1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (No Ratings Yet)
Loading ... Loading ...

08.23.12

LP-skivor av och med Elvis Presley #24 ”Harum Scarum”

Posted in Min blogg at 1:09 f m

Harum Scarum, eller Harem Holiday är ännu ett soundtrack till ännu en film – den nittonde i ordningen. Filmen är inte mycket att ha men skivan är betydligt bättre än sitt rätt skamfilade rykte – åtminstone om ni frågar mina öron.

Låt oss ändå innan vi går vidare ta och titta på vad som höll på att hända i pop-världen i mitten på sextiotalet.
Runt omkring Elvis så exploderade musikscenen. Beatles, Rolling Stones, Dave Clark Five, Manfred Mann, Troggs, Yardbirds, Animals och åtskilliga fler brittiska band hade precis börjat sin erövring av USA. Nya inhemska storheter som James Brown, Marvin Gaye och Otis Redding hade startat sina segertåg.
Samtidigt var det så att i stort sett samtliga artister som varit populära fram till 1963 blev fullständigt bortsopade under loppet av några få månader av den enorma våg av nya artister invaderat i stort sett hela västvärlden.
Vad hittar då Elvis Presley och Överste Parker på för att försvara Elvis placering på toppen? Vad var deras hemliga vapen som skulle detronisera Beatles från tronen och sätta den rättmätige kungen tillbaka där han hörde hemma?
Jo, naturligtvis filmen Harum Scarum. Hm…

För den som inte har sett Harum Scarum så utspelar den sig i ett fiktivt arabland. En kidnappad Elvis, som i filmen inte är något annat än en simpel skådespelare och popsångare, förs bort till detta avlägsna land av den anledningen att han av motståndsrörelsen förmodas vara den ende som kan rädda landet från en ondskefull diktator. Elvis hemliga vapen som rebellerna så fast förlitar sig på är – karate! Ett manus på nivå med Stål-Långben med Svarte-Petter som diktator…
Visst, ett par scener i filmen är riktigt vackert filmade och Elvis såväl som de kvinnliga skådespelerskorna är hur snygga som helst, men självklart, Harum Scarum håller inte. Inte en chans. Nitton dagar tog det att spela in filmen, och redan från start så var det hål i manuset som på en schweizerost. Den minimala arbetstiden gjorde ju inte det hela direkt bättre. Elvis själv hade på förhand förhoppningar om att Harum Scarum skulle bli ett lyft för hans skådespelarkarriär och förväntade sig ett manus på nivå med Lawrence av Arabien. Denne blev djupt besviken när han på plats insåg vad det var slags film som han skulle vara med i.
Nej, Harum Scarum är en film som man kan slänga bort nittio minuter på om man inte har viktigare saker för sig just då, inga problem, men som helhet är den ju inget annat än rent skräp.

Men däremot, håll i er nu: filmens soundtrack är enligt mig en bitvis klart bra platta, förmodligen Elvis Presleys mest underskattade.
Många Elvis-fans brukar ändå nämna just Harum scarum som ”den sämsta Elvis-LPn någonsin”. Jag misstänker att många som säger så såg filmen i mitten av sextiotalet, pliktskyldigast köpte skivan, lyssnade på första sidan en gång och sen ställde in den in i skivhyllan där den stått sen dess.
Rätt trist, för även om filmen är som den är så är musiken på en helt annan nivå med flera riktigt bra kompositioner med genomgående snygga och fantasifulla arrangemang. Soundtracket till Harum Scarum skulle man kunna kalla en tidig cross-over” mellan västerländsk och orientalisk musik.

För att göra det hela ännu roligare så verkar Elvis mer engagerad i musiken än på ett bra tag. De obligatoriska rocklåtarna plöjer han sig igenom mest på rutin, men de snyggt arrangerade balladerna verkar han trivas alldeles utmärkt med. Faktum är att han, nästan spöklikt, på Harum Scarum lugnare spår inte så lite låter som han gör på sina ballader fem–sex år senare i karriären. Han hade med fördel kunnat ta med sig några av spåren här till sin liverepertoar under sjuttiotalet. So Close Yet So Far From Paradise exempelvis.
Tyvärr lyser en viss oträning igenom. Elvis sjunger visserligen betydligt bättre på Harum Scarum än på exempelvis Girl Happy, men det är ändå en bra bit ifrån de fenomenala insatserna från början av decenniet. Det kompenserar han dock snyggt med både ett starkt patos och en äkta inlevelse.

Ett aber finns dock, och det är tyvärr ett ganska så stort sådant.
Mixningen.
Den är helt undermålig skivan rakt igenom.
Elvis röst är lagd på tok för högt i förhållande till den övriga musiken. En trend som startat ett par plattor tidigare men här är mer påtaglig än någonsin.
Det är som min vän Patrik Kolar en gång uttryckte det, ”Min farmor hade inte kunnat göra en sämre mixning.”
Inte bra alls – snarast tragiskt.

