03.13.13
LP-skivor av och med Elvis Presley #34 ”ELVIS – NBC TV SPECIAL”
.
EN TOTAL SCENFÖRÄNDRING NÄR ALLA TRODDE ATT LOPPET REDAN VAR KÖRT
.
Och så var vi här då. Efter ett drygt halvt decenniums lång och tålamodsprövande vandring i ett näst intill kompakt mörker, upplyst endast av några irrbloss här och där, har vi kommit fram till den 22:a november 1968, det datum då Elvis NBC TV-Special släpptes på LP. TV-programmet visades den 3:e december men skivan kom ut elva dagar tidigare.
Och här vänder det.
Efter en fenomenal start på sextiotalet så kom det väldigt snabbt att bli plattor som bara blev sämre och sämre och som efter ett tag sålde i katastofalt låga siffror. Sommaren 1968 var artisten Elvis Presley stendöd. Ingen brydde sig längre, inte ens de gamla fansen som hängt med från start. Nya fans var inte ens att tala om.
Men, när ingen längre trodde att det var möjligt, så hittade Elvis tillbaks till sitt sanna jag och kom upp med denna fantastiska TV-show och den medföljande LPn.
NBC – TV Special är kanske det största ögonblicket i hela Elvis karriär.
Redan i januari -68 tillkännagavs att Elvis skulle spela in en TV-show för visning strax före jul samma år.
Resurser för att göra något fanns faktiskt. Sponsoren symaskinstillverkaren Singer spottade ut 400.000 dollar i den första vändan och 275.000 i den andra. Inga småsummor precis på den tiden.(En minst sagt lyckad satsning. Än idag så nämns firmanamnet i samband med DVD-utgåvor, skivförsäljning och TV-repriser på programmet.)
Om pengar, resurser eller dignitet på artisten inte var något större problem så var dock innehållet knivigare. Överste Tom Parker ville på det bestämdaste ha en renodlad julshow. Det kan i dag förefalla omöjligt att greppa, men Elvis dyrt betalde manager tyckte att det smartaste draget för Elvis karriär, som vid den tiden var obefintlig, var att gå in i en TV-studio, sjunga arton jullåtar i stil med White Christmas och Silent Night, titta in i kameran och säga till alla tittare: ”Ha en riktigt god jul!”.
För kanske den enda gången i sin karriär så sa Elvis blankt nej. Skulle han för första gången under sin karriär få ha en egen TV-show, då skulle det vara på hans egna villkor. Översten kunde förhandla om pengarna och detaljer runt omkring, men innehållet skulle han hålla sig ifrån. Och det var inte bara Elvis som tyckte så. Steve Binder, showens producent, var av den uppfattningen att det här var ett avgörande moment i Elvis karriär. Showens musikproducent Bones Howe var av samma uppfattning han också, det vill säga att om det skulle sluta med en TV-Special i samma anda som de filmer som Elvis hade spelat in på sextiotalet, så skulle det här nog bli spiken i kistan för Presleys bana som artist.
Som tur var stod en enad grupp emot trycket från Parker som fick ge sig på i stort sett varje punkt. Den enda eftergiften blev inslaget med Blue Christmas. Lite julanknytning blev det till slut, om bara en låt.
Men i stort sett hela tiden fram till inspelningsstarten försökte Col Parker att sätta käppar i hjulet för de krafter som såg till att Elvis NBC TV-Special blev den monumentala succé som den blev. In i det sista dessutom. Inför den så kallade Sit Down Show så erbjöd sig översten att se till att fixa en publik bestående av enbart hardcore-fans, delvis direktflugna från Memphis. Av en ren slump så fick Steve Binder på förmiddan samma dag då Sit Down Show skulle gå av stapeln reda på att alla biljetterna fortfarande låg kvar på kontoret. Binder sa i en intervju åratal senare att han är övertygad om att det var ett sista försök av översten att stoppa showen. Utan publik – ingen inspelning.
I panik så ringde Binder en radiostation och fick den att utannonsera att gratis biljetter fanns att få till en TV-inspelning senare samma kväll med Elvis Presley. Vänner och bekanta till de som jobbade med showen och anställda på NBC fick i all hast budet att det fanns massor med tomma stolar. Taktiken lyckades – man fyllde lokalen, och överstens sista idiotiska trick för att stoppa spektaklet gick om intet.
