1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (No Ratings Yet)
Loading ... Loading ...

02.09.13

LP-skivor av och med Elvis Presley #32 ”Speedway”

Posted in Min blogg at 12:07 f m

ELVIS SISTA SOUNDTRACK-LP

Speedway är en film som inte handlar om nånting alls.
OK, Elvis är en racerförare och efter ett tag så springer han in i Nancy Sinatra och…ja, mycket mer än så är det inte.
Speedway är kanske inte helt usel, den är bara urtråkig.
Det är närmast en prestation av författaren att ha totat ihop ett så innehållslöst manus.

Som tur är känns musiken bitvis betydligt fräschare. Efter en katastrofal dipp i mitten på sextiotalet bättrade sig filmskivorna markant i slutet av årtiondet. Många av låtarna fick här en sjyst, ösig partykänsla över sig. Kombandets kompetens går inte att klaga på, när det svängde så gjorde det det med besked – killarna visste vad de sysslade med. Musikvärlden runt omkring hade dock snabbt utvecklats i en riktning som tyvärr fick det mesta på Speedway att låta som taget från en svunnen epok. Hur svängigt det än är i sina bästa stunder så går det inte att komma ifrån att musiken på Speedway är ljusår ifrån vad Beatles, Stones, Beach Boys och Jimi Hendrix gjorde vid samma tidpunkt.

Här är plattan, låt för låt.

SPEEDWAY
Utgiven i maj 1968 på RCA
Skivnummer LPM/LSP 3989
Högsta placering på albumlistan i USA #82.

1) Speedway
Rockigt, svängigt och den där partystämningen jag nämnde ovantill. Känns ändå som att man har hört det här tidigare ett par gånger. Spinout, Clambake, Double Trouble, Stop Look And Listen, Easy Come Easy Go m fl från filmerna innan är klippta efter ungefär samma mall. Trots en haltande mix med ett besynnerligt eko på sången så är det ändå helt godkänt.
En lustig poäng är att ljudet på basgitarren påminner om basen i Anita Lindbloms Sånt Är Livet…

2) There Ain’t Nothing Like A Song
En sanslös röj-rockare, kanske den snabbaste låt som Elvis någonsin spelade in.
Men, tja, kanske är det lite väl ösigt. Tempot är så högt att Elvis snudd på inte hinner med med alla orden. En anings återhållsamhet hade kanske inte skadat. Elvis får helt klart jobba för att fixa det här, det här sångpålägget kunde han inte ta med ett skevt leende och en axelryckning.
Nancy Sinatra dyker upp under några sekunder på slutet, vilket enligt skivomslaget gör det hela till en duett.
Märkligt nog så är ljudet på Sinatras sång helt väsensskild mot Elvis. Det låter som om den spelades in ett halvår senare i en helt annan studio.

3) Your Time Hasnt Come Yet, Baby
Smågullig låt där Elvis i filmen sjunger till en liten flicka för att berätta att han inte kan gifta sig med henne för att hon är alldeles för ung.
Your Time Hasnt Come Yet, Baby är B-sida på skivans enda singel. Den floppade av skäl som är lätta att förstå. Låten i sig är det inget fel på, men det var nog knappast hitmaterial sommaren 1968. Möjligtvis 1961.

4) Who Are You
En snygg ballad med klar bossa nova-feeling. Helt godkändom om än inte mer än så.

5) He’s Your Uncle Not Your Dad
En låt som fullständigt torpederar allt det hyfsat positiva som fram till dess hade byggts upp på skivan.
Det här är helt ovärdigt den man som tio år tidigare hade revolutionerat hela musikvärlden.
Att 1968 års come-back lurade runt hörnet känns mer som något som bara var tvunget att ske efter att man hört det här. Så här kunde det ju bara inte fortsätta…

6) Let Yourself Go
Let Yourself Go skulle ha kunnat vara en riktig ”killer”. Såväl kompositions- som arrangemangsmässigt är den smått lysande men tyvärr låter Elvis sång märkligt tam. Rösten bär inte hela vägen vilket känns trist då det här annars kunnat bli sensationellt bra.
Let Yourself Go var LPns enda singelsläpp men den floppade totalt. 71:a plats på USA-listan blev karriärens värsta lågvattenmärke. Ingen annan 45:a vare sig innan eller efter placerade sig sämre på Hot 100. Lite orättvist faktiskt – men återigen, det här skulle ha kunnat vara klart bättre.
Detta till trots är det en av skivans starkaste spår.

