02.22.14
LP-skivor av och med Elvis Presley #43 Elvis Country (I’m 10,000 Years Old)
Det för Elvis minst sagt händelsefyllda året 1970 – med två utsålda sejourer i Las Vegas, en mycket prisad dokumentärfilm och en hel del skivreleaser – gled över i 1971. Året hann dock knapp börja innan Elvis släppte ytterligare en LP, Elvis Country (I’m 10,000 years old).
Roligt, kul och allt det där, men…innan vi går vidare, ska vi först göra en liten genomgång av vad som hade hänt på skivfronten i Elvisvärlden alldeles innan?
Okej.
I april 1970 kom budgetsamlingen Let’s Be Friends med material som tidigare inte varit tillgängligt på LP.
I juni släpptes liveskivan On Stage.
Augusti 1970 hade i sitt sköte fyrdubbelboxen Worldwide 50 Gold Award Hits, vol 1.
I november det året fick vi se Almost In Love, ännu en samling från Camden, i skivhyllorna. Även där nästan uteslutande låtar nya på fullängdare.
Även nyutgåvan på Elvis Christmas Album gavs ut på Camden i november, den här gången med två singlar som aldrig tidigare släppts på LP.
Fullängdaren That’s The Way It Is släpptes den också i november.
Som lök på laxen så dök dubbel-LPn From Memphis To Vegas/From Vegas To Memphis som två separata skivor med titlarna In Person At The International Hotel respektive Back In Memphis. Även detta skedde i november.
Och direkt efter nyår var vi alltså framme vid Elvis Country (I’m 10 000 years old).
Under loppet av nio månader såg alltså detta dagens ljus:
2 studioalbum
1 live
2 samlings-LP med material som nästan uteslutande tidigare inte hade dykt upp på LP
1 fyrdubbel-samling på singlar som sålt guld
1 återutgåva på en gammal skiva med ett par nya spår
2 enkelplattor som tidigare hade varit en dubbel.
Ska vi kalla det för ”overkill”? Ja det är väl bara förnamnet…
Visst var det kul för Elvisfans att det började släppas skivor på budgetbolaget Camden med material som en tid varit svårt att hitta på singel och EP, och självfallet var fyrdubbelboxen en riktig kanonsamling i en attraktiv förpackning. Konsekvensen blev ändå ofrånkomligen att fokus på enskild plattor blev mindre. De tog ut varandra helt enkelt. För den icke fullt insatte var det hart när omöjligt att hålla reda på allt nytt med Elvis som dök upp i skivbutikernas skyltfönster.
Positivt kan detta inte ha varit för varumärket Elvis Presley. Det märktes också på försäljningssiffrorna och listplaceringarna som inte var helt på topp trots att det var en epok då Elvis, bortsett från två år på femtiotalet, var kanske populärare än någonsin och dessutom var inne i en av sin karriärs mest kreativa skeden. Elvis Country sålde bra, men både den och That’s The Way It Is skulle nog ha klivit än högre på USA-listan om de inte hade behövt konkurrera med sig själva – de släpptes med sex veckors mellanrum(!).
Elvis Country består av tio spår från inspelningssessionen i Nashville i juni 1970 och två från samma studio inspelade den tjugoandra september samma år.
Större delen av Elvis Country kom alltså till samtidigt som studioinspelningarna till That’s The Way It Is. Detta till trots så är det slående hur olika varandra skivorna ändå är. Den första innehåller övervägande moderna popballader, den andra mest nytolkningar av gamla countrylåtar.
Men faktum är att det inte alls var planerat från början att ge ut en country-LP, det var en tanke som började gro någonstans mitt i den fem dagar långa sejouren. Efter att Elvis ohejdbara entusiasm i studion resulterat i ett knippe oplanerade jam på gamla countryklassiker beslöt man sig för att löpa linan ut och ge ut en platta med just titeln – Elvis Country.
ELVIS PRESLEY ”ELVIS COUNTRY (I’m 10,000 years old) Utgiven på RCA i Januari 1971 Skivnummer LSP 4460
.
Högsta placering i USA 12
Högsta placering i UK 6
.
.
.
1) Snowbird
Elvis släppte i början av sjuttiotalet ett pärlband med singlar, den ena starkare än den andra. Konsekvensen blev att en hel del samtida material som bara gick att hitta på fullängdare, och som var minst lika starkt som de utgivna singlarna, fick finna sig i ödet att förbli ett anonymt albumspår. Snowbird är en av de pärlor som jag tycker förtjänade betydligt bättre än att bara vara öppningsspår på Elvis Country. Har ni någonsin sett Snowbird på en ”best of” med Elvis? Nej, knappast, men det är tveklöst en av de allra bästa låtar Elvis gjorde i den här epoken.
