1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (4 votes, average: 4,00 out of 5)
Loading ... Loading ...

02.01.14

LP-skivor av och med Elvis Presley #42 That’s The Way It Is

Posted in Min blogg at 3:18 f m

Den fjärde juni 1970 gick Elvis Presley in i studion igen. Sex dagar blev han kvar innan han hittade ut igen. Det kom att bli en oerhört fruktsam vecka, några av de mest kreativa dagarna i Elvis karriär.
Den här gången var han tillbaka i Nashville, sejouren från vintern -69 i American Sound Studio skulle inte få någon repris. Chips Moman var också ett minne blott som producent, Felton Jarvis var nu tillbaka i den rollen.
Det var också en helt annan uppsättning musiker. Inte en gubbe från Memphis-inspelningarna var kvar, det rörde sig den här gången om en mix av äldre och helt nya namn.
Gitarristen James Burton, från det TCB-band som hade bildats ett år tidigare och som hade kompat Elvis under hans två Las Vegas-sejourer i augusti -69 och vintern -70, dök nu för första gången upp på en studioinspelning. Chip Young – som hade varit med till och från sedan 1966 i samband med inspelningen av How Great Thou Art – körde kompgitarr, Norbert Putnam – ett snudd på helt nytt namn – spelade bas, Jerry Carrigan på trummor gjorde sin Elvisdebut och David Briggs – en annan veteran från 1966 – var tillbaka på piano.

Det här var alltså första gången på femton månader som Elvis befann sig i en skivstudio. Efter äventyret i American Sound Studio så var det bara fyra låtar för filmen Change Of Habit i mars -69 som hade spelats in i studio. Allt annat fokus hade efter det lagts på de live-framträdanden som återigen hade blivit en viktig del av artisten Elvis Presleys konstnärskap.
Men nu var det dags för nya eskapader utanför Las Vegas och dess International Hotel.

Från den fjärde till den nionde juni grävde gänget sig in i studion. Det som hände under dessa minst sagt hektiska dagar har senare kommit att kallas The Nashville Marathon. Snudd på ofattbara summan trettioåtta låtar kom att spelas in under loppet av de sex dagar man befann sig i Nashvillestudion. Sanslöst imponerande, framför allt med tanke på att standarden genomgående är så förbluffande hög. Även om det går, om man anstränger sig, att hitta tveksamheter så är ändå det som är ruggigt bra i stor majoritet. Materialet från Nashville Marathon kom att spridas ut på olika LP-utgåvor under de följande två åren. Åtta av dem kom att ges ut på LP-skivan That’s The Way It Is.
Jaha, kanske den oinitierade nu tänker. Är inte That’s The Way It Is ett soundtrack till filmen med samma namn? Då borde väl det här i så fall vara en liveskiva? Nej, det är ju inte det, bara delvis. Det här är inte mycket av ett soundtrack heller! Att skivan heter samma som filmen är mer en tillfällighet än vad man först kan tro.
Till att börja med – knappt ett spår från LPn That’s The Way It Is finns med i filmen, tro det eller ej.
Låt mig förklara.
Skivans åtta studiospår spelades in två månader innan filminspelningen ens startade!
Av dessa så är det fyra låtar på skivan – Just Pretend, Stranger In The Crowd, Twenty Days And Twenty Nights och The Next Step Is Love – som inte ens är med i rullen.
Ytterligare två studiolåtar – How The Web Was Wowen och You Don’t Have To Say You Love Me är bara med i ett par sekunder i filmen och då i helt andra versioner.
Bridge Over Troubled Water och Mary In The Morning finns med på skiva såväl som i filmen, men det är studio på skivan och live i filmen.
I’ve Lost You och You’ve Lost That Lovin’ Feeling är på LPn live-inspelningar, men ehuru snarlika så är det inte de versioner som dyker upp i filmen.
Till slut hittar vi ändå två låtar som på skivan är just de som finns i filmen – I Just Can’t Help Believin’ och Patch It Up.
Så slutsatsen blir – nej, det här är inte ett soundtrack till filmen med samma namn, även om det är lätt vid en första betraktelse att tro det.

