold said,

    04.11.14 at 8:38 f m

    Kan bara Hålla med dig här Micke.
    Ett av bottennappen under några övriga kanonår.
    Man hör i ”Mojo”, hur E, även under detta egentliga ”jam”, leker fram inspiration och växer, till skillnad mot i det övriga materialet. Mycket ojämnt.

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Kommentera

Fyll i rätt svar *