1 Star2 Stars3 Stars4 Stars5 Stars (No Ratings Yet)
Loading ... Loading ...

07.13.12

LP-skivor av och med Elvis Presley #21 Roustabout

Posted in Min blogg at 7:20 e m

21:a LPn i kronologisk ordning, soundtracket till den 16:e filmen och…ja, det är väl inte mycket mer än så som finns att säga. Filmskivorna avlöste varandra i den här epoken, Roustabout var den tredje på 10 månader, och mer skulle komma.
Inte mycket att analysera här inte.
Några få små påpekanden kan kanske göras ändå:

Titelspåret spelades in i två versioner. En kom med i filmen, den andra, skriven av det tidigare så framgångsrika teamet Blackwell/Scott, fick vänta till 2003 innan den blev tillgänglig för allmänheten.

En ung Raquel Welch gör en av sina första insatser som filmskådespelerska här.

Soundtracket till Roustabout kom, faktiskt lite överraskande, att toppa USA-listan. Överraskande för att alla andra kurvor pekade rakt neråt för Elvis i den epoken. Det blev den näst sista fullängdaren högst upp på listan i USA. Aloha From Hawaii blev 1973 den allra sista.
Roustabout toppade dessutom listan utan att en enda singel släpptes från den. Detta var i sig onekligen ett lite märkligt beslut från skivbolaget att ta, då Roustabout nog här och där innehåller låtar starkare än en hel del annat rätt undermåligt maerial från soundtracks som RCA ändå valde att ge ut som fyrtiofemvarvare. Frankie And Johnny, Puppet On A String, How Would You Like To Be och Where Do You Come From kan väl änå inte anses som mer lämpliga att hamna på singel än låtar som Roustabout, Little Egypt eller Hard Knocks?

Sida 2 kan vara rockhistoriens kortaste LP-sida, åtminstone från en etablerad artist på ett större bolag.
Åtta minuter och tjugofem minuter klockar skivan in på!
8.25 i siffror.
Då den första sidan inte ens är på tolv minuter – 11.43 för att vara exakt – så blir den totala längden på 20.08!
Att RCA inte slängde in de i epoken annars så vanligt förekommande bonuslåtarna på Roustabout för att öka på antalet minuter är ju bortom all vett och sans. Skivorna innan, Fun In Acapulco hade bonusspår Kissin´Cousins, precis som skivan efter – Girl Happy, så varför hade den ultrakorta Roustabout inte det?

Elvis kör inte omkring på en Harley-Davidsson, som han väl borde ha gjort, utan på en Yamaha.

I harmoni med det orientaliska i att köra en japansk motorcykel så slåss han med karateteknik i inledningens slagsmålsscen.

Och…Big John Cannon, storpappan i High Chaparall, bror till Buck, make till Victoria och svärfar till Manolito Montoya, med andra ord Leif Eriksson, syns faktiskt i en av huvudrollerna.

ROUSTABOUT Utgiven på RCA Oktober 1964 Skivnummer LSP-2999

SIDA 1

1) Roustabout
Känns direkt som att det här är ett kliv framåt från Kissin`Cousins, LPn som kom alldeles innan. Inget stort steg kanske, men det är ändå en helt annan skärpa överlag här jämfört med föregångaren.
Roustabout är en upptempo-låt som i all sin enkelhet och banalitet helt klart fungerar. Spelet, sången, inställningen och arrangemanget är här av en helt annan klass än i stort sett på vilken låt som helst på Kissin’ Cousins. För att vara en soundtracklåt från 1964 så är det förvånansvärt mycket energi i titelspåret. Kunde nog ha funkat utmärkt som singel.

2) Little Egypt
Och det positiva fortsätter. The Coasters hit från 1961 – samma gäng som gjorde Girls Girls Girls som Elvis också gjorde en cover på till en film – i en helt godkänd version.
Borde varit gjuten som singel.
Little Egypt återkom i comebackshowen 1968.

