05.14.12
Posted in Min blogg
at 1:13 f m
På soundtracket till filmen ”It Happened At The World’s Fair” så börjar utförsbacken märkas rejält. På plattan innan, ”Girls, Girls, Girls” började det svaja rejält, det här är tyvärr klassen värre. Vid en genomlyssning av skivan så går det bara att hitta några få spår av något som kan kallas för klass, snedstegen och bottennappen är desto fler.
Tyvärr – LPn ”It Happened At The World’s Fair”, släppt våren 1963, har i stort sett ingenting gemensamt med de stundtals fantastiska skivor som Elvis hade gett ut i början av sextiotalet. Totalt mörker är det inte, så hård vill jag inte vara, men bra är det ju under alla omständigheter inte.
Ta en sekund och jämför med ”Elvis Is Back” från 1960: Teamet hade bara tre inspelningstillfällen på sig men ut kommer sex klassiska singlar, och en suverän tolvlåtars-LP utan ett enda tveksamt spår. Elvis Is Back var en skiva som många håller som en av de bästa som Elvis någonsin gjorde.
Även de första soundtracken på sextiotalet, som GI Blues och Blue Hawaii var stundtals riktigt bra plattor.
Vad bjuds vi på här då, tre år senare?
Jo, en mestadels sorglig blandning av låtar inspelade i stort sett med enda syftet att de ska passa in i en tämligen trist film.
Vid det här laget hade Elvis verkligen klätt på sig rollen som han så ofta blev förlöjligad för under den senare delen av sin karriär. Förvandlingen är här nästan total till en välklädd familjeunderhållare som traskar runt i en och en halv timma sjungandes till än den ena än den andra motspelaren/erskan i sammanhang det ena mer absurdt än det andra och utan att någon egentligen begriper varför han gör det.
Med andra ord ungefär som det skulle komma att bli i ett femtontal filmer till innan någon vettig människa till sist vaknade till och drog i nödbromsen.
Nåja, som tidigare sagt, LPn är inte bara mörker och elände, det finns ett par ljusglimtar, men – aldrig att glömma – det blir aldrig ens i närheten av så bra som det skulle ha kunnat vara om själ, hjärna och hjärta fått styra inspelningen istället för plånboken.
”It Happened At The Worlds Fair” spelades in vid två olika tillfällen – den 30 augusti och den 22 september 1962.
IT HAPPENED AT THE WORLD’S FAIR
Utgiven 1963 på RCA
Skivnummer LPM 2697
1) Beyond The Bend
En snabb och rapp inledningslåt, tidstypisk för en Elvisfilm i början av sextiotalet. ”Beyond The Bend” låter som om den är tagen från någon av filmerna ”Follow That Dream” eller ”Kid Galahad”. Inte så märkligt då ”Beyond The Bend” är skriven av teamet Wise-Weisman, gänget bakom låtar som just ”Follow That Dream” eller ”I Got Lucky” från ”Kid Galahad” m.m.
Kompet är bitvis snudd på lysande, och Elvis verkar tycka att den här låten är riktigt kul att sjunga. ”Beyond The Bend” är
en förrädiskt lovande inledning på skivan.
2) Relax
Ett försök till en ”remake” på Fever, tyvärr bara tråkigare, blodfattigare och med en påfallande ointresserad Elvis Presley vid sångmikrofonen.
3) Take Me To The Fair
Den typ av lättsam bagatell, musik- såväl som textmässigt, som Elvis aldrig borde ens ha rört vid.
”I’ll buy the penanuts and popcorn! We’ll have us a ball”…Man tar sig för pannan…Vad tänkte ”The King Of Rock’n Roll” på när han fick textbladet i handen?
Två detaljer sticker ut; att kompmusikerna faktiskt röjer hej vilt bakom allt elände längst fram och de sista fyra takterna där låten går över i något som påminner om ledmotivet till TV-serien Familjen Flinta.
Mer än så finns inte att berätta.
