01.28.13
Posted in Min blogg
at 1:47 f m
DEN FJÄRDE PLATTAN I SERIEN GOLD RECORDS.
Men nu börjar det snudd på att bli läge för en anmälan till konsumentombudsmannen. För hur bra det bitvis än låter på plattan, det här är ju inte mycket till samling med guldskivor!
Var har vi exempelvis Crying In The Chapel, Bossa Nova Baby, Kissin’ Cousins, Puppet On A String och Viva Las Vegas som ju faktiskt hade sålt guld efter det att volym tre i serien kommit? Ingenstans alls, hur mycket vi än letar på konvolutet.
I deras ställe finns ett gäng b-sidor, av vilka en av dom inte ens tog sig in på hundra-bästa listan i USA. Orsaken till detta är – precis som med föregångaren i serien – att skivbolaget ville ge ut en samling med låtar som tidigare inte getts ut på LP. Men varför då kalla den för Elvis Gold Records och inte för For LP Fans Only vol.2 (ev.3)? Den enda riktigt stora hiten som finns med är Devil In Disguise, så att kalla skivan för Elvis Gold Records vol.4 känns onekligen inte helt korrekt.
Detta hindrar dock inte den här skivan från att vara en alldeles ypperlig samling. Det faktum att det, med den policy som RCA använde, blev en skiva helt utan låtar från filmplattor gör att det blir lite extra intressant. På så sätt blir Elvis Gold Records vol.4, med undantag för ett par spår, något av ett koncentrat av hur Elvis lät i mitten på sextiotalet när han inte spelade in filmer, och då lät det för det mesta riktigt bra.
Faktum är att det här den bästa Elvis-LPn på mången god dag. Inte ett svagt spår, och i stort sett hela vägen snudd på mästerliga sångframföranden av Elvis.
Här kommer skivan, låt för låt.
.
.
ELVIS GOLD RECORDS VOL 4 Utgiven på RCA i januari 1968 Skivnummer LPM/LSP 3921
.
.
1) Love Letters
Love Letters är en låt som jag alltid har gillat som komposition. Elvis version är kanske lite väl laid-back. Han sjunger väldigt bra, men det där lite extra fattas.
1970, nästan på pricken fyra år efter detta spårs tillkomst så gjorde Elvis, av för mig okänd orsak, en nyinspelning på Love Letters. Enligt mig är den nya en starkare version än originalet. Mer krut, mer självförtroende, mer glimt i ögat.
Låtenn Love Letters är sprungen ur filmen med samma namn från 1945. Många artister har spelat in den under årens lopp, Ketty Lester är den som haft den största hiten 1962. Femma i USA, fyra i England.
C
Under en treårsperiod – från Puppet On A String oktober 1965 fram till If I Can Dream oktober 1968 – så var faktiskt Love Letters Elvis främsta listframgång i USA.
Nåja, det säger inte så mycket då placeringen inte var högre än 19.
.
.
2) Witchcraft
En r’n b-grupp kallad The Spiders gjorde originalet till Witchcraft 1955.
Även om det i musikhistorien oftast är så att originalet är bättre än senare försök av andra artister och grupper så stämmer det inte här. The Spiders har inte en suck mot Elvis vars version är helt överlägsen.
Witchcraft är en av Elvis större stunder i mitten på sextiotalet. Den spelades in i maj 1963 och ingår i vad man brukar kalla The Lost Album. The Lost Album är vad man brukar kalla de tolv låtar som kom till 26:e och 27:e maj -63 som var tänkta att bli en ny LP. Av olika orsaker så blev det nu inte så. Spåren kom i stället under de kommande att spridas ut som bonusspår på filmskivor, på samlingar eller som singlar. Riktigt tråkigt, för det hade blivit en ruggigt bra skiva.
På denna LP finns två till låtar från denna inspelningssession, (You’re The) Devil In Disguise och Please Don’t Drag That String Around.
Detta lilla mästerverk försvann bort från allmänhetens kännedom genom att den hamnade på baksidan av Bossa Nova Baby. Därav orsaken till att den i USA inte klev högre än till plats 32. Naturligtvis skulle RCA ha lagt Witchcraft som a-sida och pushat för den, något som de inte gjorde.
.
.
3) It Hurts Me
En av mina absoluta favoriter bland balladerna från sextiotalet.
En riktigt bra komposition och en Elvis som gör ett fantastiskt framförande.
Kontrasten i både material och sånginsats till soundtracket från Kissin’ Cousins som hade spelats in ett par månader tidigare med låtar som Smokey Mountain Boy och Barefoot Ballad är snudd på ogreppbar. Här hade RCA världens främste sångare i sina händer så fort man gav honom något vettigt att jobba med.
Den här gången hade man gjort det, men kanske ändå inte fullt ut då It Hurts Me känns aningens hastigt arrangerad och producerad.
Pianot, som ligger lite väl långt fram i ljudbilden, är i de högre registren dessutom ostämt.
Men vad då, Elvis gör en av sina absolut främsta balladinsatser, och det räcker väldigt långt. It Hurts Me är helt enkelt Elvis när han var som bäst balladsångare på sextio-talet.
It Hurts Me blev ändå mer eller mindre bortsjabblad då den hamnade som B-sida på Kissin’ Cousins. 29:e plats som bäst på Billboardlistan känns som ett inte helt optimalt utfall för denna fina insats.
