01.02.13

LP-skivor av och med Elvis Presley #29 Double Trouble

Posted in Min blogg at 3:48 f m

SOUNDTRACK NUMMER FEMTON, OCH NU BÖRJAR DET GÅ REJÄLT PÅ TOMGÅNG

Double Trouble är en av Elvis allra tristaste filmer, den känns rakt igenom tämligen meningslös. Jag har svårt att tänka mig att någon som har sett filmen skulle kunna ha en annan uppfattning.
Filmmusiken är med få undantag inte ett smack bättre. Double Troubles soundtrack är tyvärr ett rejält kliv tillbaka från filmplattan innan, Spinout, som hade en förvånansvärd hög standard. Bortsett från några få spår är det mesta av den kvalitetshöjningen som bortsopad på Double Trouble. Här befinner sig majoriteten av låtarna i gränslandet mellan det undermåliga och det oförlåtliga.
En bit in på skivan är det rent ut sagt deprimerande. Old McDonald är utan tvekan ett av de värsta bottennappen i mannens karriär. I Love Only One Girl är inte mycket bättre den heller.
Det som ändå räddar skivan från ett totalt magplask är de fyra bonusspåren samt den bluesiga There’s So Much World To See och i viss mån även Baby If You´ll Give Me All Of Your Love.

En lustig fotnot: Anette Day som var Elvis motspelerska i filmen gjorde bara den här filmen. Hennes karriär startade och slutade här.

Inte mycket mening med att orda mer om den här parentesen i Elvis Presleys skivhistoria. Här kommer plattans låtar, en efter en:
.
.

ELVIS PRESLEY ”DOUBLE TROUBLE” Utgiven juni 1967 Skivnummer LPM/LSP 3787
.
.

Sida 1
.
.

1.Double Trouble
Snyggt arrangerad inledning typ storband a lá Frank Sinatra. Snyggt, maffigt, läckert.
Tolv sekunder in i låten så börjar dock Elvis att sjunga, och direkt så hörs det: Felton Jarvis som hade producerat plattan innan, How Great Thou Art, har inte mixat den här skivan. Det låter helt enkelt som det brukar låta på soundtracken från sextiotalet, Elvis röst ligger markant över den övriga musiken. Känns både irriterande och onödigt.
Låten i sig är OK, men sången är lite för forcerad. Det är som att man under själva inspelningstillfället fick snilleblixten att köra låten lite fortare för att det på så sätt kanske skulle låta rockigare som ett knep för att visa att gubben Elvis inte alls hade legat av sig.
Nu är det ju inte så musik fungerar.
Denna invändning till trots så är titelsspåret ändå godkänt.

2.Baby, If You’ll Give Me All of Your Love
Även detta är helt OK. Snabbt, tätt, slamrigt och en touch av material från King Creole.
Ett av skivans bättre spår – dock i en inte alltför hård konkurrens.

3.Could I Fall in Love
En ganska mjäkig ballad med en rent utsagt sliskig stämsång, (av Elvis själv).
Om något så har Could I Fall In Love ett snyggt gitarrspel.

4.Long Legged Girl (With the Short Dress On)
Enda singelsläppet från Double Trouble var lite förvånande denna 1.27 långa rock-pastisch.
Visst, det bisarrt överdrivna gitarriffet i början och på slutet har onekligen en viss charm, och det snabba tempot skapar något som gör att man hajar till direkt när man hör Long Legged Girl. Men en potentiell hit? Nej, jag har alltid undrat över varför RCA valde att ge ut Long Legged Girl som singel.
Likadant tyckte skivköparna. En katastrofal 63:e plats blev placeringen som bäst på USA-listan för denna fyrtiofemma. Den fram till dess överlägset sämsta listplaceringen i Elvis hemland för en a-sida från firma Presley.

5.City by Night
Den här låten brukar ganska ofta nämnas som något lite speciellt, som något som höjer sig över det mesta från sextiotalets soundtrackepok.
Och visst, trumpeten med sordin och det jazzbluesiga kompet för snarare tankarna till filmer som Storstadshamn eller Mannen Med Den Gyllene Armen än smörja som Double Trouble. City By Night sticker på sätt onekligen ut från mängden.
Allt raseras dock fullständigt av en av de sämsta sånginsatserna överhuvudtaget från Elvis. Bitvis rör det sig om en ren katastrof.
Märkligt att man från skivbolagshåll släppte igenom låten när det lät som det lät, men ännu mer underligt att en hel del håller City By Night så högt som de gör.
Att Elvis hade problem med låten är ingen hemlighet. Försök till ett bättre sångpålägg gjordes i efterhand, men utan något förbättrat resultat.

