1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (1 votes, average: 5,00 out of 5)
Loading ... Loading ...

01.17.13

LP-skivor av och med Elvis Presley #30 Clambake

Posted in Min blogg at 1:00 f m





Det finns ju grader även i helvetet, samma sak gäller också Elvis-rullar. En del vill man helst inte se mer än en gång, men jag skulle faktiskt kunna tänka mig att offra en lördagskväll på att se Clambake. Åtminstone tittar jag hellre på den än på den outhärdligt trista Double Trouble. Clambake är enkel i sin uppbyggnad, inte alls så missriktat pretentiös som sin föregångare, och den har faktiskt en handling som går från A-Ö. Ploten är tunn som en sytråd, men den finns och den är utan de logiska kullerbyttor som man så ofta får dras med i de här rullarna. (Ja, alltså, om man bortser från att handlingen ska utspela sig i Florida och den bergskedja som man kan se i öster då man befinner sig i Hollywood är påtagligt synlig då och då i filmen…).

Musiken då? Irriterande ojämn, tyvärr. Bonusspåren, fem stycken den här gången (rekord), drar som brukligt upp helhetsintrycket men det svajar även där.
Det som är positivt är dels att det som låter bra faktiskt är riktigt bra, dels att det uppenbarligen var på väg att hända saker vad gällde låtval, produktion och viljan hos Elvis att ta tag i sitt eget liv igen. Guitar Man och Big Boss Man var låtar av samma kaliber som de som en gång handplockades av en drygt 20-årig hungrig Elvis vid karriärens början.
Det negativa är att det usla är riktigt uselt…

Här är skivan låt för låt!


ELVIS PRESLEY ”CLAMBAKE” Utgiven i november 1967 Skivnummer LPM/LSP 3893
Högsta placering på LP-listan i USA: 40. I UK: 33
.
.
Sida 1
.
.

1) Guitar Man
I ett osedvanligt drag av klarsynthet så valde RCA att, trots att Guitar Man bara är ett bonusspår och inte alls med i filmen, lägga den – skivans starkaste spår – först.
Guitar Man är Elvis cover på countrygitarristen och sångaren Jerry Reeds vid tiden för inspelningen blott två månader gamla hit. Elvis hade hört låten på radio och bestämde sig omedelbart för att göra en egen version.
Väl i studion försökte Elvis gubbar, efter förmåga, att kommma på hur Reed hade spelat på originalet, men utan framgång. Elvis bestämda önskemål var att det skulle vara ton för ton som på originalet. För att på sin version få gitarren att låta så som han ville ha den, så krävde Elvis att omedelbart få Reed till studion. Någon fick tag i denne på telefon – han påstod själv att han just var på väg ut att fiska – och denne kastade sig i sina stora stövlar i väg mot inspelningslokalen. Elvis reaktion när Reed klev in var: ”Men vad är det här?
Reed kontrade med att titta på Elvis och säga: ”Du är den stiligaste man som jag någonsin sett!”
Väl på plats inne i studion berättade Jerry Reed för gitarristerna på plats att för att spela introt och resten av låten på rätt sätt så måste man först stämma om gitarren och dessutom spela med fingrarna.
Elvis var helt lyrisk över Reeds spel från första ton. skulle det låta!
Reed togsnabbt kommandot över inspelningen. Guitar Man avlöstes av ett spontant jam på Ray Charles hit från 1962 What I’d Say. Stämningen i studion var på en nivå som den enligt ögonvittnen inte hade varit på på mången god dag.

Guitar Man är inte bara skivans bästa spår, det var den bästa och tuffaste singeln från Elvis på åratal. Att den när den släpptes som singel inte nådde högre än plats 43 på Billboardlistan i USA är inget annat än bedrövligt. Att det nu inte gick bättre än så kan enbart tillskrivas att Elvis i stort sett var slut som artist i de flesta människors ögon 1967. Ingen brydde sig om att lyssna längre. Varken skivköparna eller musikjournalisterna gjorde det och den DJ som ville behålla sin ”cred” spelade inte en Elvislåt i sitt radioprogram 1967. Det kunde nog inte bli så mycket bättre än det blev.
Guitar Man är ändå något av en milstolpe i Elvis karriär. Någonstans där började han få smak på att spela in autentisk, tuff rock igen. Privat började han mer och mer säga att han längtade tillbaka till scenen.

Som de flesta av er vet så dyker Guitar Man upp inte bara en utan två gånger i 1968 års NCB TV-Special.