4) They Remind Me Too Much Of You
En ballad i stil med en del andra på de reguljära studioinspelningarna i den här epoken. Don Robertson, en av Elvis favoritkompositörer i början av sextiotalet, ligger bakom den här låten och det märks. ”They Remind Me Too Much Of You” låter närmast som något överblivet från LPn Something For Everybody, där hade den ledigt glidit in bland den första sidans ballader.
”They Remind Me Too Much Of You” sticker ut ganska rejält på skivan genom att inte låta som ett soundtrack-spår. Elvis är också betydligt mer engagerad här än på de flesta andra spår på skivan och han lägger ner en stor trovärdighet i sin presentation.
Därmed inte sagt att det är mer än en hyfsad låt. På den här skivan så blir den dock lätt ett av trumfkorten.
En rolig poäng är att Don Robertson – kompositören till ”They Remind Me Too Much Of You” – faktiskt är med och spelar piano på skivans båda inspelningssessioner.
5) One Broken Heart For Sale
Ytterligare ett försök till en ”remake”, den här gången på Return To Sender. Inte helt misslyckat, och odiskutabelt har vi även här en av plattans starkare låtar med sitt tunga, täta komp. ”One Broken Heart For Sale” blev enda singelsläppet på hela skivan, något som dock slutade i ett om inte fiasko så åtminstone en klar missräkning.
”Remake”? Nåja, det kanske inte är så konstigt att det låter som det gör när det är samma två kompositörer som på Return To Sender – Otis Blackwell och Winfield Scott.
Sida 2
1) I’m Falling In Love Tonight
Det är en horribel dansbandsorgel långt fram i ljudbilden på denna redan från början hopplösa låt.
Hade Elvis sjungit på svenska så hade jag tippat att det var antingen Sten & Stanley eller Magnus Kvintett.
Nog sagt.
2) Cotton Candy Land
Men nej, vad är det här? Varför ska han film efter film envisas med att sjunga för barn?
Ett proffsigt komp hjälper ju inte ett dyft när det handlar om skräp som det här.
Suck…
3) A World Of Our Own
En lite udda ballad. A World Of Our Own skulle ha kunnat vara riktigt bra, det är faktiskt en av skivans mer originella kompositioner, om den hade varit lite vettigare mixad. Doakören bakom Elvis, som faktiskt inte fyller någon större funktion alls, dränker honom nästan.
Det är lätt att få känslan av att folk inte längre brydde sig om slutresultatet. Det fick bli som det blev helt enkelt.
Synd, här hade det kunnat bli bättre.
4) How Would You Like To Be
Vedervärdig smörja, till på köpet plattans klart längsta låt. Snudd på tre och en halv minut. Att Presley överhuvudtaget ställde upp på det här är inget annat helt ofattbart. Pengar saknade han inte, och det här kunde väl ändå inte vara enda alternativet till att upprätthålla en lätt dalande karriär.
”How Would You Like To Be” bör nog ligga på topp-tio när det gäller det jävligaste som mannen i fråga spelade in under hela sin karriär. Inte ens så dåligt att det är roligt. Bara outhärdligt.
Om dom åtminstone hade haft vett att lägga den sist på skivan så att man hade kunnat tryckt på stoppknappen i tid så hade det känts lite bättre, men inte då…
5) Happy Ending
Och så avslutas kalaset med en upp-tempo som, liksom inledningsspåret, i stil med låtar från filmerna Follow That Dream och Kid Galahad, men den här gången utan att komma i närheten av deras klass. Elvis låter trött på rösten och har faktiskt svårt här och där att hålla tonen, men bandet öser även här på på ett imponerande sätt. Lekfullheten, kunnandet och spelglädjen fanns där någonstans, det var bara vettigt material som saknades, hade det varit så skulle det garanterat ha smittat av sig på Elvis.