Som tur var, för 1968 års Elvis NBC TV Special kom att bli den stora vändpunkten i artisten Elvis Presleys karriär.
.
.
ELVIS PRESLEY ELVIS – NBC TV-SPECIAL Utgiven den 22:a november 1968 LPM 4088
.
.
1) Trouble/Guitar Man
Många Elvisfans blev frälsta redan på femtiotalet, det föll sig mer eller mindre naturligt. Han gick ju bara inte att undvika för en tonåring runt 1958.
För folk i min egen generation – födda tio, femton år senare – var det inte lika enkelt. Elvis var för mig som ett blankt papper de första arton åren av mitt liv. Jag minns Crying In The Chapel 1965 – som jag då inte gillade alls – In The Ghetto 1969 – som var så där – och samma år Suspicious Minds – som jag tyckte var riktigt bra. För övrigt var han en artist som jag inte hade någon som helst relation till. Jag hade knappt hört honom och var inte ens intresserad av att göra det. Han var en relik från en sedan länge svunnen epok. Raggarnas idol, kunde helt enkelt inte vara något för mig.
Nu blev det så att jag till slut, av ren och skär nyfikenhet, började lyssna på Elvis Presley våren 1974. Min första skiva blev A Legendary Performer vol. 1, en lite udda samling som ändå blev en kanonstart på en ny fas i mitt liv. Kort därpå så köpte jag Jerry Hopkins utmärkta biografi om Elvis. Även om den bara går fram till 1970 – Hopkins kom 1978 ut med den kompletterande boken The Final Years – så rekommenderas den starkt till alla med ett intresse för Elvis. Boken ger en väldigt balanserad och osentimental syn på fenomenet Presley.
Innan jag för första gången fick möjlighet att höra på TV-Special så hade jag känt till dess existens i ungefär ett års tid via just Hopkins bok. Han ägnar den åtskilliga sidor, och det var givetvis väldigt fantasieggande att om och om läsa om detta magiska ögonblick i musikhistorien utan att ha hört en ton av den. Jag såg onekligen fram mot att få höra den.
Ett par smakprov hade jag ju faktiskt redan fått via min första Elvis-skiva. På A Legendary Performer Vol 1 så finns det inte mindre än tre outtakes från TV-Special: Love Me, Trying To Get To You och Are You Lonesome Tonight. Lustigt nog så står det inte en bokstav på omslaget om varifrån de är tagna, bara att de var tidigare outgivna live-versioner på gamla ”hits”, (Trying To Get To You var väl ändå ingen hit…) så det tog ett bra tag innan jag förstod att jag redan fått ett ganska bra hum om hur TV-Special lät.
Mitt Elvis-lyssnande begränsades på den tiden starkt av en ekonomi på en gymnasieelevs nivå parat med ett stort intresse för en mångfald andra artister. Det var inte bara Elvis på måste-ha-listan, det var allt annat från Yes till Cat Stevens som skulle få plats i varukorgen så det var tuffa prioriteringar som gällde.
Det blev följdaktligen en inköpstakt av nästan på pricken en Elvis-platta i månaden. För mig så kändes det faktiskt rätt OK, för på så sätt så kom det sig att jag på Elvis-fronten under år framöver konstant hade något att se fram emot, och de skivor jag köpte hann jag också ge ett gediget genomlyssnande.
Till slut, hösten 1975, så var turen kommen till att gå och köpa NBC TV -Special. Om jag minns rätt så hittade jag den på Åhlens vid Klarabergsgatan, (troligtvis med en lön från mitt allra första fasta jobb – att tvätta bilar!).
Precis som jag vanligtvis brukar säga om LP-skivor – upplevelsen började redan i butiken, och detta i synnerhet med skivor som har omslag så snygga som TV-Special har. I kanske inte så hård konkurrens kan det vara Elvis snyggaste omslag. Inte mycket till information, men onekligen ett gäng läckra fotografier som snabbt satte i gång fantasierna om musiken på skivan. Som ett omslag ska göra.
