11.21.13
LP-skivor av och med Elvis Presley #37 Let’s Be Friends
OCH SÅ NER PÅ JORDEN IGEN MED EN LÅGBUDGETSAMLING MED LÅTAR SOM INTE FICK PLATS PÅ ANDRA SKIVOR
Jag skrev lite tidigare, i samband med recensionen av LPn Singer Presents Elvis Singing Flaming Star And Others, att jag fortsättningsvis inte skulle komma att skriva om lågbudgetskivorna från RCAs underbolag Camden.
Så här var det: Singer Presents Elvis Singing Flaming Star And Others fanns bara till försäljning hos återförsäljare till symaskinsfirman Singer, den gick inte att köpa i vanliga skivaffärer. Ett halvår senare kom den officiella utgåvan på just Camden, den här gången med titeln Flaming Star. Den var sålunda ingen ”riktig” RCA-platta, utan hamnade lite grann mellan stolarna. Det kändes alltså logiskt att där göra ett undantag från det beslut som jag hade fattat om att inte ta med några Camden-utgåvor i recensionerna. Men, det beslutet har jag ändrat på! Orsaken till detta är dels att de till stor del innehåller material som bara finns utgivet på LP just där, dels för att det betyder att det här jobbet kommer att ta än längre tid – något som jag inte har det minsta emot!
Först ett par ord om vad Camden var för ett slags skivbolag och vad det var för något som de gav ut med Elvis.
Camden var ett lågbudgetbolag under RCA som 1969 fick möjligheten att ge ut delar av Elvis gamla skivkatalog. Fokus låg på låtar från filmer som tidigare getts ut på singel eller EP, men aldrig tidigare på LP.
Ett genomgående drag för de LP som gavs ut med Elvis på Camden var att lay-outen var helt bedrövlig. Senare utgåvor från Camden med soundtrackspår från början på sextiotalet hade nästan som en regel ett foto från Aloha From Hawaii från 1973. Let’s Be Friends, som av naturliga skäl inte kunde ha ett omslagsfoto från Aloha, hade en väldigt snygg, samtida framsida, men det var ett undantag.
En annan noterbar sak var att det helt saknades en röd tråd i valet av titlar man valde att ge ut på en skiva. Det kunde vara i stort sett vilka blandningar som helst. I korthet – det verkade inte som om folket bakom RCA Camden brydde sig speciellt mycket. Förmodligen hade man tillgång till materialet billigt, och hur man än gjorde så sålde ändå skivorna, inte mycket, men tillräckligt för att det skulle bli en sjyst vinst på kalaset.
För Elvis-komplettister så är dock dessa utgåvor ett måste, för många av låtarna på plattorna går alltså bara att hitta på just där.
Något som dock känns lite ”awkward” är att Camdens LP-släpp krockade rejält med en för tillfället redan diger LP-utgivning från Elvis. Vissa år kom det ledigt ut 6-7 LP om året med nyinspelat eller gammalt – men tidigare outgivet – material. Att de skulle komma att ta ut varandra försäljningsmässigt var ju tyvärr helt ofrånkomligt.
Hur som helst, nu när de ändå finns så ska vi gå igenom dem också.
Vi sätter i gång på en gång.
ELVIS PRESLEY – LET’S BE FRIENDS Utgiven i april 1970 på RCA Camden skivnummer CAS-2408 Högsta placering på USA-listan 105
1) Stay Away Joe
Titellåten till filmen med samma namn.
Stay Away Joe är en av Elvis mest bisarra inspelningar. En tämligen misslyckad komposition och ett arrangemang som ska ge sken av det är ett gäng vid en lägereld med gitarr, fiol och munspel som sitter och spelar.
Svårt att tro att det här var vad Elvis ville spela in hösten 1967. Tummen ner direkt här.
2) If I’m A Fool
Ett av de överblivna spåren från Memphisinspelningarna.
En fint framförd countrylåt, dock utan att direkt vara en borttappad juvel. Hade nog ändå kunnat slinka in på Back In Memphis utan att någon på något sätt hade höjt på sina ögonbryn.
Plattans starkaste kort.
3) Let’s Be Friends
Let’s Be Friends skulle ha varit med i Elvis allra sista spelfilm, Change Of Habit, men den kom att klippas bort vid den slutliga redigeringen. Ganska förståeligt, då den verkligen är något av det mjäkigaste och minst inspirerade som Elvis spelade in under slutet på sextiotalet. Alltihopa låter väldigt ofärdigt, som att man gjorde en grund som man tänkt att bygga vidare på men att det av olika skäl aldrig blev av. Exempelvis så är det uppenbart, som låten är uppbyggd, att det ska vara en kör i bakgrunden, men det finns inte ens en antydan till något sådant. Elvis sånginsats är till på köpet under all kritik. Här blir det uppenbart att han var i stort behov av material som han själv vurmade för för att det skulle bli någon form av resultat, för det snudd på ofattbara är att Let’s Be Friends spelades in två veckor efter att sessionerna i American Sound Studio hade avslutats.
Det här är en låt som aldrig borde ha släppts i det skick den nu var i…och så kom man på Camden på snilledraget att sätta Let’s Be Friends som titelspår!
4) Let’s Forget About The Stars
Inspelad för filmen Charro i oktober 1968, men även detta spår blev bortklippt från slutprodukten.