Jag minns mycket väl den besvikelse jag kände när jag, efter att ha sett That’s The Way It Is på bio, gick och köpte LPn bara för att snabbt notera att åtskilligt av höjdpunkterna i filmen helt saknades och att de låtar som fanns både på plattan och i filmen på skivan nästan genomgående var studioversioner.
Jag förstod ingenting. Initialt kände jag en stor besvikelse som länge kom att överskugga hur bra skivan egentligen är. Med tiden så kom jag dock att ta LP-skivan That’s The Way It Is för den fantastiska skiva som den nu är är utan att fundera alltför mycket på den i förhållande till filmen – men det tog åtskilliga år.

Hur blev det så som det blev då?
Jag tror att allt gick lite bättre än man från början hade trott, att inspelningarna på Nashville Marathon överträffade alla tänkbara förväntningar. Då RCA uppenbarligen insåg det kommersiella värdet i materialet ville de nog rimligtvis pressa ut så mycket som möjligt av de, i många fall excellenta, inspelningarna så fort som möjligt. Det fick bli på bekostnad av låtmaterialet från filmen.

Ett flertal låtar av de som framfördes i filmen, som All Shook Up, Suspicious Minds, Heartbreak Hotel, Polk Salad Annie m.fl. hade också redan kort tid innan getts ut på andra liveskivor – TV Special, On Stage och In Person – så det var kanske lite överflödigt att ge ut dem igen. On Stage, exempelvis, hade ju släppts bara fem månader innan.

Så, det fick helt enkelt bli som det blev, det ville säga de bästa versionerna av de låtar som man ville ha med – studio eller live – och inget material som tidigare hade getts ut på LP.

Nog med funderingar, nu kör vi skivan låt för låt!

THAT’S THE WAY IT IS Utgiven på RCA i november 1970
*

1) I Just Can’t Help Believin’
Ett utmärkt inledningsspår och en kanonstart på plattan.
I Just Can’t Help Believin’ var skriven av paret Barry Mann/Cynthia Weil, och blev först en hit för BJ Thomas. Samme Thomas som i slutet på sextiotalet även slog med Raindrops Keep Fallin’ On My Head och Hooked On A Feelin’. (Just det – den låt som 1974 skulle föra Björn Skifs och Blåblus allra högst upp på USA-listan.)
Just Can’t Help Believin’ släpptes inte som singel i USA, däremot i Europa. I England stannade den listklättringen på en sjätte plats, medans den under sina fyra veckor på Tio I Topp tog en pallplats med sin peak på position tre.

2) 20 Days And Twenty Nights
Första låten ut på ”Nashville Marathon”.
En långsam ballad, med en minimalistisk inledning av bas, akustisk gitarr, piano och kantslag på virveltrumman. Det hela växer dock successivt och går snabbt upp i ett crescendo.
Twenty Days And Twenty Nights är en magnifik låt, med en lysande insats av Elvis.
En poäng är att Elvis här sjunger stämsång med sig själv!

3) How The Web Was Woven
Långsamt tempo här också, knappast ens styrfart, men även här utvecklas det till något grandiost. How The Web Was Wowen är snudd på lika stark som de två inledande spåren. Även här får vi en fenomenal sångprestation.

B-sida på Just Can’t Help Believin’

4) Patch It Up
Snudd på skivans enda upptempo-låt, å andra sidan går det desto fortare här. Det går så fort att det är knappt att Elvis hänger med att sjunga varje stavelse i texten.
Personligen tycker jag att Patch It Up skulle ha vunnit mycket på att ha inte ha gått i det frenetiska tempo den går i. Både live- och studioversionen tycker jag det går lite för fort. Live funkar det ändå hyfsat då det finns en stor glöd och entusiasm i framförandet.

5) Mary In The Morning
En väldigt fin version på Al Martinos hit från tre år innan.
Välarrangerat och en utsökt sångprestation.

6) You Don’t Have To Say You Love Me
Definitivt en av plattans trumfkort och en låt som förtjänade att bli en än större hit än den nu kom att bli. I USA peakade den på en elfteplats, i England på plats nio.
Detta hade varit en hit med Dusty Springfield 1966. (Marianne Kock låg på Svensktoppen med Vackra Sagor Är Så Korta, en svenskspråkig version).
You Don’t Have To Say You Love Me var dock ursprungligen en italiensk hit sprungen från San Remo-festivalen 1965

Skivans första sida är helt lysande, snudd på sensationellt bra.
*

Sida 2

*
1) You’ve Lost That Lovin’ Feeling
En hyfsad version av Righteous Brothers vid det laget fem år gamla hit. Mer än hyfsat är det dock inte. Sången är stundtals ganska ansträngd. Tittar man på filmen så funkar You’ve Lost That Lovin’ Feeling, man bländas lite av att det visuella från konserten är så starkt, på skiva blir det en annan femma.
Nåja, att uppfatta en låt av den här kalibern som ett aningens svagt kort visar bara på den oerhört genomgående höga kvaliteten på skivan i övrigt.