I vanlig ordning så tog jag pendeln hem till Tullinge – under ett nyfiket betraktande av fodralet. Väl hemma sa jag hej till familjen och gick raka vägen uppför trappan till pojkrummet med en enda sak i huvudet – att äntligen få höra hur Elvis TV-Special lät.
Ut med plattan ur innerpåsen, på med den på tallriken, ett stadigt tag om pickupen som vant och säkert lades på vinylens yttersta kant.
Tre sekundes inledande tystnad och så startade första låten:
DA-DA-DA-DA-DAA! ”If You’re Looking For Trouble!” DA-DA-DA-DA-DAA ”You Came To The Right Place!” DA-DA-DA-DA-DAA ”If You’re Looking For Trouble” DA-DA-DA-DA-DAA ”Look Up In My Face!”
Jag bara skakade på huvudet och log ett stort brett leende för mig själv.
Så bra, så fantastiskt överjävligt bra.
Helt enkelt så otroligt bra.
Ungefär likadan blir min reaktion än i dag när jag hör det inledande riffet till Trouble och de första fraserna som Elvis sjunger.
Det går bara inte att komma ifrån att det här är något helt enastående, unikt, i det närmaste oslagbart.
Efter, lite snopet ändå, blott en vers på Trouble åker vi rakt in i Guitar Man där Elvis tar i med en styrka som får hans ett halvår gamla studioversion att helt blekna. Den sista versen som börjar med ”If you ever take a trip down to the ocean and found yourself around Mobile” är bland det tyngsta som Elvis någonsin gjorde. Var gång jag hör det här medleyt får jag rysningar i kroppen.
Det går möjligtvis att ha invändningar mot det bitvis snudd på överdrivna arrangemanget där det verkar vara tio av allt. Tio gitarrer, tio saxofoner, tio slagverkare osv. Det inledande spåret kan jag ändå bara beskriva som helt fantastiskt!
Och mer skulle det bli…
En liten fotnot bara: Trouble sjunger Elvis live till ett förinspelat komp och under Guitar Man mimar han till detsamma. Grunderna hade spelats in ett par dar tidigare.
2) Lawdy Miss Clawdy/Baby What You Want Me To Do
Så rakt in i det som vanligtvis benämns Sit Down Show.
Många brukar nämna just den delen av specialen som showens höjdpunkt. Lustigt nog så är just det inslag som producenten Steve Binder kom på sist av alla. Idén föddes faktiskt under repetionerna till övriga delar. Binder hade sett Elvis jamma och skoja med sina kompisar i logen efter de ordinarie repetitionerna till långt in på morgontimmarna. Plötsligt dök snilleblixten upp: varför inte ha med det här i showen?
Elvis var inte helt med på noterna i början och ville först inte ställa upp på det, men det var inget mot överstens reaktion. Parker motsatte sig fullständigt detta enligt denne så korkade påfund. Binder stod dock på sig och med en viss modifikation så fick det bli som han ville. Det hela skulle inte filmas i en loge utan på ett podium formad som ett vardagsrum omgivet av publik på alla fyra kanter. Många brukar likna det vid en boxningring, men det är det inte fråga om.
Det blev två föreställningar filmade den 27 juni på ungefär 45 minuter vardera med en timmes paus emellan och publikbyte.
Hur bra de bidrag i showen som är därifrån än är så kan jag ibland tycka att de fått lite väl mycket överskugga det övriga som händer i programmet. Så mycket bättre än det övriga som sker är ”boxningsringen” faktiskt inte. Personligen tycker jag att det finns saker från showen som t.o.m. är starkare än så.
Det var heller inte till en början en Elvis som var 100% som gick upp på scenen kvällen den 27 juni 1968.
För faktum är att Elvis var osannolikt nervös före sändningen. Han var så osäker på sig själv och sin förmåga att fortfarande kunna stå framför en publik att han in i det sista tvekade om att överhuvud taget gå upp på scenen – och ändå var det inte alls direktsändning, man hade även på förhand bestämt att bara utvalda inslag från dessa inspelningar senare skulle komma att hamna i den färdiga showen.
