09.22.12

LP-skivor av och med Elvis Presley #26 Paradise Hawaiian Style

Posted in Min blogg at 7:06 e m

Paradise Hawaian Style är en LP som kanske aldrig borde ha spelats in. På den här plattan har förfallet gått så långt att Elvis högst pliktskyldigt gör det som behövs för att hjälpligt genomföra låtarna – mer ointresserad lät han nog aldrig på skiva under hela karriären. Föraktet för det material Presley blivit tilldelad för den här filmen blir pinsamt uppenbart om man lyssnar på bootlegs från inspelningssessionerna. I mitten av sextiotalet kändes det som att Elvis skivprodktion hamnat i ett bottenlöst träsk.

Filmen Paradise, Hawaiian Style borde heller aldrig ha lämnat manusbordet – om det nu någon gång ens hade funnits ett manus. Några dagar efter att man har sett filmen är det nog svårt för nån att komma ihåg mer än att allt utspelade sig på Hawaii, att Elvis flyger en helikopter, att han träffar en liten flicka som sjunger och dansar och att det händer lite löst sammanhållna saker i en och en halv timma – sen är filmen slut.
Som en ”remake” på Blue Hawaii – som i sin enkelhet definitivt hade en handling med en röd tråd i sig – är Paradise Hawaiian Style ett totalt motorhaveri. I stort sett inget av det som gjorde Blue Hawaii till en global succé går att hitta i den här filmen.
Till att börja med är musiken oändligt mycket sämre. På Blue Hawaii hade även de töntigare låtarna fullt adekvata arrangemang som elegant lyfte helheten och Elvis röst var skivan igenom helt magnifik. Så icke här – ljusår ifrån.
Det finns heller knappt ens ett spår av en ”storyline” i filmen och det ologiska som händer är ibland på en nivå som snuddar vid förnimmelser från en LSD-tripp.
Exempelvis: Elvis gestaltar en helikopterpilot, alltså – han är i filmen inte sångare eller artist ens på fritiden. Han är en helt vanlig ordinär människa. Ändå, i flera av filmens obligatoriska sångnummer så får han från ett ögonblick till ett annat, mer eller mindre en frälsarroll. När han runt mitten av handlingen följer med på en kanotfärd – något som inte alls var bestämt på förhand utan något som han tackade ja till på plats när sällskapet anlände till bryggan – står folk längs hela floden och dansar för Elvis. De vinkar och kastar blommor på honom där han sitter och sjunger i kanoten som så sakteliga glider fram. Alla dansande och vinkande infödingar bara skiner av lycka och av glädje över att få ära den här grabben. Någon som helst förklaring till varför ges självklart inte. Bara att svälja och acceptera.
Samma scenario i slutscenen där halva ön helt plötsligt, och utan ens en antydan till orsak, sluter upp för att hylla sin helikopterpilot.
I Paradise Hawaian Style var Elvis påtagligt överviktig och såg ut att vara fysiskt ur form. Han går också omkring med ett halvlångt ofta okammat hår och filmen igenom är han tungt sminkad. Det till trots så ska han gestalta en helt oemotståndlig ”hunk” för vilken alla unga, slanka, stiliga kvinnor faller som bowlingkäglor så fort han bara visar upp sig. Inte trovärdigt.
Jodå, Elvis såg nästan alltid exceptionellt bra ut, men inte i den här epoken. Faktum är att RCA ansåg honom vid inspelningstillfället vara så pass sjaskig att man till skivomslaget valde ut ett foto från filmen Fun In Acapulco inspelad två år tidigare.
Den allmänna nedgången avspeglar sig även i musiken. Det är sällan under sin karriär som Elvis har låtit så avslagen en hel skiva igenom. På Paradise Hawaiian Style sjunger han stundtals riktigt illa.
Men det är inte bara där det fallerar, nästan allt på det musikaliska planet känns som ett enda stort hafsverk. Snabbt hoprafsade meningslösa låtar som uppenbarligen arrangerades på plats och en usel mixning gör tillsammans med Elvis nästan totala frånvaro av engagemang Paradise Hawaiian Style till den troligtvis sämsta platta som Elvis någonsin släppte.
Suck…