3) Poison Ivy Leauge
En snabb låt som känns som en blandning på rock ’n roll och vaudeville. Kan verka lite tramsig, men det är ett klart bra tryck i kompet och Elvis själv verkar tycka att det är en riktigt rolig låt att sjunga.

4) Hard Knocks
En rockare som i sin form går helt i stil med de snabbare låtarna från femtiotalet. Kanske inte samma tryck eller autencitet i kompet som på King Creole eller Jailhouse Rock, men för att vara 1964 och ett soundtrackspår så sticker Hard Knocks onekligen ut på ett positivt sätt. Det här skulle kunna kännas som en pastisch, men jag tycker inte att det är det. Hard Knocks och Elvis framförande av den skulle ledigt ha kunnat glida in i Loving You eller någon av de ovan nämnda filmerna.
Tvivelsutan en riktigt bra inledning på skivan.

5) It’s A Wonderful World
Inte helt fel. En ganska snygg komposition, hyfsat framfört av Elvis och proffsigt, bitvis riktigt läckert framfört. Men…det här låter mer som inledningsvinjetten på nån amerikansk TV-serie från samma epok.
Ett nerköp jämfört med skivans inledande fyra spår.

6) Big Love, Big Heartache
Ingridienserna finns till något bra här, men det vill sig inte riktigt. Jag får intrycket av att Big Love, Big Heartache är två låtar som man har slagit ihop till en, något som onekligen ger ett lite splittrat intryck. Kompositionen känns inte riktigt färdig helt enkelt.


SIDA 2


1) One-Track Heart
Det här skulle ha kunnat vara ett riktigt bra spår om Elvis hade varit lite mer engagerad. Han har påtagligt svårt att ta den höga tonen på refrängen och verkar överhuvudtaget knappt med i matchen. Det låter närmast som om han iten ens är uppsjungen till inspelningen.
Låten i sig går lite i stil med Little Sister eller I Feel So Bad och det hela hade kunnit bli en riktig pärla om det hade bara varit åtminstone lite laddning under inspelningen. I ett sådant fall klar kandidat till ett singelsläpp, som det nu blev var det nog lika bra att man struntade i det.

2) It’s Carnival Time
Och så dök även på den här skivan upp en av dessa låtar som aldrig skulle komponerats, aldrig skulle spelats in och aldrig getts ut på skiva. I vart fall inte av Elvis Presley.
It’s A Carnival Time är en av Elvis värsta låtar någonsin och den drar skoningslöst ner helhetsbetyget på skivan å det grövsta.

3) Carny Town
En lite lam avslagen rockare på en dryg minut med en text som är som reklam för ett nöjesfält.
Godkänt men lite meningslöst.

4) There’s A Brand New Day On The Horizon
Kanske lite väl mycket Frälsningsarmen över den här kompositionen, och Elvis låter dessutom mot slutet närmast andfådd. Inte helt fel ändå, för här, precis som på många andra spår på skivan, så är det ett bitvis sanslöst drag i kompet.

5) Wheels On My Heels
Riktigt bra driv i kompet även här. Nästan boogie-takt i botten på denna rockare som är en utmärkt avslutning på skivan.

Roustabout är ett av de soundtracks som är lite knepiga att bedömma. Elva låtar som alla – med ett undantag, It’s A Carnival Time – var och en för sig, i all sin harmlöshet, defenitivt går att lyssna på. Inget märkvärdigt, inget farligt, inget upprörande. Heller varken speciellt märkvärdiga kompositioner eller några direkt lysande framföranden av Elvis själv. Det är lätt att se det som en enda lång räcka av musik som i grund och botten bara kom till för att passa i en film med Elvis Presley.
Jag tycker nog ändå att det här är en skiva som bitvis känns helt OK. Topparna är inte många eller speciellt utstickande, men det är i stället en påfallande jämn skiva med bara ett riktigt bottennapp.

En sista reflektion: när Elvis i filmen framför skivans låtar gör han det i ett par fall i rollen som artist. I de fallen så riktigt lyser han av ren och skär lycka över att återigen få stå på en scen framför andra människor – även om han bara mimar till sig själv. Han är verkligen magnifik i flera av dessa nummer. Ändå så skulle det dröja fem år innan han återigen kom att stå på en konsertscen igen. Vilket oerhört resursslöseri!