2) I’ve Lost You
I’ve Lost You har en stark hitkänsla, och släpptes också som singel i en studioversion en månad innan fullängdaren kom.
Det blev dock, märkligt nog, inte mer än en ytterst blygsam 32:a plats på USA-listan. Den här versionen är live, men är låter nästan på pricken som studiovarianten, vilket är ett alldeles utmärkt betyg till Elvis och hans band.
Matthews Southern Comfort hade gjort I’ve Lost You kort innan. Den versionen är faktiskt något alldeles utsökt, inte märkligt alls att Presley ville pröva sig på den. Elvis version är mer genomarbetad och välarrangerad och han är alltid Elvis, men originalet är klart hörvärt.

3) Just Pretend
Ännu en snygg ballad även om rösten här inte är riktigt hundraprocentig.

4) Stranger In The Crowd
En upptempo-ballad, lite grann i stil med samtida konkurrenter som Engelbert Humperdinck och Al Martino. Enda skillnaden skulle väl då vara att det här så väldigt mycket bättre. Stranger In The Crowd är, i hård konkurrens, en av de allra främsta låtarna på hela skivan.

5) The Next Step Is Love
Och så tillbaka i det lugnare tempot med ytterligare en ballad. En magnifik sådan i vanlig ordning.

6) Bridge Over Troubled Water
Av någon anledning har jag träffat ganska många Elvisfans som inte är glada över att deras idol valde att spela in Bridge Over Troubled Water. Jag kan förstå att man kan ha invändningar men jag delar absolut inte den synen. Jag tycker att Elvis gör en ruggigt bra version av den här klassikern, som vid inspelningen var blott fem månader gammal.
Jag skulle uttrycka det så här – Art Garfunkel framför Bridge Over Trouble Water som en korgosse, Elvis som en gospelsångare. Simon & Garfunkels version är en milstolpe i den moderna musikhistorien, och Elvis gör inte på något sätt ett försök att överträffa originalet av den enkla anledningen att det bara inte går. Det han i stället gör är att sjunga låten på sitt eget sätt, som om det hade varit en av hymnerna han som tioåring sjöng i sin barndoms kyrka i Tupelo. Visst, i början låter han trevande, lite osäker på hur han ska frasera, men det ökar bara autenciteten, för i slutändan så gör han det här mycket, mycket bra.
Märkligt att så många har fått ett slags horn i sidan till det här spåret. För mig så är det Bridge Over Troubled Water en fenomenal avslutning på en fantastisk skiva. Det är många om budet, men för mig så är det här nog ändå skivans höjdpunkt.

Inom parentes – det applåderas på slutet, men låt er inte luras. Det är rena fuskapplåder, allt är inspelat i studio. Känns väl lite meningslöst.
.
.
.

That’s The Way It Is är, som ni nog har greppat vid det här laget, en oerhört bra skiva, en av Elvis allra bästa. Skivan är mer eller mindre som ett fyrverkeri med toppnummer varvat med andra toppnummer, jag kan faktiskt inte peka ut ett enda riktigt svagt ögonblick på That’s The Way It Is.
Visst, den som hade hoppats på en upprepning av From In Elvis In Memphis från året innan eller en återgång till tidiga, råa rock’n rollen som Elvis visat upp i TV-Special kunde nog känna en viss besvikelse. Det här var onekligen en ny fas i artisten Elvis Preleys karriär. Sjuttiotalseran med stora, svulstiga arrangemang hade anlänt, även om man i backspegeln kan konstatera att det aldrig skulle komma att bli så värst mycket bättre än det här.
I min värld är det här så nära Elvis någonsin kom att göra en helgjuten crooner-skiva i stil med Frank Sinatra, Dean Martin och PJ Proby. När han väl gör det så gör han det på ett sätt att man nästan vill gråta blod över att han inte hade försökt göra det tidigare.
Nåja, i stället för att bryta ihop så kan vi vara glada över att efter ett lätt förvirrat sextiotal till slut kom en karriärsvängning som öppnade dörrarna för ett pärlband med helt suveräna skivor, bland annat då That’s The Way It Is.
Elvis var helt klart inte bara tillbaka, han befäste med den här skivan med acklamation sin position som nummer ett i popvärlden bland sångartister.