Låt oss nu inte stanna vid detta utan i stället kasta oss över skivan.

HARUM SCARUM
Utgiven av RCA i November 1965
Skivnummer LSP/LPM-3468



SIDA 1

1) Harum Holiday
Det blir en hyfsad start på plattan med en röjig, slamrig och väl framförd rockare, ett ganska tidstypiskt inledningsspår.
Elvis är dock inte på topp här, han verkar se titelspåret som ytterligare ett sådant i en lång rad, och låter lite avslagen.
Titelspår? Tja, som tidigare nämnts, i Europa så hette LPn faktiskt Harem Holiday så vi kan väl kalla det för ett 50/50-titelspår.

2) My Desert Serenade
Ett av skivans toppnummer. En upptempo-ballad med ett spännande arrangemang där österländska klanger blandats in.
Om man nu ändå bortser från det orientaliska i My Desert Serenade så är den en av de första större arrangerade balladerna i Elvis karriär. Den här typen av komposition skulle bli vanlig under sjuttiotalet, men, vad jag kan komma på så är det bara Surrender och You’ll Be Gone som skulle kunna vara tidigare förekommande än My Desert Serenade.
Det här spåret hade kunnat gå in på vilken studioskiva som helst på sjuttiotalet. Jag menar, finns det en låt på Love Letters bortsett från själva titelspåret från 1971 som kan jämföras med My Desert Serenade? Nope.

3) Go East, Young Man
En utmärkt pop-ballad med fina harmonier och ett utsökt arrangemang. Helt klart ett av skivans starkare spår.
Att texten sen är som tagen ur en reklambroschyr från mitten på sextiotalet får man väl låta passera.

4) Mirage
Återigen en mycket fin ballad. Även här med ett spännade och intressant arrangemang och en stark sånginsats från Elvis.
Musikaliskt är väl det här egentligen närmast bossa-nova med orientaliska klanger.

5) Kismet
Kismet är en av de bästa balladerna som Elvis gjorde i mitten på sextiotalet.
En väldigt fin komposition med ett stilfullt, genomarbetat arr. Det orientaliska sätter här en stark prägel på hela låten på ett utsökt sätt. Till på köpet är sånginsatsen en av skivans starkaste.

6) Shake That Tambourine
Ännu en rocklåt men istället för en femtioelfte variant på Blue Suede Shoes eller Hard Headed Woman så serveras vi ett spår med som snudd på har en folkmusikton i botten. Kompet är i det närmaste kokande med ett intensivt trum- och percussionspel.

SIDA 2

1) Hey, Little Girl
Den tredje och sista av skivans rockare. Inget av plattans bättre spår, Hey, Little Girl känns ganska tidstypisk och hade kunnat vara från vilket soundtrack som helst från mitten på sextiotalet. Hey Little Girl är dock bra framförd med ett tätt och intensivt komp och är klart godkänd.

2) Golden Coins
En mycket vacker och suggestiv ballad, snyggt arrangerad i en stark österländsk anda.
En av skivans absolut starkare låtar.

3) So Close, Yet So Far
Och så skivans trumfkort.
So Close, Yet So Far är en ballad som skulle ha suttit som gjuten på Elvis live-repertoar under sjuttiotalseran. Tyvärr har den kommit att mer eller mindre försvinna på detta negligerade soundtrack. So Close, Yet So Far hade helt klart kunnat bli en live-favorit bara Elvis hade trott på den.
Utan tvekan plattans starkaste spår.

4) Animal Instinct
Den första av de två bonusspåren som ursprungligen var avsedda för filmen. De plockades bort från själva filmen, men hamnande på skivan som så kallade bonusspår, eller till och med ”Special Bonus Tracks” som det står på skivomslaget.
Animal Instinct är ett spår som helt saknar motstycke i Elvis karriär. Närmare det psykedeliska än så här blev det aldrig för honom, inte ens LSD-hyllningen Edge Of Reality från 1968 års film Live A Little, Love A Little.
Mycket trummor, en skramlig elgitarr och tvärflöjt är i stort sett det enda kompet fram till att sticket kommer in med sin minst sagt märkliga basfigur som ramlar in från ingenstans alls.
Originellt, udda och helt lysande.

5) Wisdom Of The Ages
Wisdom Of The Ages är kanske det spår som har mest österländskt i sig av skivans elva.
Det blir en pampig och mycket värdig avslutning på Harum Scarum, även om texten onekligen är lite corny…

Ingen singel gavs ut från det här albumet. RCA valde istället att ge ut den sju år gamla tidigare outgivna Tell Me Why, som inte nådde högre än plats 33 på billboardlistan. Jag tror inte att presumtiva singlar som Shake That Tambourine eller Hey Little Girl hade gjort sämre ifrån sig.