Let Yourself Go var nära, i en helt annan version, att hamna i den ursprungliga versionen av Elvis NCB TV-special. Just den scenen, som utspelar sig på en bordell(!), klipptes bort. En instrumentalversion som kördes medans eftertexten rullade avslutade dock hela showen. I senare års förlängda varianter kan man dock se den tidigare bortklippta Let Yourself Go.

.
.
SIDA 2
.
.

1) Your Groovy Self
Varför den här låten finns med på plattan är lite märkligt för Elvis sjunger inte en ton, det gör Nancy Sinatra i stället.
På skiva låter det inte alltför märkvärdigt, det är ingen vidare sånginsats hon presterar, i filmen faller dock bitarna på plats. Nancy var helt klart en rutinerad estradör, något som hon till fullo visar upp i sitt solonummer. På skiva blir det däremot lite platt.
*

Och så vidare till skivans inte mindre än fem bonusspår.

2) Five Sleepy Heads
En tumregel med Elvis filmskivor är att bonuslåtarna ofta är den främsta anledningen till att överhuvudtaget nån gång plocka fram dem från den egna skivhyllan och lyssna på dem. Det gäller dock inte för Five Sleepy Heads för här är det bedrövligt från början till slut. En av de mest meningslösa inspelningar Elvis någonsin gjorde.
En fundering bara…var inte Five Sleepy Heads tänkt att vara med i filmen, som en vaggvisa till ett gäng små barn? Den spelades in samtidigt som övriga soundtracklåtar, och det är en massa ungar med i ett par scener i Speedway så jag tror att det är just så. Mycket klokt att klippa bort det från filmen i så fall.

3) Western Union
Bättre än föregående även om det mest bara är en rip-off på den egna Return To Sender.

4) Mine
En för Elvis tidstypisk ballad. Snygg, bitvis fint sjungen, men det håller inte rakt igenom. Tempot är för släpigt, jag får en känsla av att låten borde gått lite fortare än den gör. Elvis röst sviktar också här och där, han verkar inte helt bekväm med materialet.
Mine spelades in vid samma session som Guitar Man.

5) Goin’ Home
En riktigt bra countryrockare. Många av Elvis guldkorn från sextio-talet drunknar lätt i sina sammanhang. Goin’ Home, en riktig pärla, är en av dem. Hur ledigt som helst skulle den ha platsat på den kommande LPn From Elvis In Memphis. Nu hamnade Goin’ Home i stället som bonus-spår på Speedway, något som gjort att den i dag tyvärr är i stort sett helt bortglömd.
Skivans klart starkaste låt!

6) Suppose
Ännu en känslosam ballad avslutar skivan. Inte speciellt stark den här heller, även om Elvis röst kommer mer till sin rätt här än på Mine.
.
.

Rekordmånga bonuslåtar på den här skivan, fem stycken närmare bestämt, och av högst varierande klass.
Filmlåtarna varvade även de högt med lågt. Hopsummerat blir följaktligen Speedway inte mer en sisådär.
Det tyckte inte skivköparna heller. Plats 82 på USA-listan är ju inget annat än en totalkatastrof – den absolut sämsta placeringen någonsin för en originalskiva i hemlandet USA.
Så dålig är nu inte Speedway. Orsaken är snarast att artisten Elvis Presley år 1968 hos gemene man var så ute som det bara gick att vara. Nya musikaliska vindar blåste, och det var inte direkt medvind längre för Elvis Presley.
Här kunde faktiskt en fantastisk karriär ha slutat. Troligtvis var han vid det laget av de flesta i branschen ansedd som helt passé. Som tur var så fanns det folk runtomkring som tog tag i saker och ting. Blott sex veckor efter Speedways release startade inspelningen av NBC TV-Special.

Lite kuriosa: Speedway var den sista Elvis-LP som gavs ut i både mono och stereo. Därefter blev det uteslutande stereo.
Då mono-upplagan var pytteliten i förhållande till stereo-versionen så blev den snabbt en ”collector’s item”. Jag vet att den gick för runt $1000 redan i slutet på sjuttiotalet.

Och…filmandet till Speedway startade den 26 juni 1967. På dagen tio år senare så gjorde Elvis sin sista konsert i Indianapolis.

En kort summering av Speedway blir följande:
Goin’ Home – skivans trumfkort.

Let Yourself Go – som trots att jag tycker att Elvis verkar lite avslagen ändå är en bra låt.

Och så två totala katastrofer – He’s Your Uncle Not Your Dad och Five Sleepy Heads.