Slutbetyg: En FEMMA!!!

Popularity: 10% [?]

8 Comments »

  1. Eva said,

    02.01.14 at 11:41 f m

    Tack för en lysande resension av en Elvis platta.mycket informativ. Skall lyssna på den om jag får tag på den. Eva

  2. Lena Wärmé said,

    02.01.14 at 3:52 e m

    Tack säger jag också ! Jag har den här skivan så det är extra roligt – köpte den faktiskt i din butik !

  3. Eva said,

    02.01.14 at 4:02 e m

    Ha hittat skivan. How the web was wowen berör mig mest för tillfället. Tack för tips.

  4. Erik said,

    02.02.14 at 10:57 f m

    Pino Donaggio-bonusinformation molte!

  5. Patrik Kolar said,

    02.10.14 at 1:59 f m

    En av Elvis bästa LP’s. Har själv köpt ett par ex. och gett bort när jag velat ge bort ”en Elvis-skiva”.
    Så mkt roligare än att ge bort ”30 #1 Hits” eller liknande,
    Inte ett enda svagt eller pinsamt spår. Samtidigt ingen förutsägbar hitkavalkad. Perfekt därmed som present till en icke-Elvis fan.

    ”Mary In The Morning” – en oupptäckt diamant!
    Elvis repade ju den inför augustisäsongen i Vegas ’70.
    Den ”ströks i sista stund” innan premiär enl. bl.a. Jörgenssen. En inspelad version från repet 7 aug finns, och vissa källor indikerar att han skulle sjungit den på genrepet samma dag som premiärkvällen, den 10 aug.
    Det påstås att Elvis faktiskt sjöng den live senare under spelperioden, men inga konkreta bevis finns.
    Däremot gjorde han en FANTASTISK version av ”Oh Happy Day” på rep och några konserter samma säsong.
    Synd att MGM & RCA aldrig lyckades fånga det ordentligt.

  6. Jens said,

    02.13.14 at 11:03 e m

    Halloj!

    Det lilla jag trodde mig veta om denna skiva var ju uppenbart helt fel.
    Har sett filmen många gånger och spelat skivan till leda,
    men aldrig reflekterat över att det är studioinspelningar på skivan.
    På varje låttitel på skivan är det ju en livebild på Elvis i en filmruta till mitt försvar…
    Nästan så man skäms.
    Denna skiva kvalar lätt in bland Elvis-Topp 10.
    Just Pretend, Stranger In The Crowd och The Next Step Is Love
    är omöjliga att lyssna sig less på!
    Helt oigenomtänkt, så kan nog B-sidan vara nära Topp-5
    på skivsidor.

    Ang sakfel i recensioner på sånt
    som hände för 40 år sen,
    så är det som att snyta en ekorre.
    Dvs, i princip ingenting…

    Ännu en lysande recension!

    M v h Jens

  7. Lisa D Jansson said,

    02.16.14 at 9:15 e m

    Hej!
    Har varit ett stort Elvisfan sedan jag var 12 år(omkring 1980). Sedan har det gått upp o ner men nu när mina barn är utflugna och via youtube o allt återfunnit min dedikation till Elvis och när jag snubblade över denna blogg med en genomgång och recension av alla hans originalskivor var jag helt uppslukad i timmar!! imponerad, fascinerad över allt du lotsar mig igenom vad gäller sessions, ackord osv… Lite ” oimponerad ” över att du inte visste vad han framförde på Jackie Gleason/ Dorsey brother show 28:e jan -56…. ;) men jösses vad mycket annat du har koll på som jag bara suger i mig:) Bästa bloggen jag läst :) och jag inser att mitt Elvisintresse är på uppvaknande igen! Kommer gärna o hälsar på dig i någon av dina butiker.

  8. Micke said,

    02.17.14 at 12:00 f m

    Lisa – två dokumenterade sakfel på sammanlagt nästan 140 recensioner…och det lär jag få äta upp ett tag framöver…Jag har alltid utgått från att det var som jag trodde med TV-showerna, jag reflekterade aldrig över motsatsen. Nu vet jag bättre och det känns alldeles utmärkt för mig.
    Välkommen att fortsätta läsa mina recensioner, det är många kvar innan vi är i mål!

    Alla ni andra som tackar och berömmer – stort tack än en gång!

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Kommentera

Fyll i rätt svar *