Summa summarum en skiva där allt av värde i stort sett redan är sagt i raderna ovanför. Tre låtar som i bästa fall kan rubriceras som bra, tre som mer eller mindre passerar obemärkt förbi och fyra bläcksvarta plumpar, bättre än så är det inte. Tyvärr, med en titt i backspegeln så kom det här bara att bli en i raden av trista soundtrack från Elvis från 1963 och framåt. Fantasin och variationerna i låtmaterialet från GI Blues, Kid Galahad och Blue Hawaii saknas nästan helt. Det verkar som om att man tänkte att det nog ordnar sig ändå. Bandet spelar påfallande proffsigt rakt igenom, och både här och där så låter det rentav lekfullt och ystert. Men vad spelar det för roll på låtar som Cotton candy Land och How Would You Like To Be? Tänk om dom här gubbarna i stället fått riktigt material att jobba med, vad hade inte det kunnat sluta med?
Dekadansen hade redan startat med filmen innan, Girls, Girls Girls och här fortsätter det, rejält dessutom. En singel släpptes, ”One Broken Heart For Sale”, med ”They Remind Me Too Much Of You” på baksidan, men den visade bara åt vilket håll det barkade. Dess elfteplacering på USA-listan var den sämst placerade singeln för Elvis sedan 1956. Värre skulle det snart bli.
En mycket intressant poäng: på Follow That Dream-utgåvan av It Happened At The World’s Fair (Follow That Dream – underbolag till BMG f.d. RCA) från 2003 med bonusspår så finns det alternativa tagningar från inspelningen av It Happened At The Worlds Fair. Spår 14 innehåller Beyond The Bend tagningar 1 och 2. Mitt emellan tagningarna så börjar Elvis spontant för sig själv under några sekunder sjunga på…”I Apologise”. Just det, den ”I Apologise” som tre år senare skulle bli en hit med PJ Proby. Den skulle såklart Elvis ha jobbat på istället!
Och visst – varför i hela fridens dar skulle Elvis hålla på med substanslöst dravel som det här när han hade en hel världs sångkatalog att hämta material ifrån? Om någon 1962 hade frågat Elvis ”The King” Presley om han i stället för ”How Would You Like To Be” hade velat sjunga in ”I Apologise” med full stråk- och blåsorkester i studion, vad tror ni svaret hade blivit då? Det hela blir väldigt uppenbart när man lägger upp det så.
Den ofrånkomliga frågan, som aldrig kommer att bli besvarad, är: vad hade Elvis Presley inte kunnat åtstadkomma i den här epoken i stället för skivor som den här?
Slutbetyg: En svag TVÅA
Popularity: 5% [?]
Permalink
05.09.12
Posted in Min blogg
at 12:25 f m
Från mars 1956 till sommaren 1962 så släppte Elvis Presley femton LP-skivor. Fem studioskivor, en julplatta, en religiös lp, fyra soundtracks och fyra samlingsalbum. Kvaliten i den epoken gick, om vi bortser från några bottennapp på julskivan, från det utmärkta till det rent oslagbara.
De därpå arton kommande skivsläppen – mellan Pot Luck och NCB TV Special – skulle komma att bestå av: en religiös platta, fyra samlingsskivor och TRETTON (!!!) soundtracks. Med andra ord inte ett enda riktigt studioalbum, bortsett från den religiösa How Great Thou Art. Nivån på det konstnärliga i denna epoken skulle, med några undantag, komma att gå från det hyfsade till det horribla.
Jo, det är bara att acceptera.
För handen på hjärtat nu, alla hardcore Elvisfans, det finns INGEN artist i modern musikhistoria som har haft en så ofattbar spännvidd mellan toppen och botten som just Elvis. När han var som bäst så saknade han sin jämlike här på planeten, när det å andra sidan var dåligt så trotsar det stundtals all beskrivning. Och dålig, riktigt dålig, var han på åtskilliga av filmskivorna under de här åren.
Rötan satte in redan på soundtracket till GI Blues med ett par riktiga bottennapp typ Daddy Big Boots, men sextitals-soundtracken hade de första åren en jämförelsevis hög ambitionsnivå. Sen så går det gradvis neråt. Mot slutet är det mesta riktigt uselt, det går bara inte att snacka bort.