Snowbird var ett av de två spår som spelades in i september 1970 för att fylla upp den kommande countryskivan.
Snowbird spelades först in 1969 av Anne Murray och har därefter gjorts av ett stort antal artister. Anna-Lena Löfgren gjorde en svensk version med titeln ”Pröva Dina Vingar”. Även en åldrad Bing Crosby tog den till sitt hjärta 1972.
Ingen gör den självfallet så lysande som Elvis gör här. Elvis lär ha varit både irriterad över att behöva åka till Nashville för en extra inspelning och mån om att göra klart allt och åka därifrån så fort som möjligt. Det märks inte på nåt sätt, för Snowbird är en helt magnifik inledning på skivan.
2) Tomorrow Never Comes
Det samma som jag skrev om Snowbird kan man säga här också. Tomorrow Never Comes är ett nummer av allra högsta klass, den typ av dramatisk ballad som Elvis ofta körde på konserter men av någon anledning nästan aldrig på sina studioskivor. Jag tycker att det är synd att han inte satsade på den live, det hade garanterat blivit en ”showstopper”.
Contrylegenden Ernest Tubb gjorde originalet till Tomorrow Never Comes 1949, men den inspelningen har i stort inte en enda likhet med det här. Vad Elvis lyssnat på och fått inspiration till bör ha varit BJ Thomas version från 1966, för där har Tomorrow Never Comes utvecklats till något helt annat än det Ernest Tubb framförde.
Elvis gör dock en pampigare, betydligt mer storslaget arrangerad version än vad BJ Thomas gjorde, det går inte att komma ifrån liknelsen med Roy Orbison tidiga sextiotal. Slutresultatet är närmast överväldigande. Inte bara ett av skivans bästa spår, utan också en av Elvis allra bästa sjuttiotalsinspelningar.
3) Little Cabin On The Hill
Faktiskt den enda låten på plattan som går i en genuin countrystil. Det var nog ändå inte tänkt så från start, både fiol och banjo lades på två veckor efter att grunden hade lagts, men slutkänslan är onekligen att det här är ”på riktigt”.
Den första inspelningen gjordes 1949 av Bill Monroe’s Bluegrass Boys under titeln Little Cabin Home On The Hill.
Det här väl mer trivsamt än bra, men det räcker ganska långt det också.
4) Whole Lotta Shakin’ Going On
En tung version av en av de stora rockklassikerna. Whole Lotta Shakin’ Going On spelades allra först in av Big Maybelle men är väl främst förknippad med Jerry Lee Lewis.
Elvis version kan vara den tyngsta låten han spelade in i studio under sin karriär, här snuddar det vid hårdrock. Bas, trummor och gitarrer öser på som om det gällde liv eller död.
Däremot inte sagt att det per automatik tillhör de bättre spåren på skivan, för det tycker jag inte att det gör. Det här blir efter ett tag lite träigt.
Whole Lotta Shakin’ Going On var det andra spåret från sessionen i september, och Elvis omtalade ovilja och irritation mot att spela in den dagen kan kanske skönjas här. Det är mer forcerat än sprudlande spelglädje.
Producenten Felton Jarvis lät i efterhand överdubba blås som Elvis efter att ha lyssnat på det lade in sitt veto mot. Jag förstår honom, jag har hört den versionen och det lät helt enkelt gräsligt.
Blås eller inte, det här är ändå ett av de svagare spåren på Elvis Country. The King of Rock’n Roll från 1956 hade nog inte gillat det här om han som tjugoettåring hade hört det på radio.
Okej, på sitt sätt är det här ändå rätt okej, problemet är allt annat runt omkring är bättre!
5) Funny How Time Slips Away
Funny How Time Slips Away skrevs av Willie Nelson men spelades först in av en idag totalt okänd artonårig countrysångare vid namn Jimmy Elledge. Elledge original, som också var hans debut som skivartist, blev en hit, men också hans sista.
Tyvärr är orkesterpålägget lite okänsligt, mitt i ett formidabelt dobro-solo av James Burton i den högra högtalaren så kommer det in rena Mantovani-stråkar i den vänstra – de hör absolut inte hemma där. Bortsett från ett par sådana små skönhetsfel så är Funny How Time Slips Away ändå ett riktigt bra spår.
