02.16.13

LP-skivor av och med Elvis Presley #33 Singer Presents Elvis Singing Flaming Star And Others

Posted in Min blogg at 3:25 f m


.
.
.
EN SYMASKIN BLANDAR SIG IN I LEKEN
.
.
.
LP nummer 33 från Elvis med den långa titeln Singer Presents Elvis Singing Flaming Star And Others har en lite udda historia bakom sig.
Singer är ingenting annat än symaskinstillverkaren Singer som ställde upp som sponsor till NCB för den TV-Special med Elvis som skulle komma en månad efter denna skivas utgivning. Som en bonus fick de även ge ut den här plattan, som till en början enbart gick att köpa i Singerbutiker!
Ett halvår senare kom en återutgivning på RCAs budgetetikett Camden som man kunde hitta i vanliga skivaffärer. Den nya utgåvan hade ett aningens annorlunda omslag och den nedkortade titeln Elvis Sings Flaming Star.

Om det i den här recensionsserien finns en skiva som skulle kunna kallas för mellanskiva, ja då är det just den här. Flaming Star – som jag förenklar titeln till – är en samling med spår från filmer som inte fick en egen soundtracks-LP, roligare än så var det inte.
Sammantaget så blir det ändå som en ordinär filmplatta, varken mer eller mindre. Dvs ett par starka spår, några mittemellan och så de obligatoriska som aldrig borde ha blivit mer än ett utkast som direkt skulle ha slängts i papperskorgen.

Det som dock höjer den här skivan högt över den våg som kort tid efteråt skulle komma av ogenomtänkt (för att inte säga inkompetent) sammanställda samlingsskivor, det är avslutningspåret – liveupptagningen av Tiger Man från den kommande comeback-specialen! Bara den är värd pengarna flera gånger om. Mer om den längre ner.

Till det negativa som drar ner mer än det borde göra är dels att det inte är mer än nio låtar på plattan, dels att det är en total avsaknad av röd tråd i upplägget. Opersonligt, i avsaknad av charm och utan några större tankar bakom om hur man bör lägga upp en LP-skiva.

En slarvigt sammansatt men trots allt hyfsad skiva. Mer än så är det inte.

.
.
.
SINGER PRESENTS ELVIS SINGING FLAMING STAR AND OTHERS Utgiven i oktober 1968 på RCA. Skivnummer PRS-279
.
.
.

1) Flaming Star
Rakt in i ett av skivans två trumfkort.
En vemodig men väldigt vacker ballad från filmen med samma namn.
Flaming Star är ju en av de tre vilda västern-filmer som Elvis spelade in (och då har jag inte räknat med Stay Away Joe…), följdaktligen så är det en hel del element i låten som man förknippar med den typen av film. Stadigt lunkande men dramatisk rytm, akustisk gitarr i kompet, inga trummor utan bara ”percussion” och ett dragspel som spelar enkla och okomlicerade figurer.
En riktig pärla.
Flaming Star gavs aldrig ut på singel men väl på EP-skivan Elvis By Request. Övriga spår på den plattan var Summer Kisses, Winter Tears, Are You Lonesome Tonight och It’s Now Or Never.

Visste ni förresten att Flaming Star ett tag var tänkt att heta Black Star? När låtarna till filmen spelades in så hette ett spår Black Star. Det är exakt samma låt, enda skillnaden är att Elvis sjöng Black i stället för Flaming. Två månader senare gick Elvis tillbaka in i studion för den slutgiltiga versionen – Flaming Star. Någon hade tyckt att det lät bättre. Smaksak, men visst låter väl Flaming Star pampigare än Black Star?
Längst ner så hittar ni faktiskt en länk till låten Black Star.

2) Wonderful World
Och så platt fall ner till jorden. Wonderful World är en av de mest corny låtar som Elvis någonsin spelade in.
Stor, pampig orkestrerad inledning till filmen Live A Little, Love A Little som känns så långt från Elvis som det bara kan bli. Närmast som overtyren till en svensk femtiotalsfilm med Sickan Carlsson och Gösta Ekman ackompanjerade av Sveriges Radios Underhållningsorkester.
Wonderful World är inte alls dålig, den fyllde säkert en funktion i filmen, det är bara totalt bisarrt att Elvis Presley skulle kasta bort tid och energi på den typen av musik.