Det blev tyvärr en sorglig epilog på Jerry Reeds inledningsvis så uppskattade entré i studion. När man efter ett par tagningar hade satt även Big Boss Man så kom helt plötsligt en av Elvis ekonomiansvariga fram till Reed och berättade för denne att i firma Elvis så skriver kompositörerna över sina rättigheter till Elvis Publishing Co. Detta var något som Reed vägradeatt göra med sin Guitar Man. Inte nog med det, han kunde bara inte förstå varför ingen hade berättat detta direkt, för i så fall hade han inte behövt komma till studion och då hade alla inblandade sluppit detta slöseri med allas tid. Så efter bara någon timmes inspelning så satte Reed på sig sin fiskarmössa och sina gummistövlar, tog sin gitarr under armen och åkte hem igen.
Fred slöts visserligen senare, och Reed återkom lite senare på en annan inspelningssession, men helt klart hade ett hart när magiskt ögonblick pulvriserats av överste Parkers ständiga fokus på att krama ur så mycket pengar som möjligt ur det som fanns att krama ur.
Man kan tycka att det hade varit klokare att fokusera på bästa möjliga låtar i stället…

2) Clambake
Filmens inledningsspår och en ganska typisk sådan, en dansant svängig party-låt i samma stil som titelspåren på Speedway, Spinout, Girl Happy eller Do The Clam.
I all sin banalitet är Clambake en godkänd öppning på skivan med ett bra tryck i kompet och ett par läckra gitarriff.

3) Who Needs Money?
Men varför?
Dråpligt att Who Needs Money handlar om att inte vara beroende av pengar, för den som skriver den här typen av låtar kan väl inte ha ha annat än pengar för ögonen…
Egentligen är inget i det här musikaliskt under isen, det är bara helt fel material för artisten Elvis Presley.
Snudd på kriminellt att låta honom få ens vidröra något så meningslöst som detta.

4) A House That Has Everything
En bossa nova-liknande ballad med en sjyst melodi.
Väl genomarbetad komposition och godkänd sång av Elvis, men mer än så är det inte.

5) Confidence
Om Who Needs Money var meningslös så är det här vedervärdigt.
Om jag ska utnämna DEN värsta Elvis-låten genom tiderna så kan det bli så att Confidence vinner.
Helt ofattbart att det här hamnade på skivan – och i filmen med för den delen. Fanns det ingen med åtminstone lite vett som kunde säga ifrån?
Att samma artist inom kort skulle spela in LP-skivorna NBC-TV Special, From Elvis In Memphis samt singlarna In The Ghetto och Suspicious Minds går bara inte att förstå. Ödet Elvis Presley är en gåta som stundtals känns svår att få något som helst grepp om.

6) Hey, Hey, Hey
En låt som skulle ha kunnat vara åtminstone uthärdlig om det inte hade varit för en urfånig refräng. ”Hey hey hey heeeey!” går om och om och om. Förutom att vara fånig så har refrängen något så märkligt i sig som en tonartshöjning inne i sig var gång den kommer. Det kan verka intressant men det låter bara helt fel och märkligt konstlat.
Tummen ner.

.
.
Sida 2
.
.

1) You Don’t Know Me
Helt klart en av de starkaste filmballader som Elvis gjorde under sextiotalet.
You Don’t Know Me är en mycket fin komposition med komplexa men ändå, i låtens kontext, helt naturliga harmonier. Att Elvis tyckte att det var en bra låt hörs mer än väl. För en gångs skull så lägger han på ett soundtrackspår in varje uns av känsla och inlevelse som han kan hitta i sin lekamen.
”Recorded for records” står det lite gåtfullt på skivomslagets baksida angående You Don’t Know Me. Vad detta syftar på är att den version som finns på LPn är en annan än den som var med i filmen. Det var ju inte helt ovanligt att låtarna i filmerna skiljde sig en hel del från hur de lät på skivan, men då rörde det sig oftast om en annan tagning, att man lagt till stråkar eller att man klippt in ett litet instrumentalparti mitt i. I fallet med You Don’t Know Me så är det i stället fråga om en helt annan version inspelad tillsammans med bonusspåren ett halvår efter att övriga soundtracklåtar hade kommit till.
Låten komponerades 1955 av Cindy Walker and Eddy Arnold och inspelad av en lång rad artister. Störst hit hade Ray Charles 1962, hans version kom så pass högt som på 2:a plats på USA-listan.
You Don’t Know Me hamnade som B-sida på Big Boss Man, som sådan klättade den som bäst upp till placering nummer 44.