Samma sak här som med föregående, Let’s Forget About The Stars låter även den som att det aldrig blev något av med påläggen som skulle göras lite senare. En skillnad mot Let’s Be Friends är dock att det här är en avsevärt bättre låt.
5) Mama
Från filmen Girls, Girls, Girls och ungefär lika viktig för pop- och rockhistorien som filmen den kommer ifrån.
Det vill säga, det här är egentligen inte Elvis Presley, det är bara ett symptom på den exploatering som denne kom att bli ett offer för.
Mama är i sig en rätt så fin låt, med ett helt utsökt gitarrspel i bakgrunden, men inget som artisten Elvis Presley skulle hålla på med i stället för att framföra den musik som han nu en gång sattes på jorden för att sjunga.
Sida 2
1) I’ll Be There
Ytterligare ett spår från inspelningarna i American Sound Studio som inte gavs ut på någon av de två Memphisskivorna. I det här fallet fullt förståeligt, för I’ll Be There saknar mycket av det som de låtar som hamnade på From Elvis In Memphis och Back In Memphis hade av energi, kreativitet och finess. Uppenbarligen så gjorde man ett par försök med I’ll Be There för att sen lämna den åt sitt öde, för, inte heller det här känns som en färdig produkt.
2) Almost
Från filmen The Trouble With Girls och inspelad i augusti 1968, två månader efter att Elvis NBC TV-Special filmats.
Almost är något av ett ledmotiv i filmen. Den återkommer i instrumental version ett par gånger om under filmens gång. Bland annat under den långa inledningsscenen där cirka femhundra statister trängs med varandra i en slags parad.
Almost är en snygg, genomarbetad komposition som innehåller ett par riktigt läckra harmonier, men Elvis känns inte helt bekväm med det som han får presenterat. Den känns också med sina mindre än två minuter lite väl kort, framför allt med sin instrumentalinledning på cirka en halvminut.
Almost är ändå, i svag konkurrens, ett av de starkare spåren på skivan.
3) Change Of Habit
Titellåten från Elvis allra sista spelfilm. Inspelad i mars 1969.
Inte helt oävet, Change Of Habit är en tung melodisk rocklåt med läckert spel, framför allt på basen, bakom sången. Elvis verkar dock inte helt övertygande i sitt framförande så helhetsintrycket blir inte mer än godkänt. En märklig detalj är att låtens längd. Man får faktiskt en märklig känsla av att den aldrig tar slut. Om Almost var för kort så är Change Of Habit alldeles för lång. Till slut så tröttnar trummisen och startar ett crescendo som avslutar det hela. Märkligt minst sagt.
4) Have A Happy
Och så avslutas skivan med en av de där tramsiga låtarna som Elvis ju aldrig borde ha spelat in. Även Have A Happy är från filmen Change Of Habit.
Överlag så blev kalibern på soundtracklåtarna skarpare mot slutet av filmepoken, så icke fallet här.
Den totala bristen på engagemang i sånginsatsen säger väl allt om vilken kaliber det är på detta dravel.
Det snudd på ogreppbara är att detta sorgebarn även det spelades in bara några veckor efter att inspelningarna på American Sound Studio i Memphis hade avlutats.
.
.
Det är ingen mening att inbilla sig något annat än vad det är – Let’s Be Friends är en skiva på ett lågbudgetbolag med snabbt ihoprafsade, bitvis inte ens färdigarbetade låtar, och det låter därefter.
Camdens lågprisutgåvor led genomgående av att de var slarvigt ihopsatta och utformade. I stort alla Elvis skivor på Camden hade ett eller ett par riktigt bra spår, men i stort sett alltid med några snudd på obegripliga plumpar i protokollen. Överste Parker hade en uttalad policy om att allt som Elvis spelade in skulle ges ut, hur misslyckat det än var, och så fick det bli.
Mama och Have A Happy är låtar som skulle ha kastats i papperskorgen direkt efter att de första utkasten gjorts, än mindre getts ut på skiva. Let’s Be Friends, Let’s Forget About The Stars och I’ll Be There är inte riktigt i den ligan men var uppenbarligen inte färdiginspelade. Att man nu ändå valde att ge ut dem i de skick de var i känns väl inte helt okej.
Stay Away Joe känns mest bara fånig. Resterande tre spår If I’m A Fool, Almost och Change Of Habit funkar, men det är ändå inte mer än just så.
Slutomdömet kan bara inte bli godkänt här. Att det bara är nio låtar och inte mer än lite drygt tjugoen minuters speltid förbättrar knappast helhetsintrycket. Let’s Be Friends är heller inte en LP för den som vill börja att lyssna på Elvis, utan nästan uteslutande för hardcore-fansen. Inte heller de/vi kan tycka att materialet på skivan är annat än på sin höjd intressant ur en kuriosasynvinkel. För att vara riktigt hård så känns skivor som denna som något som bara kunde förstöra varumärket Elvis Presley när han nu, ot alla odds, var tillbaka i matchen igen. Med fyra kanonplattor i ryggen – TV-Special, From Elvis In Memphis, In Person och Back In Memphis – så känns Let’s Be Friends som ett fullständigt onödigt steg tillbaka.
Slutbetyg: En svag tvåa…
Popularity: 13% [?]