En intressant sidouppgift om Wonderful World är att den, tillsammans med övriga tre låtar till Live A Little, Love A Little spelades in i Western Recorders med till stor del samma musiker som kort senare spelade 1968 års comeback-special.
Det är efter blott ett par sekunders lyssning tämligen uppenbart att detta är något helt annat jämfört med de inpelningar som Elvis gjort med det gamla studiogardet. Soundet och spelet är helt annorlunda. Den här gången så var det missriktat, men det var ju varken musikernas eller studions fel. Ett par månader senare så skulle pusselbitarna falla på plats ordentligt.

3) Night Life
En av de tre låtar på skivan som är tagen från filmen Viva Las Vegas.
Night Life skulle ha varit ganska OK om Elvis bara hade sjungit den med en liten gnutta av inlevelse. Han gör ju tyvärr inte det, vilket jag har lite svårt att förstå. Night Life borde ju ha varit som klippt och skuren för Elvis.

4) All I Needed Was The Rain
En av Elvis bortglömda pärlor från slutet av sextiotalet. En skön laidback country-blues som känns som gjuten i händerna på Elvis.
All I Needed Was The Rain är tagen från filmen Stay Away Joe.

5) Too Much Monkey Business
Chuck Berrys hit från 1956. Spelades in som en uppvärmning vid en av inspelningarna till soundtracket till Stay Away Joe.
Urläckert, distinkt gitarrspel från Jerry Reed ger en väldigt stark prägel till hela låten.
Reed och Elvis borde ha samarbetat betydligt mer än vad de gjorde.
.
.

Sida 2

.
.
1) The Yellow Rose Of Texas/The Eyes Of Texas
Ett inte direkt omistligt spår från Viva Las Vegas.
Men…för att vara en av de där totalt meningslösa låtarna som Elvis gjorde en cover på, typ Old McDonald, When The Saints Go Marching In osv så är detta inte fullständigt katastrofalt. Det finns en befriande ledighet och – ja faktiskt – äkta glädje över hela spåret.
Ej att förringa, men visst, det här är i grund och botten bara skräp.

2) She’s A Machine
Ett spår från Easy Come, Easy Go, filmen som gav oss den vedervärdiga Yoga Is As Yoga Does, men som för övrigt hade ett par klart godkända spår. She’s A Machine är ett utav dem. En tung, svängig rockare.

3) Do The Vega
Nja, inte den mest upplyftande låten på skivan. Inte i Elvis karriär heller.
Även denna från Viva Las Vegas, definitivt ett av den filmens svagare nummer. Elvis verkar närmast helt ointresserad av vad det är som han sjunger.

4) Tiger Man
Skivans outstanding spår. En aptitretare som hette duga från den 68-special som låg och lurade i vassen.
Helt sensationellt bra!
Många gånger har jag undrat över vad de trogna Elvis-fansen som hade hängt med från femtiotalet tänkte när de köpte den här skivan som kom ut en månad innan TV-Special sändes. Ramlade de baklänges? Kröp de på golvet och drog med naglarna i extas? Hjulade de nerför gatan av glädje?
Nånting åt det hållet bör de ha gjort, för det här spåret visar ju med all tänkbar tydlighet att – mot alla odds – ”The King Is Back”!

Självklart kan man tycka att detta fenomenala spår borde ha varit med i TV-specialen, men någonstans var man kanske tvugna att ta fram saxen och klippa bort något för att få plats i programmets 45 minuter. Eventuellt var det tänkt som att denna skiva skulle innehålla ett unikt spår. Vad svaret än är, Tiger Man är sextiotals-Elvis när han var som allra bäst.

Märkligt nog så är Tiger Man den allra första utgivna live-inspelningen med Elvis.

.
.
.
1.Flaming Star
(Sid Wayne, Sherman Edwards)

2.Wonderful World
(Guy Fletcher, Doug Flett)

3.Night Life
(Bernie Baum, Bill Giant, Florence Kay)

4.All I Needed Was the Rain
(Sid Wayne, Ben Weisman)

5.Too Much Monkey Business
(Chuck Berry)

Sida 2

1.Yellow Rose of Texas / Eyes of Texas
(Traditional / Fred Wise, Randy Starr)

2.She’s A Machine
(Fred Wise, Ben Weisman)

3.Do the Vega
(Bernie Baum, Bill Giant, Florence Kaye)

4.Tiger Man
(Lewis Burns, Al Lewis, Joe Hill Louis)

Ja, som tidigare skrivet, en riktig mellanskiva, dessutom utgiven blott en månad innan NBC TV-Special.
Nio ynka låtar och en sammanlagd speltid på under tjugo minuter visar väl också på vilken möda som hade lagts på denna samling. Inte mycket helt enkelt.
Närmast schizofrent att ha med låtar som Wonderful World och Tiger Man på samma skiva.