Visste ni förresten att den sedermera så välkände countryrock-gitarristen Charlie Daniels är den ena hälften av kompositörsduon Daniels/Byeurs som ligger bakom It Hurts Me? Troligen inte, men så är det. Charlie Daniels spelar även på Dylans skivor runt 69-70.
.
.
4) What’d I Say
Från filmen Viva Las Vegas.
Jaha, kanske ni nu säger, den här skivan skulle ju vara ren från soundtrackspår. Hur kommer det här sig nu då?
Jo, det ligger till som så att Viva Las Vegas aldrig fick en egen skiva. Mer om detta lite längre ner.
What’d I Say är en cover på Ray Charles stora hit från 1959.
Elvis version är OK, men inte mycket mer. Jämförd med Charles egen testosteronstinna What’d I Say så halkar den efter betänkligt. De grova sexuella anspelningarna i Ray Charles version är klart nedtonade hos Elvis. Men, sådär rakt upp och ner, det här en riktigt bra låt som Elvis genomför på ett klart godkänt sätt.
Ett av de större mysterierna i världen runt Elvis är av vilken anledning filmen Viva Las Vegas inte fick ett eget soundtrack. Den LPn hade spöat skiten ur samtida skräp som Kissin’ Cousins, Frankie And Johnny och Paradise Hawaian Style. Det är inte alls otänkbart att man i dag hade sett den skivan som ett av de bättre soundtracken från sextiotalet. Men någon LP från den filmen kom aldrig ut trots att den innehöll låtar för att ensam täcka en hel fullängdare. Den troligaste teorin om varför det blev som det blev är att Överste Parker tyckte att Ann-Margret tog alldeles för stor plats både på duken och ur musikalisk synvinkel. Filmen kunde han inte gärna stoppa när den nu änå var inspelad, men väl ett kommande soundtrack.
Rent ut sagt tragiskt.
.
.
5) Please Don’t Drag That String Around
Nu blir det nästan parodiskt. Please Don’t Drag That String That Around kom inte ens in på Hot 100 i USA. Vad har den då att göra på en guldskivesamling där inte Crying In The Chapel fick vara med? (Just det, den hade inte varit med på en LP tidigare…där har vi svaret…)
Nu gör inte det så mycket, för Please Don’t Drag är en riktigt bra låt. En snabb, svängig poplåt som trots sin lite töntiga text är mer eller mindre en riktig pärla.
A- eller b-sida kunde vara en lite knepig historia i USA förr i världen. De båda sidorna på en singel fick som regel olika listplaceringar, och ofta gjordes omslagen i en variant med identiska foton men med alternerande spår högst upp med fetast text beroende på vilken sida av omslaget man tittade på. En annan variant är, exempelvis, singeln Viva Las Vegas där Witchcraft dyker upp om man vänder på omslaget fast det är en väsenskilt annan omslagsbild. Det är därför som jag har kunnat flika in omslagsfoton på nästan varje singel på den här samlingen även om långt ifrån alla var a-sidor.
Så icke fallet, vad jag vet, med Please Don´t Drag That String Around – som alltså var baksida på (You’re The) Devil In Disguise. Där har jag inte hittat något eget omslag, och det är därför som fotot ovanför visar enbart etiketten på det amerikanska originalet.
.
.
6) Indescribably Blue
Stor mäktig ballad med, även för att vara Elvis, en riktigt stor portion patos. En del skulle kanske till och med kunna kalla Indescribably Blue för sliskig. Visst, det är ljusår från Heartbreak Hotel men vad man än tycker om detta storslagna drama så gör Elvis en mycket bra insats på det här spåret. Det är helt uppenbart att han satsade helhjärtat på att göra någonting riktigt bra av det här, något som han i den här perioden inte alltid bemödade sig om att göra.
Högsta placering på Billboardlistan för Indescribably Blue var 33. Hur pinsamt lågt det än tycks vara för en artist av Elvis Presleys dignitet så var det ändå Elvis främsta singelsläpp under två och ett halvt år i perioden mellan Love Letters, juni -66, och If I Can Dream, oktober -68. Nej, kungakronan hängde onekligen på sniskan rejält för Elvis under de åren.
En 21:a placering på englandslistan var en förhållandevis högre placering, men självklart inte alls godtagbart för en artist som Elvis.
.
.
Sida 2
.
.
1) (You’re The) Devil In Disguise
En av Elvis största framgångar under mitten på sextiotalet.
Skillnaden i den smålallande sången på versen mot den näst intill ondskefulla rösten på refrängen avslutat med den nästan uppgivna frasen ”Heaven help me I didn’t see the devil in your eyes” är mäktig, mästerlig, ja helt outstanding.
Devil In Disguise är onekligen en av Elvis starkaste framföranden under perioden 62-68.
Trea på USA-listan sommaren 1963 och det skulle dröja drygt år till sensommaren 1969 innan Suspicious Minds skulle bräcka den positionen med sin förstaplats.
På svenska Tio I Topp hade Devil In Disguise en märklig bana. 20:e juli 1963 så gick den direkt in högst upp på listan. Där låg den i åtta veckor för att sen först åka ner till en femte plats och veckan därpå åka ut. Nio veckor på listan, åtta veckor som etta och en som femma. Onekligen ett lustigt facit.
.
.
2) Lonely Man
En inte alltför entusiasmerande komposition. Låter snudd på som en långsammare variant på Wooden Heart.