Polaren, gitarristen och stämsångaren Charlie Hodge som var med på podiet påstod att Elvis var lugn som en filbunke innan han gick upp på scenen. Jag tvivlar dock – Elvis ger ett väldigt osäkert och närmast tafatt intryck. De kompletta showerna finns sedan länge tillgängliga på senare VHS- och DVD-utgåvor och där kan man obarmhärtigt tydligt se vad det är som sker. Scenovanan och skräcken över att återigen stå framför en publik lyser igenom på ett närmast plågsamt sätt. Den vacklande självkänslan tittar fram så att man nästan tycker synd om Elvis. Hela hans väsen verkar vilja säga ”Jag vill inte vara här!”.
De första låtarna löper heller inte smärtfritt, vid ett flertal tillfällen kommer Elvis av sig eller glömmer bort texten – något som han var gång skyler över med ett generat leende. Ett par gånger får han för sig att resa sig upp, något som varje gång hindras av att mikrofonen självklart inte följer med honom upp och han därför tvingas sätta sig igen. Ser väldigt amatörmässigt ut.
Jag får förnimmelser av en svensexa där polarna tvingar den blivande bruden att på ett par lastpallar inför gamla polare dra igenom ett antal rocklåtar, helt utan några fåniga förberedelser som planering, låtlista eller repitition.
Halvvägs in så tar det sig lite grann, men hela den första avdelningen före paus kan nog rubriceras som ytterst trevande, vimsig, plottrig och uppenbarligen obefintligt förberedd. Inte många av de låtar som där dras igenom kom under Elvis levnad att ges ut på skiva.
En timme senare startar nästa show med en ny publik i hallen, och det är också med en betydligt större säkerhet i ryggen som Elvis tar sig an uppgiften. Efter ett par inledande trevande nummer, där Elvis återigen väldigt irriterande kommer av sig, så tänder det till rejält. När Elvis slutligen skakat av sig den inledande nervositeten blir det lysande, fenomenalt, ja stundtals inget annat än magiskt. Ett unikt kapitel inte bara i Elvis karriär utan i rockens historien – men det satt långt inne. Det var ingen lössläppt tiger som tog sig upp på scenen. Snarast var det en osäker ung man som inte hade uppträtt inför publik på sju år vars popularitet under tiden gått från ofattbar till obefintlig. Klart som sjutton att han var nervös i början.
Av någon märklig orsak så blev det ändå inte de starkaste bidragen som kom med i den ursprungliga showen. Den på skivan inledande Lawdy Miss Clawdy, – märk väl, tagen från andra set – är självklart suverän, men Baby What You Want Me To Do känns lite kort och den slutar tvärt med en lite tafatt monolog som hans polare dessutom får hjälpa honom på traven med. Åtskilligt annat gjordes mot slutet den kvällen som var betydligt bättre, exempelvis Love Me och Tryin’ To Get To You som först sex år senare hamnade på plattan A Legendary Perfomer vol 1.
Med sig på scenen hade Elvis de gamla spelkompisarna Scotty Moore och DJ Fontana på gitarr respektive slagverk (på ett gitarrfodral!), Charlie Hodge på gitarr, Alan Fortas – som trummade med händerna på ett gitarr-case och Lance Legault på tamburin.
Lance Leagult var 1970 i London med i ensemblen till musikalen Catch My Soul där han innehade en av huvudrollerna tillsammans med – PJ Proby.
Baby What You Want Me To Do skrevs och spelades in 1959 av Jimmy Reed, samma gubbe som hade spelat in originalversionen av Big Boss Man som skulle dyka upp lite senare i showen.
3) Heartbreak Hotel/Hound Dog/All Shook Up/Can’t Help Falling In Love/Jailhouse Rock/Love Me Tender
I samma studio men två dar senare – 29:e juni – spelade Elvis ensam på samma scen in ett löst sammansatt medley på sex låtar.
Det här brukar gå under benämningen Stand Up Show.
De två dagar som gått sen boxningringen hade uppenbarligen gjort gott för Elvis självkänsla. Här är det inte någon som helst tvekan om vad det är som han vill med det här: visa att han fortfarande är den obestridda kungen av Rock’n Roll.
Och det var precis vad han gjorde.
Heartbreak Hotel – En kraftfull version på hans genombrottslåt från 1956. Betydligt mera krut här än i originalets återhållsamma halvpratande blues.