Mindre än ett år efter RCAs utgivning av Flaming Star kom en återutgivning på lågbudget-etiketten Camden, RCAs underbolag.
Inom loppet av ett par år kom det att dyka upp inte mindre än tio LP-skivor med Elvis på Camden.
Något som nästan alla dessa skivor har gemensamt är en förfärlig förpackning. Dels förskräckliga layout på både fram- och baksida med fula fotografier från 1972 fast musiken var från mitten av sextiotalet, dels ett horribelt urval av material.
Ta exempelvis skivan Elvis Sings Hits From His Movies, Volume 1. Den innehåller tio spår, bland annat ”monsterhitsen” Down By The Riverside/When The Saints Go Marching In, Confidence, How Would You Like To Be och Old McDonald.
Jaha…Det där var just de låtar som illasinnade människor kan dra upp (och har dragit upp) för att förlöjliga Elvis, låtar som han mådde fysiskt illa av att behöva spela in, vars enda ursäkt var att dom ingick i olika filmer.
Dom skulle ju bara begravas för all tid framöver och hastigt men effektivt glömmas bort.
Och dessutom: Hits? Sen när blev dessa missfoster i Elvis karriär hits?
Aldrig, och ändå så hamnar dom på en samling med en sådan titel, och med ett foto med Elvis i en ”jumpsuite” från 70-talet.
Ville man med en sån skiva medvetet förstöra den uppgång som Elvis hade i slutet på sextio- och början på sjuttiotalet? Nej då, det tror jag inte, jag tror att det bara handlar om ett klantigt, oinitierat, ogenomtänkt sätt att försöka göra så snabba pengar som möjligt. Helt fel personer plockade ut låtarna till skivorna och tog aktuella foton som fanns till hands, och så blev det som det blev.
Usch så illa behandlad Elvis understundom blev även av sitt eget bolag.

Materialet var mestadels samlingar från sextiotalets filmer. En hel del av låtarna hade tidigare gett ut på EP men aldrig på LP, exempelvis musiken från Follow That Dream, Kid Galahad, Viva Las Vegas, Tickle Me och Easy Come, Easy Go. En återutgivning på Elvis Christmas Album kom också ut på Camden. Den och Flaming Star är de enda skivor av de tio på Camden som tidigare hade kommit ut på RCA. För att denna serie inte ska bli oändlig med alla tänkbara samlingsskivor så har jag valt att bara ha med de skivor som RCA gav ut, och bara de som släpptes under Elvis levnad. Inga Camden-skivor kommer alltså att tas med, även om en del innehåller material som inte finns på någon annan LP. Åtminstone inte i den här vändan.

Tillbaka till Singer Presents Elvis Singing Flaming Star And Others och ett slutomdöme!

Ett par riktigt starka spår: Titellåten och Tiger Man.
Tre bra bidrag: All I Needed Was The Rain, Too Much Monkey Business och She’s A Machine.
En tveksam låt: Night Life.
Och så tre som man lika gärna
kunde vara utan: Wonderful World, Yellow Rose Of Texas/The Eyes Of Texas och Do The Vega.

Rätt genomsnittligt med andra ord då? Nja, är det bara nio låtar med och då tre av dessa i stort sett bara är skräp så kan det helt enkelt inte bli godkänt. Inte ens i närheten.

Så…slutbetyg…en TVÅA

http://www.youtube.com/watch?v=ezKdwWCEAs8

Popularity: 19% [?]

02.09.13

LP-skivor av och med Elvis Presley #32 ”Speedway”

Posted in Min blogg at 12:07 f m

ELVIS SISTA SOUNDTRACK-LP

Speedway är en film som inte handlar om nånting alls.
OK, Elvis är en racerförare och efter ett tag så springer han in i Nancy Sinatra och…ja, mycket mer än så är det inte.
Speedway är kanske inte helt usel, den är bara urtråkig.
Det är närmast en prestation av författaren att ha totat ihop ett så innehållslöst manus.

