1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (No Ratings Yet)
Loading ... Loading ...

07.23.12

LP-skivor av och med Elvis Presley #22 Girl Happy

Posted in Min blogg at 10:49 e m

Med ytterligare ett mediokert soundtrack började mörkret att lägra sig över artisten Elvis Presley. Girl Happy var hans sjätte filmplatta i rad om man bortser från singelsamlingen Golden Records vol. 3. Girl Happy var dessutom den sjuttonde filmen i ordningen för Elvis. Både kvaliteten och försäljningssiffrorna hade börjat vika rejält.
Kungen av rock’n roll gled långsamt men säkert rakt ner i diket. Vad var det som han höll på med egentligen?

Jodå, det blir ganska surrealistiskt om man sitter och lyssnar på de olika soundtrack-plattorna från mitten av sextiotalet, insjungna av modern musikhistorias störste artist, där för det mesta ingen inblandad har haft ens någon liten ambition. Ingen – vare sig låtskrivare, musiker eller inspelningstekniker -verkade vilja nåt alls utom att få allting avklarat och kunna gå hem så fort som möjligt. Elvis själv hade uppenbarligen inga ambitioner alls vid inspelningen av Girl Happy. Här låter han mest som en hyfsad Elvis-imitatör, bättre än så blir det tyvärr inte.

Nu kör vi igång med låtarna en och en.
*

GIRL HAPPY
Utgiven på RCA Mars 1965
Skivnummer LSP/LPM 3338
*

SIDA 1

*
1) Girl Happy
Titelspåret på den här LPn är något av det mer bisarra som går att höra på skiva.
Musiken är kraftigt ”upp-speedad”. Med andra ord, efter att all inspelning var klar så ökade man hastigheten på bandet vid överföringen till den slutgiltiga mastern. Ett sådant förfarande får till följd att musiken går lite fortare, men också att alla röster blir lätt förvrängda. De låter högre i tonhöjd och får en aningens onaturlig klang över sig. Om man tänker på det när man lyssnar på det här spåret så blir det så frapperande att det är ofattbart att detta missfoster kunde passera. Elvis låter snudd på som en Alvin i The Chipmunks, kören är som tagen från Askungen och trummisen låter som Toker i Snövit.
Helt ofattbart att det här kunde slinka igenom.
HUR KUNDE DET ÄNDÅ BLI SÅ?
Det sägs att det hela var ett medvetet grepp för att få Elvis att låta ljusare och därmed också yngre på rösten för att på så sätt kunna bemöta konkurrensen från The Beatles, Rolling Stones och övriga grupper och artister från ”The British Invasion”.
Suck…
Jag har en bootleg med outtakes från Girl Happy. De första tagningarna på titelspåret – i rätt hastighet! – visar på en låt med klar potential. Som det nu blev så är det här närmast en katastrof.
Nej, här är det bara att skaka på huvudet och gå vidare.

2) Spring Fever
Spring Fever är inte ”upp-speedad”, även om skulle kunna tro det. Det är stressat, forcerat och en Elvis som låter som om han är inne på näst sista varvet i ett 1500-meterslopp i DN-galan på Stockholms Stadion.
Känns trist, för även Spring Fever hade kunnat vara en riktigt bra låt om man hade haft lite mer tanke och omsorg vid inspelningstillfället. Det går för fort helt enkelt.
Min bootleg med ”outtakes” från Girl Happy har även tagningar på Spring Fever där de första trevande försöken är klart roligare än det slutliga resultatet.

3) Fort Lauderdale Chamber Of Commerce
Det här är en av de låtar som brukar dras upp när musikhistoriker ska beskriva hur usla Elvis låtar i mitten på sextiotalet var. Riktigt varför just Fort Lauderale Of Commerce har fått det symbolvärdet har jag lite svårt att förstå, jag tycker att den mest är som en låt i mängden från soundtrackstiden. Elvis sjunger lite avslaget och det är en rätt intetsägande låt. Men värre än så är det inte.

4) Startin’ Tonight
I så gott som varje Elvis-film på sextiotalet så kom det med minst en lite tyngre låt, för att visa att han ”fortfarande kunde rocka”. Ibland så funkade det alldeles utmärkt, andra gånger – som här – så blev det åt helt motsatta hållet.
Det stora problemet med Startin’ Tonight är att sånginsatsen är långt under Elvis vanliga standard.
Som tur är så är inte Startin’ Tonight längre än en minut och tjugo sekunder.