Hound Dog – Samma sak här även om skillnaden inte är lika frapperande.
All Shook Up – Det snabba tempot fortsätter, det är snudd på att Elvis inte hänger med i texten, så fort går det. Men det är bra, oerhört bra.
Can’t Help Falling In Love – Första gången som Elvis framförde det som på sjuttiotalet skulle komma att, med några få undantag, bli hans slutnummer under konserterna på sjuttiotalet. Här går det betydligt långsammare än det komma att göra senare, ungefär som tempot på originalet vilket får det hela att bli ovanligt känslofyllt. Det syns i showen och hörs på skivan att Elvis verkligen känner för den här låten.
Jailhouse Rock – Återigen en version som i kraft och energi pulvriserar originalet. Detta behöver ju inte vara likvärdigt med att det är bättre, men det är helt klart annorlunda.
Love Me Tender – Efter en lite trevande inledning så levererar Elvis en Love Me Tender som får originalet att blekna.
Generellt sätt så låter de snabba numren i Stand Up Show inte alls som pastischer från en svunnen tid utan snarare som tunga rocklåtar från just 1968. Det är frapperande fräscht och inte alls med någon glimt i ögat typ ”det här gjorde jag då, oj så jag bar mig åt!” Två dar hade gått sedan Sit Down Show som hade startat med en Elvis som inte visste vad han skulle säga, om han skulle sitta eller stå eller var han skulle ha sätta händerna. Uppenbarligen hade den inledande nervositeten flygit all världens väg och ersatts av ett nyvunnet självförtroende.
Stand Up Show är helt enkelt fantastisk.
Man kan få uppfattningen under Stand Up Show att Elvis sjunger till ett förinspelat komp, då man inte kan se några musiker på scenen, men det gör han inte. Tittar man noga så ser man ganska klart att en hel orkester sitter i mörkret nedanför scenen.
.
Sida 2
.
1) Where Could I Go But To The Lord/Up Above My Head/Saved
Sida två inleds med ett gospelparti.
Det startar med en fyrtiofem sekunders lång Sometimes I Feel Like A Motherless Child där en av körtjejerna – Jean King -sjunger. Direkt därpå kommer Elvis in.
Where Could I Go But To The Lord – Denna låt hade Elvis spelat in på LPn How Great Thou Art men den här versionen är avsevärt häftigare. För den som inte är riktigt med på att Elvis på TV-Special sjunger markant mycket bättre än han gjorde under åren innan så räcker det med att lyssna på studioversionen av Where Could I Go But To The Lord inspelad 1966 och sen lyssna på det här spåret. Skillnaden i säkerhet, styrka och intensitet är frapperande. Det är i stort sett som en helt annan artist.
Up Above My Head – Känns lite som ett mellanspår.
Saved – Ett av skivans absoluta toppnummer. Elvis tar i från tårna upp till hårfästet i denna formidabla energiurladdning. Ledsen alla ni som varmt vurmar för inslagen från boxningsringen – Saved överträffar enligt mig på alla plan One Night, Blue Christmas och Baby What You Want Me To Do. Saved kan vara en av de bästa sånginsatser Elvis någonsin gjorde.
Den invändning som man kan ha mot detta gospel-medley är filmningen. På skiva låter det tungt och sprängfyllt av energi, men den primitiva filmningen lyckas inte med att transformera detta in i TV-rutan. Dansnumret är sanslöst bra genomfört, men det tar tyvärr närmast bort fokus från musiken. Att Elvis mimar till sin egen inspelning kan jag heller inte förstå. Han borde inte haft något som helst problem att sjunga live med en mikrofon i handen även under detta nummer. Mimningen får det att se stelt och nästan oengagerat ut. Filmningen med inte speciellt djärva kameragrepp gör också att det inte blir riktigt så vitalt i rutan som det låter på skiva.
2) Blue Christmas/One Night
Och så tillbaka till podiet igen.
Här var det tänkt att den Tiger Man som blott några veckor tidigare hade dykt upp på LPn Singer Presents Elvis Singing Flaming Star And Others skulle varit. Nu blev den – mer eller mindre på Överste Parkers direkta order – utbytt mot Blue Christmas. Så här i efterhand kan man ju inte annat än tycka att det är lite dystert att Parker inte kunde släppa sin tanke på att det skulle vara en renodlad julshow. Blue Christmas funkar väl hyfsat, men mer än så är det väl ändå inte.