Visst, jag är först i ledet att hålla med, här och där så finns det små pärlor på filmskivorna – jag gav Blue Hawaii ett högt betyg och både GI Blues och här aktuella Girls Girls Girls innehåller flera klart godkända spår – men sett till helheten så är Elvis soundtracks från 60-talet inget annat än undermålig musik, för det mesta absolut inte värdig en så oerhört talangfull artist som Elvis Presley.
Paradoxalt nog så är det ofta de filmer från sextiotalet som inte hade tillräckligt med material för ett eget soundtrack som hade epokens bästa låtar. Follow That Dream, Kid Galahad, Viva Las Vegas, Flaming Star, Wild In The Country och Charro (med sin vinjettlåt) för att nämna de bättre. Springsteen gjorde en cover på Follow That Dream och ZZ Top sin version på Viva Las Vegas, för att ta två exempel som visar på att det där rörde sig om låtar som var lite mer än bara en ursäkt för Elvis att få visa upp sig i badbyxor.
Men det kanske ligger i sakens natur; nästan samtliga nämnda filmer var uppriktiga försök till något seriöst. Alltså, antalet låtar var nerskurna till blott en handfull då det var själva handlingen, och inte Elvis sjungandes med en gitarr i handen på en höstack, som var det viktiga. Och på så sätt sållades tacksamt det tramsigaste bort.
Men som helhet, visst är det snudd på ofattbart – att samme man som åren innan hade sjungit in Heartbreak Hotel, My Baby Left Me och Lawdy Miss Clawdy, och som lite längre in i framtiden skulle komma att göra In The Ghetto, Suspicious Minds och Burning Love ens skulle behöva ta i material som Old McDonald, Barefoot Ballad, Cotton Candy Land och Queenie Wahinis Papaya, för att nämna några utav dom.
Just det, glömde Song Of The Shrimp…
Bisarrt är bara förnamnet.
Och när nu någon säger att ”Nää, det där stämmer ju inte…Det finns faktiskt riktigt bra soundtracks från sextiotalet. Ta bara…” så tänker jag i stället instinktivt på vad som skulle kunnat vara. Hur hade tillvaron sett ut om Elvis i stället för allt mediokert trams som kom under de mörka åren hade gjort ett tiotal popskivor som var och en hade varit i takt med tiden, skivor där From Elvis In Memphis bara hade blivit en logisk fortsättning på en räcka av kanonplattor? Hade vi inte levt i en bättre värld i så fall?
Nåja, nu ser historien ut som den gör, och den går inte att ändra på hur mycket vi än skulle önska det. Vi kan bara konstatera att Elvis under sextiotalet i stort sett slängde bort sex år av sin karriär på något som han näppeligen kan ha varit speciellt stolt över i efterhand.
Hur gick det till då? Hur kunde detta ske?
Pengar så klart. Elvis Presley kom från ett fattigt hem där mat på bordet och nya eller hela kläder absolut inte var något självklart. Vi sitter ju här med facit i hand, men 1962 fanns det ju inget som sa med bestämdhet att namnet Elvis skulle vara synonymt med ”The King” ett halvsekel senare.
Ja hade inte Elvis haft den stora talang som han besatt, utan varit en sångare vilken som helst (som många av hans belackare genom åren påstått att han egentligen var) så hade med största sannolikhet hans bana tagit slut för gott med invasionen av Beatles, Rolling Stones, Kinks osv. Att det nu inte blev så var ju inget som någon visste med bestämdhet på förhand.
När Elvis då, i full ovisshet om framtiden, blev erbjuden en ersättning för tre veckors filminspelningar som motsvarade tio livstidslöner för genomsnittsamerikanen så var det ju självklart väldigt svårt för honom att säga nej. Vad skulle ni ha gjort i hans ställe?