6) I Really Don’t Want To Know
Här gör Elvis en av sina bästa sånginsatser någonsin. Han vänder och vrider på fraserna, åker upp och sen ner, viskar och vrålar men det blir aldrig ens för en sekund något som går utanför låtens ramar. Inte för en sekund känns det överarbetat. (Det du, Tom Jones…)
I Really Don’t Want To Know är ursprungligen en ballad från 1953 av Don Robertson, en av de mest anlitade kompositörerna i Elvis-katalogen. Den mest framgångsrika versionen innan Elvis inspelning gjordes 1960 av Tony Edwards.
I Really Don’t Want To Know släpptes på en singel med dubbla a-sidor. Den andra var There Goes My Everything.
Den nådde till plats 21 i USA. Frågar ni mig så är jag än idag brydd över varför den inte gick rakt upp i topp.
Sida 2
1) There Goes My Everything
Dallas Frazier skrev denna ballad 1965, Engelbert Humperdinck hade en stor hit med den 1967.
Elvis version, som givetvis sopar banan med föregående artists försök, släpptes som singel och klättrade upp till plats 21 på USA-listan.
Lite märkligt är det ändå att ett av de mer anonyma spåren på Elvis Country kom att – parad med I Really Don’t Want To Know – bli det enda singelsläppet. Utan att på något sätt vara ett svagt kort, There Goes My Everything är en bra låt, skulle jag lätt kunna tänka mig ett halvdussin andra alster från Elvis Country som skulle ha funkat bättre som singel. Snowbird exempelvis.
2) It’s Your Baby, You Rock It
Inte mycket country över det här, snarare en upptempo-ballad. Det må vara hur det vill med det, It’s Your Baby You Rock It är en riktig pärla. Kompet är röjigt och svängigt och Elvis gillar uppenbarligen det här till fullo. Han tar i för president och fosterland och sjunger som om han verkligen menar varenda ord i texten.
3) The Fool
Skriven av Lee Hazelwood, även om det inte står så på etiketten. The Fool var först framförd av Sanford Clark 1956. Hazelwoods ständige gitarrist Al Casey är med på Clarks inspelning.
Elvis gör en cover som är väldigt trogen originalet och James Burton plankar nästan ton för ton Caseys gitarrfigurer.
Inte någon av skivans höjdpunkter men Elvis gör en klart bra insats.
4) Faded Love
Rusty McDonald med Bob Wills och hans Texan Playboys gjorde originalet till denna countrypärla 1950. Åtskilliga andra större artister hade spelat in den innan Elvis tog sig an den, exempelvis Patsy Cline.
Elvis sånginsats är väldigt bra. Det är intressant att notera hur nära originalet han ligger, det här måste ha varit en gammal favorit. Kompet däremot är en helt annan sak och har i stort sett inget med Bob Wills och Rusty McDonalds och deras gubbar att göra. Slutresultatet blir onekligen en smältdegel av helt olika stilar, men det är väldigt lyckat.
5) I Washed My Hands In Muddy Water
Ytterligare ett spontant jam som blev ett spår på Elvis Country.
Elvis tar verkligen i på I Washed My Hand och James Burtons gitarrspel är helt lysande låten igenom. Slutresultatet är den här gången bättre än förstasidans jam – Whole Lotta Shakin´ Going On.
I Washed My Hands In Muddy Water skrevs 1965 av Stonewall Jackson (inte sydstatsgeneralen!) och året därpå var det en hit med Johnny Rivers.
6) Make The World go Away
Skriven 1963 av Tom Cochran och en hit med Timi Yuro och – framför allt – Eddy Arnold. Make The World Go Away – under en lång, lång karriär var den countryartisten Eddy Arnolds ojämförligt största hit.
Kanske inte en optimal avslutning på skivan, Make The World Go Away är inte någon av Elvis Countrys starkaste kort, men som den countryballad den nu är så blev det ändå med flaggan i topp.
.
.
.