ELVIS PRESLEY PARADISE; HAWAIIAN STYLE
Utgiven i juni 1966 på RCA
Skivnummer LSP 3702
–
–

SIDA 1
–
–

1) Paradise Hawaiian Style
Öppningsspåret är en lite lustig blandning av filmmusik, crooner-sång, exotica och rock. Jag är och har alltid varit svag för den här låten som jag ser som skivans starkaste spår.
Elvis själv låter ändå inte riktigt i form utan låter lite ansträngd. Rösten är bitvis svag och han sjunger bitvis till och med lite falskt. Efter en genomlyssning av hela LPn så inser man att det tyvärr inte är någon tillfällighet hur sången låter här på inledningsspåret.
Det blir ändå en hyfsad start på skivan.
Nämnas bör att Paradise Hawaiian Style i sin originalversion dök upp i ingressen på Aloha From Hawaii 1973.

2) Queenie Wahine’s Papaya
I filmen är det här en ganska charmig duett mellan Elvis och den elvaåriga Donna Butterworth – eller Jan som hon heter i filmen – där låtens trivialitet döljs av ett välsynkat teaternummer mellan Elvis och Butterworth. Stämsången dem emellan sitter där som gjuten och det blir en duett som i filmen funkar mer än väl. När sedan Queenie Wahine’s Papaya på skivan förvandlats till ett solonummer av Elvis, Donna Butterworth plockades av någon anledning bort från skivan, så har poängen med låten helt gått upp i rök.
Elvis låter också, för att uttrycka sig milt, måttligt intresserad av att göra något som helst vettigt av det hela.

3) Scratch My Back
Trist låt som det är svårt att få till något konstrukivt av – och Elvis försöker inte ens. Han låter helt oengagerad och sånginsatsen är därefter.

4) Drums Of The Island
Drums Of The Island är precis den typ av låt som ”The King” aldrig borde ens ha övervägt att spela in. Den är fjantig, urfånig, löjeväckande, töntig och helt ovärdig artisten Elvis Presley.
Att eländet sen dyker upp i filmen inte mindre än två gånger gör ju knappast saken bättre.

5) Datin’
Datin´ är något av ett eko från femtiotalet. I sin korthet och enkelhet är Datin’ ändå en av den fösta sidans mindre svaga spår.
Synd bara att Elvis bitvis sjunger långt under sin normala standard, han låter nästan förkyld.

SIDA 2

1) A Dog’s Life
A Dog’s Life är den typen av låt som med ett minimum av omsorg och intresse hos inblandade hade kunnat bli åtminstone hyfsad men tyvärr blev det inte så. En katastrofal mixning där balansen mellan sång och instrument är helt fel fullbordar effektivt ett negativt slutresultat.
A Dog´s Life är ändå ett litet lyft jämfört med det mesta från sida 1.

2) House Of Sand
Men här börjar det lite oväntat att låta ganska hyfsat.
Som från ingenstans så börjar sången funka, och inte bara den – bandet börjar helt plötsligt att svänga, det har lagts lite krut på arret och mixningen är, ja…snudd på godkänd.
Låter Elvis inte till och med nästan lite engagerad?
Tillsammans med titelspåret är det här skivans starkaste kort, utan att för den delen vara speciellt bra.
Skulle en singel ha släppts från Paradise, Hawaiian Style så kanske det skulle varit denna halvbluesiga rockare.

3) Stop Where You Are
Även här är det ett aningens mer genomarbetat spår än snittet på plattan.
Det hjälper dock inte mycket då låten i sig är så töntig att allt ändå kör rakt ner i diket.

4) This Is My Heaven
Jaså, är det? Speciellt uppe i himlen verkar Elvis nu ändå inte vara i detta pinsamma pekoral. Sånginsatsen på This Is My Heaven är dessutom en av de sämsta som Elvis någonsin klämde ur sig. Det låter närmast som om grabben från Tupelo hade tagit valium innan han kom till studion. Att det är en helt miserabel komposition fullbordar bara katastrofen.

5) Sand Castles
Soundtrackens bonuslåtar brukade ofta sticka ut och vara lite roligare än övriga låtar på plattan – den här gör det inte. Sand Castles är visserligen en hyfsad komposition men med ett gäng musiker som inte anstränger sig alls för att ens försöka göra den rättvisa och en Elvis som är helt oengagerad blir det inte speciellt bra.
Ändå är det en av skivans bättre spår.