En riktigt fin sånginsats förlåter dock i stort sett allting. Lonely Man kan vara skivans svagaste spår, men är likt förbaskat så är det ändå en klart hörvärd låt.
Lonely Man skulle ha varit med i filmen Wild In The Country, men klipptes bort i sista stund. Inspelad i november 1960 och baksida på Surrender i februari året därpå. Nådde som bäst plats 32 i USA.
.
.
3) A Mess Of Blues
En skramlig blues från samma inspelningstillfälle som gav LPn Elvis Is Back.
B-sida på It’s Now Or Never. Ett bevis så gott som något på Elvis sanslösa spektrum som artist. Först O Sole Mio, sen en blues.
Utgiven i juli 1960, nästan åtta (!) år tidigare, och med en 32:a plats som främsta merit borde A Mess Of Blues inte ha nånting alls på den här listan att göra, men upp dök den, och gärna för mig. A Mess Of Blues är Elvis när han var som allra bäst även om själva låten inte är så märkvärdig.
.
.
4) Ask Me
En väldigt fin ballad. Inspelad 12 juni 1964 tillsammans med It Hurts Me och Memphis Tennessee.
Ask Me är nästan i klass med It Hurts och Memphis Tennessee är en av de bästa rocklåtar som Elvis gjorde i mitten av sextiotalet. Alla tre låtar inspelade i Nashville. Där var Elvis minst sagt i toppform.
Kort senare åkte Elvis tillbaka till det Hollywood, där han nyss spelat in LPn Kissin’ Cousins, för att spela in soundtracket till Roustabout. Suck…
Trots att Ask Me var b-sidan på Ain’t That A Loving You, Baby gick den faktiskt så högt upp som på tolfte plats i USA på Hot 100.
.
.
5) Ain’t That A loving You Baby
Ain´t That A Loving You, Baby spelades in under den den session som Elvis hade på sin permis från lumpen 10:e juni 1958, alldeles innan han skulle åka över till Tyskland. Drygt sex år senare släpptes den på singel med Ask Me som b-sida.
Lite väl ur sin tid kan man tycka när den väl släpptes. Den plats 16 på amerikas Billboardlista den nu nådde upp till får väl i den epoken ändå anses som godkänt.
När man hör detta spår kan man inte låta bli att fråga sig om Elvis ändå inte var bäst före lumpen trots allt. Den ungdomliga entusiasmen och glädjen över att få stå framför en mikrofon och få spela in skivor rinner i stort sett ur högtalarna. Här är det fortfarande ren rock n’roll ”på riktigt” så att säga. Efter lumpen gjordes ett stort antal riktigt bra rocklåtar, men den naiva, snudd på överentusiastiska charmen kom aldrig tillbaka. Den ersattes på ett förträffligt sätt med en större mognad i rösten, ett ökat omfång, mer erfarenhet osv, men det blev på bekostnad av det gamla som han snart skulle lägga bakom sig.
Ain’t That A Loving You Baby är helt klart slutet på en epok som aldrig kom tillbaka. Kort efter denna inspelning gick båten över till Tyskland. Nästan två år senare var Elvis tillbaka igen med en röst som var om möjligt ännu bättre än innan, men annorlunda. Ynglingen som for iväg till en annan kontinent kom tillbaka som en man, något som väldigt tydligt kom att avspegla sig i hans konstnärsskap.
.
.
6) Just Tell Her Jim Said Hello
Återigen inte den främsta komposition man hört, men Elvis gör ett fantastiskt fint framförande där man kan snudd på tro på varenda ord han sjunger. B-sida på singeln She’s Not You, som sådan klättrade den ända upp till plats 30 i USA.
Just Tell Her Jim Said Hello spelades in i mars 1962 vid samma session som skulle ge större delen av LP-skivan Pot Luck.
.
.
Här under skivan i ett koncentrat.
.
.
1.Love Letters
(Edward Heyman and Victor Young)
2.Witchcraft
(Dave Bartholomew and Pearl King)
3.It Hurts Me
(Joy Byers and Charlie Daniels)
4.What’d I Say
(Ray Charles)
5.Please Don’t Drag That String Around
(Otis Blackwell and Winfield Scott)
6.Indescribably Blue
(Darrell Glenn)
Sida Två
1.(You’re the) Devil in Disguise
(Bernie Baum, Bill Giant, Florence Kaye)
2.Lonely Man
(Bennie Benjamin and Sol Marcus)
3.A Mess of Blues
(Doc Pomus, Mort Shuman)
4.Ask Me
(Domenico Modugno, Bernie Baum, Bill Giant, Florence Kaye)
5.Ain’t That Loving You Baby
(Clyde Otis, Ivory Joe Hunter)
6.Just Tell Her Jim Said Hello
(Jerry Leiber, Mike Stoller)
Visst, det här är en riktigt bra samling.
Här och var i biografier om Elvis har jag läst att den här hans fjärde ”Gold Records” är en spegelbild av dennes svaga position i popvärlden i mitten av sextiotalet, då den är i stort helt utan riktiga hits. Visst, hans position var på en all-time low, det är ju helt korrekt, men att såga skivan för det känns ju märkligt.
Då, som tidigare nämnts, samtliga albumspår är kliniskt utrensade så har ju nästan alla de hits som de facto fanns på ett administrativt plan plockats bort, så att skivan innehåller mestadels okända låtar är ju då inte så konstigt.
