12.25.12

LP-skivor av och med Elvis Presley #28 How Great Thou Art

Posted in Min blogg at 6:30 e m

ELVIS ANDRA GOSPELSKIVA, SLÄPPT SEX ÅR EFTER DEN FÖRSTA

Frustrerad över att under ett par år i studion i stort sett bara sjungit in soundtracks uttryckte Elvis 1966 ett konkret önskemål om att få göra något lite annorlunda som skulle bryta av mot de sen en tid inkörda rutinerna. Att spela in en ny LP med religiöst material stod högst upp på hans önskelista och så blev också fallet. I slutet på maj 1966 gick Elvis och hans kompmusiker in i studion för att spela in How Great Thou Art.

Bland de runt femton kompmusikerna fanns flera av de mest frekventa gubbarna som Scotty Moore, Floyd Cramer, DJ Fontana och Charlie McCoy. Med sig fick Elvis även en av sina allra första idoler – Jake Hess – som tog med sig sin nya grupp The Imperials. Hess hade fram till 1963 varit medlem i The Statesmen, en grupp som varit en av de tidigaste förebilderna inom gospelmusiken för en ung Elvis Presley. Elvis var, milt uttryckt, entusiastisk över att få spela in en skiva tillsammans med Hess. Även The Jordanaires och en tre medlemmar stark kvinnokör med Millie Kirkham i spetsen slöt upp under inspelningarna.

Utöver musiker och körsångare fick Elvis till studion även med sig något han under en tid saknat rejält: en riktig producent. Ljudbilden och produktionen hade på soundtrackskivorna åren innan varit rent utsagt katastrofala. Ett nytänk var av största vikt där.
Felton Jarvis – själv före detta artist och tidigare producent till bland annat Fats Domino och Carl Perkins – var sedan länge ett stort Elvisfan. Jarvis fick jobbet av RC-bossen och gitarristen/producenten Chet Atkinsoch tog sig an sin uppgift med en helt annan inställning och ambition än vad föregångarna haft. Äntligen satt det någon i kontrollrummet som verkade bry sig om hur slutresultatet skulle bli.
Jarvis kom att jobba med Elvis till dennes bortgång 1977, och även om allt han rörde vid inte blev helt optimalt så är det ändå ingen tvekan om att han blev en spark i rätt riktning för Elvis karriär.
Visste ni förresten att Felton Jarvis 1959 spelade in en singel vars b-sida var en hyllning till Elvis? Don’t Knock Elvis hette den!

Här kommer skivan, låt för låt:
–
–

ELVIS PRESLEY ”HOW GREAT THOU ART”
Utgiven på RCA 27 februari 1967
Toppplats på USA-listan 18
Skivnummer LSP-3758

–
–

1.How Great Thou Art
Värdigt, elegant och med ett utmärkt framförande av Elvis. Redan på titellåten visar den nye producenten Felton Jarvis att han verkligen vill något med sitt arbete. Så här väl inspelad hade inte en Elvis-LP varit på ett antal år, och det märks direkt på inledningsspåret. Ljudbilden är smått magnifik.
Finalen där alla tre körgrupper förenar sig med Presley blit oerhört mäktig.
Studioversionen skiljer sig dock en hel del från den How Great Thou Art som Elvis ofta gjorde under sina konserter på sjuttiotalet, där det med tiden blev ännu mer kraft, dramatik och show i framförandet – något som versionen på Live In Memphis från 1974 är ett utmärkt exempel på. Den mycket fina How Great Thou Art som vi får här är dock riktigt hörvärd även den.
Som vi svenskar vet så är How Great Thou Art ursprungligen en religiös sång med svensk bakgrund. O Store Gud, ett poem av Carl Gustaf Boberg, kom att i slutet på 1800-talet att få musik från en gammal svensk folkvisa. Lite senare hamnade den i Amerika den där snabbt blev spridd inom kyrkomusiken.