Harum Scarum är under alla omständigheter en klart bättre LP än skräp som It Happened At The Worlds Fair, Kissin Cousins, Girl Happy, Double Trouble och Paradise Hawaiian Style, skivor som kom alldeles före och efter. Det finns inte ett bottennapp, knappt ens vad jag skulle kalla för svagt spår, på skivan. Den är helt befriad från trams som Big Boots, Barefoot Ballad, Song Of The Shrimp och Ito Eats. I stället så finns det ett par riktiga höjdare som Kismet, So Close Yet So Far, Animal Instinct m.m..
Utöver det så tycker jag att det är en djärv skiva som inte flörtar det minsta med det då rådande musikklimatet utan trampar på i helt egna fotspår.
OK, LPn Harum Scarum är inget mästerverk, långt ifrån. För det hade det behövts mer finslipning av låtmaterialet, en mer förberedd Elvis och framför allt en betydligt bättre mixning.
Men, faktum kvarstår, det är en av de bästa, och definitivt intressantaste, skivorna som mannen gjorde mellan Pot Luck och 1968 års TV-special.

Harum Scarum nådde 8:e plats på USA-listan. Efter det så skulle endast LPn Aloha From Hawaii från 1973 under Elvis levnad komma att placera sig högre på den listan.

Slutbetyg: en FYRA

Popularity: 11% [?]

18 Comments »

  1. Lena Wärmé said,

    08.23.12 at 10:15 f m

    Tack! Vilken intressant recension! Måste erkänna att jag helt okunnigt bara tagit för givet att det mesta av låtmaterialet i Elvis’ filmer är näst intill skräp. Tack också för musikklippen!

  2. Erik said,

    08.23.12 at 5:24 e m

    Ja, eftersom min semester börjar först i morgon, kommer det att bli många lyssningar på So close yet so far (from paradise) i kväll!

  3. Micke said,

    08.23.12 at 7:30 e m

    Helt rätt, Erik!

  4. Göran said,

    08.23.12 at 8:30 e m

    Hittade Harem Holiday i min skivsamling.
    Var bara tvungen att spela plattan efter din finfina och medryckande recension. Klart bra platta med många fina låtar.
    Höjdpunkterna tycker jag är ”Wisdom Of The Ages” ”So Close, Yet So Far” (vilken underbar pärla) ”Animal Instinct” ”My Desert Serenade” ”Kismet” och ”Shake that Tambourine”.
    Kul när det dyker upp såna här bortglömda men bra skivor!

  5. Micke said,

    08.23.12 at 9:16 e m

    Tack Göran, och roligt att du håller med mig!
    Hoppas på att kan bjuda på fler överraskningar innan serien är slut.

  6. gope said,

    08.24.12 at 9:05 f m

    Jag såg den här filmen när den var ny, på den tiden fick man skynda sig, oftast var det premiär på måndagen o byte på torsdagen pga dålig publiktillströmning.

    Har inget minne av att musiken var så här bra. So Close … är ju helt lysande!

  7. Micke said,

    08.24.12 at 11:20 f m

    Korrekt, gope!
    Och…det är uppenbart att Elvis gillade den här typen av låtar, han lägger i mer av sig själv på Harum Scarum än på nästan alla andra soundtrack under sextiotalet.

  8. Arne said,

    08.24.12 at 2:27 e m

    Husker godt da filmen kom. Så den på en spesialfremvisning før premieren, og likte den godt, men har dessverre ikke sett den siden 60-tallet. Må ta en titt igjen. Sangene var brukbare, som alt annet Elvis gjorde. Han var jo aldri dårlig, men sangene er ikke blant mine topp 50-favoritter, men bedre enn alt som lages i dag.

  9. Patrik Kolar said,

    08.24.12 at 11:34 e m

    Innan jag uttalar mig är det bäst att jag lyssnar igenom plattan ånyo.
    Mono-utgåvan är troligtvis den sämst mixade Presleyplattan i historien, t.o.m. värre en dess stereo-motpart.
    (Och sa jag verkligen sådär om min farmor…?)

    Kanske lyssnar jag också igenom den ommixade versionen i Double Features-serien.
    Som, trots överdos av digitalt 90-talsreverb och uppenbar brusreducering á la CD-skivans barndom, låter betydligt bättre än originalmixarna.

  10. Göran said,

    08.25.12 at 10:09 e m

    Rösten ligger väldigt,väldigt långt fram i produktionen…..rätt coolt,med en sån röst.

  11. Micke said,

    08.26.12 at 12:12 f m

    Japp, Patrik.

