12.25.12
Posted in Min blogg
at 6:30 e m
ELVIS ANDRA GOSPELSKIVA, SLÄPPT SEX ÅR EFTER DEN FÖRSTA
Frustrerad över att under ett par år i studion i stort sett bara sjungit in soundtracks uttryckte Elvis 1966 ett konkret önskemål om att få göra något lite annorlunda som skulle bryta av mot de sen en tid inkörda rutinerna. Att spela in en ny LP med religiöst material stod högst upp på hans önskelista och så blev också fallet. I slutet på maj 1966 gick Elvis och hans kompmusiker in i studion för att spela in How Great Thou Art.
Bland de runt femton kompmusikerna fanns flera av de mest frekventa gubbarna som Scotty Moore, Floyd Cramer, DJ Fontana och Charlie McCoy. Med sig fick Elvis även en av sina allra första idoler – Jake Hess – som tog med sig sin nya grupp The Imperials. Hess hade fram till 1963 varit medlem i The Statesmen, en grupp som varit en av de tidigaste förebilderna inom gospelmusiken för en ung Elvis Presley. Elvis var, milt uttryckt, entusiastisk över att få spela in en skiva tillsammans med Hess. Även The Jordanaires och en tre medlemmar stark kvinnokör med Millie Kirkham i spetsen slöt upp under inspelningarna.
Utöver musiker och körsångare fick Elvis till studion även med sig något han under en tid saknat rejält: en riktig producent. Ljudbilden och produktionen hade på soundtrackskivorna åren innan varit rent utsagt katastrofala. Ett nytänk var av största vikt där.
Felton Jarvis – själv före detta artist och tidigare producent till bland annat Fats Domino och Carl Perkins – var sedan länge ett stort Elvisfan. Jarvis fick jobbet av RC-bossen och gitarristen/producenten Chet Atkinsoch tog sig an sin uppgift med en helt annan inställning och ambition än vad föregångarna haft. Äntligen satt det någon i kontrollrummet som verkade bry sig om hur slutresultatet skulle bli.
Jarvis kom att jobba med Elvis till dennes bortgång 1977, och även om allt han rörde vid inte blev helt optimalt så är det ändå ingen tvekan om att han blev en spark i rätt riktning för Elvis karriär.
Visste ni förresten att Felton Jarvis 1959 spelade in en singel vars b-sida var en hyllning till Elvis? Don’t Knock Elvis hette den!
Här kommer skivan, låt för låt:
–
–
ELVIS PRESLEY ”HOW GREAT THOU ART”
Utgiven på RCA 27 februari 1967
Toppplats på USA-listan 18
Skivnummer LSP-3758
–
–
1.How Great Thou Art
Värdigt, elegant och med ett utmärkt framförande av Elvis. Redan på titellåten visar den nye producenten Felton Jarvis att han verkligen vill något med sitt arbete. Så här väl inspelad hade inte en Elvis-LP varit på ett antal år, och det märks direkt på inledningsspåret. Ljudbilden är smått magnifik.
Finalen där alla tre körgrupper förenar sig med Presley blit oerhört mäktig.
Studioversionen skiljer sig dock en hel del från den How Great Thou Art som Elvis ofta gjorde under sina konserter på sjuttiotalet, där det med tiden blev ännu mer kraft, dramatik och show i framförandet – något som versionen på Live In Memphis från 1974 är ett utmärkt exempel på. Den mycket fina How Great Thou Art som vi får här är dock riktigt hörvärd även den.
Som vi svenskar vet så är How Great Thou Art ursprungligen en religiös sång med svensk bakgrund. O Store Gud, ett poem av Carl Gustaf Boberg, kom att i slutet på 1800-talet att få musik från en gammal svensk folkvisa. Lite senare hamnade den i Amerika den där snabbt blev spridd inom kyrkomusiken.
2.In the Garden
En gospel från 1912 som under åren blivit inspelad av ett antal artister, bland annat Perry Como, 1958, innan Elvis gjorde sin version.