6.Old MacDonald
Men av vilken anledning då…?
I stark tävlan med annat olyssbart så kan detta vara den värsta Elvis-låten genom tiderna.
Bandet öser bitvis på för fulla muggar, men vad hjälper det när Elvis sjunger från ett textblad som han aldrig skulle ha tagit i sina händer. Som ofta när det gäller låtar av den här digniteten så sjunger Elvis dessutom av någon anledning som om han samtidigt joggade. Flåsande och andfådd är det på sista versen knappt att han ens kommer i mål.
Obegripligt att han ställde upp på denna vedervärdiga smörja, som bisarrt nog inte ens har någon större roll i själva filmen. Han sitter på ett lastbilsflak tillsammans med några höns i burar och börjar sjunga. En scen som hade varit hur lätt som helst att klippa bort. Klipp! Klipp! Kasta i papperskorg! Och så hade omvärlden sluppit se och höra eländet.
Det sägs att Elvis blivit lovad att det här spåret inte skulle vara med på plattan, ett löfte som i så fall inte hölls…
.
.

Sida 2
.
.

1.I Love Only One Girl
Suck…Helt omöjligt att ens kommentera.

2.There Is So Much World to See
Äntligen någonting vettigt.
Och inte nog med det, There Is So Much World To See är filmens bästa låt.
En svängig bluesrockare och en Elvis som för en gångs skull verkar trivas alldeles utmärkt med materialet.

.

Och så var det de fyra bonusspåren!

.

3.It Won’t Be Long
Detta spår skulle varit med i filmen men klipptes bort.
Synd, för It Won’t Be Long är utan tvekan bättre än mycket annat av det som till slut kom med.
Lustigt nog så låter It Won’t Be Long inte alls som en typisk soundtracklåt – kanske var det därför den togs bort?

4.Never Ending
En fin ballad som alltid varit något av en favorit för mig.
B-sida på singeln Such A Night som hade kommit ut ett par år tidigare. Personligen ser jag det som skivans bästa låt.

5.Blue River
En snabb rockare med läcker taggtrådsgitarr. Möjligtvis aningens forcerad, snäppet långsammare hade kanske låtit bättre.
Blue River är ändå på en nivå högt över det mesta från själva filmen.
Den var b-sida på singeln Tell Me Why, släppt ett och ett halvt år tidigare, placering 95 kan dock knappast ha varit vad man hade förväntat sig från Elvis-lägret.

6.What Now, What Next, Where To
En rytmisk country-ballad, men lustigt nog så låter Elvis inte alls country på rösten, något som gör att helheten låter lite udda men på ett positivt sätt.

Härunder skivan i ett koncentrat:

1.Double Trouble
(Doc Pomus and Mort Shuman)

2.Baby, If You’ll Give Me All of Your Love
(Joy Byers)

3.Could I Fall in Love
(Randy Starr)

4.Long Legged Girl (With the Short Dress On)
(Leslie McFarland, Walter Scott)

5.City by Night
(Bill Giant, Bernie Baum, Florence Kaye)

6.Old MacDonald
(Randy Starr)

1.I Love Only One Girl
(Tepper/Bennet)

2.There’s So Much Love To See
(Wayne/Weisman)

3.It Won’t Be Long
(Wayne/Weisman)

4.Never Ending
(Kaye/Springer)

5.Blue River
(Paul Evans and Fred Tobias)

6.What Now, What Next, Where To
(Hal Blair, Don Robertson)

Ja, Double Trouble gjorde inte mycket för att förbättra Elvis ganska prekära läge i branschen.
Hur illa det faktiskt var för Elvis i rådande läge illustreras ganska väl av det som jag nu ska visa.

Härunder visas listplaceringarna för singelskivor för Elvis i USA från maj -65 till maj -67, när de gavs ut och när de hade spelats in.