Efterföljande One Night med sitt lätt jönsiga ”No strap” i texten känns väl heller inte helt klockrent.
Nej, tyvärr, det fanns – framför allt från det andra setet – åtskilligt bättre material än dessa två bidrag.
En intressant detalj är att Elvis under båda seten reser på sig och byter gitarr med Scotty Moore som sitter till vänster om honom. Detta var tydligen inte alls planerat utan bara något som Elvis kände för i stunden. Detta får till följd att Elvis spelar väldigt mycket elgitarr på inspelningarna och Scotty Moore nästan inte alls. Då de två akustiska gitarrerna på scenen, den andra spelades av Charlie Hodge, inte var uppmickade så hörs de i stort sett inte alls. Den negativa konsekvensen är att Scotty Moore nästan inte alls är med i programmet.
Det positiva är å den andra sidan att Elvis visar upp sig som en förbluffande duktig gitarrist! Han visar upp en provkarta över läckra riff bakom sången som hela tiden sitter som gjutna. Elvis skulle ha kunnat gå in i vilket bluesgäng som helst som kompgitarrist och gjort det med den äran. Verkligen synd att han inte spelade mer på sina egna skivor än vad han gjorde.
En sista poäng: jammandet på podiet – eller ”boxningsringen” om ni så vill – var de sista inspelningar som Scotty Moore och DJ Fontana var med på. Det var till och med den sista gången som Scotty Moore överhuvudtaget såg Elvis.
I kulisserna hade de pratat mycket om framtida projekt. Elvis skulle bara höra av sig, men det blev aldrig så. Någon hade säkert viskat i Elvis öra att det var projekt av annan kaliber som låg och väntade runt hörnet.
3) Memories
Den här låten, skriven av Billy Strange och Mac Davis, är måhända inte specialens främsta bidrag men ändå en väldigt fin ballad.
Elvis lämnar kompisarna i ”boxningsringen” och går och sätter sig på ett av trappstegen, flankerad av ett par unga tjejer, och sjunger Memories till färdiginspelat orkesterkomp. En av de två singlar som släpptes från denna LP.
Då Sit Down Show gjordes i två olika omgångar samma dag så finns det två inspelade varianter av Memories från Specialen. Det är den första som kom att användas i det färdiga programmet. Ingen av dessa är dock den version som gavs ut på singel, för den hade spelats in en vecka tidigare samtidigt med bakgrundskompet. Elvis mimar med andra ord inte utan det är fråga om sing-back.
Memories b-sida var ledmotivet till filmen Charro, även denna författad av Strange/Davis.
Mac Davis skulle senare komma att komponera bland annat In The Ghetto och Don’t Cry Daddy till Elvis.
4) Nothingville / Big Boss Man / Guitar Man / Little Egypt / Trouble / Guitar Man
Ett helt sanslöst medley.
Jag ska här inte gå in i detaljer på det visuella, det skulle bli för mycket, utan stanna vid det musikaliska.
Nothingville – En låt specialskriven till showen av samma gubbar, Mac Davis och Billy Strange, som skrivit Memories. En skön bluesig inledning på det hela.
Big Boss Man – Big Boss Man är en av bonuslåtarna på Clambake. Elvis gör en remarkabelt starkare insats här än på den i jämförelse lite tama studioversionen.
Guitar Man – En lika vass tagning som på det inledande spåret. Jerry Reed ligger bakom både komposition och originalet.
Little Egypt – samma låt som dök upp på Roustabout fast i en nedkortad modell.
Trouble – Enligt mig hela programmets absoluta höjdpunkt. En kraft som tagen från en vulkan stiger upp ur Elvis på denna den andra – snabbare – versionen av Trouble.
Guitar Man – Guitar Mans sista vers avslutar hela detta fantastiska medley.
Så här ska en rockvideo se ut!
5) If I Can Dream
En avslutning komponerad just för att avsluta hela TV-special. If I Can Dream är en fantastisk avslutning på en fantastisk skiva.