In The Garden är finstämt framförd, bitvis är det rent ut sagt vackert, men det känns kanske lite väl släpigt. Onekligen blir det hela ganska avslaget efter att man kort innan lyssnat på det pampiga titelspåret. Att få höra In The Garden under en midnattsmässa i en kyrka i amerikanska södern vore nog hur häftigt som helst – på skiva så blir det mest bara långtråkigt.
3.Somebody Bigger Than You and I
Aningens högre tempo och en låt som har betydligt mer karaktär än In The Garden. Ett påkostat arrangemang höjer dessutom helhetsintrycket ett par snäpp till.
4.Farther Along
Inte bara skivans tråkigaste spår utan också något av det sömnigaste som Elvis gjorde under hela sin karriär.
Inget, vare sig låt eller sång, känns ens det minsta inspirerande här.
Till på köpet är det också skivans längsta spår – över fyra minuter.
5.Stand by Me
Och så från den segaste låten rakt in i ett av skivans absolut starkaste spår.
Ett ensamt piano kompar Elvis och kören på detta nedtonade, avskalade men mycket finstämda stycke.
Stand By Me är en riktig pärla och, tillsammans med sånginsatsen på Crying In The Chapel, får vi här skivans främsta solistframförande. Elvis får här till en innerlighet som bara den som tror fullt ut på det han sjunger kan ha. Ingen kan nog tvivla på att Elvis menar absolut varenda fras som han sjunger här.
Stand By Me skrevs 1905 av C.A. Tindley.
6.Without Him
Och så är vi tillbaka till det snudd på nästan outhärdligt trista.
I stort sett allt som sas om Farther Along gäller även här. Inte mycket att skriva hem om alltså.
Elvis låter dessutom ovanligt osäker på rösten. Skillnaden i kvalitet mellan detta spår och det alldeles innan är frapperande.
Without Him är skriven av Mylon LeFevre, en amerikansk singer/songwriter som något år senare började samarbeta med George Harrisson, Eric Clapton och Alvin Lee för att nu nämna några. Without Him var faktiskt LeFevres allra första komposition!
–
–
Den första sidan är faktiskt som helhet rätt trist. Uteslutande släpiga, långsamma låtar som är mer renodlad kyrkomusik än traditionell gospel. Visst, här och där är det riktigt bra, men vi bjuds även på på raka motsatsen. Att på en lp-sida ha sex spår i rad som alla går i nästan samma saktfärdiga lunk känns ju inte heller helt optimalt.
–
–
Sida 2
1.So High
Sida två rivstartar med en snabb, rytmisk ”riktig” gospel. Jämfört med den första sidan så är det här mer likt materialet från LPn His Hand In Mine.
So High är en så kallad ”traditional”, dvs en låt som inte har någon känd kompositör men ändå hängt med år efter år, ofta i ett sekel eller mer.
2.Where Could I Go But To The Lord
Det gospelmedley som dyker upp i Elvis comeback-special 1968 inleds med just Where Could I Go But To The Lord.
Att det två år efter den här inspelningen var en Elvis med ett helt annat självförtroende i rösten hör nog alla. Den här versionen bleknar rejält i jämförelsen, det är överlagt segt och tänder aldrig riktigt till.
3.By And By
Återigen en snabb gospel i stil med So High, och även här så blir det ett lyft från a-sidans seghet.
Även By And By är en ”traditional”.
4.If The Lord Wasn’t Walking By My Side
If The Lord Wasn’t Walking By My Side är ännu en upptempo-låt, här gränsar det nästan till rythm´n blues.
Om ni lyssnar noga kan ni höra att sångframförandet faktiskt är en duett, något mycket ovanligt under Elvis karriär, mellan Jake Hess med sin basröst och Presley.