Paradise Hawaiian Style är så pass nära en katastrof som det bara kan bli. OK, hälften av låtarna kan kanske passera, den andra hälften skulle överhuvud taget aldrig ha spelats in.
Att något är galet hör man ju på en gång när man lyssnar. För var finns all passion och den lekfullhet och engagamang hos samtliga inblandade som genomsyrade föregångaren Blue Hawaii?
Bara på kul så satte jag efter att lyssnat igenom Paradise, Hawaiian Style ett tiotal gånger inför skrivandet av denna recension på just Blue Hawaii och häpnade över den oerhörda skillnaden de två plattorna emellan på samtliga tänkbara plan. Kompositioner, arrangemang, produktion, fantasi och framför allt Elvis röst. Allt detta var milsvida bättre på Blue Hawaii än det är på Paradise, Hawaian Style.

Ingen singel släpptes från Paradise, Hawaiian Style, något som föga förvånar. Bortsett från House Of Sand och titelspåret så har jag svårt att tänka mig ens en kandidat till det, men inte ens någon av dessa två hade väl kunnat komma ens i närheten av en framgång på hitlistorna år 1966 med rådande konkurrens från omvärlden.

Det är allmänt känt att Elvis vid det här laget var totalt desillussionerad vad det gällde det musikaliska och mest bara gjorde sin dag på jobbet – under tydliga demonstrationer i studion för att visa vad han egentligen tyckte om materialet. Det är ändå förvånande att Presley släpper ifrån sig så undermåliga sånginsatser som han gör här. Förklaringen kan vara så enkel som att han i det här läget kände det som att hans karriär som sångare var över och att det inte längre spelade någon roll hur skivorna lät. Efter inryckningen till lumpen 1958 hade Elvis bara gjort två live-framträdanden, och skivförsäljningen hade fått en katastrofal utveckling – det kanske inte är märkligt om han började tvivla på sig själv.

Paradise, Hawaiian Style sålde inte mer än 250.000 ex, en siffra som vid den tiden var ett nytt bottenrekord för Elvis. (En liten väckarklocka kan det kanske ändå ha varit då uppföljaren Spinout musikaliskt blev ett klart fall framåt.)

Slutomdömet för den här skivan blir tufft. Några få låtar som klarar ett godkännande räcker inte då det bedrövliga ohjälpligt är helt under isen.

Slutbetyg: En ganska så klar ETTA.

Popularity: 9% [?]

09.17.12

LP-skivor av och med Elvis Presley #25 ”Frankie And Johnny”

Posted in Min blogg at 10:08 e m

Ett av de svagaste soundtracken.

Frankie And Johnny är en sällsynt trist Elvisfilm med en handling som aldrig riktigt går framåt utan mest bara står och stampar på samma fläck. En stilig Elvis och snygga kostymer, jo visst, men det är i stort sett allt.
Det ännu tristare är att musiken till filmen, till skillnad mot en del andra soundtrack, snarast är snäppet värre.
Det blev mycket skrivet från min sida på denna blogg om LPn till filmen innan, Harum Scarum, och om hur pass missförstådd den skivan varit under årens lopp. De orden fanns det goda skäl till. Angående Frankie And Johnny så känns det mest som om man bara ska dra en tystnadens slöja över alltihopa.
Direkt uselt ur en ren musikalisk synvinkel blir det kanske inte, men rakt igenom oinspirerat och meningslöst. Och vem kom med den vrickade idén att The King Of Rock´n Roll skulle spela in en film vars soundtrack skulle bestå av dixielandmusik? OK, musiken till filmen Harum Scarums soundtrack var inte heller det ett val i takt med tiden, men med facit i hand så lyckades ändå kompositörer och arrangörer att skapa något som bitvis lät både spännande och fräscht och som uppenbarligen här och där tilltalade Elvis själv. Frankie And Johnny igenom så låter han däremot i stort rakt igenom helt ointresserad av vad han sysslar med.
Sålunda inte mycket att skriva om, inte att mycket att vända och vrida på och knappast något föremål för någon djupare analys.
Lika bra att sätta igång med låtarna så att vi blir av med eländet så fort som möjligt.
En sista kommentar bara: i den här epoken – då musikvärlden fullkomligt exploderade, då trenderna bytte av varandra och utvecklingen gick framåt i stort sett från en månad till en annan – så dök det upp ett nytt scenario i Elvisvärlden, nämligen det att skivorna spelades in och gavs ut närmare ett år senare. Frankie And Johhny kom till i maj 1965 och gavs ut i mars 1966, tio månader senare. Inte lätt att hänga med i svängarna i popvärlden under dess mest dynamiska decennium med ett dylikt schema.