Sen finns det alltid diskussionen om utifall Elvis tålmodigt satt och väntade på ett riktigt bra manus att sätta tänderna i. Något som i realiteten kom längre och längre bort med varje film i stil med Clambake och Easy Come Easy Go.
Dessutom, och det här är verkligen sorgligt, soundtracken sålde i början på sextiotalet avsevärt bättre än de ordinära studioalbumen på sextiotalet. GI Blues och framför allt Blue Hawaii sålde mångdubbelt mer än Elvis Is Back, Something For Everybody och Pot Luck gjorde, något som självklart påverkade kompasskursen för framtiden. Även den här recenserade Girls Girls Girls sålde ungefär dubbelt så mycket som skivan innan, Pot Luck.
Nu går vi in på själva skivan. Girls Girls Girls är nu en ganska skaplig platta. Ett par av spåren låter snudd på som överblivet material från Pot Luck, och de riktiga bottennappen är varken många eller överdrivet gräsliga. Värre saker skulle väntade runt hörnet…
Här är den, låt för låt.
GIRLS GIRLS GIRLS Utgiven 1962 på RCA Skivnummer LPM/LSP 2426
SIDA 1
1) Girls! Girls! Girls!
Aningens tramsig inledningslåt. Den hade för övrigt året innan varit en mindre hit med Coasters.
Tramsig, jo, men det var ju den här nivån som Elvis filmlåtar la sig på härifrån och framöver. Men visst, den funkar. Ett tätt, tajt komp som nästan sprudlar av spelglädje, och en Elvis som faktiskt verkar trivas. Synd bara att det inte var en lite roligare låt.
Lite lustigt är det ändå. En hel film och dess soundtracks inledningsspår tar sitt namn från en ett år gammal hit från en konkurrerande grupp. I sanning en smula underligt. Som om Rolling Stones skulle ha kallat Beggars Banquet för Penny Lane och dessutom hade inlett med en cover på just Penny Lane.
Innan refrängen kommer in den sista gången så spelar ”Boots” Randolph på sin tenorsax ett av de längsta solon någonsin på en studioplatta med Elvis. 55 sekunder långt. Reconsider Baby med samme Randolph kan ha haft ett längre solo, men då rörde det sig mer ller mindre om ett jam.
Girls! Girls! Girls! släpptes aldrig på singel även om den, det långa solot till trots, hade en viss hitkänsla över sig.
2) I Don’t Wanna Be Tied
En sjysst rockare. Inget märkvärigt men Elvis framför låten på ett helt godkänt sätt, även om det är långt från det krut som han hade visat upp i dylika låtar fem år tidigare.
3) Where Do You Come From
En ganska märklig låt. Lite väl släpig och det udda, brytande ackordet på versen låter tämligen krystat. Pianot spelar otajt, något som inte blir bra då det enda övriga instrumentet är en bas som nöjer sig med att spela några spridda toner. Låter mest ett första utkast. Känns som helhet som något ganska misslyckat.
Where Do You Come From hamnade ändå av någon outgrunddlig anledning som b-sida på Return To Sender. Som sådan peakade den i USA på inte direkt imponerande position 99. Inte konstigt, mindre lämpat listmaterial får man väl leta efter.
Pianoinledningen påminner för övrigt en hel del om inledningen på As Long As I Have You från King Creole…
4) I Don’t Want To
I Don’t Want To, ja snudd på att jag säger att här kommer en liten pärla!
En utsökt fin liten ballad som Elvis framför på ett helt lysande sätt.
Att I Don’t Want To inte gavs ut som singel är lite märkligt, betydligt mer hitkänsla över den än spåret innan.
5) We’ll Be Together
Ekvilibristisk gitarrinledning i klass med Paco de Lucia på akustisk gitarr som Elvis i filmen fejkar att det är han själv som spelar. Suck…
Låten som sådan går väl an, men det känns inte riktigt som något som är skräddarsytt för Elvis.
Versionen i filmen är rätt så olik den på skivan. Filmversionen är klart bättre, mer genuin ”mexikansk” känsla över den tagningen än den som valdes ut för LPn.