2.In the Garden
En gospel från 1912 som under åren blivit inspelad av ett antal artister, bland annat Perry Como, 1958, innan Elvis gjorde sin version.
In The Garden är finstämt framförd, bitvis är det rent ut sagt vackert, men det känns kanske lite väl släpigt. Onekligen blir det hela ganska avslaget efter att man kort innan lyssnat på det pampiga titelspåret. Att få höra In The Garden under en midnattsmässa i en kyrka i amerikanska södern vore nog hur häftigt som helst – på skiva så blir det mest bara långtråkigt.

3.Somebody Bigger Than You and I
Aningens högre tempo och en låt som har betydligt mer karaktär än In The Garden. Ett påkostat arrangemang höjer dessutom helhetsintrycket ett par snäpp till.

4.Farther Along
Inte bara skivans tråkigaste spår utan också något av det sömnigaste som Elvis gjorde under hela sin karriär.
Inget, vare sig låt eller sång, känns ens det minsta inspirerande här.
Till på köpet är det också skivans längsta spår – över fyra minuter.

5.Stand by Me
Och så från den segaste låten rakt in i ett av skivans absolut starkaste spår.
Ett ensamt piano kompar Elvis och kören på detta nedtonade, avskalade men mycket finstämda stycke.
Stand By Me är en riktig pärla och, tillsammans med sånginsatsen på Crying In The Chapel, får vi här skivans främsta solistframförande. Elvis får här till en innerlighet som bara den som tror fullt ut på det han sjunger kan ha. Ingen kan nog tvivla på att Elvis menar absolut varenda fras som han sjunger här.
Stand By Me skrevs 1905 av C.A. Tindley.

6.Without Him
Och så är vi tillbaka till det snudd på nästan outhärdligt trista.
I stort sett allt som sas om Farther Along gäller även här. Inte mycket att skriva hem om alltså.
Elvis låter dessutom ovanligt osäker på rösten. Skillnaden i kvalitet mellan detta spår och det alldeles innan är frapperande.
Without Him är skriven av Mylon LeFevre, en amerikansk singer/songwriter som något år senare började samarbeta med George Harrisson, Eric Clapton och Alvin Lee för att nu nämna några. Without Him var faktiskt LeFevres allra första komposition!

–
–
Den första sidan är faktiskt som helhet rätt trist. Uteslutande släpiga, långsamma låtar som är mer renodlad kyrkomusik än traditionell gospel. Visst, här och där är det riktigt bra, men vi bjuds även på på raka motsatsen. Att på en lp-sida ha sex spår i rad som alla går i nästan samma saktfärdiga lunk känns ju inte heller helt optimalt.
–
–

Sida 2

1.So High
Sida två rivstartar med en snabb, rytmisk ”riktig” gospel. Jämfört med den första sidan så är det här mer likt materialet från LPn His Hand In Mine.
So High är en så kallad ”traditional”, dvs en låt som inte har någon känd kompositör men ändå hängt med år efter år, ofta i ett sekel eller mer.

2.Where Could I Go But To The Lord
Det gospelmedley som dyker upp i Elvis comeback-special 1968 inleds med just Where Could I Go But To The Lord.
Att det två år efter den här inspelningen var en Elvis med ett helt annat självförtroende i rösten hör nog alla. Den här versionen bleknar rejält i jämförelsen, det är överlagt segt och tänder aldrig riktigt till.

3.By And By
Återigen en snabb gospel i stil med So High, och även här så blir det ett lyft från a-sidans seghet.
Även By And By är en ”traditional”.

4.If The Lord Wasn’t Walking By My Side
If The Lord Wasn’t Walking By My Side är ännu en upptempo-låt, här gränsar det nästan till rythm´n blues.
Om ni lyssnar noga kan ni höra att sångframförandet faktiskt är en duett, något mycket ovanligt under Elvis karriär, mellan Jake Hess med sin basröst och Presley.

5.Run On
Ytterligare en ”riktig” gospel och en av skivans absolut höjdpunkter. Elvis är här i total högform, ja snudd på i extas. Han låter snudd på som en rappare när han spottar ur sig sina fraser.
Texten är dock kanske inte så upplyftande. Svårt att inte känna sig träffad av den svavelosande predikan över syndare som denna ”traditional” berättar. Run On syftar på att man må springa länge, men Guds straff för sina synder kommer man ändå aldrig ifrån.
Bara att ta sig i kragen…
Även Run On låter mer som något överblivet från ”His Hand In Mine” inspelad sex år tidigare än som ett spår från How Great Thou Art.
Så här energipackad borde hela skivan ha varit.