5) Wolf Call
En långsam bluesrockare med ganska sjyst taggtrådsgitarr.
Det här skulle ha kunnat bli något riktigt bra om bara någon ansvarig vid spakarna hade varit vaken vid mixningen, för det jobbet är närmast obefintligt. Det är helt miserabla nivåskillnader på sång och instrument. Elvis röst dränker i stort sett allt komp.
Tänkte de ansvariga att det inte spelade någon större roll hur det lät, eller började manskapet runt Elvis helt enkelt bli blasé?

6) Do Not Disturb
Nej, trots ett par goda intentioner så är Do Not Disturb i stort sett bara ett knappt två minuter långt sömnpiller.
*

SIDA 2

*
1) Cross My Heart And Hope To Die
Näst intill en jazz-blues. Inte helt oävet, faktiskt ett av de bättre spåren på skivan.

2) The Meanest Girl In Town
Ytterligare en låt som inte är ”upp-speedad” i efterhand men som låter som om den vore det. Allt går i expressfart och Elvis verkar ha fullt sjå med att hänga med. Han låter minst sagt andfådd. Mer och mer ju längre låten går dessutom…
Bill Haley spelade den sextonde juni – sex dagar efter att Elvis gjort sin inspelning av The Meanest Girl In Town – in en egen version av låten fast med titeln Yeah! She’s Evil. Den gavs ut på Decca med Haley en månad senare.
Som det Elvis-fan jag nu är – Bill Haleys version är nog ändå aningens vassare än Elvis original. Lite mer ”på riktigt”, lite mer äkta rock ’n roll.

3) Do The Clam
I all sin enkelt så är Do The Clam en liten pärla. Här känns det som om de inblandade faktisktlagt ner lite energi på arrangemang och framförande.
Do The Clam släpptes som singel cirkus en månad innan fullängdaren kom. Att dess högsta placering inte blev högre än position 21 på USA-listan måste väl ha setts som ett bakslag i Elvislägret. Tyvärr så var det bara början på en lång utförsbacke.
En poäng är onekligen att det instrumentala partiet med både gitarr- och saxofonsolo i mitten på Do The Clam är drygt en minut långt. Väldigt få vokala singlar som har tagit sig in på en hitlista har någonsin haft en så pass lång instrumentalpassage mitt i.
Do The Clam är det överlägset bästa spåret bland plattans filmlåtar.

4) Puppet On A String
En riktigt, riktigt mjäkig låt. Puppet On A String är tillsammans med titelspåret den här plattans stora plump i protokollet.
Rätt trist att den i övrigt skapliga sida 2 skulle behöva punkteras av skivans sämsta spår.
Någon på RCA hade dessutom den dåliga smaken att låta Puppet On A String bli singelspår nummer två från Girl Happy.
Otroligt nog så blev den ändå likt förbaskat en mindre hit. Fjortonde plats på USA-listan var under soundtrack-eran en klar framgång för Elvis. Jag skara på huvudet och fattar ingenting.

5) I’ve Got To Find My Baby
Och så avslutas skivans filmlåtar med ytterligare en rockare. Inte helt oävet, bara tämligen så anonymt. Som en majoritet av låtarna på Girl Happy så är även denna väldigt kort. En minut och trettiofem sekunder så är den slut. Svårt att göra några djupare avtryck på lyssnaren under dylika premisser.

6) You’ll Be Gone
Och så när man tror att allt är över så kommer Girl Happys stora trumfkort.
Just det, så här bra hade det kunnat vara rakt igenom om inte om hade varit. You’ll Be Gone, skivans bonuslåt, spelades in i mars 1962, drygt två år innan det övriga materialet på skivan och visar upp en helt annan artist än den sömngångare som pliktskyldigt tog sig igenom de elva låtarna till filmens soundtrack.
Enligt mig så schabblade RCA totalt bort den här guldklimpen genom att först vänta två år med att ge ut den och sen, när det väl blev av, låta den hamna som b-sida på Do The Clam och lite senare som bonuslåt på Girl Happy-soundtracket. You’ll Be Goe skulle ju naturligtvis ha getts ut som a-sida och det direkt efter att den spelats in, dvs då Elvis popularitet fortfarande stod på topp.
Så blev det nu inte, och det känns rent ut sagt bedrövligt, för det här är snudd på sensationellt.
Här finns det ett patos och ett känsloutspel när Elvis stod på topp under första halva av karriären. Främst går väl tankarna till Surrender – inspelad 1960 under den session som gav LPn His Hand In Mine – om man vill hitta något liknande. För mig är det helt ofattbart att inte skivbolaget trodde mer på You’ll Be Gone mer än vad de gjorde.
Hade den blivit den hit den så väl förtjänade att bli så hade You’ll Be Gone under Elvis sjuttiotal kunnat bli en showstopper under hans liveframträdanden i stil med You Gave Me A Mountain, What Now My Love eller The Impossible Dream. Så bra är den.
Och, vet ni vilka kompositörerna till You’ll Be Gone var? Jo, inga andra än Charlie Hodge, Red West och Elvis Presley själv!
Kungen och hans livvakter…
Utan den minsta tvekan plattans bästa låt.
*