–
–

FRANKIE AND JOHNNY Utgiven på RCA 1966 Skivnummer LSP/LPM-3553
–
–

SIDA 1

1) Frankie And Johnny
Ledsen, men det här är bara helt misslyckat. Elvis verkar mer och mer andfådd ju längre låten går. Tre tonartshöjningar gör ju inte saken bättre. Mot slutet så undrar man om han ska fixa låten hela vägen ut.
En av Elvis allra sämsta singelsläpp under hela karriären. Vad tänkte RCA med när de beslöt sig för att ge ut detta anakronistiska dravel i mars 1966. Högre än plats 25 på USA-listan blev det heller inte. Fram till dess en av de sämsta placeringar han hade haft.
Jämför om ni har lust Elvis version av denna låt med Sam Cookes tre år äldre version. Det är en tyvärr en ocean som skiljer de båda åt, och inte till Elvi fördel direkt.

2) Come Along
I grund och botten en halvhyfsad låt, men det fjantiga, helt meningslösa, dixielandarrangemanget gör det hela till snudd på olyssningsbart.

3) Petunia, The Gardener’s Daughter
Men varför?

4) Chesay
Det här var väl ändå inte nödvändigt?
Elvis sjunger en zigenarvisa typ Ivan Rebroff.
På Harum Scarum fanns det ändå en poäng och en musikalisk tanke i det folkloristiska. Här är det bara uselt.

5) What Every Woman Lives For
En trist, mesig låt med en helt oengagerad Elvis. Därtill en fullkomligt vrickad text.

6) Look Out, Broadway
Av vilken anledning spelades då detta elände in? Helt obegripligt att Elvis kunde ställa upp på det här.
Om det spelar någon som helst roll så är det här sjunget tillsammans med Eileen Wilson och Ray Walker.
Eileen Wilson sjunger också i duetten på Petunia, The Gardener’s Daughter.
Ray Walker skulle dyka upp drygt ett år senare på soundtracket till Clambake i duetten Who Needs Money.

Sida 1 kan vara den sämsta LP-sidan under Elvis första 10 år som LP-artist. Enbart den första sidan på Kissin’ Cousins skulle väl kunna mäta sig med detta. Frankie And Johnnys förstasida är ändå aningens värre.

SIDA 2

1) Beginner’s Luck
Ett av de tre spår som räddar denna skiva från en totalkatastrof.
En jazz-blues med snygga harmonier som faktiskt är något så när lyssningsvärd.

2) Down By The Riverside/When The Saints Go Marching In
Men vad är då detta? Allt går här i ett rasande tempo och Elvis själv startar med andan i halsen och verkar bara mer och mer ansträngd ju längre låten går. Det låter nästan som att han springer och sjunger på samma gång.
Musikaliskt helt under isen och totalt ovärdigt en artist av Elvis kaliber.
Och vad är det för melodi han sjunger på andra versen? Ska det vara jazzigt, improviserat eller är han bara dåligt förberedd?
Orsaken till att Elvis skulle spela in denna bedrövelse övergår helt mitt förstånd.

3) Shout It Out
Faktiskt inte helt misslyckat. I all sin enkelhet så är Shout It Out ett av plattans starkare spår, kanske t.o.m. det starkaste. Elvis tar, märkligt nog för att vara den här plattan, i för allt vad han är värd låten igenom och kompet har ett imponerande tryck hela vägen. Enda minuset är väl då att det inte är mycket till komposition.