Utöver det har vi åtta tveksamma men ändå godkända spår.

.
.
Slutbetyg: En stark tvåa.

Popularity: 19% [?]

11 Comments »

  1. Lena Wärmé said,

    02.09.13 at 2:14 e m

    Intressant det du skriver om ”Your Groovy self” att inte Elvis lyckades komma till sin rätt på scenen när han mimade. Märkligt, han hade säkert den kapaciteten men av någon anledning brydde han sig inte.

  2. Peter said,

    02.09.13 at 8:02 e m

    Jag gillar tyvärr inte Elvis, men jag älskade att läsa den här bloggen förr (innan du började recensera alla Elvis skivor i rad). Min fråga är; när är du klar med Elvis-recensionerna? Bara så man vet när man kan komma tillbaks? För som sagt, jag gillade verkligen att läsa den här bloggen förr som den musikälskare och skivsamlare jag är. Men det var mer än ett år sedan.
    Du kanske skulle stoppa in lite andra recensioner mellan Elvis-skivorna?
    Det är naturligtvis din blogg Micke, och du gör naturligtvis som du vill. Men det är lätt att man glömmer bort något som inte fångar ens intresse längre…

  3. Micke said,

    02.09.13 at 9:04 e m

    Peter, ska jag se det här som något positivt eller negativt?

    Saken är att jag – vad omvärlden än tycker – har haft ett oerhört stort utbyte av att gå igenom alla dessa skivor som jag har skrivit om. Jag har samlat och lyssnat på Elvis sedan 1974, men jag inser först nu att jag tidigare aldrig hade någon bra helhetsbild på honom. I alla människors liv så leder en sak till en annan, så ock i Elvis Presleys tillvaro. Det är åtskilliga röda trådar som jag lyckats greppa tag i runt honom som jag tidigare inte ens visste fanns eller att de ens hade någon betydelse alls i sammanhanget.
    Mycket intressant. Jag har en till stora delar ny syn på Elvis och hans artisteri.
    Klart intressant utveckling som jag faktiskt inte hade förutsatt.

    Att fördjupa sig så här i en enskild artist och tvinga sig själv att formulera åsikter om varje enskild låt kostar på. Fokus, energi och tid. Att sen få så lite feedback som jag har fått känns väl…så där, kan jag villigt erkänna. Jag trodde naivt att mängder med gamla Elvis-fans skulle höra av sig, men därifrån har det varit i stort sett helt tyst.
    Positiv feed-back har varit snudd på obefintlig.

    Den senaste tiden har jag mer eller mindre varit tvungen att se Elvis-skrivandet som något jag gör uteslutande för mig själv, även om det finns några få som troget hänger med skiva för skiva.

    En stor fördel är att jag känner att jag skriver bättre och bättre ju längre jag håller på. När jag i dag går tillbaka och tittar på det jag författade på bloggen för fem år sedan så kan jag nästan skämmas. Entusiastiskt, innehållsrikt, glädjefyllt men också slarvigt framfört med en lågt lagd ribba vad det gäller uppbyggnad och form.
    Den insikten känns ju rätt bra att ta med sig in i framtiden.

    Hur som helst, snart är jag klar med Elvis. Med nuvarande takt så är vi där runt slutet på maj.
    Och…jag har i smyg skrivit på ett gäng svenska LP-skivor som mer eller mindre kommer att spruta ut ur era dataskärmar när den dan kommer.
    Dessutom – snart kommer vi in i guldåldern på Elvis LP-utgivning. Bör vara material som kan intressera även en motvillig läsare.

    Tack alla ni som läste ända hit.
    Micke

  4. Anders Nordin said,

    02.10.13 at 12:57 f m

    Jag njuter av varje skiva du recenserar med ELVIS, Hallelujah Precious Lord! OBS; Icke ironiskt, menar det.
    Grejen är att jag spar varje recension, skriver ut, och sätter in i pärm, sedan skulle jag vilja sända dem i en enda ”klump” ditt en handfull vänner jag har som dock inte vet om denna klump, det tror jag skulle bli en väldigt uppskattad överaskning för dem alla.
    Du skriver intressant, initierat, objektivt, och förutsättningslöst. Jag gillar det verkligen.
    Så till den som inte finner något intresse i Elvis, lägg in denna sida som en favorit du har på internet, så återkommer du någon gång, även om du skulle glömma den under en viss tid, och det går ju alltid att gå fram och tillbaka, så vad är problemet!?
    Så fortsätt du Micke med detta, så uppskattat, det ska du veta. Elvis är och förblir alltid en hjälte, det levnadsödet, dramatiken och passionen bakom kommer inte många nära. Den slutar aldrig att fascinera..