*
Girl Happy består mestadels av tama och oinspirerade låtar med en tafflig, ja rent av slarvig mixning och en Elvis som verkar vara helt ointresserad av det han håller på med. Det är svårt att utöver bonusspåret You’ll Be Gone hitta det där lilla guldkornet som ofta ändå dyker upp på soundtracken i mitten av sextiotalet. Do The Clam känns som det enda som sticker ut lite bland filmlåtarna.
Mest alarmerande är kanske ändå att Elvis sångmässigt är långt från den klass han hade haft kort innan. Titt som tätt låter rösten svag och tunn, när det ska rockas låter Elvis mest bara forcerad, lite för ofta blir tonerna till och med rent ut sagt falska, något som i stort sett aldrig skett tidigare.
Det verkar som om han i den här epoken inte ansträngde sig nämnvärt med att vårda sin röst.
Det hela blir också påtagligt när skivan kommer till sista spåret – You’ll Be Gone – inspelad mer än två år innan de övriga spåren. Elvis låter där som en helt annan sångare. Helt klart hade inte de två åren som gått sen dess varit av godo för hans sångteknik.
Låtarna från filmen ger i många fall också ett närmast fragmentariskt intryck. Fyra spår av elva klockar in på runt en och en halv minut. Åtta (!) av elva är under två minuter. Med andra ord: låtarna startar och rätt vad det är så är de slut.
Var gång under årens lopp som jag försökt lyssna in mig på den här skivan har jag upplevt det som att låtarna mest bara har flytit ihop med varandra. En odistinkt platta är nog det rätta ordet för att beskriva Girl Happy. Kompositionerna, arrangemangen, spelet, mixningen och i allra högsta grad sången känns genomgående lite hipp som happ.
Uselt blir det väl aldrig riktigt men desto oftare så känns det platt, tråkigt och ointressant.

Slutbetyg: En TVÅA.

Popularity: 6% [?]

2 Comments »

  1. Patrik Kolar said,

    07.24.12 at 3:36 f m

    Det finns inte ens chans att man går fram till rullbandspelaren, frigör pitchshiftern från ”lock”-läget, och vrider upp hastigheten skitmycket på en enda låt ”av misstag”.
    Visst finns pitchfel i skivhistorien (ena sidan av Miles Davis’ ’Kind Of Blue’?), men detta är något helt annat.
    Frågan är bara: ”varför”?

    Själv hörde jag låten för första gången när jag köpte ’Collectors Gold’-boxen (1990?), eftersom jag inte hade ’Girl Happy’-LP’n, så därför lät det ÄNNU mer bisarrt när jag slutligen hörde den upp-pitchade mastern.

    Om du lyssnar noga på ’Do The Clam’, så hör man att låten förlängts med ca. 40 sekunder.
    1:47-2.05 är identiskt med 2.05-2.24.
    D.v.s. Boots Randolphs solo är förlängt.

    Sedan tycker jag mig höra (trots att jag inte hittat belägg för det i litteraturen) ytterligare en förlängning från 2:52 – d.v.s att man repeterar sista refrängen, från ”yeah, yeah, yeah”-ropen strax innan.
    Det är dessutom ett ganska otight klipp. (Eller ”splice” som det heter på fackspråk.
    Man klipper helt enkelt i rullbandet med sax/kniv, och tejpar ihop.)

    Även denna låt är skriven av Dolores Fuller, även känd som flickvän till Ed Wood, som i sin tur var känd som ”världens sämste regissör”.
    Kanske borde han fått göra en Elvisfilm?

  2. Micke said,

    07.24.12 at 12:13 e m

    Tack återigen Patrik, och, jo jag fortsätter att lägga pannan i djupa veck. Om man nu har en skiva där majoriteten av spåren ligger på runt en och en halv minut och man till slut ramlar över en låt på närmare tre minuter, varför förlänger man just den på ett artificiellt sätt som man nu gjort med Do The Clam. Varför inte förlänga Wolf Call som blev en och tjugo

    Hur som helst onekligen ett djärvt grepp på en kommande hitsingel att inte bara ha ett långt instrumentalparti mitt i, utan att dessutom förlänga det.
    Understryker dock det som jag skriver ovanför, på Do The Clam så blev det mer jobb och kreativitet än vad som blev på övriga låtar.

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Kommentera

Fyll i rätt svar *