Som tur är känns musiken bitvis betydligt fräschare. Efter en katastrofal dipp i mitten på sextiotalet bättrade sig filmskivorna markant i slutet av årtiondet. Många av låtarna fick här en sjyst, ösig partykänsla över sig. Kombandets kompetens går inte att klaga på, när det svängde så gjorde det det med besked – killarna visste vad de sysslade med. Musikvärlden runt omkring hade dock snabbt utvecklats i en riktning som tyvärr fick det mesta på Speedway att låta som taget från en svunnen epok. Hur svängigt det än är i sina bästa stunder så går det inte att komma ifrån att musiken på Speedway är ljusår ifrån vad Beatles, Stones, Beach Boys och Jimi Hendrix gjorde vid samma tidpunkt.

Här är plattan, låt för låt.

SPEEDWAY
Utgiven i maj 1968 på RCA
Skivnummer LPM/LSP 3989
Högsta placering på albumlistan i USA #82.

1) Speedway
Rockigt, svängigt och den där partystämningen jag nämnde ovantill. Känns ändå som att man har hört det här tidigare ett par gånger. Spinout, Clambake, Double Trouble, Stop Look And Listen, Easy Come Easy Go m fl från filmerna innan är klippta efter ungefär samma mall. Trots en haltande mix med ett besynnerligt eko på sången så är det ändå helt godkänt.
En lustig poäng är att ljudet på basgitarren påminner om basen i Anita Lindbloms Sånt Är Livet…

2) There Ain’t Nothing Like A Song
En sanslös röj-rockare, kanske den snabbaste låt som Elvis någonsin spelade in.
Men, tja, kanske är det lite väl ösigt. Tempot är så högt att Elvis snudd på inte hinner med med alla orden. En anings återhållsamhet hade kanske inte skadat. Elvis får helt klart jobba för att fixa det här, det här sångpålägget kunde han inte ta med ett skevt leende och en axelryckning.
Nancy Sinatra dyker upp under några sekunder på slutet, vilket enligt skivomslaget gör det hela till en duett.
Märkligt nog så är ljudet på Sinatras sång helt väsensskild mot Elvis. Det låter som om den spelades in ett halvår senare i en helt annan studio.

3) Your Time Hasnt Come Yet, Baby
Smågullig låt där Elvis i filmen sjunger till en liten flicka för att berätta att han inte kan gifta sig med henne för att hon är alldeles för ung.
Your Time Hasnt Come Yet, Baby är B-sida på skivans enda singel. Den floppade av skäl som är lätta att förstå. Låten i sig är det inget fel på, men det var nog knappast hitmaterial sommaren 1968. Möjligtvis 1961.

4) Who Are You
En snygg ballad med klar bossa nova-feeling. Helt godkändom om än inte mer än så.

5) He’s Your Uncle Not Your Dad
En låt som fullständigt torpederar allt det hyfsat positiva som fram till dess hade byggts upp på skivan.
Det här är helt ovärdigt den man som tio år tidigare hade revolutionerat hela musikvärlden.
Att 1968 års come-back lurade runt hörnet känns mer som något som bara var tvunget att ske efter att man hört det här. Så här kunde det ju bara inte fortsätta…

6) Let Yourself Go
Let Yourself Go skulle ha kunnat vara en riktig ”killer”. Såväl kompositions- som arrangemangsmässigt är den smått lysande men tyvärr låter Elvis sång märkligt tam. Rösten bär inte hela vägen vilket känns trist då det här annars kunnat bli sensationellt bra.
Let Yourself Go var LPns enda singelsläpp men den floppade totalt. 71:a plats på USA-listan blev karriärens värsta lågvattenmärke. Ingen annan 45:a vare sig innan eller efter placerade sig sämre på Hot 100. Lite orättvist faktiskt – men återigen, det här skulle ha kunnat vara klart bättre.
Detta till trots är det en av skivans starkaste spår.

Let Yourself Go var nära, i en helt annan version, att hamna i den ursprungliga versionen av Elvis NCB TV-special. Just den scenen, som utspelar sig på en bordell(!), klipptes bort. En instrumentalversion som kördes medans eftertexten rullade avslutade dock hela showen. I senare års förlängda varianter kan man dock se den tidigare bortklippta Let Yourself Go.