Och, det här är detta till trots en alldeles utmärkt skiva som snarare understryker den kvalitet som Elvis i själva verket besatt under stor del av soundtrackperioden. En samling innehällandes en enda stor hit, ett par obskyra kvartshittar och ett gäng b-sidor blir ändå en riktigt bra samling.
Frågan jag ställer mig om och om igen är: Av vilken anledning skulle han spela in alla dessa bedrövliga filmskivor när han nu uppenbarligen hade så mycket att ge?
Den här skivan kom glädjande nog att sälja skapligt. De katastrofala försäljningssiffror som skivorna innan hade visat upp blev en trend som bröts. I stället för de runt 200 000 i USA som Elvis hade legat på under en tid så sålde Elvis Gold Records vol. 4 runt 600 000. Välförtjänt uppryckning, men ändå fjärran från de siffror som blott några få år tidigare hade varit.
Slutbetyg: En stark FYRA!!!
Popularity: 12% [?]
Permalink
01.17.13
Posted in Min blogg
at 1:00 f m
–
–
–
–
Det finns ju grader även i helvetet, samma sak gäller också Elvis-rullar. En del vill man helst inte se mer än en gång, men jag skulle faktiskt kunna tänka mig att offra en lördagskväll på att se Clambake. Åtminstone tittar jag hellre på den än på den outhärdligt trista Double Trouble. Clambake är enkel i sin uppbyggnad, inte alls så missriktat pretentiös som sin föregångare, och den har faktiskt en handling som går från A-Ö. Ploten är tunn som en sytråd, men den finns och den är utan de logiska kullerbyttor som man så ofta får dras med i de här rullarna. (Ja, alltså, om man bortser från att handlingen ska utspela sig i Florida och den bergskedja som man kan se i öster då man befinner sig i Hollywood är påtagligt synlig då och då i filmen…).
Musiken då? Irriterande ojämn, tyvärr. Bonusspåren, fem stycken den här gången (rekord), drar som brukligt upp helhetsintrycket men det svajar även där.
Det som är positivt är dels att det som låter bra faktiskt är riktigt bra, dels att det uppenbarligen var på väg att hända saker vad gällde låtval, produktion och viljan hos Elvis att ta tag i sitt eget liv igen. Guitar Man och Big Boss Man var låtar av samma kaliber som de som en gång handplockades av en drygt 20-årig hungrig Elvis vid karriärens början.
Det negativa är att det usla är riktigt uselt…
Här är skivan låt för låt!
–
–
ELVIS PRESLEY ”CLAMBAKE” Utgiven i november 1967 Skivnummer LPM/LSP 3893
Högsta placering på LP-listan i USA: 40. I UK: 33
.
.
Sida 1
.
.
1) Guitar Man
I ett osedvanligt drag av klarsynthet så valde RCA att, trots att Guitar Man bara är ett bonusspår och inte alls med i filmen, lägga den – skivans starkaste spår – först.
Guitar Man är Elvis cover på countrygitarristen och sångaren Jerry Reeds vid tiden för inspelningen blott två månader gamla hit. Elvis hade hört låten på radio och bestämde sig omedelbart för att göra en egen version.
Väl i studion försökte Elvis gubbar, efter förmåga, att kommma på hur Reed hade spelat på originalet, men utan framgång. Elvis bestämda önskemål var att det skulle vara ton för ton som på originalet. För att på sin version få gitarren att låta så som han ville ha den, så krävde Elvis att omedelbart få Reed till studion. Någon fick tag i denne på telefon – han påstod själv att han just var på väg ut att fiska – och denne kastade sig i sina stora stövlar i väg mot inspelningslokalen. Elvis reaktion när Reed klev in var: ”Men vad är det här?
Reed kontrade med att titta på Elvis och säga: ”Du är den stiligaste man som jag någonsin sett!”
Väl på plats inne i studion berättade Jerry Reed för gitarristerna på plats att för att spela introt och resten av låten på rätt sätt så måste man först stämma om gitarren och dessutom spela med fingrarna.
Elvis var helt lyrisk över Reeds spel från första ton. Så skulle det låta!
Reed togsnabbt kommandot över inspelningen. Guitar Man avlöstes av ett spontant jam på Ray Charles hit från 1962 What I’d Say. Stämningen i studion var på en nivå som den enligt ögonvittnen inte hade varit på på mången god dag.
Guitar Man är inte bara skivans bästa spår, det var den bästa och tuffaste singeln från Elvis på åratal. Att den när den släpptes som singel inte nådde högre än plats 43 på Billboardlistan i USA är inget annat än bedrövligt. Att det nu inte gick bättre än så kan enbart tillskrivas att Elvis i stort sett var slut som artist i de flesta människors ögon 1967. Ingen brydde sig om att lyssna längre. Varken skivköparna eller musikjournalisterna gjorde det och den DJ som ville behålla sin ”cred” spelade inte en Elvislåt i sitt radioprogram 1967. Det kunde nog inte bli så mycket bättre än det blev.
Guitar Man är ändå något av en milstolpe i Elvis karriär. Någonstans där började han få smak på att spela in autentisk, tuff rock igen. Privat började han mer och mer säga att han längtade tillbaka till scenen.
Som de flesta av er vet så dyker Guitar Man upp inte bara en utan två gånger i 1968 års NCB TV-Special.