Härunder skivan i ett koncentrat med kompositörerna till varje låt:

1. Roustabout (Bernie Baum, Bill Giant, Florence Kaye) 1:56
2. Little Egypt (Ying-Yang) (Jerry Leiber and Mike Stoller) 2:15
3. Poison Ivy League (Bernie Baum, Bill Giant, Florence Kaye) 2:02
4. Hard Knocks (Joy Byers) 1:42
5. It’s a Wonderful World (Sid Tepper, Roy C. Bennett) 1:48
6. Big Love, Big Heartache (Dolores Fuller, Lee Morris, Sonny Hendrix) 1:57

SIDA 2

1. One Track Heart (Bernie Baum, Bill Giant, Florence Kaye) 2:15
2. It’s Carnival Time (Ben Weisman and Sid Wayne) 1:32
3. Carny Town (Fred Wise and Randy Starr) 1:19
4. There’s a Brand New Day on the Horizon (Joy Byers) 2:00
5. Wheels on My Heels (Sid Tepper, Roy C. Bennett) 1.19

Mitt slutomdöme skulle ha varit en klar trea…om det inte varit för It’s Carnival Time. Den drar effektivt ner chanserna till ett godkänt omdöme.

Slutbetyg: En tveksam trea…

Popularity: 5% [?]

11 Comments »

  1. Erik said,

    07.13.12 at 8:25 e m

    Elvis ja! Big Hunk of Love! (ska sätta mig in i de obskyra låtarna, lovar). Hamnade på din blog genom att jag blev lite nyknockad av Maguns Ugglas ” Varför ska…” och chockad över att det var studiomaffian som rockar så rockigt och.. Peter ”Ta mig till havet” Lundblad på kompgitarr och Göran Fristorp på sologi.. nej det va Lasse Wellander tydligen. Lite googlande och så inne på Mickes blogg, Vi kastade klump på Stockholm 1 runt 83-84 och samtalsämnet var ofta musik… t o m ledde till ett jam i Blåsut.
    Vad bra du skriver och vad kul det är att läsa såna häringa utförliga tankar om t ex ”ja dä dä dä” som jag läser occh lyssnar på nu

  2. Micke said,

    07.13.12 at 8:53 e m

    Tack Erik! Jodå, jag kommer mycket väl ihåg dig. Tennis var ett annat ämne som vi brukade diskutera. Du nämnde en historia om Anders Järryd som jag än idag inte har glömt (”J-a turgubbe och träffa mitt på linjen!!!”).
    Titta gärna in i butiken nån gång. Presentera dig, jag är urusel på medelålders mäns utseenden, tycket att alla ser exakt likadana ut…
    Och…tack för berömmet!

  3. Erik said,

    07.14.12 at 9:42 f m

    He, he ”j-a rötgubbe,träffa linjera”, kul att bli påmind om den!
    Vad gäller ”Vad ska man…..” är du dock helt ute och cyklar, fantastisk platta, klar 5:a.
    Suveränt spelad och producerad och riktigt bra sång, inte minst på ”Varit kär”. Som sagt det här upptäckte jag i veckan, när den kom tyckte jag väl att den var ok, inte mer.
    Pastisch, stöld, jovisst-men det gäller mycket annat som man gillar också eller hur?!.
    Om den här plattan förlåter resten av Ugglas produktion är en annan femma.
    Svenska 70-talsplattor låter överlag fantastiskt tycker jag, produktions- och ljudmässigt från ABBA till Vreeswijk. Min favvo är ”Veckans Affärer” med John Holm.

    PS Ett önskemål:En 10-i topp på Elvis mer okända låtar kanske? DS

  4. Micke said,

    07.14.12 at 11:36 f m

    Tack igen Erik!
    Och…jag kan bara hålla med, det är ofta en fröjd ljudmässigt att lyssna på svenska plattor från den epoken.
    Men…”Vad ska man…” är inte min tekopp. Känns rätt spekulativt att ”leka” punkare när man i själva verket spelar med samma musiker som nästa vecka kör med ABBA.