  12. Patrik Kolar said,

    09.12.12 at 3:30 f m

    Har för mig att Priscilla Presley skriver om denna film i sin bok. Att Elvis till en början var så tänd under inspelningen att han till och med kom hem i sin orientaliska sminkning och Rudolph Valentino-kläder. Dock försvann entusiasmen när han några dagar in i den totalt 18 dagar(!) korta filminspelningen insåg hur det låg till med den artistiska kvaliteten.
    Stackars Elvis, trodde han verkligen att detta skulle bli en ny ”Lawrence of Arabia”?
    Istället fick han, återigen, sjunga för barn och dansa med dvärgar, när han inte demonstrerade sina karateskills på en uppstoppad leopard.
    Och hur var det med den där talande kamelen, som till slut försvann från manuset…?

  13. Micke said,

    09.12.12 at 7:54 e m

    Den talande kamelen var faktiskt – tvärt emot vad många beskriver det som – Överste Parkers SARKASTISKA kommentar till filmskaparna när han insåg vartåt det barkade. Även översten var så pass medveten om hur saker och ting förhöll sig att han såg sig tvungen att skriva ett protestbrev till producenterna med den ironiska frågan om man inte kunde slänga in en talande kamel för att göra filmen åtminstone lite rolig. Nej, Patrik. Kamelen försvann aldrig från manuset, den hade aldrig varit där. Den var helt enkelt menad som en förolämpning.

  14. Patrik Kolar said,

    09.12.12 at 11:11 e m

    Haha, jag visste ju det – vi har väl pratat om det i butiken? Men t.o.m. Ernst Jörgenssen har ju behandlat detta som ett faktum.

    MEN: Filmen är ju så pinsam att den knappast kunde ha blivit sämre av en talande kamel.
    Eller kanske hade det varit droppen som fått bägaren att rinna över, och Elvis hade slutligen lackat ur och återvänt till rockscenen tidigare än i juni 1968?

    Till skivan;
    Visst finns små guldkorn. ”So Close, Yet So Far” har länge varit en favorit hos Elvisfans. Och själv är jag lite svag för ”Shake That Tambourine” och ”Wisdom Of Ages”.
    Men trots detta kan jag på sin höjd tycka att detta är en novelty-skiva.
    Det största problemet är ju den skyhöga töntfaktorn.
    Jag menar, vad fan är det frågan om?
    Samtidigt spottar The Who ur sig ”My Generation”-LP’n, Rolling Stones levererar hit efter hit trots att de inte ens lärt sig stämma gitarrerna, och James Brown har skapat en helt ny musikgenre med ”Papa’s Got A Brand New Bag”.
    Och då får den turbanprydde Elvis sjunga harmlös pop, garnerad med fagott och oboe för att få till ’ett orientaliskt sound’?

    Och som pricken över ”i” gör den fruktansvärda mixen ”Harum Scarum”-LP’n olyssningsbar. (Jag har nu istället lyssnat om den omixade CD’n i ”Double Features”-serien, som är överlägsen originalet.)

    Vem var det som sa ”Det var svårt att vara ett Elvis-fan när man kom hem från skivbutiken med Harum Scarum”, eller ngt liknande? Börje Lundberg?

    Bonusfakta:
    Jag har en väldigt god vän som träffade Elvis på en lunchrestaurang i Nashville 1965, vilket rimligtvis bör har varit under denna soundtrackinspelning, eftersom det enl. Elvislitteraturen var hans enda inspelning i den staden det året.
    Elvis beställde en välstekt ”grilled cheese sandwich”.

  15. Micke said,

    09.13.12 at 8:04 e m

    Visst, men i stället för att vara bakåtsträvande – som exempelvis på skivan efteråt, Frankie And Johnny, där Elvis framför dixieland i tjuogtalsstil – så är Harum Scarum innovativ. VAR hade man hört något liknande tidigare i popvärlden?

  16. Patrik Kolar said,

    09.13.12 at 10:21 e m

    Liknande? Som i att blanda in österländsk mystik i popmusik?

    Tja…
    1. The Four Lads – Istanbul (Not Constantinople), 1953
    2. Sammy Davis Jr. – In A Persian Market, 1955*
    3. Miserlou – Dick Dale & His Del-Tones, 1962**

    * Komponerad 1920
    ** Bakgrunden till denna är omdebatterad, men enligt populära teorier är det en judisk eller arabisk folkmelodi, första gången inspelad i Grekland 1927.

  17. Patrik Kolar said,

    09.13.12 at 10:30 e m

    Har du hört Chubby Checkers version av ”Misirlou”?
    Ca. 1962.

  18. Micke said,

    09.13.12 at 11:28 e m

    Hela LP-skivor alltså!

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Kommentera

Fyll i rätt svar *