5.Run On
Ytterligare en ”riktig” gospel och en av skivans absolut höjdpunkter. Elvis är här i total högform, ja snudd på i extas. Han låter snudd på som en rappare när han spottar ur sig sina fraser.
Texten är dock kanske inte så upplyftande. Svårt att inte känna sig träffad av den svavelosande predikan över syndare som denna ”traditional” berättar. Run On syftar på att man må springa länge, men Guds straff för sina synder kommer man ändå aldrig ifrån.
Bara att ta sig i kragen…
Även Run On låter mer som något överblivet från ”His Hand In Mine” inspelad sex år tidigare än som ett spår från How Great Thou Art.
Så här energipackad borde hela skivan ha varit.
6.Where No One Stands Alone
Where No One Stands Alone startar släpigt och sömngångaraktigt i stil med det såsiga från den första sidan, men den tar sig sakta men säkert under resans gång.
Finalen blir mäktig, men Elvis röst låter tyvärr aningens tunn och osäker. Han verkar inte helt bekväm med materialet.
Where No One Stands Alone hade suttit perfekt för Elvis i början på 70-talet med de röstresurser han då besatt, här låter det som om han ger sig ut på lite för djupt vatten.
7.Crying in the Chapel
Inspelad 1960 under samma session som gav LPn His Hand In Mine men av okända skäl inte släppt föränn 1965, fem år senare. Då var det som singel, nu dök den upp som en bonus här på How Great Thou Art.
Sångaren Darrell Glenn spelade i början av femtiotalet in originalet som faktiskt skrevs av hans pappa. Lustigt nog lät den först mer som en countrylåt än som en gospel
–
–
–
Sammanfattning
Ibland kan man få höra att How Great Thou Art blev som en energi-kick för Elvis i mitten av sextiotalet när han var helt less på alla de soundtracks till filmerna som han nödgades att spela in.
Jodå, visst visas det upp en hel del engagemang på How Great Thou Art, framför allt på sida 2, men vi bjuds även på motsatsen och när det inte är bra så är det snudd på riktigt dåligt. Bottennappen på den första sidan får en hel del från filmplattorna att framstå som riktigt bra.
Elvis känns faktiskt inte på topp här. Han hade nog förberett sig mer än vanligt inför den här inspelningen, inte så svårt då förberedelserna inför soundtrack-inspelningarna ofta var lika med noll, faktum är att han ändå inte når ända fram. Visst hör man att han i botten fortfarande har sin gudabenådade röst, men han hade hinte vårdat den värst bra under ett par års tid, och det satte sina spår. Många gånger på How Great Thou Art låter Elvis närmast rädd för att ta i.
Ljudmässigt är dock plattan i det närmaste en fullträff. Inte på lång tid hade Elvis röst blivit så snyggt inbäddad i mixen som på How Great Thou Art. Helt klart kan mycket av detta tillskrivas nye producenten Felton Jarvis.
Inspelad i slutet på maj 1966, men släppt i februari 1967, bara någon månad före Sgt Pepper, så gjorde nog How Great Thou Art inte mycket för att stärka Elvis aktier i den samtida populärmusiken. Att LPn 1967 vann en Grammy för ”Best Sacred Performance” var väl också en tveksam utmärkelse för den forne kungen av rock’n roll.
How Great Thou Art kom ändå att sälja bättre än de flesta skivor Elvis släppt under åren innan. Då den dessutom har funnits tillgänglig i butiker i alla år så har den med tiden kommit att bli en av Elvis största säljare någonsin.
Ett slutomdöme är svårt att sätta på den här skivan. Jämfört med det mesta annat som Elvis gav ut i samma epok så låter det här givetvis helt annorlunda. En del Elvis-fans tycker förmodligen att det här är en urtråkig platta – utan att kanske nödvändigtvis tycka att den är direkt dålig.
Andra kanske ser det här som en välbehövlig frisk fläkt mitt mellan alla filmskivor.
Några kanske till och med tycker att det här är toppen.
Sanningen ligger kanske någonstans mitt emellan.