Det blev tyvärr en sorglig epilog på Jerry Reeds inledningsvis så uppskattade entré i studion. När man efter ett par tagningar hade satt även Big Boss Man så kom helt plötsligt en av Elvis ekonomiansvariga fram till Reed och berättade för denne att i firma Elvis så skriver kompositörerna över sina rättigheter till Elvis Publishing Co. Detta var något som Reed vägradeatt göra med sin Guitar Man. Inte nog med det, han kunde bara inte förstå varför ingen hade berättat detta direkt, för i så fall hade han inte behövt komma till studion och då hade alla inblandade sluppit detta slöseri med allas tid. Så efter bara någon timmes inspelning så satte Reed på sig sin fiskarmössa och sina gummistövlar, tog sin gitarr under armen och åkte hem igen.
Fred slöts visserligen senare, och Reed återkom lite senare på en annan inspelningssession, men helt klart hade ett hart när magiskt ögonblick pulvriserats av överste Parkers ständiga fokus på att krama ur så mycket pengar som möjligt ur det som fanns att krama ur.
Man kan tycka att det hade varit klokare att fokusera på bästa möjliga låtar i stället…
2) Clambake
Filmens inledningsspår och en ganska typisk sådan, en dansant svängig party-låt i samma stil som titelspåren på Speedway, Spinout, Girl Happy eller Do The Clam.
I all sin banalitet är Clambake en godkänd öppning på skivan med ett bra tryck i kompet och ett par läckra gitarriff.
3) Who Needs Money?
Men varför?
Dråpligt att Who Needs Money handlar om att inte vara beroende av pengar, för den som skriver den här typen av låtar kan väl inte ha ha annat än pengar för ögonen…
Egentligen är inget i det här musikaliskt under isen, det är bara helt fel material för artisten Elvis Presley.
Snudd på kriminellt att låta honom få ens vidröra något så meningslöst som detta.
4) A House That Has Everything
En bossa nova-liknande ballad med en sjyst melodi.
Väl genomarbetad komposition och godkänd sång av Elvis, men mer än så är det inte.
5) Confidence
Om Who Needs Money var meningslös så är det här vedervärdigt.
Om jag ska utnämna DEN värsta Elvis-låten genom tiderna så kan det bli så att Confidence vinner.
Helt ofattbart att det här hamnade på skivan – och i filmen med för den delen. Fanns det ingen med åtminstone lite vett som kunde säga ifrån?
Att samma artist inom kort skulle spela in LP-skivorna NBC-TV Special, From Elvis In Memphis samt singlarna In The Ghetto och Suspicious Minds går bara inte att förstå. Ödet Elvis Presley är en gåta som stundtals känns svår att få något som helst grepp om.
6) Hey, Hey, Hey
En låt som skulle ha kunnat vara åtminstone uthärdlig om det inte hade varit för en urfånig refräng. ”Hey hey hey heeeey!” går om och om och om. Förutom att vara fånig så har refrängen något så märkligt i sig som en tonartshöjning inne i sig var gång den kommer. Det kan verka intressant men det låter bara helt fel och märkligt konstlat.
Tummen ner.
.
.
Sida 2
.
.
1) You Don’t Know Me
Helt klart en av de starkaste filmballader som Elvis gjorde under sextiotalet.
You Don’t Know Me är en mycket fin komposition med komplexa men ändå, i låtens kontext, helt naturliga harmonier. Att Elvis tyckte att det var en bra låt hörs mer än väl. För en gångs skull så lägger han på ett soundtrackspår in varje uns av känsla och inlevelse som han kan hitta i sin lekamen.
”Recorded for records” står det lite gåtfullt på skivomslagets baksida angående You Don’t Know Me. Vad detta syftar på är att den version som finns på LPn är en annan än den som var med i filmen. Det var ju inte helt ovanligt att låtarna i filmerna skiljde sig en hel del från hur de lät på skivan, men då rörde det sig oftast om en annan tagning, att man lagt till stråkar eller att man klippt in ett litet instrumentalparti mitt i. I fallet med You Don’t Know Me så är det i stället fråga om en helt annan version inspelad tillsammans med bonusspåren ett halvår efter att övriga soundtracklåtar hade kommit till.
Låten komponerades 1955 av Cindy Walker and Eddy Arnold och inspelad av en lång rad artister. Störst hit hade Ray Charles 1962, hans version kom så pass högt som på 2:a plats på USA-listan.
You Don’t Know Me hamnade som B-sida på Big Boss Man, som sådan klättade den som bäst upp till placering nummer 44.
2) The Girl I Never Loved
Ytterligare en väldigt fin ballad, nästan i klass med den föregående You Don’t Know Me.
Det låter inte så, men The Girl I Never Loved är inspelad samtidigt med övriga soundtrackspår. Ett bevis på att allt det som Elvis egentligen behövde var tillräckligt starkt material för att han skulle kunna motivera sig själv till att göra bra ifrån sig. Insatsen på The Girl I Never Loved jämfört med på den första sidans Confidence, inspelad samtidigt, säger väl allt om sanningshalten i mitt uttalande.
Kompositionen låter som många av de ballader som inte var hämtade från ett soundtrack gjorde under sextiotalsepoken. Hade jag inte vetat bättre så hade jag nog tippat att det var Don Robertson som hade skrivit den.
–
–
Och så över till de fyra sista bonusspåren.