Elvis Country är självfallet en fantastisk skiva, helt klart en av de allra bästa Elvis någonsin gjorde. Hela skivan formligen sprudlar av sång- och spelglädje. Inget verkar gå på autopilot eller låter som en dag på jobbet. Ska jag ha någon liten invändning skulle det vara att de i efterhand pålagda stråkarna och blåset då och då inte riktigt håller måttet. På From Elvis In Memphis så var överdubbningen ofta mästerligt gjord och lyfte genomgående låtarna ytterligare ett par snäpp. På That’s The Way It Is var det också en hel del omsorgsfullt utarbetade orkesterarrangemang som snyggt klär in låtar som I’ve Lost You, Twenty Days And Twenty Nights och How The Web Was Woven i modern popskrud. På Elvis Country är det däremot mer än en gång att man kan tycka att musiken nog lät bättre innan påläggen gjordes. Runt 1980 köpte jag bootlegboxen Behind Closed Doors där det finns ett par exempel på spår från den här skivan utan Felton Jarvis sliskstråkar. Jag minns hur paff jag blev över att konstatera att det ofta lät bättre i den småskaliga versionen.
Nåja, det är ingenstans frågan om en katastrof eller ett haveri, för det mesta kan det med lätthet passera. Det irriterar här och där, värre än så är det inte.
Tolv spår är det alltså på Elvis Country(I’m 10,000 years old), det är bara att läsa låtlistan på baksidan. Sex på den a-sidan, sex på den andra. Tolv alltså.
Men…ändå inte…för i själva verket så är det ju tretton.
Just det, I Was Born About 10,000 Years Ago hade vi ju också!
Den låten klipptes alltså ner i små sekvenser vilka fogas in mellan varje spår på skivan.
I runt fyrtio år så har jag frågat mig varför man gjorde så men aldrig hört ens en antydan till förklaring.
En kompis till mig hade en idé om att Elvis under mixningen i studion lite förstrött hade lekt med en sax och tankspritt började klippa i något som låg och skräpade på bordet. Försent hade han sen kommit på att det var masterbandet till nyss nämnda låt som han använt som lekmaterial. Det enda man efter det kunde göra var att lägga in de kvarvarande stumparna som små snuttar mellan övriga låtar.
Nej, så kan det ju naturligtvis inte ha gått till, I Was Born About 10,000 Years Ago skulle ett år senare dessutom dyka upp i sin helhet – ej sönderklippt – på LPn Elvis Now. Så där rök ju den inte alltför seriösa teorin.
Faktum kvarstår – jag har ingen aning om varför man gjorde som man gjorde eller vem som kom kläckte idén.
En annan sak man kan ha funderingar över är skivans titel – Elvis Country.
För det här är väl ändå inte en country-skiva!?
Jo, på sätt och vis är det det, men på ett annat sätt inte. Det är ju nästan genomgående gamla countryhits i Elvis tappning som det handlar om.
Men det är ändå knappt något på Elvis Country som går i en renodlad countrystil. Nästan allt är avsevärt tyngre och rockigare än de tio-tjugo år gamla originalen. Musiken på skivan har heller ingenting gemensamt med alster från samtida artister i country-genren. Sätt på en skiva med George Jones, Waylon Jennings, Willie Nelson eller Merle Haggard från 1971 – även om de kan vara hur bra som helst så har de föga eller ingen släktskap alls med det som presenteras på den här skivan.
Vi kan nog se LPn Elvis Country som ett resultat av en spontan lekstuga mellan Elvis och hans medmusiker. Inget var planerat på förhand, det fick helt enkelt bli som det blev.
På den punkten skiljer sig skivan markant från föregångaren från sex veckor tidigare – That’s The Way It Is. Även om i stort sett allt på båda skivorna spelades in vid samma tillfälle så är det verkligen som två helt olika plattor. Nästan allt på That’s The Way It Is känns väldigt uttänkt, genomarbetat och välarrangerat, varje låt är en potentiell hitsingel. På Elvis Country så är det en betydligt lösare och mer spontan känsla över musiken. James Burtons gitarr är nästan obefintlig på That’s The Way It Is – ett gitarrsolo på hela plattan – medans han får ett helt annat utrymme på i stort sett hela Elvis Country.
Slutsatsen får väl bli att det här verkligen var Elvis Country. Han tog ett knippe gamla countrylåtar och han och bandet gjorde dem till sina egna. Ungefär som han hade gjort på femtiotalet när han tog gamla rythm’n blues-nummer och formade om dem till den rock’n roll som kom att förändra musikvärlden.
Riktigt lika revolutionerande var nu kanske inte det här, men Elvis Country är onekligen en både nydanande och musikaliskt utsökt skiva.
Nja, mer korrekt vore nog att säga att Elvis Country helt enkelt är en formidabel skiva, för det är just vad den är.
Slutbetyg: EN FEMMA!!!
Popularity: 11% [?]