I sina bästa stunder är musiken onekligen elegant, innerlig, väldigt känslosam, bitvis riktigt vacker; å andra sidan är det alltför ofta också segt och trevande, ja rent ut sagt tråkigt.
Den höga ambitionen, den äkta känslan, den oförnekliga viljan att vilja skapa något är ändå närvarande i snudd på varje ögonblick skivan igenom, något som gör att det i slutändan ändå blir godkänt.
Personligen föredrar jag dock alla dar i veckan Elvis andra två plattor med religiös musik – His Hand In Mine och He Touched Me.
Slutbetyg: En stark TREA!!!
Popularity: 16% [?]
Permalink
12.21.12
Posted in Min blogg
at 1:02 e m
Uppenbart frustrerad över hur hans skivor hade låtit under de senaste åren, så uttryckte Elvis 1966 ett klart önskemål om att få spela in en LP med gospelmaterial. Så blev också fallet.
Med sig fick Elvis Jake Hess – en gammal idol till Elvis – och hans nya grupp The Imperials.
1.How Great Thou Art
Ett mycket fint framförande av denna gospelklassiker.
Som alla vi svenskar vid det här laget vet så är How Great Thou Art ursprungligen en svensk religiös sång.
2.In the Garden
Ganska väl framfört, men för de flesta kanske lite väl släpigt.
3.Somebody Bigger Than You and I
Ink Spots gjorde 1951 en jazzig version med en del lite överraskande harmonier av Somebody Bigger Than You And I.
4.Farther Along
Måhända skivans tråkigaste spår.
5.Stand by Me
6.Without Him
7.So High
En av skivans få upptempo-låtar.
8.Where Could I Go But to the Lord
9.By and By
10.If the Lord Wasn’t Walking by My Side
En upptempo där Elvis mer eller mindre är en i gruppen än en solist.
11.Run On
12.Where No One Stands Alone
Where No One Stands Alone börjar lite släpigt men
13.Crying in the Chapel
Skivans främsta framförande och under en sjuårsperiod Elvis största hit.
Det lite beklämmande är att Crying In The Chapel hade spelats in sex år tidigare i samband med den session som hade gett LPn His Hand In Mine. Och visst, röstmässigt är det en helt annan Elvis här en den stundtals lite osäkre, inte helt rent sjungandes kille som vi hör på resten av skivan.
För så är det. Elvis må ha förberett sig betydligt mer än vanligt inför den här inspelningen, i sig inte så svårt, faktum är ändå att han inte var en speciellt bra sångare i den här epoken. Han hade fortfarande sin fullständigt gudabenådade röst, men han hade uppenbart inte vårdat den alls under de år då hans uppgift var att sjunga in
1.”How Great Thou Art” (Stuart K. Hine) – 3:04
2.”In the Garden” (C. Austin Miles) 3:13
3.”Somebody Bigger Than You and I” (Sonny Burke/Hy Heath/John Lange) – 2:30
4.”Farther Along” (trad.) 4:07
5.”Stand by Me” (trad.) 2:29
6.”Without Him” (Mylon LeFevre) – 2:32
7.”So High” (trad.) – 1:59
8.”Where Could I Go But to the Lord” (James B. Coats) – 3:39
9.”By and By” (trad.) – 1:53
10.”If the Lord Wasn’t Walking by My Side” (Henry Slaughter) – 1:40
11.”Run On” (trad.) 2:24
12.”Where No One Stands Alone” (Mosie Lister) – 2:44
13.”Crying in the Chapel” (Artie Glenn) – 2:24
Jo, ofta så läser man i Elvis-biografier att How Great Thou Art var något av en energi-kick för Elvis mitt under de bedrövliga soundtrackåren. Tja, visst finns det en hel del av musikaliskt värde på skivan, men för att vara riktigt ärlig, under stora delar så låter det som om Elvis går på valium. Så snudd på oengagerad verkar han vara Hans roll i det hela är också lite oklar. Ofta så är en mest bara som en del i kollektivet. Aldrig tidigare i sin karriär hade Elvis blivit så gömd i mixen som på How Great Thou Art. Helt klart kan mycket – om inte till och med allt – tillskrivas nye producenten Felton Jarvis.