–
–
3) How Can Lose What You Never Had
Country, lite grann i stil med Ned Millers From A Jack To A King.
Tyvärr är Elvis inte alls på topp sångmässigt, det är en snudd på undermålig insats han gör här.
How Can You Lose What You Never Had skulle ha varit med i filmen men ströks.
4) Big Boss Man
En godkänd version på Jimmy Reeds hit från 1961, men i skenet av den fenomenala version som ett drygt år senare skulle komma på comeback-specialen så känns det här lite tunt, nästan avslaget. Det är lite som att Elvis och grabbarna mest bara prövar sig fram. Det finns inget riktigt arrangemang utan det är mest bara köra på i väntan på att den röda inspelningslampan ska lysa…vilket den ju redan gjorde…
Om inte annat så är Big Boss Man ändå ett indicium på att artisten Elvis återigen börjar titta fram. Självklart är det här mer lyssvärt än en stor majoritet av de låtar som gått att hitta på sextiotalets soundtrack.
Big Boss Man släpptes som singel blott två veckor efter inspelningen, dvs två månader innan fullängdaren kom. Högre position än plats 38 blev det tyvärr inte.
OBS! Den Jimmy Reed som hade gjort originalet på Big Boss Man ska inte förväxlas med Jerry Reed. Två vitt skilda artister.
5) Singing Tree
En snyggt sjungen och framförd ballad.
Även om det inte är en märkvärdig komposition så är det uppenbart att Elvis både vill och gör något med den.
6) Just Call Me Lonesome
En tvättäkta countrylåt.
Bra sjungen till skillnad från How Can You Lose What You Never Had, som går lite i samma stil, men kanske ändå inte den mest medryckande kompositionen.
En lätt schizofren skiva. Å ena sidan något av det bästa och mest vitala som Elvis gjort på mången god dag, å den andra några av de värsta låtar han gjorde under hela sin karriär. Och så ett knippe låtar som ligger någonstans emellan.
En stor orsak till att det blev som det blev är att det var sju månader mellan de två inspelningstillfällena, februari -67 och september -67. Vid det ena tillfället rörde det sig om filmmusik och vid det andra om mer eller mindre framjammade favoritlåtar som kom att bli s.k. ”bonus songs” på skivan.
Hur gärna jag än vill ge Clambake godkänt så tar det emot. Låtar som Confidence, Hey, Hey, Hey och Who Needs Money borde effekivt förhindra ett sådanat slutomdöme, men resten av Clambake, med Guitar Man, Big Boss Man, You Don’t Know Me som toppar är faktiskt riktigt bra. Så, det blir nog godkänt, men med darr på ribban.
LPn Clambake sålde i stort sett lika uselt som föregångaren Double Trouble, dvs knappt 200 000 ex. En helt oacceptabel siffra för en artist av Elvis dignitet. Visst förtjänade den ett bättre öde, men, objektivt sett, även när det lät riktigt bra på Clambake så går det inte att komma ifrån att det här 1967 inte var musik som gick i takt med sin omvärld.
Slutbetyg: En tveksam TREA
Popularity: 13% [?]
Permalink
01.02.13
Posted in Min blogg
at 3:48 f m
SOUNDTRACK NUMMER FEMTON, OCH NU BÖRJAR DET GÅ REJÄLT PÅ TOMGÅNG
Double Trouble är en av Elvis allra tristaste filmer, den känns rakt igenom tämligen meningslös. Jag har svårt att tänka mig att någon som har sett filmen skulle kunna ha en annan uppfattning.
Filmmusiken är med få undantag inte ett smack bättre. Double Troubles soundtrack är tyvärr ett rejält kliv tillbaka från filmplattan innan, Spinout, som hade en förvånansvärd hög standard. Bortsett från några få spår är det mesta av den kvalitetshöjningen som bortsopad på Double Trouble. Här befinner sig majoriteten av låtarna i gränslandet mellan det undermåliga och det oförlåtliga.
En bit in på skivan är det rent ut sagt deprimerande. Old McDonald är utan tvekan ett av de värsta bottennappen i mannens karriär. I Love Only One Girl är inte mycket bättre den heller.
Det som ändå räddar skivan från ett totalt magplask är de fyra bonusspåren samt den bluesiga There’s So Much World To See och i viss mån även Baby If You´ll Give Me All Of Your Love.
En lustig fotnot: Anette Day som var Elvis motspelerska i filmen gjorde bara den här filmen. Hennes karriär startade och slutade här.
Inte mycket mening med att orda mer om den här parentesen i Elvis Presleys skivhistoria. Här kommer plattans låtar, en efter en:
.
.
ELVIS PRESLEY ”DOUBLE TROUBLE” Utgiven juni 1967 Skivnummer LPM/LSP 3787
.
.
Sida 1
.
.
1.Double Trouble
Snyggt arrangerad inledning typ storband a lá Frank Sinatra. Snyggt, maffigt, läckert.
Tolv sekunder in i låten så börjar dock Elvis att sjunga, och direkt så hörs det: Felton Jarvis som hade producerat plattan innan, How Great Thou Art, har inte mixat den här skivan. Det låter helt enkelt som det brukar låta på soundtracken från sextiotalet, Elvis röst ligger markant över den övriga musiken. Känns både irriterande och onödigt.
Låten i sig är OK, men sången är lite för forcerad. Det är som att man under själva inspelningstillfället fick snilleblixten att köra låten lite fortare för att det på så sätt kanske skulle låta rockigare som ett knep för att visa att gubben Elvis inte alls hade legat av sig.