  5. Erik said,

    07.14.12 at 1:52 e m

    Little Egypt-toppen!

  6. Micke said,

    07.14.12 at 2:57 e m

    Visst är den det! Ett självskrivet val för en singel från skivan, men RCA tänkte i andra banor…

  7. Erik said,

    07.15.12 at 10:15 f m

    Kombinationen Spotify (sorry skivhandlaren men vad jag förstår går det ingen nöd på dig) och Mickes blogg är lätt beroendeframkallande. Artificiell Prana!

  8. Micke said,

    07.15.12 at 11:40 f m

    Bara jag klarar mig till pensionen så unnar jag alla omkring mig att vara lyckliga på sina egenvalda sätt.

  9. Erik said,

    07.17.12 at 9:46 e m

    Det här är en riktig rysare, kanske nämnd i tidigare bloginlägg?
    http://www.youtube.com/watch?v=K0JayIcjNhM

  10. Patrik Kolar said,

    07.20.12 at 4:34 f m

    Soundtracket till Roustabout spelades in under två dagar, med ett undantag:
    Det ursprungliga ledmotivet av Otis Blackwell och Winifield Scott ansågs efter att det spelats in ha för ”riskabel” text, varpå Giant/Baum/Kaye fick leverera ett helt nytt ledmotiv, som spelades in av Elvis någon månad senare. 
     
    Alla sessiontaper är borta, så inga outtakes finns Roustaboutsessionerna.  
    Och därför dröjde det också nästan 40 år innan vi fick höra det ursprunliga ledmotivet, som hittades hemma av Otis Blackwell himself på en direktgraverad lackskiva/acetate, och sedermera gavs ut under den aningen ändrade titeln ”I’m a Roustabout” på samlingen ”2nd To None”.
    Elvis reissue-producent Ernst Jörgensen har tydligen letat efter originaltaperna i över 20 år, hos såväl RCA/Sony och Paramount som i Hal Wallis privata arkiv. Hittills utan tur.  

    Tydligen var det Överste Tom Parker som föreslog för producenten Hal Wallis att en Elvisfilm borde utspela sig i tivolimiljö. 
    Troligtvis av nostalgiska skäl, som den gamle tivoliskojare han var. 
    Och kanske gjorde han sig för en gångs skull förtjänt av den titeln som ”Technical Advisor” som han hade i alla Elvisfilmer?

    En annan blivande stjärna i filmen var ingen mindre (eller större) än Richard Kiel, senare megakänd som den stålkäftade skurken ”Jaws” i James Bondfilmerna ”The Spy Who Loved Me” och ”Moonraker”. 
    Missade du honom? Titta en gång till!

    Förutom Jaws och Ursula Andress (Dr No v/s Fun in Acapulco), finns det några andra kopplingar mellan James Bond och Elvis-filmer? Såväl bakom som framför kameran?

    Och ja, märkligt att detta var den enda LP’n mellan Blue Hawaii och Aloha From Hawaii som nådde 1:a platsen på albumlistan. 

  11. Micke said,

    07.20.12 at 11:41 f m

    Tack än en gång Patrik för dina inte bara kunniga utan också väldigt välformulerade kommentarer.
    Jaws missade jag åtminstone. Leif ”Big John Cannon” Eriksson är det däremot onekligen svårt att missa i Roustabout. Han ler EN gång i hela filmen. I en av slutscenerna efter det att Elvis först låtit honom på felaktiga grunder sitta häktad i ett dygn, sen helt emot hans vilja friat till och fått ett ja från hans dotter och sen – för att fullborda förnedringen – gett honom en stor fet smäll på käften. DÅ ler han…
    Jodå, Elvisfilmer och logik går inte alltid hand i hand…

RSS feed for comments on this post · TrackBack URL

Kommentera

Fyll i rätt svar *