Det sägs att Elvis efter ett par genomlyssningar av demoinspelningen tittade upp och sa till de i rummet närvarande: ”Jag kommer aldrig mer att spela in någonting som jag inte tror på ”.
Och att han trodde på If I Can Dream står utom allt tvivel. Elvis gör helt enkelt en fenomenal insats på det här spåret. Det sägs att flera av körtjejerna hae tårar i ögonen uner inspelningen på grund av Elvis enorma prestation.
Går det att greppa att samma artist ett år tidigare hade spelat in Confidence?
If I Can Dream släpptes som singel den femte november, fyra veckor innan programmet skulle sändas. Den klättrade lite mödosamt men ändå bestämt upp till en tolfte plats på Hot 100. Elvis bästa placering där på över tre år.
Lite märkligt är det att If I Can Dream inte följde med Elvis in på sjuttiotalet som en del av hans live-act. Den hade verkligen suttit gjuten som en showsTopper alldeles innan den avslutande Can’t Help Falling In Love.
.
.
Härunder följer skivan i ett sammandrag.
.
.
1.Trouble / Guitar Man
(Jerry Leiber, Mike Stoller / Jerry Reed)
2.Lawdy Miss Clawdy / Baby What You Want Me to Do
(Lloyd Price / Jimmy Reed)
3.Heartbreak Hotel / Hound Dog / All Shook Up / Can’t Help Falling In Love / Jailhouse Rock / Love Me Tender
(Mae B Axton, Tommy Durden, Elvis Presley / Jerry Leiber, Mike Stoller / Otis Blackwell, Elvis Presley/ George Weiss, Hugo Peretti, Luigi Creatore / Jerry Leiber, Mike Stoller / Vera Matson, Elvis Presley)
.
.
Sida 2
.
.
1.Where Could I Go But to the Lord? / Up Above My Head / Saved
(J.B. Coats / Walter Earl Brown / Jerry Leiber, Mike Stoller)
2.Blue Christmas / One Night
(Billy Hayes, Jay W. Johnson / Dave Bartholomew, Pearl King)
3.Memories
(Billy Strange, Mac Davis)
4.Nothingville / Big Boss Man / Guitar Man / Little Egypt / Trouble / Guitar Man
(Billy Strange, Mac Davis / Luther Dixon, Al Smith / Jerry Reed / Jerry Leiber, Mike Stoller)
5.If I Can Dream
(Walter Earl Brown)
.
.
Jodå, det här var en kursändring som hette duga.
Visst, det hade skett en gradvis långsam kvalitetsförbättring under de sista två åren, men försäljnings- och popularitetsmässigt gick det ändå raka vägen nerför. Väldigt lite tydde på att Elvis var mäktig att återigen ta en plats i rockens finrum, något som han gjorde med besked med denna TV-special.
För detta är inte bara en av de bästa plattorna i Elvis Presleys karriär, det är garanterat en av de bästa skivor som gavs ut under sextiotalet, ja kanske till och med som överhuvudtaget någonsin gjorts.
Resultatet lät heller inte vänta på sig. På USA-listan gick skivan upp till plats 8 att jämföras med den föregående LP-skivan Speedways bästa notering 82.
Elvis – NBC TV-special har också sålt stadigt under alla år och är en av Elvis bäst säljande LP-skivor någonsin.
Det är intessant att notera att Elvis röst var klart annorlunda under de här inspelningarna jämfört med allt annat han tidigare hade gjort. Det är något som sällan påpekas, men så är det onekligen. Lyssna noga så hör ni. Det finns en råhet, en heshet, en kraft och en styrka som aldrig tidigare hade visats upp. Jämför Trouble från 1957 med versionerna som presenteras här. Det är knappt att man kan tro att det är samma artist som har sjungit in dem, och ändå så skiljer det bara 11 år. Jag är helt övertygad om att Elvis förberedde sig minituiöst innan dessa inspelningar och att han kom bättre förberedd röstmässigt till en studio än någon gång tidigare under sin karriär.
Samma sak gäller det visuella på de tre studioinspelade medleyn och i Stand Up Show. Aldrig tidigare hade Elvis uppträtt med en så pass fokuserad framtoning som han gör där. Där finns inte mycket av den glimt i ögat som var så uppenbar i TV-showerna genom hela hans femtiotal, heller inte den avslagna, leende likgiltighet som ofta präglade hans mimande till de egna låtarna under filmåren.