Nu är det ju inte så musik fungerar.
Denna invändning till trots så är titelsspåret ändå godkänt.
2.Baby, If You’ll Give Me All of Your Love
Även detta är helt OK. Snabbt, tätt, slamrigt och en touch av material från King Creole.
Ett av skivans bättre spår – dock i en inte alltför hård konkurrens.
3.Could I Fall in Love
En ganska mjäkig ballad med en rent utsagt sliskig stämsång, (av Elvis själv).
Om något så har Could I Fall In Love ett snyggt gitarrspel.
4.Long Legged Girl (With the Short Dress On)
Enda singelsläppet från Double Trouble var lite förvånande denna 1.27 långa rock-pastisch.
Visst, det bisarrt överdrivna gitarriffet i början och på slutet har onekligen en viss charm, och det snabba tempot skapar något som gör att man hajar till direkt när man hör Long Legged Girl. Men en potentiell hit? Nej, jag har alltid undrat över varför RCA valde att ge ut Long Legged Girl som singel.
Likadant tyckte skivköparna. En katastrofal 63:e plats blev placeringen som bäst på USA-listan för denna fyrtiofemma. Den fram till dess överlägset sämsta listplaceringen i Elvis hemland för en a-sida från firma Presley.
5.City by Night
Den här låten brukar ganska ofta nämnas som något lite speciellt, som något som höjer sig över det mesta från sextiotalets soundtrackepok.
Och visst, trumpeten med sordin och det jazzbluesiga kompet för snarare tankarna till filmer som Storstadshamn eller Mannen Med Den Gyllene Armen än smörja som Double Trouble. City By Night sticker på sätt onekligen ut från mängden.
Allt raseras dock fullständigt av en av de sämsta sånginsatserna överhuvudtaget från Elvis. Bitvis rör det sig om en ren katastrof.
Märkligt att man från skivbolagshåll släppte igenom låten när det lät som det lät, men ännu mer underligt att en hel del håller City By Night så högt som de gör.
Att Elvis hade problem med låten är ingen hemlighet. Försök till ett bättre sångpålägg gjordes i efterhand, men utan något förbättrat resultat.
6.Old MacDonald
Men av vilken anledning då…?
I stark tävlan med annat olyssbart så kan detta vara den värsta Elvis-låten genom tiderna.
Bandet öser bitvis på för fulla muggar, men vad hjälper det när Elvis sjunger från ett textblad som han aldrig skulle ha tagit i sina händer. Som ofta när det gäller låtar av den här digniteten så sjunger Elvis dessutom av någon anledning som om han samtidigt joggade. Flåsande och andfådd är det på sista versen knappt att han ens kommer i mål.
Obegripligt att han ställde upp på denna vedervärdiga smörja, som bisarrt nog inte ens har någon större roll i själva filmen. Han sitter på ett lastbilsflak tillsammans med några höns i burar och börjar sjunga. En scen som hade varit hur lätt som helst att klippa bort. Klipp! Klipp! Kasta i papperskorg! Och så hade omvärlden sluppit se och höra eländet.
Det sägs att Elvis blivit lovad att det här spåret inte skulle vara med på plattan, ett löfte som i så fall inte hölls…
.
.
Sida 2
.
.
1.I Love Only One Girl
Suck…Helt omöjligt att ens kommentera.
2.There Is So Much World to See
Äntligen någonting vettigt.
Och inte nog med det, There Is So Much World To See är filmens bästa låt.
En svängig bluesrockare och en Elvis som för en gångs skull verkar trivas alldeles utmärkt med materialet.
.
Och så var det de fyra bonusspåren!
.
3.It Won’t Be Long
Detta spår skulle varit med i filmen men klipptes bort.
Synd, för It Won’t Be Long är utan tvekan bättre än mycket annat av det som till slut kom med.
Lustigt nog så låter It Won’t Be Long inte alls som en typisk soundtracklåt – kanske var det därför den togs bort?
4.Never Ending
En fin ballad som alltid varit något av en favorit för mig.
B-sida på singeln Such A Night som hade kommit ut ett par år tidigare. Personligen ser jag det som skivans bästa låt.
5.Blue River
En snabb rockare med läcker taggtrådsgitarr. Möjligtvis aningens forcerad, snäppet långsammare hade kanske låtit bättre.
Blue River är ändå på en nivå högt över det mesta från själva filmen.
Den var b-sida på singeln Tell Me Why, släppt ett och ett halvt år tidigare, placering 95 kan dock knappast ha varit vad man hade förväntat sig från Elvis-lägret.
6.What Now, What Next, Where To
En rytmisk country-ballad, men lustigt nog så låter Elvis inte alls country på rösten, något som gör att helheten låter lite udda men på ett positivt sätt.
Härunder skivan i ett koncentrat:
1.Double Trouble
(Doc Pomus and Mort Shuman)
2.Baby, If You’ll Give Me All of Your Love
(Joy Byers)
3.Could I Fall in Love
(Randy Starr)
4.Long Legged Girl (With the Short Dress On)
(Leslie McFarland, Walter Scott)
5.City by Night
(Bill Giant, Bernie Baum, Florence Kaye)
6.Old MacDonald
(Randy Starr)
1.I Love Only One Girl
(Tepper/Bennet)
2.There’s So Much Love To See
(Wayne/Weisman)
3.It Won’t Be Long
(Wayne/Weisman)
4.Never Ending
(Kaye/Springer)
5.Blue River
(Paul Evans and Fred Tobias)
6.What Now, What Next, Where To
(Hal Blair, Don Robertson)
Ja, Double Trouble gjorde inte mycket för att förbättra Elvis ganska prekära läge i branschen.