.
.
SIDA 2
.
.

1) Your Groovy Self
Varför den här låten finns med på plattan är lite märkligt för Elvis sjunger inte en ton, det gör Nancy Sinatra i stället.
På skiva låter det inte alltför märkvärdigt, det är ingen vidare sånginsats hon presterar, i filmen faller dock bitarna på plats. Nancy var helt klart en rutinerad estradör, något som hon till fullo visar upp i sitt solonummer. På skiva blir det däremot lite platt.
*

Och så vidare till skivans inte mindre än fem bonusspår.

2) Five Sleepy Heads
En tumregel med Elvis filmskivor är att bonuslåtarna ofta är den främsta anledningen till att överhuvudtaget nån gång plocka fram dem från den egna skivhyllan och lyssna på dem. Det gäller dock inte för Five Sleepy Heads för här är det bedrövligt från början till slut. En av de mest meningslösa inspelningar Elvis någonsin gjorde.
En fundering bara…var inte Five Sleepy Heads tänkt att vara med i filmen, som en vaggvisa till ett gäng små barn? Den spelades in samtidigt som övriga soundtracklåtar, och det är en massa ungar med i ett par scener i Speedway så jag tror att det är just så. Mycket klokt att klippa bort det från filmen i så fall.

3) Western Union
Bättre än föregående även om det mest bara är en rip-off på den egna Return To Sender.

4) Mine
En för Elvis tidstypisk ballad. Snygg, bitvis fint sjungen, men det håller inte rakt igenom. Tempot är för släpigt, jag får en känsla av att låten borde gått lite fortare än den gör. Elvis röst sviktar också här och där, han verkar inte helt bekväm med materialet.
Mine spelades in vid samma session som Guitar Man.

5) Goin’ Home
En riktigt bra countryrockare. Många av Elvis guldkorn från sextio-talet drunknar lätt i sina sammanhang. Goin’ Home, en riktig pärla, är en av dem. Hur ledigt som helst skulle den ha platsat på den kommande LPn From Elvis In Memphis. Nu hamnade Goin’ Home i stället som bonus-spår på Speedway, något som gjort att den i dag tyvärr är i stort sett helt bortglömd.
Skivans klart starkaste låt!

6) Suppose
Ännu en känslosam ballad avslutar skivan. Inte speciellt stark den här heller, även om Elvis röst kommer mer till sin rätt här än på Mine.
.
.

Rekordmånga bonuslåtar på den här skivan, fem stycken närmare bestämt, och av högst varierande klass.
Filmlåtarna varvade även de högt med lågt. Hopsummerat blir följaktligen Speedway inte mer en sisådär.
Det tyckte inte skivköparna heller. Plats 82 på USA-listan är ju inget annat än en totalkatastrof – den absolut sämsta placeringen någonsin för en originalskiva i hemlandet USA.
Så dålig är nu inte Speedway. Orsaken är snarast att artisten Elvis Presley år 1968 hos gemene man var så ute som det bara gick att vara. Nya musikaliska vindar blåste, och det var inte direkt medvind längre för Elvis Presley.
Här kunde faktiskt en fantastisk karriär ha slutat. Troligtvis var han vid det laget av de flesta i branschen ansedd som helt passé. Som tur var så fanns det folk runtomkring som tog tag i saker och ting. Blott sex veckor efter Speedways release startade inspelningen av NBC TV-Special.

Lite kuriosa: Speedway var den sista Elvis-LP som gavs ut i både mono och stereo. Därefter blev det uteslutande stereo.
Då mono-upplagan var pytteliten i förhållande till stereo-versionen så blev den snabbt en ”collector’s item”. Jag vet att den gick för runt $1000 redan i slutet på sjuttiotalet.

Och…filmandet till Speedway startade den 26 juni 1967. På dagen tio år senare så gjorde Elvis sin sista konsert i Indianapolis.

En kort summering av Speedway blir följande:
Goin’ Home – skivans trumfkort.

Let Yourself Go – som trots att jag tycker att Elvis verkar lite avslagen ändå är en bra låt.

Och så två totala katastrofer – He’s Your Uncle Not Your Dad och Five Sleepy Heads.

Utöver det har vi åtta tveksamma men ändå godkända spår.

.
.
Slutbetyg: En stark tvåa.

Popularity: 19% [?]