6) A Boy Like Me, A Girl Like You
Efter en lite märklig inledning går låten över i en slags jazz-ballad.
En inte helt övertygande komposition och inte Elvis bästa framförande på skivan. Klart godkänt dock, om inte annat så för att den sticker ut från det mesta annat på skivan.
(En av gitarrerna är dock lite väl ostämd).
7) Earth Boy
Ska man säga något positivt om detta skräp så är det att det kan ses som ett tidigt experimenterande i värdsmusik.
Låten i sig är faktiskt rätt OK. Allt förstörs dock av det bisarra orientaliska arrangemanget som på det sätt som det framförs bara ger en stark känsla av kitsch. Som en turistskiva från ett exotiskt land inspelad i Munchen.
Elvis låter dessutom totalt ointresserad av det som han framför.
Ett riktigt bottennapp.
SIDA 2
1) Return To Sender
Singeln Return To Sender parad med Where Do You Come From släpptes en månad innan Girls Girls Girls.
Personligen har jag aldrig varit speciellt förtjust i Return To Sender, tycker att det är en anigens träig låt utan någon större finess.
En stor hit blev det hur som helst, så jag är väl den som har fel.
2) Because Of Love
Återigen en fin ballad, även denna gången sjungen på ett lysande sätt av Elvis.
3) Thanks To The Rolling Sea
Thanks To The Rolling Sea går onekligen in på en tio i topp-lista över Elvis mest originella låtar. Inget annat han gjorde under sin karriär liknar den här skapelsen.
Mer som taget ur Porgy And Bess eller Teaterbåten. Fint och rappt framfört, men ljusår från det som Elvis egentligen skulle hålla på med.
4) Song Of The Shrimp
Och det blir än mer märkligt…Här skulle man uppenbarligen haka på en calypso-trend a là Harry Belafonte.
Fullständigt ovärdigt en artist av Elvis rang. Utan tvekan ett av karriärens värsta bottennapp för Elvis.
5) The Walls Have Ears
En ointressant, fånig låt med en måttligt engagerad Elvis.
Arrangemanget har sina små poänger med ett fint spel på 12-strängad gitarr.
Bortsett från det så finns det i stort sett ingen orsak alls att lyssna på den här låten mer än en gång.
6) We’re Comin’ In Loaded
En lite udda avslutning. en röjrockare som maler över ett ackord. Klar jam-känsla över hela spåret.
Riktigt bra, en av skivans bästa spår, lite väl kort bara. För mig hade dom fått malt på i ett par minuter till.
Girls Girls Girls är en blandnig av ganska hyfsade spår och sådant som Elvis aldrig borde ha ens funderat på att spela in. En del är hafsigt arrangerat och lite likgiltigt framfört, men det finns också klara exempel på motsatsen. Ändå, om man jämför intensiteten hos Elvis i balladerna på Pot Luck med majoriteten av låtarna på den här plattan så känns det som att Presley inte var med till 100% här. Här och var så tänder det till även om det aldrig blir några större fyrverkerier. Det är dock också lite för många bottennapp för att det ska bli mer än ett godkänt betyg. Både soundtracken GI Blues och Blue Hawaii känns betydligt mer genomarbetade.
Som helhet så är ändå det här en gokänd platta. Ett flertal av de kommande soundtracken som snart ska avhandlas är betydligt sämre än Girls Girls Girls.
Nämnas bör att låten Plantation Rock spelades in för filmen vid samma tillfälle men ratades både för filmen och för skivan. Den skulle komma att gömma sig i arkiven ända fram till 1983, sex år efter Elvis död, då den dök upp på LPn A Legendary Performer vol 4.
Likadant med Mama. Även den spelades vid samma tillfälle in för filmen men ansågs inte platsa någonstans tills den hamnade på Let’s B Friends, en av RCA Camdens budgetskivor 1972.
Slutbetyg: En TREA…
Popularity: 8% [?]
Permalink