6.Where No One Stands Alone
Where No One Stands Alone startar släpigt och sömngångaraktigt i stil med det såsiga från den första sidan, men den tar sig sakta men säkert under resans gång.
Finalen blir mäktig, men Elvis röst låter tyvärr aningens tunn och osäker. Han verkar inte helt bekväm med materialet.
Where No One Stands Alone hade suttit perfekt för Elvis i början på 70-talet med de röstresurser han då besatt, här låter det som om han ger sig ut på lite för djupt vatten.

7.Crying in the Chapel
Inspelad 1960 under samma session som gav LPn His Hand In Mine men av okända skäl inte släppt föränn 1965, fem år senare. Då var det som singel, nu dök den upp som en bonus här på How Great Thou Art.
Sångaren Darrell Glenn spelade i början av femtiotalet in originalet som faktiskt skrevs av hans pappa. Lustigt nog lät den först mer som en countrylåt än som en gospel
–
–
–
Sammanfattning

Ibland kan man få höra att How Great Thou Art blev som en energi-kick för Elvis i mitten av sextiotalet när han var helt less på alla de soundtracks till filmerna som han nödgades att spela in.
Jodå, visst visas det upp en hel del engagemang på How Great Thou Art, framför allt på sida 2, men vi bjuds även på motsatsen och när det inte är bra så är det snudd på riktigt dåligt. Bottennappen på den första sidan får en hel del från filmplattorna att framstå som riktigt bra.
Elvis känns faktiskt inte på topp här. Han hade nog förberett sig mer än vanligt inför den här inspelningen, inte så svårt då förberedelserna inför soundtrack-inspelningarna ofta var lika med noll, faktum är att han ändå inte når ända fram. Visst hör man att han i botten fortfarande har sin gudabenådade röst, men han hade hinte vårdat den värst bra under ett par års tid, och det satte sina spår. Många gånger på How Great Thou Art låter Elvis närmast rädd för att ta i.

Ljudmässigt är dock plattan i det närmaste en fullträff. Inte på lång tid hade Elvis röst blivit så snyggt inbäddad i mixen som på How Great Thou Art. Helt klart kan mycket av detta tillskrivas nye producenten Felton Jarvis.

Inspelad i slutet på maj 1966, men släppt i februari 1967, bara någon månad före Sgt Pepper, så gjorde nog How Great Thou Art inte mycket för att stärka Elvis aktier i den samtida populärmusiken. Att LPn 1967 vann en Grammy för ”Best Sacred Performance” var väl också en tveksam utmärkelse för den forne kungen av rock’n roll.
How Great Thou Art kom ändå att sälja bättre än de flesta skivor Elvis släppt under åren innan. Då den dessutom har funnits tillgänglig i butiker i alla år så har den med tiden kommit att bli en av Elvis största säljare någonsin.

Ett slutomdöme är svårt att sätta på den här skivan. Jämfört med det mesta annat som Elvis gav ut i samma epok så låter det här givetvis helt annorlunda. En del Elvis-fans tycker förmodligen att det här är en urtråkig platta – utan att kanske nödvändigtvis tycka att den är direkt dålig.
Andra kanske ser det här som en välbehövlig frisk fläkt mitt mellan alla filmskivor.
Några kanske till och med tycker att det här är toppen.
Sanningen ligger kanske någonstans mitt emellan.
I sina bästa stunder är musiken onekligen elegant, innerlig, väldigt känslosam, bitvis riktigt vacker; å andra sidan är det alltför ofta också segt och trevande, ja rent ut sagt tråkigt.
Den höga ambitionen, den äkta känslan, den oförnekliga viljan att vilja skapa något är ändå närvarande i snudd på varje ögonblick skivan igenom, något som gör att det i slutändan ändå blir godkänt.
Personligen föredrar jag dock alla dar i veckan Elvis andra två plattor med religiös musik – His Hand In Mine och He Touched Me.

Slutbetyg: En stark TREA!!!

Popularity: 16% [?]

Permalink