4) Hard Luck
En blues som inte är mycket till sådan. Elvis visar att han har en bra röst, men blueskänslan från femtiotalet, vart hade den tagit vägen? Det här låter mer som en klassiskt skolad sångare som för första gången ska ge sig ut på okända marker.
Tummen ner trots att det inte är helt misslyckat.

5) Please Don’t Stop Loving Me
I långt ifrån hård konkurrens så är väl detta ändå ett av plattans starkaste spår.

6) Everybody Come Aboard
Och så avslutar vi allt med ännu en riktig pajaslåt.
Usch!

Härunder så kommer hela skivan i ett koncentrat:

Sida 1

1.Frankie and Johnny
(Alex Gottlieb, Fred Karger, Ben Weisman) 2:32

2.Come Along
(David Hess) 1:52

3.Petunia, the Gardener’s Daughter
(Roy C. Bennett, Sid Tepper) 2:59

4.Chesay
(Ben Weisman, Fred Karger, Sid Wayne) 1:39

5.What Every Woman Lives For
(Doc Pomus, Mort Shuman) 2:27

6.Look Out, Broadway
(Fred Wise, Randy Starr) 1:40

Sida 2

1.Beginner’s Luck
(Roy C. Bennett, Sid Tepper) 2:34

2.Down by the Riverside and When the Saints Go Marching In
(Bernie Baum, Bill Giant, Florence Kaye) 1:56

3.Shout It Out
(Bernie Baum, Bill Giant, Florence Kaye) 2:17

4.Hard Luck
(Ben Weisman, Sid Wayne) 2:51

5.Please Don’t Stop Loving Me
(Joy Byers) 2:02

6.Everybody Come Aboard
(Bernie Baum, Bill Giant, Florence Kaye) 1:51

Ja vad säga om detta dravel?
Det knepiga med Frankie And Johnny är att ytterst lite höjer skivans låga kvalité. På exempelvis Kissin´Cousins så hade vi två riktiga rökare – framför allt It´s A Long Lonely Highway – som drastiskt höjde snittet. Här finns det inget liknande i sikte. När en så pass anonym låt som Shout It Out är skivans kanske starkaste spår så förstår man att det mesta är ren bedrövelse.
Så, sorry Frankie And Johnny, det kanske fanns goda intentioner någonstans, resultatet blev ändå helt misslyckat. Att kalla skivan för en en katastrof är kanske att ta i, men en riktigt dålig skiva är det ändå. Långt under vad en artist av Elvis potential ska syssla med.
Visst, dixieland-bandet i bakgrunden levererar på hög nivå. Ingen spelar fel eller mesigt, tvärtom, ofta så är det ganska så högt tryck på kompet. Det som är problematiskt är i grunden bara två saker: dels att musiken på den här skivan inte har någonting alls med artisten Elvis Presley att göra, dels att Elvis Presley själv uppenbarligen tycker precis likadant.
Dessa två faktorerna sammantagna gör att det hela blir som det blir. Pannkaka.

(En intressant fotnot är att RCAs budgetbolag Pickwick 1976 gjorde en återutgåva på Frankie And Johnny, en återutgåva där man plockat bort tre av skivans spår. De tre som fick lämna skeppet var Chesay, Look Out, Broadway och Everybody Come Aboard. Några ersättningsspår dök dock inte upp, sålunda stod skivköparen där med nio (bedrövliga) låtar för pengen. Dessutom hade man tagit omslagsfoton från 70-talets livespelningar och för att fullborda känslan av ett stort fuskverk så hette skivan helt plötsligt Frankie & Johnny (i stället för Frankie and Johnny)! Detta kom att bli Pickwicks enda soundtrack-återgivning. Varför man valde just Frankie And Johnny kan man onekligen fråga sig.)

Med tanke på att en del skivor får betyget fem så bör ju rent logiskt sett även ettor delas ut, eller hur? Hitinills så har vi varit besparade från den jobbiga upplevelsen, men Frankie And Johnny åker faktiskt dit. Skivan har ett par snudd på godkända spår, vilket nästan blir dess räddning. Det dåliga är dock så pass uselt att det ändå inte går att sätta ett annat betyg än det lägsta.
Det må vara snudd på en tvåa, en etta är det likväl.

Med andra ord:

Slutbetyg: En (stark) ETTA…

Popularity: 5% [?]