Popularity: 4% [?]
Permalink
12.10.12
Posted in Min blogg
at 1:53 f m
Spinout, i Europa utgiven under namnet California Holiday, är ännu ett i raden av alla soundtrack och det är återigen en film med Elvis som racerförare.
Men frukta ej, bara ett par låtar in på Spinout så tror jag de flesta av er håller med om att Spinout är ett klart lyft jämfört med skivorna alldeles innan – Paradise, Hawaiian Style och Frankie And Johnny. Uppenbarligen hade någon ansvarig till slut tänkt till lite, för skillnaden är från spår ett ganska uppenbar. Elvis visar här upp en helt annan energi och sångglädje än han gjort på ett bra tag, låtarna är genomgående på en fullt godkänd nivå och musikerna verkar tycka att det är riktigt roligt att framföra dem. Som den berömda grädden på moset så är dessutom de tre bonusspåren snudd på sensationellt bra.
Slutresultatet blir ändå en bra bit ifrån den potential som Elvis bevisligen ändå besatt. Att Spinout är bättre än Kissin’ Cousins, Paradise, Hawaiian Style och Frankie and Johnny gör den ändå inte till en milstolpe i Elvis karriär. Spinout är ändå under alla avseenden ett av de bättre soundtracken från sextiotalet.
Här kommer skivan, låt för låt.
*
SPINOUT
Utgiven oktober 1966 på RCA
Skivnummer LSP/LPM-3702
*
SIDA 1
1) Stop, Look And Listen
Skivan börjar med ett häftigt trumintro som leder in musiken in i ett nytt, fräscht och modernt sound – radikalt olikt allt annat som Elvis gjort tidigare.
Någon på RCA hade tydligen vaknat till och insett att det stod -66 och inte -56 i almanackan.
Elvis själv verkar riktigt tänd, snudd på övertänd, han tar verkligen i för president och fosterland.
Inledningsspåret hade kunnat utvecklas till något riktigt bra om inte hela kalaset abrupt stannat upp efter mindre än en och en halv minut – det blir faktiskt lite av en antiklimax.
Stop Look Listen är faktiskt en cover på en Bill Haley-låt från 1965. Haleys version är lite långsammare, aningen mindre stressad i sitt framförande, elegant och värdigt framförd av The Comets. Elvis är ändå alltid Elvis och jag sätter nog dennes Stop, Look And Listen före Haleys om jag nu måste välja.
2) Adam And Evil
En låt vars inledning som med sina suggestiva trummor och med sin orientaliskt inspirerade melodislinga på saxofon snarast låter som något taget från Harum Scarum.
Allt mynnar så småningom ut i en snabb poplåt – en riktigt bra sådan. Adam And Evil följer upp den positiva trenden från inledningsspåret.
3) All That I Am
All That I Am är en vacker ballad med ett minimalistiskt ackompanjemang och med en känslosam Elvis som lägger stor tonvikt på varje stavelse i sitt uttryck. Snyggt och mycket elegant.
All That I Am är B-sidan på skivans enda singel, titelspåret Spinout. Som sådan nådde den plats 41 i USA.
4) Never Say Yes
En lätt tramsig låt, framför allt textmässigt, men det går inte att förneka den starka energin i framförandet både från Elvis och från kompmusikerna.
Klart godkänt.
5) Am I Ready
Återigen en fin ballad, ungefär i stil med All That I Am.
Am I Ready är nog ett av skivans starkare spår.
6) Beach Shack
Beach Shack är en fjantig låt i Harry Belafonte-stil som tyvärr drar ner en hel del av helhetsintrycket som byggts upp under sida 1. Var inte det här musikaliskt något som var rent ut sagt hopplöst 1966?