Nej, i de delarna av showen är det en helt ny Elvis Presley som dyker upp. I sitt första medley som inleder hela showen utstrålar han ren hotfullhet och är uppenbarligen inte att leka med. Blicken in i kameran under de inledande sekunderna säger allt. Den här mannen stod där för att visa upp för hela världen att han fortfarande var den där kungen vars krona den sista tiden hade halkat ordentligt på sniskan.
Men märk väl, kära läsare, det Elvis framförde där var inget annat än skådespeleri. Tio års filmande hade inte gått spårlöst förbi. Han visste vid det laget hur man agerar framför en kamera.
På de DVD-utgåvor med outtakes från inspelningarna kan man i stället se en brett leende Elvis som på ett synbart mycket ödmjukt sätt tar sig an sin uppgift. Samma sak på Sit Down Show där Elvis i sin initiala nervositet ändå till fullo bjuder på sig själv med hjärtliga skratt åt sig själv när han glömmer texten. I ärlighetens namn, han ger ett mycket sympatiskt intryck. Vänlig, varm, ständigt leende och väldigt ödmjuk.
Jag kan inte annat än tycka att Elvis var värd ett så oerhört bättre öde i livet än det som han fick.
Senare års CD- och DVD-utgåvor har haft med så mycket extra material från in spelningarna av showen att den ursprungliga varianten nästan börjar blekna bort.
Det som är recenserat här är de låtar och den ordning som förekom på den ursprungliga LP-versionen.
När man reflekterar över Colonel Parkers ihärdiga invändningar mot det upplägg av showen som både Elvis och Steve Binder till slut fick igenom så kan man till slut bara dra en tragisk slutsats: karlen hade helt enkelt inte koll!
Denna ökenvandring under större delen av sextiotalet med filmer som allt färre tittade på och med undermåliga skivor som till slut knappt tog sig in på hot 100 var inte frukten av en genomtänkt strategi utan snarare en sniken managers krampaktiga och mycket missriktade försök att få ut så mycket han fortfarande kunde ur en produkt som han själv var övertygad om var slut och förbrukad för länge sen.
Som tur är fanns det folk runt TV-special som förstod bättre och hade mod och styrka att gå emot denne Kiviks Marknads-månglare.
Vad Elvis efteråt borde ha gjort är narurligtvis att ha fortsatt sitt samarbete med Steve Binder OCH kickat översten all världens väg med orden: ”Här har du för Yoga Is As Yoga Does, Confidence och all annan skit du tvingade mig att sjunga”!
Översten hade gjort sitt vid det här laget är det lätt att tycka. Förmodligen var han alldeles utmärkt för Elvis under dennes första ett eller två år, och inledningsvis efter återkomsten från lumpen. Efter det så är det ytterst tveksamt om han bidrog med någonting annat än att prata till sig bra penningdealer med filmbolag. I slutet av sextiotalet verkar han ha tappat greppet helt, vilket inställningen till TV-showen effektivt visar. Här kunde han, om han fått som han velat, slutligen ha kört Elvis rakt ner i diket, något som till all lycka räddades av hjärnor betydligt skarpare än överstens egen.
Parker var dock inte dummare än att han insåg att han höll på att förlora greppet om sin guldkalv. Direkt efter showen förbjöd han aktivt all kontakt mellan Elvis och Binder. Denne blev persona non grata i världen runt Elvis. Översten satte sig åter på kuskbocken med tömmarna i handen. Nu äntligen hade han fått upp ögonen för vad livespelningar kunde ge i pengar.
Och nog kom det att bli spelningar de närmaste drygt åtta åren allt. Periodvis två om dan till och med, något som i slutändan skulle få katastrofala konsekvenser.
Mer om det senare.
För att ändå avsluta med något positivt: Elvis NBC TV-Special är en fullständigt sanslöst bra skiva. Alla invändningar jag har haft ovantill är bara petitesser i det stora hela. Slutbetyget är ändå helt gjutet.
Slutbetyg: En solklar FEMMA!!!
Popularity: 34% [?]