A-sida/B-sida — Listplaceringar — Singeln utgiven mån-år — Låtarna inspelade mån-år

1) (Such An) Easy Question/It Feels So Right
Högsta placeringar på listan: 11/55 Utgiven maj 65 – Inspelade mar 62/mar 60

2) I’m Yours/ (It’s A) Long Lonely Highway
Högsta placeringar på listan: 11/– Utgiven aug 65 – Inspelade jun 61/maj 63

3) Puppet On A String/ Wooden Heart
Högsta placeringar på listan: 14/– Utgiven okt 65 – Inspelade jun 64/jun 60

4) Blue Christmas/ Santa Claus Is Back In Town
Högsta placeringar på listan: –/– Utgiven nov 65 – Inspelade sep 57/sep 57

5) Tell Me Why/ Blue River
Högsta placeringar på listan: 33/95 Utgiven jan 66 – Inspelade maj 57/jan 63

6) Joshua Fit The Battle/Known Only To Him
Högsta placeringar på listan: –/– Utgiven feb 66 – Inspelade okt 60/okt 60

7) Milky White Way/Swing Down Sweet Chariot
Högsta placeringar på listan: –/– Utgiven feb 66 – Inspelade okt 60/okt 60

8) Frankie And Johnny/Please Don’t Stop Loving Me
Högsta placeringar på listan: 25/45 Utgiven mar 66 – Inspelade maj 65/maj 65

9) Love Letters/Come What May
Högsta placeringar på listan: 19/– Utgiven jun 66 – Inspelade maj 66/maj 66

10)Spinout/All That I Am
Högsta placeringar på listan: 40/41 Utgiven okt 66 – Inspelade feb 66/feb 66

11)If Everyday Was Like Christmas/How Would You Like To Be
Högsta placeringar på listan: –/– Utgiven nov 66 – Inspelade jun 66/mar 62

12)Indescribably Blue/Fools Fall In Love
Högsta placeringar på listan: 33/– Utgiven jan 67 – Inspelade jun 66/maj 66

13)Long Legged Girl(with the short dress on)/That’s Someone You Never Forget
Högsta placeingar på listan: 63/92 Utgiven maj 67 – Inspelade jun 66/jun 61

14)There’s Always Me/Judy
Högsta placeringar på listan: 56/78 Utgiven aug 67 -Inspelade mar 61/mar 61

Om ni lyckades förstå mitt lilla schema här upptill så ser ni att Elvis listplaceringar i hemlandet USA under den här perioden helt enkelt var katastofala. Bortsett från några modesta framgångar i början på perioden – i kölvattnet på Crying In The Chapel – så är det i stort sett ingenting som ens är i närheten av att vara en hit. Det än mer förvånade är, som ni kan se i den högra spalten, att en stor del av materialet var gammal skåpmat. Dessutom i ett flertal fall skåpmat av en kaliber som redan från början känns helt hopplös.
Alltså, varför ger man mitt i sommaren -67, när Beatles just släppt Sgt Pepper och Summer Of Love just exploderat, ut There’s Always Me – en sex och ett halvt år gammal ballad – som en ny singel? Att b-sidan var det lika gamla pekoralet Judy gjorde ju inte saken bättre precis.
Och att släppa That’s Someone You Never Forget som b-sida på Long Legged Girl sex efter att den spelats in känns väl heller inte som något direkt genidrag. Hade RCA helt tappat bäringen?
Det gick som dt gick också – dunderfloppar.

Double Trouble var ju heller ingen höjdare och långsamt men säkert började det mesta gå mot ett historiskt bottenläge. LPn nådde plats 47 på Billboard-listan i USA och sålde mindre än 200 000 – en tidigare i karriären helt otänkbar siffra för Elvis.
Skivan är musikaliskt ett par kliv bättre än Paradise, Hawaiian Style och Frankie And Johhny, men publiken började av lätt förståeliga skäl att tröttna. Varför köpa ännu ett mediokert, hafsigt hoprafsat soundtrack till en usel film när det fanns skivor med Beatles, Stones, Jimi Hendrix, Simon & Garfunkel, Procol Harum, Doors, Bob Dylan osv, osv?
Att det var dags att dra i nödbromsen förstod väl egentligen alla, eller hade man på RCA helt enkelt förlorat tron på sin före detta guldkalv?
Trist också att den lite överraskande uppryckningen på Spinout inte följdes upp. Ja, för den delen, hur kan man ens inbilla sig att man ska kunna göra det när man kommer till studion med låtar som Old McDonald och I Love Only One Girl? När det är så så verkar det helt enkelt som att alla inblandade hade gett upp innan loppet ens startat.

Slutbetyg: En Tvåa…

Popularity: 16% [?]

Permalink