Beach Shack känns som en märklig anakronism, den känns som tagen från Girls, Girls, Girls, och är plattans klart svagaste spår.
Kompositörer? Giant-Baum-Kaye, en trio som stod för mycket av det eländiga under Elvis soundtrack-era.
SIDA 2
1) Spinout
Det är ett närmast förbluffande modernt sound på själva titellåten. Riktigt läckert gitarrspel (Tommy Tedesco?) med en märklig effekt (ett Lesley?)som får den att låta som en orgel, kastar Elvis rakt in i den då rådande musikvärlden, den musikvärld som hade tagit över Elvis hegemoni under tiden då han var mer fokuserad på att på film slå folk på käften och sjunga och spela ukulele för flickor i bastkjolar.
Spinout är, trots sin töntiga text, en riktigt bra låt och kom att bli a-sida på plattans enda singelsläpp.
En katastrofal 40:e plats blev dock en rejäl missräkning, den ditills sämsta placeringen för Elvis på USAs Billboardlista.
2) Smorgasbord
Just det – Elvis Presley spelade in en låt som hette Smörgåsbord.
För er som aldrig har varit i USA så kan jag berätta att något som man stöter på lite här och där ”over there” är restauranger där det utanför skyltas ”Smorgasbord”. Hur kommer det sig då? Så här: någon gång i början på förra seklet så begåvade Sverige sin omvärld med ett ord från det svenska språket. ”Smörgåsbord” blev på engelska och tyska ”smorgasbord”. I dag så står det bara för buffé och har egentligen inget alls med den ursprungliga svenska betydelsen att göra.
I texten sjunger Elvis om att han gillar alla typer av tjejer, korta som långa, osv. ”A little kiss, a little kiss there, that’s smorgasbord” – ja, ni förstår nog liknelsen.
Synd att en så pass larvig text skulle solka ner en låt som på alla andra plan är helt OK.
3) I’ll Be Back
Även här blir det som ett eko från en svunnen tid. Hejarklackskören påminner mycket om GI Blues, och överlag muskaliskt så kunde I’ll Be Back nästan ha varit hämtad därifrån.
Den här gången, i motsats till Beach Shack, är det dock inte sagt som något negativt för I’ll Be Back – en bluesig rockare med ett bra driv i kompet – är ett riktigt starkt spår.
4) Tomorrow Is A Long Time
Och så till den första av de tre bonusspåren – den ofta omtalade tolkningen av Dylans Tomorrow Is A Long Time.
Det är onekligen rätt udda att Elvis spelade in den 1966 – fyra år innan Dylans egen version kommit ut på skiva. Uppenbarligen så hade dock Elvis lyssnat på gospel-/soulsångerskan Odettas inspelning från året innan (som jag tror är den allra första inspelade versionen). De påminner väldigt mycket om varandra.
För att vara ärlig måste jag nog gå lite mot strömmen och säga att jag inte är lika odelat entusiastisk över Tomorrow Is A Long Time som många rockskribenter varit under årens lopp. Låten känns aningens för lång och efter ett par minuter blir den lite tjatig. Elvis sjunger väldigt fint och känslosamt och kompet är elegant och ledigt, självklart så är det musikaliskt på en nivå högt över det mesta som Elvis spelade in i den perioden, men den klassiker som en del vill ha Tomorrow Is A Long Time till är den inte enligt mig. Det är ändå en av de bättre inspelningar som Elvis gjorde i denna epok.
Man kan ändå bolla med tanken på vad som skulle ha hänt om RCA hade beslutat sig för att ge ut detta spår som singel. Nog hade det kunnat bli en klar boost för Elvis i en period av hans karriär när han var mer eller mindre avskriven som ett skämt, som en relik från en annan epok. Tomorrow Is A long Time hade nog aldrig toppat någon hitlista, men den hade nog kunnat ge Elvis en ökad ”cred” hos gemene man i en period i karriären när han verkligen behövde det.