    Vänligen, Anders.

  5. Lena Wärmé said,

    02.10.13 at 10:32 f m

    Elvis var en fascinerande artist som är värd all uppmärksamhet han kan få. Jag fastnade för Elvis när jag var runt 14 år och han har varit en betydande del av mitt liv sedan dess.
    Periodvis har jag ägnat honom mindre uppmärksamhet men jag har alltid återvänt till honom. Jag är så glad och tacksam, Micke, att jag genom dig får veta mycket mer om den unika artist som han var. Det är särskilt intressant och viktigt i och med att Elvis dog ung.
    42-43, minns inte riktigt, i min värld är det ungt. Det känns viktigt att hålla hans minne och hans och unika röst levande.

  6. gope said,

    02.10.13 at 11:39 f m

    Vi är ju några trogna läsare som uppskattar Elvis-genomgången och ser fram mot nya avsnitt. Också kul med Patriks bonus-info :)

  7. Micke said,

    02.10.13 at 12:36 e m

    Åh…tackar, tackar för detta oväntade stöd!
    Det värmer och gör att jag håller ut hela loppet igenom.
    Tack än en gång.
    Och…Patrik, vi är fler som väntar på nya kommentarer från ditt tangentbord.

  8. Göran said,

    02.10.13 at 10:56 e m

    Elvis är väl inte någon av mina allra största favoriter, men gillar din blogg. Mycket välskrivna och intressanta recensioner…älskar recensionen du gjorde på Kentas ”August och Kenta”. Jo konstigt att du inte fått mer respons av ”riktiga” Elvis fans…underligt.
    Själv lyssnar jag mycket på AL Green och Osslers senaste ”STAS” mycket bra.
    Speedway såg jag faktist på bio..skitdålig. Har plattan oxå…tre bra spår tycker jag ”Let Yourself Go”, ”Goin Home” och Speedway annars inte mycket att hänga i julgran.
    Ser fram emot din recension av Elvis absolut bästa skiva (enligt mig) bör komma snart :)

  9. Björn said,

    02.12.13 at 9:14 e m

    Keep up the good work Micke! Lyssnar väl inte heller på Elvis för nöjes skull men recensionerna är intressanta och underhållande. Jag kollar ofta in om det kommit något nytt.

  10. AW i Skottland said,

    02.15.13 at 12:19 e m

    Inte heller jag är någon Elvis-fan, men jag har läst i stort sett varje recension. Du har ett sätt att skriva på som gör att det alltid blir intressant, även för mig som inte äger en enda Elvisskiva (jo förresten, en, men den kom gratis med en tidning). Min kommentatorstystnad är inte på något sätt ett mått på min uppskattning — den beror helt enkelt på att jag inte tyckt mig ha så mycket av värde att tillägga.

  11. Patrik Kolar said,

    03.10.13 at 10:24 e m

    Får instämma med hyllningskören.
    Din genomgång av Elvis’ LP-skivor är troligtvis det bästa som som skrivits om den mannen i det här landet.

    Apropå Speedway:
    Detta är en av de skivor till vilken de flesta inspelningsband har försvunnit med åren.
    Inga outtakes har påträffats hittills.

    ”Let Yourself Go” är en ganska svängig sak, som hörts en del i northern soul-kretsar(!). Jag hajjade till när en ganska creddig ”rare soul”-DJ drog på den inför ett entusistisk dansgolv i Göteborg härom året.
    Jag brukar själv spela den när jag är soul-DJ, men gav bort mitt ex. av singeln till Magnus Carlson när vi spelade plattor en kväll. (Micke, kan du fixa en ny?)

    Nancy Sinatras vokal i ”There ain’t nothing like a song” är inte inspelad ett halvår senare, men väl 5 dagar efter att Elvis sjungit in den, och framför allt i en annan studio (United Recorders, Hollywood)
    Hon la på sin sång vid samma session som hon sjöng in ”Your Groovy Self”. Denna session producerades f.ö, av Lee Hazelwood.

    För kalenderbitare av vilka musiker som spelade på vilken Elvissession, kan nämnas att Larry Muhoberac spelade piano på ”Speedway”-låtarna.
    Muhoberac fick två år senare den ärofyllda uppgiften att spela piano när Elvis gjorde sin första säsong, och därmed sin livecomeback, i Las Vegas!

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Kommentera

Fyll i rätt svar *