Hur illa det faktiskt var för Elvis i rådande läge illustreras ganska väl av det som jag nu ska visa.
Härunder visas listplaceringarna för singelskivor för Elvis i USA från maj -65 till maj -67, när de gavs ut och när de hade spelats in.
A-sida/B-sida — Listplaceringar — Singeln utgiven mån-år — Låtarna inspelade mån-år
1) (Such An) Easy Question/It Feels So Right
Högsta placeringar på listan: 11/55 Utgiven maj 65 – Inspelade mar 62/mar 60
2) I’m Yours/ (It’s A) Long Lonely Highway
Högsta placeringar på listan: 11/– Utgiven aug 65 – Inspelade jun 61/maj 63
3) Puppet On A String/ Wooden Heart
Högsta placeringar på listan: 14/– Utgiven okt 65 – Inspelade jun 64/jun 60
4) Blue Christmas/ Santa Claus Is Back In Town
Högsta placeringar på listan: –/– Utgiven nov 65 – Inspelade sep 57/sep 57
5) Tell Me Why/ Blue River
Högsta placeringar på listan: 33/95 Utgiven jan 66 – Inspelade maj 57/jan 63
6) Joshua Fit The Battle/Known Only To Him
Högsta placeringar på listan: –/– Utgiven feb 66 – Inspelade okt 60/okt 60
7) Milky White Way/Swing Down Sweet Chariot
Högsta placeringar på listan: –/– Utgiven feb 66 – Inspelade okt 60/okt 60
8) Frankie And Johnny/Please Don’t Stop Loving Me
Högsta placeringar på listan: 25/45 Utgiven mar 66 – Inspelade maj 65/maj 65
9) Love Letters/Come What May
Högsta placeringar på listan: 19/– Utgiven jun 66 – Inspelade maj 66/maj 66
10)Spinout/All That I Am
Högsta placeringar på listan: 40/41 Utgiven okt 66 – Inspelade feb 66/feb 66
11)If Everyday Was Like Christmas/How Would You Like To Be
Högsta placeringar på listan: –/– Utgiven nov 66 – Inspelade jun 66/mar 62
12)Indescribably Blue/Fools Fall In Love
Högsta placeringar på listan: 33/– Utgiven jan 67 – Inspelade jun 66/maj 66
13)Long Legged Girl(with the short dress on)/That’s Someone You Never Forget
Högsta placeingar på listan: 63/92 Utgiven maj 67 – Inspelade jun 66/jun 61
14)There’s Always Me/Judy
Högsta placeringar på listan: 56/78 Utgiven aug 67 -Inspelade mar 61/mar 61
Om ni lyckades förstå mitt lilla schema här upptill så ser ni att Elvis listplaceringar i hemlandet USA under den här perioden helt enkelt var katastofala. Bortsett från några modesta framgångar i början på perioden – i kölvattnet på Crying In The Chapel – så är det i stort sett ingenting som ens är i närheten av att vara en hit. Det än mer förvånade är, som ni kan se i den högra spalten, att en stor del av materialet var gammal skåpmat. Dessutom i ett flertal fall skåpmat av en kaliber som redan från början känns helt hopplös.
Alltså, varför ger man mitt i sommaren -67, när Beatles just släppt Sgt Pepper och Summer Of Love just exploderat, ut There’s Always Me – en sex och ett halvt år gammal ballad – som en ny singel? Att b-sidan var det lika gamla pekoralet Judy gjorde ju inte saken bättre precis.
Och att släppa That’s Someone You Never Forget som b-sida på Long Legged Girl sex efter att den spelats in känns väl heller inte som något direkt genidrag. Hade RCA helt tappat bäringen?
Det gick som dt gick också – dunderfloppar.
Double Trouble var ju heller ingen höjdare och långsamt men säkert började det mesta gå mot ett historiskt bottenläge. LPn nådde plats 47 på Billboard-listan i USA och sålde mindre än 200 000 – en tidigare i karriären helt otänkbar siffra för Elvis.
Skivan är musikaliskt ett par kliv bättre än Paradise, Hawaiian Style och Frankie And Johhny, men publiken började av lätt förståeliga skäl att tröttna. Varför köpa ännu ett mediokert, hafsigt hoprafsat soundtrack till en usel film när det fanns skivor med Beatles, Stones, Jimi Hendrix, Simon & Garfunkel, Procol Harum, Doors, Bob Dylan osv, osv?
Att det var dags att dra i nödbromsen förstod väl egentligen alla, eller hade man på RCA helt enkelt förlorat tron på sin före detta guldkalv?
Trist också att den lite överraskande uppryckningen på Spinout inte följdes upp. Ja, för den delen, hur kan man ens inbilla sig att man ska kunna göra det när man kommer till studion med låtar som Old McDonald och I Love Only One Girl? När det är så så verkar det helt enkelt som att alla inblandade hade gett upp innan loppet ens startat.
Slutbetyg: En Tvåa…
Popularity: 16% [?]
Permalink