5) Down In The Alley
Det här är en riktigt bra cover på The Clovers låt från 1957. Arret och känslan är nästan identisk med originalet, men vad gör det, det här är ändå lysande rakt igenom. Down In The Alley tycker jag är en av Elvis glömda pärlor från soundtracksepoken.
Som en liten bonus får vi också det kanske bluesigaste gitarrsolot under Elvis hela karriär (Chip Young?).
6) I’ll Remember You
Elvis framförde I’ll Remember You, skriven av hawaiianen Kui Lee, under sin TV-sända show Aloha From Hawaii. Få känner nog till att Elvis faktiskt hade gjort en alldeles utmärkt studioversion på den redan sju år tidigare – men det hade han!
Hos mig har I’ll Remember You alltid varit en favorit, både på Spinout som i liveversionen på Aloha. I min bok är det en av de finaste ballader som Elvis gjorde under sextiotalet. Så känslosam som Elvis var det sällan som han blev. Gitarrspelet i inledningen får mig att rysa nästan var gång som jag hör I’ll Remember You.
Släppt som singel hade det här kunnat vara den uppföljare till Crying In The Chapel som Elvis just då hoppades skulle komma.
Tyvärr tyckte inte tillräckligt många på RCA att I’ll Remember You var material för ett singelsläpp så därav blev intet.
Fet blir ändå en mycket värdig avslutning på skivan.
Nämnas bör att de två första bonusspåren är från samma sessions som när den följande skivan – How Great Thou Art – spelades in i slutet på februari 1966. (Det var tätt mellan skivorna i Elvisvärlden, och mer än en gång så överlappade projekten varandra.)
I’ll Remember You spelades in i juni -66, två veckor senare.
Som tidigare sagt, Spinout var en frapperande uppryckning jämfört med skivorna innan, Frankie And Johnny och Paradise Hawaiian Style. Det är inte bara Elvis som verkar vara mer peppad, även medmusikerna är mycket mer på hugget här än i de smått bedrövliga föregångarna.
Men även jämfört med annat från Elvis karriär så tycker jag att Spinout är en bra skiva. Ett enda svagt spår – Beach Shack – för övrigt så är plattan i stort sett rakt igenom helt OK. De tre bonusspåren höjer skivans kvalitet ytterligare ett par snäpp.
Ett litet minus är dock det just då rådande mixningsidealet där Elvis röst konstant ligger lite för högt i förhållande till kompet. Det är ändå ett snäpp bättre än det varit på skivorna som hade släppts åren innan. Ett snäpp alltså, ändå inte bra.
Ett lustigt undantag är Down In The Alley där Elvis röst är snyggt ihopmixad med kompet och kören. Orsaken är möjligtvis att man ville nå samma typ av mix som Clovers hade haft på originalet. En annan teori – och den tror jag mer på – är att Down In The Alley och övriga bonusspår faktiskt är mixade av den producent som skulle komma att jobba med Elvis från How Great Thou Art fram till 1977 – Felton Jarvis.
Sålde skivan då bättre än sina föregångare? Nja, lite mer, men ytterst marginellt. Paradise Hawaiian Style sålde runt 250.000 ex. och Spinout klarade av 300.000. Detta är ändå siffror som är ljusår från de siffror som Elvis hade haft bara ett par år innan.
Som en liten bonus kan jag lägga till något som jag läste i häftet till Follow That Dreams CD-utgåva av LPn How Great Thou Art. I häftet finns ett kalendarium över vad som hände i Elvis liv under tiden då How Great Thou Art spelades in. Så här står det för månaden oktober 1966: ”The Spinout album is released, combining the nine above-average soundtrack recordings with three brilliant bonus songs…”
Det finns tydligen fler som tycker som jag…
Slutbetyg: En stark TREA!
Popularity: 17% [?]
Permalink