2) The Girl I Never Loved
Ytterligare en väldigt fin ballad, nästan i klass med den föregående You Don’t Know Me.
Det låter inte så, men The Girl I Never Loved är inspelad samtidigt med övriga soundtrackspår. Ett bevis på att allt det som Elvis egentligen behövde var tillräckligt starkt material för att han skulle kunna motivera sig själv till att göra bra ifrån sig. Insatsen på The Girl I Never Loved jämfört med på den första sidans Confidence, inspelad samtidigt, säger väl allt om sanningshalten i mitt uttalande.
Kompositionen låter som många av de ballader som inte var hämtade från ett soundtrack gjorde under sextiotalsepoken. Hade jag inte vetat bättre så hade jag nog tippat att det var Don Robertson som hade skrivit den.


Och så över till de fyra sista bonusspåren.


3) How Can Lose What You Never Had
Country, lite grann i stil med Ned Millers From A Jack To A King.
Tyvärr är Elvis inte alls på topp sångmässigt, det är en snudd på undermålig insats han gör här.
How Can You Lose What You Never Had skulle ha varit med i filmen men ströks.

4) Big Boss Man
En godkänd version på Jimmy Reeds hit från 1961, men i skenet av den fenomenala version som ett drygt år senare skulle komma på comeback-specialen så känns det här lite tunt, nästan avslaget. Det är lite som att Elvis och grabbarna mest bara prövar sig fram. Det finns inget riktigt arrangemang utan det är mest bara köra på i väntan på att den röda inspelningslampan ska lysa…vilket den ju redan gjorde…
Om inte annat så är Big Boss Man ändå ett indicium på att artisten Elvis återigen börjar titta fram. Självklart är det här mer lyssvärt än en stor majoritet av de låtar som gått att hitta på sextiotalets soundtrack.
Big Boss Man släpptes som singel blott två veckor efter inspelningen, dvs två månader innan fullängdaren kom. Högre position än plats 38 blev det tyvärr inte.

OBS! Den Jimmy Reed som hade gjort originalet på Big Boss Man ska inte förväxlas med Jerry Reed. Två vitt skilda artister.

5) Singing Tree
En snyggt sjungen och framförd ballad.
Även om det inte är en märkvärdig komposition så är det uppenbart att Elvis både vill och gör något med den.

6) Just Call Me Lonesome
En tvättäkta countrylåt.
Bra sjungen till skillnad från How Can You Lose What You Never Had, som går lite i samma stil, men kanske ändå inte den mest medryckande kompositionen.

En lätt schizofren skiva. Å ena sidan något av det bästa och mest vitala som Elvis gjort på mången god dag, å den andra några av de värsta låtar han gjorde under hela sin karriär. Och så ett knippe låtar som ligger någonstans emellan.
En stor orsak till att det blev som det blev är att det var sju månader mellan de två inspelningstillfällena, februari -67 och september -67. Vid det ena tillfället rörde det sig om filmmusik och vid det andra om mer eller mindre framjammade favoritlåtar som kom att bli s.k. ”bonus songs” på skivan.

Hur gärna jag än vill ge Clambake godkänt så tar det emot. Låtar som Confidence, Hey, Hey, Hey och Who Needs Money borde effekivt förhindra ett sådanat slutomdöme, men resten av Clambake, med Guitar Man, Big Boss Man, You Don’t Know Me som toppar är faktiskt riktigt bra. Så, det blir nog godkänt, men med darr på ribban.
LPn Clambake sålde i stort sett lika uselt som föregångaren Double Trouble, dvs knappt 200 000 ex. En helt oacceptabel siffra för en artist av Elvis dignitet. Visst förtjänade den ett bättre öde, men, objektivt sett, även när det lät riktigt bra på Clambake så går det inte att komma ifrån att det här 1967 inte var musik som gick i takt med sin omvärld.

Slutbetyg: En tveksam TREA

Popularity: 13% [?]

2 Comments »

  1. Lena Wärmé said,

    01.20.13 at 3:21 e m

    Vilken fantastisk historia om Jerry Reed! Jag kände inte till honom innan men blev intresserad när jag läste om honom. Men så sorgligt det slutade, verkligen ledsamt.
    Tack för en intressant recension! PS Kul med Tages-boken!

  2. gope said,

    01.23.13 at 5:42 e m

    Nu har jag lyssnat igenom Clambake-skivan på Spotify och håller med om det mesta ovan. Måste hem nu o lyssna på You Don’t Know Me på Double Features, där lär det vara filmversionen.

    Än en gång tack för en intressant genomgång!

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Kommentera

Fyll i rätt svar *